Nu håller jag på att läsa Zac O´Yeahs nya Mahatma Gandhi-biografi. För ett tag sedan läste jag hans deckare som kom 2006, och gjorde följande reflektion:
Herman Barsk gör en fasansfull upptäckt på en restaurang i Gautampuri – ett indifierat Göteborg i en framtidsvärld där unionshuvudstaden inte heter Bryssel utan New Delhi. I tandooriugnen hittar Barsk förkolnade rester av fyra mördade män.
Det är upptakten till Zac O’Yeahs roman ”Tandooriälgen” (Ordfront).
Låter intrigen alltför skruvad? Verkligheten bakom ”Tandooriälgen” är nog så bisarr.
På kvällen 2 juli 1995 skjuter före detta ordföranden i indiska Kongresspartiets ungdomsförbund sin fru med tre skott. Motivet: svartsjuka. Tillsammans med restaurangchefen på ett populärt turisthotell i New Delhi häller han ghi – en indisk variant av skirat smör – på liket och stoppar in det i den heta tandooriugnen.
Verklighetens Herman Barsk, Nazim Kunju vid Delhipolisen, undersöker en misstänkt restaurangbrand – smöret rykte förskräckligt! – och gör en lika fasansfull upptäckt som sin litterära efterföljare.
Efter en veckas polisjakt grips ungdomsförbundsledaren. 2006 döms han till döden. Ännu återstår högsta domstolens prövning av tandoorifallet. Fortfarande får många Delhibor kväljningar när de läser menyernas frestande beskrivningar av olika tandoorirätter.
För drygt ett år sedan braskade andra rubriker: Indiskt stålföretag köper brittisk ståljätte. Den ena pelaren i kol- och stålunionen – förstadiet till EU – håller på att bli… indisk. Nackhåren reser sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar