Det finns en domedagsprofetia om att den dag alla kineser och indier skaffar sig en egen bil, då kollapsar jordens ekosystem. Växthuseffekten får glaciärerna att smälta och Bangladesh, Maldiverna och alla andra låglänta länder dränks i vattenmassorna. Samtidigt förmörkas himlen över tredje världens myllrande metropoler av bilarnas föroreningar, som får miljontals stadsbor att dö i förtid.
Det har gått ett par decennier sedan jag hörde profetian första gången. Nu har tillväxten i Kina och Indien gjort att den börjat slå in. Borta är den tid då de asiatiska giganternas stadsgator dominerades av cykelrikshor och handdragna transportkärror. Borta är allt rassel och allt pling. I dag ligger ett öronbedövande motordån över Beijings och New Delhis trafikleder.
Men hur gick det med undergången? Är framtiden för Kinas och Indiens miljö nattsvart? Håller befolkningarna på att kvävas i avgaserna från sin egen ekonomiska utveckling?
I många indiska städer ser det mörkt ut. I sexmiljonerstaden Bangalore, centrum för Indiens ekonomiska under, har trafiken växt explosionsartat och skapat enorma miljöproblem. Det samma gäller för Bombay, Calcutta, Madras och ytterligare ett tjugotal städer med miljonbefolkningar.
Miljoner indier som för 30 år sedan åkte cykelriksha åker i dag mopedriksha med blåröken som en strut ur avgasröret.
Miljoner indier som för tio år sedan tog bussen eller pendeltåget har i dag skaffat sig en egen avgasalstrande skoter eller bil.
Men det finns ljuspunkter i mörkret. New Delhi, landets huvudstad, en av jordklotets megastäder med 15 miljoner invånare, har lyckats vända utvecklingen.
Inte när det gäller att stävja ökningen av privatbilismen, för varje dag rullar 500 nya privatblar ut på New Delhis gator – men när det gäller utsläppen. Fram till 2002 räknades stans luft som världens fjärde mest förorenade. Utsläppen överskred de nationella gränsvärdena tio gånger om.
Politikerna drog sig för att ta radikala miljöbeslut i rädsla för att bromsa den ekonomiska utvecklingen. Initiativet togs istället av grupp miljöforskare på Indiska Centret för Vetenskap och miljö.
1996, när Indiens ekonomiska tillväxt tagit ordentlig fart, då startade miljöcentret en rättsprocess som två år senare ledde till att Indiens Högsta domstol beordrade New Delhis politiker att alla kommersiella fordon i staden måste konvertera från diesel och bensin till naturgas.
I december 2002 var den indiska miljörevolutionen ett faktum: New Delhis 10 000 taxibilar, 12 000 bussar och 80 000 lastbilar och mopedrikshor hade konverterats till naturgas, och alla fordon äldre än 15 år hade förbjudits.
Miljöeffekten kom snabbt. Koloxidutsläppen sjönk med en tredjedel och svaveldioxidutsläppen nästan halverades. Och New Delhi belönades med ett miljöpris från USA:s Energidepartement för ”effektiva åtgärder för att stävja föroreningar och stödja övergången till alternativa energikällor”.
Konverteringen till naturgas i New Delhi är på många sätt häpnadsväckande. För det första för att det gick så fort från idé till genomförande. För det andra för att det inte var stans politiker som var drivande, de motarbetade först förslaget, de sa att det var omöjligt, de var rädda för att stöta sig med de mäktiga oljebolagen – istället drevs förändringen fram av miljöaktivister, miljöforskare och jurister. Språngbrädan var alltså Indiens rättsystem och inte de demokratiska institutionerna.
Hur kan det komma sig: Jo, det beror på att Indien redan har många av de lagar och regler som behövs för en vettig miljöpolitik, men saknar handlingskraftiga politiker och en effektiv byråkrati.
I dag sneglar politiker och miljöaktivister i andra storstäder i Sydamerika, Afrika och Asien på exemplet New Delhi. Lärdomen från New Delhi är: Lyssna aldrig på dem som säger att förändring är omöjligt. Utnyttja rättsystemet! Stäm politikerna som inte gör nåt!
Resten av Indien är tyvärr inget miljöpolitiskt föredöme. En förklaring är bristen på politiker som lever upp till de vackra miljölagarna. En annan förklaring är att Indien de senaste åren prioriterat ekonomisk utveckling, som lyft miljoner indier ur fattigdom, och valt att strunta i miljön.
Men det finns exempel på framgångsrikt miljöarbete. Till exempel är Indiens regering förmodligen den enda i världen som har ett särskilt departement för alternativa energikällor. Indien har också ett av världens mest omfattande program för solenergi.
Men de här positiva exemplen är i första hand inte en effekt av omsorg om miljön, utan handlar om att spara pengar. I Rajasthans väglösa öken kan det helt enkelt vara effektivare att producera el med vindkraftverk än att bygga högspänningsledningar från avlägsna kolkraftverk. Och i Himalayas otillgängliga bergsområden kan det bli billigare att värma vattnet med biogas än med fossila bränslen.
Men trots allt, trots de här indiska ljuspunkterna drivs de allra flesta bilar i Kina och Indien fortfarande av bensin och diesel. Om peak oil-anhängarna har rätt, om hälften av jordens oljerserver redan förbrukats, då har vi med den snabba ekonomiska utvecklingen i Asien inte så många decennier på oss innan oljan är helt slut.
För att tillfredsställa alla miljoner kineser och indier som strävar efter att skrota cykeln och skaffa sig skoter eller bil, måste vi hitta alternativ till bensinen och dieseln. Det handlar med andra ord inte bara om miljön, det handlar om att över huvud taget hitta något att hälla i soppatanken. Det kan bli så att välståndsökningen i Kina och Indien driver på en växande global energikris, och därmed skyndar på den nödvändiga omställningen från oljeberoende till alternativ energi.
En verklig förändring först när krisen är här. Det är väl så det brukar gå till.
Sänt i Obs i P1 i april 2006
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar