Antik storstad i Orissa

En 2 500 år gammal indisk storstad med 20 000-25 000 invånare - två och en halv gånger fler än i antika Aten - har grävts fram i Sisupalgarh strax utanför Orissas huvudstad Bhubaneswar.

Arkeologerna har hittat 18 pelare i sten, krukor, armband, ringar, örhängen och andra smycken.

Staden fanns redan på 400-500-talet f Kr, men fick sin storhetsperiod några århundraden senare.

Utgrävningarna har utförts av R K Mohanty på arkeologiinstitutionen på Deccan College i Pune och Monica Smith från Cotsen Institute of Archaeology på University of California - med stöd från National Science Foundation of India och National Geographic Society.

Uppgiften om 25 000 invånare är försiktig, säger Monica Smith. Det kan alltså röra sig om en ännu större stad.

På 500-talet f Kr – över 1|000 år efter den urbana Induskulturens undergång – började det åter byggas städer i Indien. Ett av kungadömena som växte sig starkt var Mauryariket. Om det berättas det i tidiga buddhistiska texter, rapporter från den grekiske ambassadören Megasthenes och verser inristade i pelare och klippväggar i olika delar av det snabbt växande riket. En av Mauryarikets kungar hette Ashoka och regerade från 272 till 233 f Kr.

Ashokas erövrande av kungadömet Kalinga i dagens Orissa var osedvanligt blodigt. Enligt pelarinskriptioner fördrevs 150|000 människor från sina hem, medan 100|000 dödades i strid. Efter blodbadet drabbades Ashoka av samvetskval. I den berömda trettonde klippinskriptionen skriver Ashoka: ”Även endast en hundradel eller tusendel av alla de människor som höggs ner, dödades eller togs till fånga i Kalinga ses som en smärtsam förlust av Devanampiy [en annan benämning på Ashoka], som härmed förkunnar att han numera bara strävar efter erövring i andlig bemärkelse genom att sprida läran om rätt handling (dhamma)” - vilket innebar att kungen konverterade till buddism.

Kanske gick Sisupalgarh, som nu grävts fram, under i samband med Ashokas erövring av Kalinga.

Men före detta chefen för delstaten Orissas arkeologidepartementet, B K Rath, är skeptisk till uppgifterna om stadens ålder och invånare.

- Det är en gissning. Innan man grävt ut hela området är det inte möjligt att bestämma befolkningens storlek eller tidsperioden, säger han till BCC, som idag skriver mer om utgrävningarna.

Att få vara med eller inte

Övergången från jordbruk till industri kan gå brutalt till. Det visar inte minst våldsamheterna i Nandigram i indiska Västbengalen (se mitt blogginlägg från januari förra året och se också Sunandan Roy Chowdhurys artikel i DN 19 december).

Där och i närbelägna Singur vill delstatsregeringen – ironiskt nog ledd av Indiens kommunistparti – expropiera böndernas mark och inrätta ekonomiska frizoner där företag får tull- och skattebefrielse. Indiska industrikonglomeratet Tata och indonesiska jätten Salim Group nappade på erbjudandet.

Men landsbygdsbefolkningen satte sig på tvären mot denna oheliga allians mellan kommunistiska politiker och globaliserat kapital. Beväpnad polis skickades in. Situationen urartade. I mars förra året sköts 14 människor ihjäl för att de försvarat rätten till sin mark.

Är tanken på ekonomiska frizoner därmed för alltid förknippad med myndighetsutövat våld och kväsande av böndernas rättigheter?

Nej, det finns också goda exempel. I byn Avasari Khurd nära Bombay i delstaten Maharashtra ser invånarna positivt på planerna att inrätta en ekonomisk frizon. Varför? Jo, här har byborna bestämt sig för att själva dra nytta av den direktaccess till den globala marknaden som en frizon erbjuder.

De flesta av områdets 1 500 bönder har köpt in sig som delägare i projektet – och en majoritet av samhällets 18 000 invånare är därför positiva till planerna.

”Du kan kalla det en socialistisk ekonomisk frizon, säger den 72-årige bonden Sopanrao Bhor till nyhetsmagasinet Outlook.

Frizonen kommer inte ha en stor industri dit för detta lantarbetare ska vallfärda i form av ett nybildat industriproletariat. Nej, här handlar det om att lokalbefolkningen är entreprenörer i ett myller av småföretag som sysslar med allt från IT och bioteknik till tillverkning av bildelar och förädling av jordbruksprodukter. I närheten finns planer på frizoner för vin- och köttexport.

Sopanrao Bhor vill varken ge upp marken – som hans släkt brukat i generationer – eller stillatigande se hur utländska företag tar över indiskt näringsliv. ”Men genom att förvandla min mark till småindustri i en ekonomisk frizon, där jag själv är delägare”, säger han, ”bidrar jag till att marken utnyttjas mer effektivt och på ett modernare sätt”.

Frizonen i Avasari Khurd visar att globalisering inte behöver vara ett hot mot Indiens landsbygd – bara bönderna själva får vara med och kamma hem vinsten.

Hög barnadödlighet i Orissa och Bihar

Tack vare vaccination mot vanliga barnsjukdomar och malariaprevention har barnadödligheten (de barn som dör före fem års ålder) i världen minskat dramatiskt de senaste åren.

2006 var det enligt FN:s barnfond Unicef färre än 10 miljoner barn som dog innan de fyllde fem år - vilket är lägsta siffran sedan man började räkna.

Men av dessa knappt tio miljoner dödsfall finns oroväckande många i Indien, en nation med stark ekonomisk tillväxt och överlag ljusa framtidsutsikter. Skillnaderna är stora inom Indien. Medan delstater som Kerala, Tamil Nadu och Himachal Pradesh har relativt välfungerande mödra- och barnavård och låga dödstal är det värre ställt på andra håll:

I Orissa, Rajasthan och Bihar är barnadödligheten nästan lika hög som i Afrika söder om Sahara.

-Statistiken för barnadödligheten i Indien är chockerande, säger Shirin Miller på indiska Rädda barnen till BBC.

Orsaker?

Läkarbrist, säger vissa. Inte så att Indien har brist på läkare, det är gott om läkare som till hög lön gärna operar hjärtan på rika människor i storstäderna.

Men det är brist på läkare som till låg lön vill tjänstgöra i den offentliga lågteknologiska vården i avlägsna byar.

Inte så konstigt kanske: man kan inte bygga ett lands sjukvård på idealism.

Vidskepelse, säger andra.

Myndigheterna i Orissa skyller delvis på folket i byarna som är outbildade och vidskepliga. Vanan att utsätta nyfödda för temporär svält och att bada dem iskallt är två sådana "barbariska" vanor som Orissas myndigheter pekar på som orsaker till delstgatens höga barnadödlighetstal.

I båda fallen handlar det om brist på offentliga/statliga insatser. Propblemet skulle vara ur vägen med ett decenniums massiv satsning på landsbygden: mer pengar för att höja kvaliteten på och få personal till landsbygdens skolor - för att utbilda bort vidskepelsen - och vårdcentraler - för att precis som i Kerala kunna erbjuda bra primärvård.

I dag är många av de skolor och och vårdinrättningar som finns på Orissas och Bihars landsbygd tyvärr katastrofalt dåliga. Jag har sett det själv på nära håll: skolor som saknar lärare och därmed elever. Den dagen lektionerna drar igång kommer eleverna.

Man kan också läsa sig till eländet - läs Palagummi Sainaths chockerande reportage från bland annat Orissas landsbygd - Alla älskar en rejäl torka - och förfäras.

Arvet efter Gandhi

Varje frigörelse och revolution leder efter en tid till kaos eller skräckvälde om inte befrielseledarna står fria från snävt grupptänkandet, religiös chauvinism och politisk dogmatism.

Att Indien överlevt som nation i 60 år är en seger som kan tillskrivas Mahatma Gandhi, Nehru och de andra ledarna i den indiska frihetsrörelsen, som lyckades skapa ett land med sammanhållning trots stora kulturella och religiösa olikheter.

Men det började med nederlag och katastrof.

Gandhi och Nehru såg ut som förlorare när de 1947 mot sin övertygelse tvingades gå med på delningen av den brittiska kolonin i två stater: en där muslimerna är majoritet och en där de flesta är hinduer.

När våld samma år bröt ut mellan anhängare av de båda religionerna tänkte många att det var slutet för Gandhis vackra ideal.

Spiken i kistan verkade vara mordet på Gandhi själv, som utfördes av hindunationalisten Nathuram Godse den 30 januari 1948.

Mördarens motiv: att få tyst på Gandhi och hans agitation för samexistens över religionsgränserna och hans försonliga tongångar gentemot muslimerna.

Men tittar man på dagens Indien – som är praktiskt taget intakt sedan frigörelsen 1947 – kan man konstatera att Gandhis och Nehrus filosofi blev den slutgiltiga vinnaren.

Gandhi använde ofta hinduisk terminologi när han pratade till massorna och betonade religionens moraliska och etiska värden, men han var övertygad om att Indien måste vara en ”demokratisk, sekulariserad stat, där alla medborgare har fullständiga rättigheter och behandlas lika av staten, oavsett vilken religion de tillhör”.

Mördaren, hindunationalisten Godse, misstrodde däremot det mångkulturella samhälle.

Ännu idag lever å ena sidan mördaren Godses och å andra sidan frihetshjälten Gandhis diametralt motsatta filosofier kvar i Indien.

Mahatma Gandhis ideal om ett mångkulturellt samhälle är idag fundamentet i det sekulariserade Indiens grundlag. Idéerna förespråkas i varje val av Kongresspartiet, Indiens största parti och självständighetsrörelsens efterföljare och av vänsterpartierna.

Mördarens ideal om ett samhälle där hinduismens saffransfärg ska få färga av sig på politiken genomsyrar – mer eller mindre – de partier och organisationer som kallar sig hindunationalister: BJP och Världshindurådet – och den grupp som Gandhis mördare var medlem i: Nationella frivilligkåren, RSS.

När islamister härjar i grannlandet Pakistan har Indiens hindunationalister fått vatten på sin kvarn. Världshindurådets ledare sa nyligen i ett tal att ”terrorismen inte kan bekämpas innan vi gett upp Gandhis ickevåldsideal och idéer om att lägga sig platt för muslimerna”.

Det lät nästan som president George W Bush i ett av sina brandtal för kriget mot terrorism.

Våldet mellan muslimer och hinduer har brutit ut på allvar två gånger efter delningen, dels i Bombays slum 1992–93, dels i delstaten Gujarat 2002. Därför frågar man sig hur Indien – som genomsyrats av Mahatma Gandhis idéer – kan drabbas av detta besinningslösa mobbvåld? Varför fick pacifismen och ohörsamheten sådan framgång i kampen mot ett yttre hot (det vill säga britterna) samtidigt som våldet triumferat i inhemska konflikter?

Den indiska författaren Pavan K Varma beskriver det här schizofrena draget i sin bok ”Being Indian”. Indierna är motståndare till våld om det hotar att rasera den sociala ordningen. Om våldet tvärtom syftar till att upprätthålla det egna kastens, religionens eller etniska gruppens status och paranoida idéer om ”renhet”, skriver Varma, då bär indierna på samma tendens att använda våld som alla andra människor på jorden.

Ett annat svar på frågan om konflikten mellan försoning och fientlighet kommer från filosofen och professorn i juridisk etik Martha Nussbaum.

I boken ”The Clash Within” skriver Nussbaum att Indiens förste premiärminister Nehru begick ett stort misstag. Indien, där religiositeten var så stark, fick vid självständigheten ett styre som satsade allt för mycket på förnuftet och maskinen. Gandhi trodde på religionen som moralisk vägledare. Nehru däremot såg den enbart som en ”förskräcklig börda”.

Men alla människor har ett behov av ”poesi och musik och sörjande och kärlek, oavsett om de tar sig religiös eller profan form”, anser Nussbaum.

Efter mordet på Gandhi kunde detta behov kidnappas av hindunationalisterna.

Alla människor bär inom sig på en rädsla, säger Nussbaum, men den tar sig bara organiserat råa uttryck när den utövas i gruppens eller nationens namn och dirigeras av en makttörstande elit.

Konflikten finns inom varje demokratisk medborgare: mellan vårt behov av att å ena sidan skapa trygghet via aggressivt självförsvar och å andra sidan uppnå trygghet genom samarbete och fredlig samexistens med ”de andra”.

