Upprörda demonstranter på gatorna i Indiens storstäder. Vad bråkar de om?
Frågan de ställer sig är om det är rättvist att kvotera in socialt diskriminerade till jobb och utbildningar – att klumpa ihop alla underprivilegierade och ge dem fördelar som ingen annan grupp har.
I Indien gör man just så sedan länge. I den indiska grundlagen klassas de längst ner på den sociala värdeskalan som antingen ”listade kaster”, ”listade folkgrupper” eller ”andra eftersatta klasser”. Själva kallar de sig det de är: förtryckta, daliter.
Man skulle kunna se listorna över förtryckta som att Indiens politiker accepterat kastsystemet. Men man kan också se det som att de inte blundar för att Indien är ett extremt hierarkiskt samhälle – att de insett att fri konkurrens inte rår på de sociala murar som de högkastiga rest mot de lågkastiga.
Att vara listad innebär fördelar i det officiella Indien: man blir inkvoterad till utbildningar, politiska församlingar och statliga jobb. Regeringen vill nu dessutom fördubbla kvoterna, så att varannan utbildningsplats reserveras för de socialt förtryckta.
Därför är det inte de på Indiens botten som skanderar slagord mot regeringen, utan högkastiga läkarstudenter som är rädda för att de ska bli omsprungna av lågkastiga.
Men Indiens regering står på sig. Kvoterna ska höjas. Kastsystemet och klasshierarkierna ska bekämpas. Nyligen kom dessutom ett regeringsförslag om att högkastiga som gifter sig med lågkastiga – en gärning som oftast ses som socialt revolutionär – belönas med ett statligt bidrag på 8 500 kronor.
Det är statens insats. Men vad gör marknaden?
Kasthierarkierna har sin religiösa inramning i de hinduiska urkunderna, men skapades förmodligen också på grund av behovet av arbetsdelning och de invandrade indoariernas behov av att agera herrefolk.
Därför är förtrycket oftast starkast när tre faktorer samverkar: djup fattigdom, liten social rörlighet och stark religiositet.
I den nyutkomna antologin ”Berättelsen på min rygg” (Ordfront) läser jag att dalitrörelsen under World Social Forum i Bombay 2004 förde fram argumentet att eftersom globaliseringen lett till privatiseringar riskerar daliterna att sjunka tillbaka mot botten. Varför? Jo, det privata näringslivet kvoterar till skillnad från den statliga sektorn inte in lågkastiga.
Då borde Indiens globaliserade megastäder vara träsk av social misär. Istället är det tvärtom. Det är där hierarkierna börjat rassla sönder. ”Kastsociologen” Mysore Narasimhachar Srinivas såg det redan på nittiotalet. Den starkaste kraften när det gäller att bryta upp kastsystemet, sa han, är inte staten utan urbaniseringen och globaliseringen.
Om staten ser till att de på samhällets botten får utbildning fixar globaliseringen en ny arbetsdelning.
Bara tillsammans kan de rå på det indiska kastsystemet.
Publicerad i DN Kultur 6 november 2006
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar