2008-02-21

Att få vara med eller inte


Övergången från jordbruk till industri kan gå brutalt till. Det visar inte minst våldsamheterna i Nandigram i indiska Västbengalen (se mitt blogginlägg från januari förra året och se också Sunandan Roy Chowdhurys artikel i DN 19 december).

Där och i närbelägna Singur vill delstatsregeringen – ironiskt nog ledd av Indiens kommunistparti – expropiera böndernas mark och inrätta ekonomiska frizoner där företag får tull- och skattebefrielse. Indiska industrikonglomeratet Tata och indonesiska jätten Salim Group nappade på erbjudandet.

Men landsbygdsbefolkningen satte sig på tvären mot denna oheliga allians mellan kommunistiska politiker och globaliserat kapital. Beväpnad polis skickades in. Situationen urartade. I mars förra året sköts 14 människor ihjäl för att de försvarat rätten till sin mark.

Är tanken på ekonomiska frizoner därmed för alltid förknippad med myndighetsutövat våld och kväsande av böndernas rättigheter?

Nej, det finns också goda exempel. I byn Avasari Khurd nära Bombay i delstaten Maharashtra ser invånarna positivt på planerna att inrätta en ekonomisk frizon. Varför? Jo, här har byborna bestämt sig för att själva dra nytta av den direktaccess till den globala marknaden som en frizon erbjuder.

De flesta av områdets 1 500 bönder har köpt in sig som delägare i projektet – och en majoritet av samhällets 18 000 invånare är därför positiva till planerna.

”Du kan kalla det en socialistisk ekonomisk frizon, säger den 72-årige bonden Sopanrao Bhor till nyhetsmagasinet Outlook.

Frizonen kommer inte ha en stor industri dit för detta lantarbetare ska vallfärda i form av ett nybildat industriproletariat. Nej, här handlar det om att lokalbefolkningen är entreprenörer i ett myller av småföretag som sysslar med allt från IT och bioteknik till tillverkning av bildelar och förädling av jordbruksprodukter. I närheten finns planer på frizoner för vin- och köttexport.

Sopanrao Bhor vill varken ge upp marken – som hans släkt brukat i generationer – eller stillatigande se hur utländska företag tar över indiskt näringsliv. ”Men genom att förvandla min mark till småindustri i en ekonomisk frizon, där jag själv är delägare”, säger han, ”bidrar jag till att marken utnyttjas mer effektivt och på ett modernare sätt”.

Frizonen i Avasari Khurd visar att globalisering inte behöver vara ett hot mot Indiens landsbygd – bara bönderna själva får vara med och kamma hem vinsten.

8 kommentarer:

Sanjay sa...

Varför är det ironiskt att det är just CPI(m) som vill expropiera marken? Någonstans måste man förutsatta att de vill ha så god ekonomisk utveckling som möjligt, något man uppenbarligen misslyckats med under en längre tid.

Detta är väl bara ett ganska typiskt exempel på hur kommunister, precis som de alltid har gjort, låter det allmännas bästa gå före individens rättigheter. (därmed inte sagt att detta själklart är det bästa för allmänheten, men man får ju förutsätta att man tror det)

Mycket riktigt så var det också den kommunistvänligaste PM Indien haft, dvs Indira Gandhi, som stiftade "The Urban Land Ceiling Act" som CPI(m) nu använder.

Det är ofta en ganska märklig västerländsk uppfattning att kommunsitiska partier i utvecklingsländer "väljer" fattigdomen som ett moraliskt ställningstagande gentemot konsumtion och materiell utveckling. Ofta pga västerlänningar som själva kallar sig kommunister önskar detta själva.

Tvärtom så tenderar kommunsiter/socialister i utvecklingsländer vara mycket materiellt orienterade. De har bara trott på en modell de hittills har misslyckats med. Därför inte speciellt märkligt att kommunister först i Kina, sen i Vietnam och nu i Västbengal väljer en annan väg för att nå materiellt välstånd.

Precis som vanligt sätter man allmänhetens välstånd framför individens rättigheter.

Sanjay sa...

