Lite om indiska bröllop

Bombay. Jag vet att Sanjay till vardags klär sig i t-tröja och jeans, eller möjligtvis chinos. Men i dag ska han gifta sig och han är klädd som en maharaja. Lång sidenkurta (skjorta som går till knäna) med guldbrodyr, orange turban med plym och glittriga sandaler med en spira längst fram.

Sunita är heller ingen klädtraditionalist. Man ser henne mest i slitna jeans och en tajt top och kanske en grå kavaj när hon kör sin skoter genom den hektiska Bombaytrafiken. Men i dag ska hon gifta sig och är liksom sin blivande man klädd enligt traditionen i hans och hennes föräldrars hemby: guldglittrande röd sari, hennafärgade händer och fötter och armarna täckta med silvriga och guldiga bangles (armringar).

Det är båda klädda och smyckade mycket otidsenligt (för att vara Bombay) och traditionellt (för att vara just Sanjay och Sunita).

Snart kommer gästerna. 500 är bjudna. Piren bredvid Gateway of India i Bombay, som praktiskt taget varje kväll är uthyrd till bröllop, strålar av ljus. Partytält, överdåd av cateringmat och hundratals plaststolar. Dessutom en mässingsorkester som spelar en blandning av hindifilmlåtar och västerländska popklassiker, ackompanjerad av fyrverkeriernas kraftiga explosioner. Allt är som i en saga, som i en dröm, som i en Bollywoodfilm och som i hundratusentals byar och städer runt om i Indien.

Det finns lika många bröllopstraditioner i Indien som det finns etniska, lingvistiska och kulturella grupper. Smak, stil och riter bestäms av religion, kast, klass, utbildning, hemby. Men överdådet och den glittrande prakten har de gemensamt.

Att man låter bröllop kosta mycket pengar är inget unikt indiskt, men om man skulle göra en lista över länder där de generellt sett är mest påkostade skulle förmodligen Indien hamna högst. Ett skäl till att de är så påkostade är vanan att bjuda många gäster. Jämfört med i väst bjuds betydligt vidare cirklar: vänners vänner och släktingars vänners vänner eller varför inte en västerlänning som bara råkar gå förbi.

Fattiga familjer tar lån för att ha råd med sina barns bröllop, vilket gör att de kan bli skuldsatta för resten av livet. Att ordna ett litet avskalat budgetbröllop har därför blivit ett radikalt val bland socialt engagerade och välutbildade, som anser att megabröllopen är en dålig indisk tradition, som ruinerar och exkluderar.

Är man traditionell låter man en astrolog bestämma datumet för bröllopet. Stjärnorna måste stå rätt för lyckad förening. Någon gång under den torra vinterårstiden är vanligaste valet. Tre dagars eller en hel veckas firande är inte ovanligt. Populära inslag är att brudgummen rider till bröllopet på en vit häst, att manliga och kvinnliga gäster umgås var för sig under festen, att kvinnorna dagen före vigselceremonin uppträder med en ceremoniell dans och kvällen efteråt arrangerar lekar för att de nygifta, som i dagarna kanske träffats för allra första gången, ska lära känna varandra.

Bland hinduer är det ofta en brahmin (präst) som utför ceremonin. Men man kan också gifta sig borgerligt med en tjänsteman från kommunen eller jurist från en lokal domstol som vigselförrättare. Till skillnad från kristna gifter sig hinduer vanligtvis inte i templet, utan hemma eller i en hyrd lokal.

I början av åttiotalet skilde sig i snitt fem procent av alla gifta indier, i dag är siffran 14 procent.

Erotisk frestelse i Khajuraho

Stenkvinna med ena handen vilande på höften och den andra runt mannens hals, stenmannens fingrar lätt på hennes klotformade bröst. Stenkvinna som böjer upp benet mot baken, som om hon stretchade lårmusklerna. Stenkvinna och stenman i spektakulär samlagsställning, så akrobatisk att de måste ha hjälp av två kvinnor för att hålla balansen.

Alla dessa detaljrika och konstnärligt avancerade stenskulpturer pryder praktfulla tempel i byn Khajuraho i delstaten Madhya Pradesh. De byggdes av en kungadynasti som kallades Chandellas, som från 900- till 1300-talet styrde över ett område som då kallades Jejakabhukti. Under kung Vidyadhara, som styrde 1017–29, stod riket på sin höjdpunkt med tempelbyggen, poesi och musik. Men man vet från den arabiska resenären Mohammad Ibn Battutas texter att templen användes fram till åtminstone 1335. Någon gång därefter antar man att folk övergav Khajuraho och att templen föll i glömska.

De var gömda i djungeln mitt i Indien i ganska precis 500 år, vilket var deras räddning. Hade templen varit kända för utomstående hade de muslimska härskarna i Delhisultanatet och Stormogulriket rivit monumenten med sina avgudabilder och erotiska scener.

1838 fick den brittiska officeren T S Burt, som var på resa genom kontinenten på uppdrag av företaget Bengal Engineers, höra talas om templen. Först trodde han inte historierna som hans lokala medhjälpare berättade. Sedan vandrade han till platsen och fick se med egna ögon.

Hittills har man grävt fram 25 av vad man tror var totalt 85 tempel. Vad som förvånat arkeologerna är att man inte hittat en enda rest av profana byggnader som bostadshus och affärer. Som om Khajuraho bara var en stad för gudarna och deras tillbedjare.
Frågan många ställer sig är varför man skulpterade samlagsscener här i djungeln för över 1|000 år sedan.

En teori säger att kungarna utövade tantrisk kult, som går ut på att man med sexuell njutning jagar bort demonerna och når upplysning. Skulpturerna skulle alltså vara en beskrivning av det sexuella-religiösa utövandet. En annan teori är att figurerna helt enkelt beskriver scener ur Kama Sutra, den hinduiska kärleksläran. I så fall handlar det snarare om ett slags sexualupplysningslektioner. Ytterligare en teori går ut på att de älskande paren snidades för att underhålla gudarna.

Varje år kommer hundratusentals turister för att beundra Khajurahotemplen, som är världsarvsklassade av Unesco. Byn har för att vara så liten en stor flygplats med direktflyg till flera indiska storstäder och till Kathmandu i Nepal – allt för att göra det möjligt för turister att snabbt nå de avlägset belägna templen i djungeln i Indiens mitt.

Indiens underutvecklade turism

Häromkvällen träffade jag tillsammans med andra journalister och Indienintresserade Indiens nye ambassadör i Sverige. Han heter Ashok Sajjanhar och är en man som ger ett intryck av handlingskraft. Det gillar jag. För det finns en hel del att göra.

Han talade sig varm, som sig bör, för Indien. Men jag gillar verkligen vad han valde att skryta om. Nämligen: Indiens etniska och religiösa mångfald. Han sa inte ett ord om den hinduiska kulturens värden, utan betonade att demokratin tillsammans med den multikulturella blandningen är grejen – och kvaliten - med Indien. Där har Indien mycket att lära Sverige.

Vad är det det då en ambassadör i Sverige kan göra? Jo, bland annat kan han se till att det går fortare att få indiskt turistvisum. Mycket har gjorts för att effektivisera visumproceduren och mycket har blivit bättre, särskilt sedan man la ut det praktiska arbetet på företaget TT Services.

Men faktum kvarstår att det tar flera dagar att få turistvisum till Indien. Bor du inte i Stockholm måste du posta pass och blanketter, vilket tar längre tid.

Förut hade flera svenska charterbolag resor till Goa. Nu är det bara Apollo kvar. Charterturistströmmarna från Sverige till Goa har avtagit. Apollo säger att största skälet till att man inte kör fler resor är ... just det ... väntetiden för visumen.

Till Thailand, som sköter hela visumproceduren på flygplatsen när man landat, kan man sälja en sista minuten-resa samma dag som resan går. Till Indien är det omöjligt.

Jag och flera andra av gästerna diskuterade detta med ambassadören, som lovade att försöka lösa det.

Någon gång i framtiden vet vi om han lyckades.

Jag hoppas det. För antalet utländska turister som besöker Indien är extremt lågt. Lilla Sverige tar emot fler utländska turister (5,2 miljoner turister/år) än jättelika Indien (5,08 miljoner), enligt FN:s Världsturismorgnasiation.

Andra turistländer i Asien rör sig i en helt annan division: Jämnstora Kina tar emot tio gånger så många (54,7 miljoner) turister/år, Malaysia besöks av 22 miljoner turister och Thailand av 14,5 miljoner.

Det finns förstås flera orsaker till Indiens magra turism. Dålig infrastruktur och européers och amerikaners rädsla för magsjuka och tiggare. Men med tanke på landets enorma variation av upplevelser (allt från snöklädda berg till tropiska stränder) är det konstigt att turisterna som väljer Indien - trots alla hinder - är så förskräckligt få.

Turiststatistiken kommer från FN:s Världsturismorganisation UNWTO och är från 2007.

Striden om flodvattnet

Vatten är det mest grundläggande mänskliga behovet. Inte så konstigt att frågan om tillgången till vatten vållar politisk strid.

Den 130 mil långa floden Narmada rinner till i bergen i Madhya Pradesh och flyter ner på slätten i Gujarat och ut i Arabiska havet. Vattnets livgivande funktion har helig status som förlösare från samsara, återfödandets kretslopp. Enligt hinduisk mytologi är Narmada månens dotter och vid flodens källa finns ett tempel dit pilgrimer vallfärdar.

Sedan 1987 pågår ett gigantiskt projekt att bygga 30 stora, 135 mellanstora och 3|000 små dammar i floden. Projektet ska ge elektricitet till en nation som skriker efter energi och vatten till de förtorkade fälten i Gujarat. Nyttan kan tyckas vara så stor att den är invändningsfri. Framför allt kommer miljoner fattiga småbönder och lantarbetare i Gujarat att gynnas.

Men utbyggnaden av Narmada har lett till det självständiga Indiens mest omfattade miljöprotester. Narmada Bachao Andolans (Rädda Narmada-rörelsen), som fått draghjälp av den internationellt kända författaren Arundhati Roy, protesterar framför allt mot de omfattande folkomflyttningarna som krävs i Madhya Pradesh för att ge plats för dammar och bevattningskanaler.

I söder pågår ända sedan 1800-talet en annan kamp om vattnet. Den 77 mil långa floden Kaveri har sin källa i Västra Ghats i Karnataka, störtar ut för Shivasamudramfallen, Indiens näst högsta, rinner ner på slätten i Tamil Nadu och ut i Bengaliska viken. Kaveris helighet har sitt mytologiska ursprung i föreställningen att floden är en uppenbarelse av Vishnumaya (som ibland kallas Lopamudra), dotter till skapelseguden Brahma.

Kaveri är sedan länge uppdämd i Karnataka och ger el till den energislukande storstaden Bangalore, hem för Indiens IT-under. Samtidigt är granndelstaten Tamil Nadu extremt beroende av flodens vatten för vattenförsörjning och jordbruk. Karnatakas makt att öppna och stänga vattenluckorna har lett till våldsamma protester i Tamil Nadu, protester som i sin tur eldat på anti-tamilska stämningar i Karnataka.

Sedan 1990 finns en särskild federal vattendomstol som ska reglera dispyten, men båda sidorna anklagar regeringen i New Delhi för att gynna den andra parten i kampen om det livsnödvändiga vattnet.

Reseskildringen måste uppdateras

Publicerad i Dagens Nyheter lördag 15 januari.

Efter 1945 blev utlandsresandet av lust och inte av nödvändighet för första gången i världshistorien en sysselsättning för andra än en liten utbildad elit. 1950 korsade 25 miljoner turister en landgräns. I år blir vi en miljard. Varken terrorhot eller klimatkris har kunnat kuva reslusten.

Internationell turism är förvisso ett nöje för den sjättedel av jordens befolkning som har det bäst ställt, men det är inte längre bara en aktivitet för vita européer och amerikaner: senaste tjugo åren har också asiatiska turister översvämmat jordklotet för att få rekreation, åka på sightseeing och, i bästa fall, kanske skaffa sig nya insikter.

Svenskarna är inget undantag. Vårt resande ökar inte lika snabbt som ryssarnas, kinesernas och indiernas, men likafullt pekar kurvan stadigt uppåt. Och statistiken visar att resorna går allt längre bort. Idag känner sig många svenskar hemmastadda i kulturer som vi för några årtionden sedan inte visste ett skvatt om.

Lustigt nog började den rika utgivningen av litterära reseskildringar förtvina samtidigt som det folkliga utlandsresandet tog fart. På 60- och 70-talen ersattes reseskildringen av den politiskt medvetna rapportboken från socialismens fronter och därefter av – ett tomrum.

I reseskildringarnas ställe har det vällt in ett stort utbud av guideböcker som beskriver hur man ska resa (för att minimera överraskningar), men knappast säger något om kulturmötet. En paradox: när vi på allvar började ta del av världen utanför Sverige försvann böckerna som handlade om just detta. Ändå finns ju råvaran på internet i form av tusentals resebloggar. Märkligt att så få – om ens någon – tagit sig an uppgiften att förädla den till dokumentär litteratur som skildrar ett allt vanligare tillstånd: att vara på vift ute i världen.

Dagstidningarna producerar förvisso allt fler resesidor och resebilagor, men de innehåller sällan berättelser som vågar skildra världen som den är – både söt, salt och sur – utan har resignerat till konsumentinformation och tillrättalagda resmålsskildringar. Många tidningars reseberättelser har gått samma öde till mötes som drabbade reseboken: köttet har skilts från benen och kastats bort, den personliga erfarenheten har kokats ner till kortfattade, instrumentella tips. Resejournalistik ska vara kortfattad och användbar och ingen jävla litterär lekstuga, verkar redaktörerna ha resonerat.

Dagspressens genreuppdelning spökar också: politik på utrikessidorna, matupplevelser på matsidorna och turistartiklar på resesidorna. Resereportaget är ju i själva verket allt detta (och lite till) – och får därmed inte plats någonstans.

Om reseskildringen ska få samma status som den har i Storbritannien och USA måste det uppdateras. Den ensamresande unge mannen som testar gränser för vad som är möjligt – fysiskt, psykiskt och geografiskt – känns lika mossig som akademikerresenären som är så upptagen av det redan skrivna att han missar verkligheten.

En bra bit in på 1900-talet handlade reseskrivande om att beskriva platserna, gärna de ”oupptäckta”. De bästa reseskildringarna i dagens kartlagda värld handlar om människorna. Reseskildrarens nya uppgift: att undersöka ”den extraordinära mångfald som fortlever under globaliseringens fernissa”, som brittiske reseförfattaren William Dalrymple formulerat det.

Reseskildraren 2.0 måste stanna längre på varje plats, ha en mission och ett syfte. Hon kan man inte bara dimpa ner, eller rida förbi i sporrsträck. Människor lär man bäst känna genom upprepade iakttagelser, genom vad Dalrymple kallar ”extended stays”. Med tanke på hur många unga svenskar som väljer att stanna borta lite längre – bo ett år i New York, plugga en termin i Barcelona eller övervintra i Thailand – är förutsättningarna alltså mycket goda för skapandet av initierade reseskildringar.

Det borde därmed finnas en rik utgivning av uppdaterade och intressanta reseskildringar. Men någonstans på vägen är det något som går snett. Kanske är det förlagen som inte fattat. Kanske är det författarnas rädsla för att termen ”reseskildrare” gör dem mindre seriösa – resultatet av det akademiska bakhåll som genren utsattes för av bland andra Edward Said i ”Orientalism” (1993), som klassade reseskrivandet som en unken fortsättning på kolonialismen.

Reseskildringen är en nyckel till att förstå världen eftersom nyhetsrapporteringen blivit så kortfattad och befriad från historisk kontext, skrev William Dalrymple i sitt försvarstal för resereportaget i The Guardian för drygt ett år sedan.

Utrikesreportern lämnar en massa luckor: hur ser världen ut när bomberna inte briserar, floderna inte svämmar över och parlamentsvalen är överstökade? Dalrymple pekade på flera bästsäljande reseskribenter som försökt fylla igen luckorna, som Rory Stewart (”The Places in Between” om Afghanistan), Pico Iyer (”Video Night in Kathmandu” om globaliseringen) och Suketu Mehta (”Maximum City – Bombay lost and found” om slum och intolerans i megastaden).

I Storbritannien och USA finns också en ny generation hungriga skribenter, många av dem förtjänstfullt sammanförda i antologier från kaliforniska förlaget Travelers Tales, som sedan 1993 gett ut ett hundratal reseskildringar. Förlagets ambition är att deras böcker ska ge läsaren en känsla av att ”sitta på kafé med andra resenärer som utbyter berättelser om platsen dit du är på väg”.

Jag har just avslutat Travelers Tales senaste samlingar, ”Best Travel Writing 2010 och ”Best Women’s Travel Writing 2010”, och är imponerad av särskild de unga kvinnliga skribenternas förmåga att skildra det stora genom det lilla. Som 28-åriga Laura Lee P Huttenbach skildring av förtryckets och hyperinflationens Zimbabwe genom ett gäng gästfria bensinsmugglare i Bulawayo.

Men i Sverige har reseskildringen blivit ”en diffus genre som inte har någon självklar plats i litteraturen”, som litteraturprofessorn Arne Mellberg skriver i ”Resa och skriva” (2005). Kritiker och litteraturvetare betraktar den skeptiskt, för att inte säga irriterat. Och bokhandlare och bibliotekarier vet inte hur de ska kategorisera den och har därför gjort den hemlös (medan bokhandeln i den anglosaxiska världen har uppfunnit den geniala kategorin ”armchair travel”).

Att reseskildringar i bokform fortfarande lockar läsare i Storbritannien hänger kanske ihop med det koloniala arvet. Många britter har en morfar eller farmor som under en period bott i Karibien, Kenya eller Indien – eller har helt enkelt sina rötter där. Världen på andra sidan havet är helt enkelt relevant som scen för flera sorters berättelser som försöker tvinna ihop trådarna (reseerfarenheten, utrikesrapporten, biografin).

Det finns förvisso ljus i det svenska mörkret, som Nina Solomins ”Ok, amen” (2001) som är resultatet av Dalrymples önskan om ”extended stays” (Solomin bodde två år i New York-kvarteret som hon skildrar) och Jesper Huors ”Sista resan till Phnom Penh” (2006) där tar han reda på vad som hände med pappan som försvann under Röda khmerernas styre. Bra reportageböcker skrivna utifrån resor i främmande land är också Pernilla Ahlséns ”En fattig familjs hus tar bara fem minuter att riva” (2006), Peter Fröberg Idlings ”Pol Pots leende” (2006) och Henrik Brandão Jönssons ”Fantasiön” (2010).
Fem resereportageböcker (även om förlagen inte i något av dessa fall kallat dem just det) på ett decennium – och sedan är det stopp.

I övrigt råder reselitterärt mörker.

Åtta skimrande reseskildringar från anglosaxiska världen

”Dark Star Safari” (2002) av Paul Theroux. Amerikansk författare som på sjuttiotalet skrev succébok om tågresande i Asien (”Den stora järnvägsbasaren”, som sålde i en och en halv miljon ex). Här reser han landvägen Kairo–Kapstaden.
”London Orbital” (2002) av Iain Sinclair. Om en vandring längs Londons yttre ringmotorled, bakåt i tiden och tillbaka till nuet. Också film med samma namn.
”The Cruelest Journey: 600 Miles to Timbuktu” (2004) av Kira Salak. Amerikansk, kvinnlig äventyrare (med doktorsexamen i engelska) paddlar kajak på Nigerfloden och minns skotsk äventyrare som omkom under snarlik resa 200 år tidigare.
”Maximum City: Bombay Lost and Found” (2004) av Suketu Mehta. Amerikansk exilindier flyttar tillbaka till Indiens finansiella centrum och finner att stadens oskuld gått förlorad.
”Temptations of the West: How to be Modern in India, Pakistan and Beyond” (2006) av Pankaj Mishra. Indisk författare med antropologisk blick och intellektuell cred reser till inte så fullt moderna och framgångsrika platser i Sydasien.
”Nine Lives: In Search of the Sacred in Modern India” (2009) av William Dalrymple. Rundresa av indienälskande britt i sökande efter andlighet och gudstro i ett snabbt moderniserat samhälle.
”Delhi – Adventures in a Megacity” (2009) av Sam Miller. En BBC-journalists mustiga skildring av en av världens största städer, med besök på platser turister gärna undviker och intervjuer med allt från gatsopare till professorer.
”Rebel Land – Among Turkey's Forgotten Peoples” (2009) av Christopher de Bellaigue. Turkisktalande före detta Istanbulkorrespondent för The Economist reser till östra Turkiet för att skildra livet bland kurder och armenier i ett område styrt av uråldriga principer.

Cherrapunji - det eviga regnets by

Jag går på huvudgatan i ett kallt regn som träffar kroppen uppifrån, från sidorna och på något makalöst sätt också underifrån. Paraplyet har blåst sönder, kläderna är dyblöta. När allt känns hopplöst blir jag inbjuden i ett hus med en sprakande brasa och bjuds på varmt te med apelsinblomshonung. Sakta torkar kroppen, blir kroppen varm.

Det var en ur turistsynpunkt en synnerligen lyckad dag i Cherrapunji i delstaten Meghalaya (”regnmolnens land”).

Åker man till den ort som i decennier klassats som jordens regnigaste plats, enligt Guinness rekordbok, skulle sol och blå himmel kännas som ett misslyckande.

Genomsnittsåret regnar det 12 000 millimeter, men några extra våta har man noterat 23 000 millimeter. Jordens uppmätta kraftigaste regn föll här 1876 då det föll 1 040 millimeter, alltså en meter – under ett enda dygn.

Cherrapunji ligger på en högplatå i Khasibergen, strax innan de störtar ner i Bangladesh. Lågtrycken vandrar stora delar av året in från Bengaliska viken och krockar efter flygturen över Bangladesh med Khasibergen, vilket resulterar i att de regntunga molnen släpper sin våta last. Förutsättningarna för regn är med andra ord perfekta. Resultatet kan inte bli annat än rekord.

Men trots regnrekord lider Cherrapunji paradoxalt nog av torka. Den omgivande skogen har huggits ner och den rotlösa jorden saknar förmåga att binda vattnet, som rinner ner i Bangladesh, där Brahmaputras deltalandskap allt som oftast svämmar över.

Tittar du i Guinness rekordboks senaste upplaga står det dock att jordens regnigaste plats heter Mawsynram, grannbyn som nu knipit världsrekordet.

Wikileaks: Läckta samtal, brustna myter

För några år sedan mötte jag en välbärgade egen företagare i Bombay. Han var sekulariserad, inte särskilt religiös hindu, men när det kom till politiken röstade han på ett hinduiskt högerparti. Han målade upp en världsbild för mig.

På ena sidan: Indiens hinduer, USA, resten av västerlandet och alla andra demokratiska länder.

På andra sidan: världens muslimer, Pakistan, Kina och alla andra totalitära länder.

Bombayföretagaren stod för den vanliga ståndpunkten att hinduismen står för upplysning och tolerans, medan islam står för intolerans – och att Indien tillsammans med USA utgör ett bålverk mot västerlandshatare och diktaturer.

För min vän i Bombay måste det ha varit jobbigt att konfronteras med den betydligt mer pragmatiska bild som tonade fram efter Wikileaks-avslöjandena. I konversationen mellan Washington och amerikanska ambassaden i New Delhi visade det sig nämligen att politiker från regeringspartiet målat upp hinduiska extremhögern som ett värre hot än islamisterna.

Bahukutumbi Raman jobbade tidigare med terrorismbekämpning i underrättelsetjänsten, idag är han chef för en tankesmedja. Han skrev nyligen en krönika i en indisk tidning där han i Wikileaksavslöjandens spår avlivade en rad myter.

Han menade att Wikileaks visat att avideologiseringen av USA:s utrikespolitik gått längre än vad man trott. Läckta dokument visade nämligen att USA inte bara stödjer Indiens jakt på pakistanska islamister, utan också pakistansk terrorism i Indien, skrev Raman – anything goes, bara det gynnar USA:s intressen i regionen.

Myten om att USA idag är en särdeles go och lojal vann till Indien har alltså spruckit.
Wikileaks avslöjade också att Kina är mer skeptisk till Indiens ökade ekonomiska makt än vad man befarat. Läckta dokument visar nämligen att Peking inte vill att Indien ska få en permanent plats i FN:s säkerhetsråd, vilket flera stora länder i väst tycker att Indien gjort sig förtjänst av.

Kinas skäl är inte ju inte svåra att förstå: Indien börjar helt enkelt bli lite för kaxigt och måste hållas kort.

Bättre upp för Indien är de läckta dokument som visar att Indiens muslimska grannländer är mer splittrade än vad man trott. Det finns ingen världsomspännande muslimsk gemenskap som vill förgöra Indien och västerlandet.

Jag tror att min vän i Bombay – han som ser världen så svart och vit – tack vare Wikileaks har fått en mer nyanserad bild av världen.

Världen, visar avslöjandena, var ju ett snäpp mindre ideologisk och förutsägbar än vad han trodde. Och politikerna var mer pragmatiska och oberäkneliga. Praktiskt taget allt blev därmed svårare att förstå – men också svårare att forma extrema ståndpunkter om.


Mer att läsa:
Rahul Gandhi i regerande Kongresspartiet anser att hinduextremister är farligare än islamister.


Bahukutumbi Raman på tankesmedjan Institute for Topical Studies i Madras tycker att Wikileaks avlivar fem säkerhetspolitiska myter.


Bahukutumbi Ramans blogg.

Texten sändes i Obs i Sveriges Radio P1 idag 12 januari. Lyssna!

Den heliga kon

Såväl i Induscivilisationen som i de tidiga indoariska rikena åt man biff och offrade kor för att blidka gud. Men under de första århundradena efter Kristus hände något. Allt fler jägar- och samlarsamhällen övergick till jordbruk och kon och tjuren förvandlades från jaktbyten till viktiga inkomstbringande ägodelar. Samtidigt växte sig buddhismen och jainismen starka med sin betoning av ickevåld och vegetarisk kost. Ungefär samtidigt började kon få status som helig.

Dwijendra Narayan Jha, professor i historia vid universitet i Delhi, har skrivit boken The Myth of the Holy Cow. I den argumenterar han för att kons transformation till helig hänger ihop med jordbrukets utbredning. När man lät kon och tjuren förvandlades från mat och offer till arbetsredskap och mjölkproducent var det praktiskt att skydda kon genom att ge henne religiös status.

Tjuren är Shivas riddjur, men för övrigt, resonerar professor Jha, har det aldrig funnits en kogud eller några tempel tillägnade kon som skulle kunna ge heligheten någon djupare innebörd.

I samband med de senaste decenniernas hindunationalistiska strömningar har den heliga kon blivit politisk. Heligheten har propagerats av politiker och flera delstater styrda av hindupartiet BJP har förbjudit koslakt.

Frihetshjälten mahatma Gandhi beskrev beskyddandet av kon som hinduismens gåva till världen – och sant är att många hinduer aldrig skulle kunna tänka sig att äta biff. Men skrapar man lite på ytan är verkligheten komplex. Det är inte sant att hinduer aldrig någonsin äter kött från nötboskap. Andelen vegetarianer i Indien är högre än i något annat land på jorden, men enligt Anthropological Survey of Indias underökning av indiernas matvanor är bara 15 procent av alla hinduer strikta vegetarianer, 20 procent äter ibland biff och en majoritet äter fisk, kyckling, get och lamm.