Och inom varje demokratiskt samhälle: mellan de som anser att mångfald hotar stabilitet och säkerhet och de som ser mångfald som en förutsättning för ett tolerant samhälle.

Trots allt är Mahatma Gandhis kungstanke om Indien som hem för alla, oavsett, språk, religion och etnicitet, fortfarande den förhärskande politiska ideologin i Indien, som därför har förblivit demokratiskt och stabilt.

Men hatet mot muslimer hotar ständigt att locka fattiga, förfördelade hinduer att anamma hindunationalismens lockrop om att släppa fram rädslan och sätta hårt mot hårt.

Böckerna som jag läst är:
”Being Indian” av Pavan K Varma (Penguin India 2002)
”The Clash Within” av Martha C Nussbaum (Belknap Press/Harvard University Press, 2007)
”India after Gandhi” av Ramachandra Guha (Harper Collins, 2007)
”Mahatma – eller konsten att vända världen upp och ner” av Zac O´Yeah (Ordfront, 2008)

Sänt i Obs i Sveriges Radio P1 5 februari. Lyssna!

Alla har rätt att bo i Bombay

Den politiska ledningen i delstaten Maharashtra, där Bombay är huvudort, har visat att man inte låter chauvinistiska lokalpolitiker fritt hetsa mot folk som pratar andra språk och är födda någon annanstans i landet.

I torsdags grep polisen Bombaypolitikerna Raj Thackery för att han hetsat mot nordindier som flyttat in till staden.

Raj Thackeray - ordförande i det lokala partiet Maharashtra Navnirman Sena (MNS) - greps för att eggat sina partimedlemmar att ta till våld mot nordindier som flyttat in i Bombay. I söndags gick partianhängare till attack mot biografer i Bombay som visade filmer på bhojpuri, en hindidialekt som talas i delar av östra Uttar Pradesh och Bihar. De gav sig också ut på gatorna och misshandlade nordindier, däribland flera taxichaufförer. I Nasik och Pune förekom stenkastning mellan nordindier och MNS-anhängare.

Polisen grep också Abu Azmi, en av ledarna i Samajwadipartiet, som har sin bas i norra Indien. Azmi anklagas för att ha uppmanat nordindierna att vedergälla attackerna.

Båda frigavs senare mot borgen men riskerar åtal för att utsått fiendskap mellan folk.

Bombay med sin expansiva ekonomi är en magnet för fattiga landsbygdsbor, inte minst från de nordindiska delstaterna Uttar Pradesh och Bihar. I dag är knappt hälften av stadens befolkning marather, den ursprungliga befolkningen, medan resten är folk som flyttat in från andra delar av landet.

Raj Thackerays parti anser att maratherna missgynnas och har krävt fler jobb till vad Thackeray kallar "jordens söner". Partiet bildades 2005, efter en splittring i Bombaypartiet Shiv Sena som leds av Rajs farbror, Bal Thackeray.

Shiv Sena styr Bombay i koalition med hindunationalistpartiet BJP och har gjort sig känt för namnbytet från Bombay till Mumbai, liksom för hätska utfall mot såväl muslimer som globalisering.

Shiv Sena och BJP har alltså makten i staden Bombay, men som tur var förlorade deras allians makten i delstaten 2004. Då tog en koaltion av Indian National Congress (kongresspartiet) och broderpartiet Nationalist Congress Party över makten i Maharashtra. Det är de båda kongresspartiernas representanter - som tror på indisk enighet trots etniska och språkliga olikheter - som nu stämmer i bäcken gentemot det chauvinistiska lokalpatriotiska Maharashtra Navnirman Sena.

Miljöbil från Tata - äntligen!

Det indiska bilföretaget Tata Motors har lovat att man inom ett år ska börja sälja en bil som drivs på tryckluft - och därmed släpper ut nästan inga skadliga ämnen alls.

Bilen - som kallas Onecat - ska bli femsitsig, ha glasfiberkaross, väga 350 kilo och bara kosta 100 000 rupier, motsvarande 16 000 kronor, precis som folkbilen Tata Nano, som lanserade för några veckor sedan

Tata fick då hård kritik av indiska miljörörelsen för att man lanserade en billig bil som drivs av en vanlig bensinmotor. Miljörörlesen, företrädd av det ansedda Centre for Science and Environment, anser att Tata Nano tack vare sitt låga pris och förväntade popularitet hotar att ytterligare bidrag till den globala uppvärmningen.