Lika lite ironiskt är det att Avasari Khurd ligger i Maharashtra, Indiens mins socialistiska delstat.

Per J Andersson sa...

Visst är det ironiskt att CPI (M) kör över folket för att Tata och Salim Group ska få etablera skattefri zon, eftersom det är på tvärs med idealen. Att det inte är på tvärs med den politik som de i prakitken för, det är ju det som är ironin. - oavsett om kommunister i Sovjet, Kina och andra länder gjort likadant.
Och, javisst, är det ironi att man upprättar en "socialistisk" frizon i marknadsliberala Maharashtra.
ironi gånger två.

Sanjay sa...

Jag förstår inte riktigt vilka ideal man går emot? En grundläggande skillnade mellan kommunister och marknadsliberaler är synen på äganderätten, och det är precis den skillnaden i synen på ägande rätten som gör sig gällande i hur Maharashtra och Västbengalen hanterar industrialiseringen av sina respektive delastater. Helt i enlighet med sin ideologi.

Problemet är att de västerlänningar som intresserat sig för utvecklingsländer som Indien och Kina främst har intresserat sig för dessa länder just för att de varit fattiga. Fattigdomen har uppfattats som en normalitet, inte ett misslyckande från politikernas sida. Därför tycker man också att dessa länder går emot sina ideal när man förändrar en politik som uppfattats som ett misslyckande i ögonen på den lokala befolkningen, men varit ett normal tillstånd hos västerlänningar.

Per J Andersson sa...

Du har en poäng i att väst har sett fattigdom i Asien och Afrika som en normalitet snarare än som resultat av dålig styrning, men om du inte ser målkonflikten i de ideal som Tata och CPI (M) har förstår jag inte riktigt hur du tänker.

Sanjay sa...

För att man tar hjälp av ett privatföretag? Inget lands politik är ideologiskt "ren", USA är inte ett hobbbesianskt paradis för libertarianer, även där finns element av vad som skulle kunna kallas brott mot marknadsekonomiska ideal.

Jag ser det bara som en naturlig utveckling av CPI(m):s politik. För att hålla sig kvar vid makten måste man ge befolkningen en ökad levnadsstandard, vilket naturligtvis alltid varit CPI:s mål. Det finns ingen i CPI som tycker att de tar från de fattiga för att ge till de rika. Däremot finns det individer som får ge vika för allmänhetens bästa, målet är fortfarande som det alltid har varit att industrialisera Västbengalens landsbygdsbefolkning Man har bara ändrat metod för att nå målet. Precis som man kan förvänta sig av CPI (eller Kinas kommunister) så finns där stora drag av centralstyrning och liten tilltro till befolkningen.

Den enda ideal man bryter mot är de ideal som fanns i väst under 60&70-talen och som gjorde att många ungdomar i väst intresserade sig för Indien och Kina eftersom man felaktigt trodde att de delade samma ideal.

Per J Andersson sa...

CPI (M) bryter för all del mot de ideal som framgår av partiets eget gällande partiprogram. Som tur är kan man tillägga, eftersom partiprogrammet är konservativt kommunistiskt, dvs dogmatiskt. I praktiken har ju CPI (M) både i Kerala och Västbengalen visat sig vara ett mycket pragmatiskt parti med sin "cocktailrevolution", som Arundhati Roy kallar keralakomminusternas maktutövande.

Sanjay sa...

Alla partier som kommit till makten och behållt makten genom (någorlunda) demokratiska val är pragmatiska snarare än dogmatiska, så det tycker jag är ett sidospår. Min poäng var väl att CPI(m) agerar precis som man kan förvänta sig att ett kommunistiskt parti ska agera.

Kerala är väl iofs lite annorlunda och svårt att jämföra med Västbengalen och egentligen Indien i stort. Det är obefintlig immigration till delstaten och 20% av delstatens BNP kommer från keraliter som emigrerat och skickar hem pengar. Så med "cocktailrevolutionen" borde man väl snarare mena att det är en cocktail av andra delstater, snarare än ideologier som bidragit till de framsteg som har gjorts.

Leta i Indien Online