Det finns många myter kring Indiens heliga kor. En myt är att om en ko ställer sig i en gatukorsning blir trafiken stående eftersom ingen vågar gå fram och sjasa bort kossan. Men en sådan vördnad skulle vara alldeles för opraktisk. Vad som händer är att första bästa bilförare kliver ur bilen, plockar upp en pinne och bryskt kör bort kon.

En annan myt är att Indiens fattigdom skulle vara puts väck om man bara slutade tramsa runt med korna och istället slaktade och åt upp dem. Men energiåtgången för att hålla nötköttdjur är högre än för att producera grönsaker och spannmål. Dessutom ger kon mjölk, spillning (som används som bränsle i vedspisen) och arbetskraft till dem som ännu inte har råd att köpa traktor. Att införa storskalig köttproduktion är ingen ekonomiskt fördelaktig modell för att råda bot på fattigdomen.

Sant är dock att religiösa braminers ovilja mot att slakta kon innebär att det ofta är lågkastiga hinduer som jobbar på slakterier och garverier.

Historia med politiska syften

Att förhärliga sitt förflutna, flytta på årtal och överdriva sin egen betydelse är ett populärt sätt att stärka den kulturella och nationella självkänslan.

Hundratals år av muslimskt styre och brittisk kolonisation skapade ett behov att puffa lite extra för den del av historien som handlar om hinduism och indiskt självstyre.

Den indiska historikern, självständighetskämpen och nationalisten Bal Gangadhar Tilak skrev 1903 boken The Arctic Home of the Vedas, där han menar att det finns belägg för att Vedaböckerna skrevs på 5000- eller 6000-talet f Kr. Han gjorde alltså den indoariska och därmed hinduiska historien flera tusen år äldre än vad den är.

Han grundade sin tidsbestämning på referenser till hur stjärnorna stod när vedaskrifterna skapades. Syftet? Att förlänga den hinduiska historien bakåt och därmed göra den mer betydelsefull och grandios.

The Greater Indian Society bildades 1926 i Calcutta och under dess namn publicerade historikern R C Majumdar en serie studier som gick ut på att Indien under första årtusendet efter Kristus militärt erövrat och koloniserat Sydostasien. Han ville visa att Indien också en gång i tiden varit förmöget att kolonisera andra länder. Men krigarteorin har därefter förkastats av de flesta historiker.

Snarare ska man förklara spridningen av indisk kultur i Kambodja, på Malackahalvön och de indonesiska öarna med att braminer och buddhistiska munkar följde med indiska handelsmän på deras resor österut och påverkade folken där. Det handlade alltså inte om indisk vapenmakt, utan om fredliga påverkan, vilket R C Majumdar förmodligen tyckte kändes för mesigt.

Även i dag används historien politiskt i Indien. Det hindunationalistiska partiet BJP beordrade under sin regeringstid 1998–2004 omskrivning av skolbarnens historieböcker för att framhäva det hinduiskt storslagna förflutna.

Schackspelet speglade kriget

Årtusendet före Kristus bildade indoarierna flera nya kungadömen på Gangesslätten. Mäktigast var Magadha och Maurya, båda med centrum i Pataliputra (dagens Patna).
Indoarierna var militärt överlägsna andra folk tack vare hästar, vagnar med hjul och – från cirka 500 f Kr – även krigselefanter.

Dåtidens militära strategier återspeglas i schackspelet, som anses ha hittats på i ett av de indoariska rikena av en brahmin (präst) som underhållning åt kungen.

I spelet, liksom på det verkliga slagfältet, dirigerade kungen slaget från elefantryggen. Det var viktigt för kungen, att inte bli angripen, eftersom armén då förlorade styrsel. En armé utan kung var värdelös. Därför, sa strategin, måste kungens rörelser på slagfältet vara små. Om kungen attackerades var slaget förlorat (schack matt).

Flankerna skyddades av elefanter – löparna (på ryska har dessa pjäser faktiskt behållit sitt ursprungliga namn, elefanterna) – som också kunde flyttas fram till fronten i slutskedet av slaget. Infanteriet – bönderna – bestod av otränade soldater som rörde sig långsamt och hade mycket enkla vapen. Deras styrka var deras stora antal, inte deras slagfärdighet.