Tryckluften som Tatas nya miljöbil ska drivas av lagras i en kolfibertank. En kompressor fyller bilens tank på bara tre minuter.

Bilens räckvidd blir begränsad, varför den passar bäst i storstadsområden, men för längre resor kan bilen själv skapa tryckluft via en inbyggd kompressor, som drivs av alla sorters flytande bränsle.

Tata - som är ett indiskt industrikonglomerat med tillverkning av en rad produkter och tjänster - säger att man också utvecklar kraftstationer med samma tryckluftsteknik - vilket är välkommet i ett Indien som lider av konstant brist på eletricitet.

Ny miljöteknik från Indien kan kanske bli räddningen också för västvärlden. Dags att börja importera smarta miljölösningar österifrån?

Läs mer om tryckluftsbilen på BBC:s hemsida.

Läs också mitt tidigare blogginlägg om Tata Nano.

Samhörighet i olikhet

Bernard Nossiter var korrespondent i Indien för Washington Post. I början av sjuttiotalet skrev han en bok där han kallade Indien för "babels land". Han skrev: "Den fortsatte förvirringen kring vilket språk som gäller ... kommer bara att leda till ifrågasättandet av ett enat Indien".

Hans analys byggde på exemplet USA, som ju trots etniska skillnader just hölls samman av ett gemensamt språk (och praktiskt taget en gemensam tro).

Men Nossiters analys kunde inte vara mer fel. Det faktum att indierna fritt fått välja och kunnat utveckla sin identitet genom olika språk och olika religiösa föreställningar har tvärtom tämjt alla separatistiska tendenser.

Hade man tvingat de indiska bengalerna i öster och tamilerna och keraliterna i söder att prata hindi hade vi idag kanske inte haft ett Indien, utan flera.

I Pakistan och Sri Lanka tvingade man på befolkningen ett oficiellt språk i tron att det var nödvändigt för att hålla samman nationerna.

Istället håller dessa länder på att slitas sönder av separatistiskt våld (Pakistan slets itu 1971 på grund av språkfrågan, nu ifrågasätter fler grupper regimen).

Gnistan tändes hos minoriteterna (tamiler i Sri Lanka, bengaler i Östpakistan) när de förvägrades att tala sitt språk i officiella sammanhang.

1956 omorganiserade Indien sina delstater efter språkliga gränser och skapade ett tjugotal mininationer inom Indiska unionen. Det var ett genidrag, skulle det visa sig.

Samma år införde Sri Lanka singalesiska, befolkningsmajoriteteten singalesernas språk, som enda officiella språk i hela landet.

- När ni förnekar mig att tala mitt språk förnekar ni mig allt, sa en tamilsk ledare på Sri Lanka.

- Ni önskar ett delat Ceylon. Ni kommer att få ett delat Ceylon, varnade en annan.

Det dröjde till 1983 innan konflikten på Sri Lanka blossade upp i våld och krig. Sedan dess är det en segdragen svårtlöst konflikt som skördat tusentals liv.

Hade Sri Lanka gjort som Indien och skapat en tamilsk delstat med tamil som officiellt språk och en singalesisk med singalesiska som officiellt språk och en tvåspråksmodell i unionsregeringen hade landet förmodligen varit lugnt och fredligt idag.

Hade Pakistan inte infört urdu som allenarådande officiellt språk och inte byggt hela idén om nationell samhörighet på religionen (islam) hade landet förmodligen varit mycket fredligare idag.

Då, för 40-50 år sedan applåderade många i väst Pakistans och Sri Lankas enspråksmodeller, eftersom de trodde att ett språk precis som i Europa var fundamentalt för att hålla samman nationen. Indien däremot spåddes en snar undergång med sitt samelsurium av kulturella identiteter.

Regnbågsmodellen (Indien) visade sig leda till att medborgarnas förtroende för ledningen växte sig stark. Enhetsmodellen (Sri Lanka och Pakistan) ledde däremot till bittert våld och ifrågasättande av regeringens legitimitet.

Man måste få tala sitt språk och be till sin gud

Många länder hålls samman av ett gemensamt språk och en gemensam religiös tro.

Indien har varken eller. Indien har hundratals språk och visserligen en majoritet hinduer, men också alla stora världsreligioner, däribland cirka 140 miljoner muslimer (13,5 procent av befolkningen) och stora minoriteter kristna (2,3 procent) och sikher (1,9 procent).

Redan på 1920-talet omorganiserade mahatma Gandhi självständighetsrörelsen (Indiska nationalkongressen) efter språkliga gränser. Alla ska med och alla ska få prata sitt språk, resonerade han.

Som författaren Mukul Kesavan (historiker, Cricketfantast, modern sekulariserad muslim, redaktör för en litterär tidskrift, alltså en typisk indisk blandning) påpekat: Nationalkongressen var en politisk Noas ark som försökte få med "varje indisk art ombord".

Katastrofen med delningen i Indien och Pakistan 1947 - mot Gandhis och Nehrus vilja - gjorde de indiska politikerna ännu mer övertygade: Indien skulle vara en sekulariserad republik, och inte ett hinduiskt Pakistan.

Indiens konstitution blev och har förblivit sekulariserad. Där står inget som ger hinduer mer rätt att utöva sin religion än andra, som ger hinduer någotsom helst privilegium över andra trosinriktningar.

Att vara muslim i Indien har ofta inneburit att man utsatts för diskriminering (men utan stöd i lagar och oficiella dokument, som tvärtom predikar lika rätt). Sedan självständigheten har å andra sidan tre presidenter varit muslimer, liksom två riksåklagare (chief justices). Sittande premiärminister är sikh och ordförande i största politiska partiet är född katolik. Indiens rikaste industrialist är muslim, liksom flera av Bollywoods mest populära skådespelare.

Indiens muslimer tror mer på demokratin än genmomsnittsindierna, och muslimerna har också högre valdeltagande än resten av befolkningen. Väldigt få indiska muslimer har gått med i fundamentalistiska islamistiska rörelser.

Däremot finns en stark hindufundamentalistisk rörelse. Historikern Ramachandra Guha har en teori om varför hindunationaliströrelsen växt i styrka de senaste 15 åren: så länge Pakistan ser ut som det gör (med starka muslimska fundamentalistiska krafter) kommer det att finnas hindufundamentalism i Indien, säger han.

Har Indiens ungdomar en chans? Indien i TV8

Ikväll - torsdag 7 februari – i TV 8:s utrikesmagasin Världen i Fokus Special blir det reportage och diskussion i studion om Indien.

Reportaget från Indien är gjort av Malin Mendel Westberg.

Medverkande i studion är mångårige Indienexperten David Ståhl, Amestys människorättsjurist Parul Sharma (också mycket Indienkunnig) och jag själv.

Frågan är: hur är läget för ungdomar i Indien? Finns det framtidshopp, jobb etc? Finns det anledning att vara optimist efter senaste tidens ekonomiska tillväxt, eller finns det alltför många som inte är med på tåget som går mot ljusare tider för att man ska ha anledning att fira?

Tiden? Jo, kl 21.30–22.00.

Det blir repris och webb-tv-utsändning också. Kolla TV8:s hemsida.

Titta!

Outsorcing från Springfield till Indien

Mera film.

Homer Simpsons arbetsplats har outsourcats till Indien.

Se hur det går.

Indisk trafik

Människor kan samspela utan tydliga regler - det är tydligt om man tittar på denna video från en indisk gatukorsning.

Bara det går tillräckligt långsamt och alla är beredd på det oförutsedda kan kaos vara en fungerande modell. Kanske bättre än tydliga regler och hög hastighet, där alla tar för givet att man har rätt att blåsa på.

Se filmen.

Det finns dock ett mönster - ser du vilket?

Försoning med farfars far Gandhi

Det här skrev jag i oktober, men tycker jag är värd att upprepas på grund av en epilog (se längst ner i inlägget) från verkligheten, som inträffade i onsdags, på 60-årsdagen av Mohandas "mahatma" Gandhis död.

Invigningsfilmen på Sifas Indienfilmfestival på Filmhuset i Stockholm igår (8 oktober) hette Gandhi, My father och var gjord av regissören Feroze Khan. Filmen bygger på två böcker om Harilal Gandhi, mahatmas son.

Det gick inte så bra för Harilal. Pappa mahatma frälste Indien men lyckades inte rädda sin egen son, som kände sig negligerad och oälskad av sin krävande pappa, som ville att alla skulle ge upp allt för kampen för ett fritt Indien.

Harilal blev alkolist, konverterade till islam, rekonventerade till hinduism, utnyttjades av andra för att han hette Gandhi (ett användbart namn i Indien om man ville öppna dörrar), blev uteliggare i Bombay och dog ensam och glömd 18 juni 1948, ett halvår efter mordet på pappan.

För mig ett okänt öde - tills nu.

Intressant att göra ikonen mahatma Gandhi mänsklig och visa hans tillkortakommanden. Man har hört historien i andra sammanhang: hyllad av tusental (miljarder i mahatmas fall), men inte omtyckt av sina egna barn.

Epilog:

På 60-årsdagen av mordet på Indiens landsfader mahatma Gandhi spreds resterna av hans aska över havet, väster om Bombay, rapporterar TT-AFP.

En kopparurna innehållande en del av fredsapostelns aska öppnades och askan blandades med vattnet av Gandhis barnbarnsbarn Nilamben Parikh, allt i enlighet med hinduisk ritual.

Dagens ceremoni satte fingret på den en gång välkända konflikten mellan Gandhi och hans äldste son Harilal, farfar till Parikh. Denne ansåg sig förskjuten av fadern och var inte med om begravningen 1948. Han konverterade fram och tillbaka till islam och dog övergiven på sjukhus, bara knappt ett halvår efter fadern. Att Parikh hade en ledande roll i onsdagens ceremoni sågs som en försoningsgest mellan olika delar av Gandhis familj.

Läs mer om filmen på IMDB.

Filmens officiella hemsida.

Ett försök att hålla samman

Indiens sammanhållning trots olika språk, etniska grupper och religioner är en framgångssaga - och unik i världshistorien. Det finns andra mångkulturella, multietniska nationer, men de hålls ofta samman av antingen en religion eller ett språk.

Indien hålls samman av något annat, som det ibland kan vara svårt att få tag på och beskriva. Det finns några hållpunkter: kung Ashoka (som levde för över 2 000 år sedan) och frihetsledarna Jawaharlal Nehru och Mahatma Gandhi är några, religions-, litteratur- och vetenskapshistorien är andra. Historikern Ramachandra Guha anser till och med att filmindustrin Bollywood är en sammanhållande kraft.

Det finns dock hörn av Indien som aldrig riktigt känt sig indiska. Muslimska Kashmir i nordväst är ett, delstaterna i nordöst, med stor tibeto-burmansk befolkning, är ett annat.

Indiens premiärminister Manmohan Singh gör därför ett klokt val när han besöker ett av dessa hörn: delstaten Arunchal Pradesh i nordöst.

Det var på tiden. Det är första gången på över tio år en minister från centralregeringen besöker den bergiga delstaten, som är omtvistad: angränsande Kina accepterar fortfarande inte Indiens suveränitet där. Enligt Kina tillhör området kineserna, vilket 1962 ledde till ett kort krig mellan de båda länderna.

Efter Manmohan Singhs offciella besök i Peking för någon vecka sedan är relationerna med den mäktiga grannen i norr dock vänskapligare än någonsin.

För att locka invånarna i Arunchal Pradesh med sig i "projektet Indien" utlovar nu Singh en räcka utvecklingsprojekt till Arunchal Pradesh, värda totalt 13 miljarder kronor, däribland en fyrfilig motorväg, nya järnvägslinjer, vattenkraftverk och bättre system för dricksvattenförsörjning - plus en ny flygplats i delstatshuvudstaden Itanagar.

- Arunachal Pradesh är Indiens östligaste delstat och solen kysser landet först här. Det är därför delstaten är den uppåtgående solens land, sa Manmohan Sing poetiskt - i ett försök att blidka delstatens medborgare och få dem positivt inställda till regeringen i New Delhi.