2008-02-15

Arvet efter Gandhi


Varje frigörelse och revolution leder efter en tid till kaos eller skräckvälde om inte befrielseledarna står fria från snävt grupptänkandet, religiös chauvinism och politisk dogmatism.

Att Indien överlevt som nation i 60 år är en seger som kan tillskrivas Mahatma Gandhi, Nehru och de andra ledarna i den indiska frihetsrörelsen, som lyckades skapa ett land med sammanhållning trots stora kulturella och religiösa olikheter.

Men det började med nederlag och katastrof.

Gandhi och Nehru såg ut som förlorare när de 1947 mot sin övertygelse tvingades gå med på delningen av den brittiska kolonin i två stater: en där muslimerna är majoritet och en där de flesta är hinduer.

När våld samma år bröt ut mellan anhängare av de båda religionerna tänkte många att det var slutet för Gandhis vackra ideal.

Spiken i kistan verkade vara mordet på Gandhi själv, som utfördes av hindunationalisten Nathuram Godse den 30 januari 1948.

Mördarens motiv: att få tyst på Gandhi och hans agitation för samexistens över religionsgränserna och hans försonliga tongångar gentemot muslimerna.

Men tittar man på dagens Indien – som är praktiskt taget intakt sedan frigörelsen 1947 – kan man konstatera att Gandhis och Nehrus filosofi blev den slutgiltiga vinnaren.

Gandhi använde ofta hinduisk terminologi när han pratade till massorna och betonade religionens moraliska och etiska värden, men han var övertygad om att Indien måste vara en ”demokratisk, sekulariserad stat, där alla medborgare har fullständiga rättigheter och behandlas lika av staten, oavsett vilken religion de tillhör”.

Mördaren, hindunationalisten Godse, misstrodde däremot det mångkulturella samhälle.

Ännu idag lever å ena sidan mördaren Godses och å andra sidan frihetshjälten Gandhis diametralt motsatta filosofier kvar i Indien.

Mahatma Gandhis ideal om ett mångkulturellt samhälle är idag fundamentet i det sekulariserade Indiens grundlag. Idéerna förespråkas i varje val av Kongresspartiet, Indiens största parti och självständighetsrörelsens efterföljare och av vänsterpartierna.

Mördarens ideal om ett samhälle där hinduismens saffransfärg ska få färga av sig på politiken genomsyrar – mer eller mindre – de partier och organisationer som kallar sig hindunationalister: BJP och Världshindurådet – och den grupp som Gandhis mördare var medlem i: Nationella frivilligkåren, RSS.

När islamister härjar i grannlandet Pakistan har Indiens hindunationalister fått vatten på sin kvarn. Världshindurådets ledare sa nyligen i ett tal att ”terrorismen inte kan bekämpas innan vi gett upp Gandhis ickevåldsideal och idéer om att lägga sig platt för muslimerna”.

Det lät nästan som president George W Bush i ett av sina brandtal för kriget mot terrorism.

Våldet mellan muslimer och hinduer har brutit ut på allvar två gånger efter delningen, dels i Bombays slum 1992–93, dels i delstaten Gujarat 2002. Därför frågar man sig hur Indien – som genomsyrats av Mahatma Gandhis idéer – kan drabbas av detta besinningslösa mobbvåld? Varför fick pacifismen och ohörsamheten sådan framgång i kampen mot ett yttre hot (det vill säga britterna) samtidigt som våldet triumferat i inhemska konflikter?

Den indiska författaren Pavan K Varma beskriver det här schizofrena draget i sin bok ”Being Indian”. Indierna är motståndare till våld om det hotar att rasera den sociala ordningen. Om våldet tvärtom syftar till att upprätthålla det egna kastens, religionens eller etniska gruppens status och paranoida idéer om ”renhet”, skriver Varma, då bär indierna på samma tendens att använda våld som alla andra människor på jorden.

Ett annat svar på frågan om konflikten mellan försoning och fientlighet kommer från filosofen och professorn i juridisk etik Martha Nussbaum.

I boken ”The Clash Within” skriver Nussbaum att Indiens förste premiärminister Nehru begick ett stort misstag. Indien, där religiositeten var så stark, fick vid självständigheten ett styre som satsade allt för mycket på förnuftet och maskinen. Gandhi trodde på religionen som moralisk vägledare. Nehru däremot såg den enbart som en ”förskräcklig börda”.

Men alla människor har ett behov av ”poesi och musik och sörjande och kärlek, oavsett om de tar sig religiös eller profan form”, anser Nussbaum.

Efter mordet på Gandhi kunde detta behov kidnappas av hindunationalisterna.

Alla människor bär inom sig på en rädsla, säger Nussbaum, men den tar sig bara organiserat råa uttryck när den utövas i gruppens eller nationens namn och dirigeras av en makttörstande elit.

Konflikten finns inom varje demokratisk medborgare: mellan vårt behov av att å ena sidan skapa trygghet via aggressivt självförsvar och å andra sidan uppnå trygghet genom samarbete och fredlig samexistens med ”de andra”.

Och inom varje demokratiskt samhälle: mellan de som anser att mångfald hotar stabilitet och säkerhet och de som ser mångfald som en förutsättning för ett tolerant samhälle.

Trots allt är Mahatma Gandhis kungstanke om Indien som hem för alla, oavsett, språk, religion och etnicitet, fortfarande den förhärskande politiska ideologin i Indien, som därför har förblivit demokratiskt och stabilt.

Men hatet mot muslimer hotar ständigt att locka fattiga, förfördelade hinduer att anamma hindunationalismens lockrop om att släppa fram rädslan och sätta hårt mot hårt.

Böckerna som jag läst är:
”Being Indian” av Pavan K Varma (Penguin India 2002)
”The Clash Within” av Martha C Nussbaum (Belknap Press/Harvard University Press, 2007)
”India after Gandhi” av Ramachandra Guha (Harper Collins, 2007)
”Mahatma – eller konsten att vända världen upp och ner” av Zac O´Yeah (Ordfront, 2008)


Sänt i Obs i Sveriges Radio P1 5 februari. Lyssna!

1 kommentar:

Anonym sa...

Ghandi´var lika hjärntvättad som Jesus´fick därför samma slut!Lärorna lever men den som kom med dem tog slut!!

Leta i Indien Online