Tusentals döda fiskar flyter på Brahmaputrafloden i delstaten Assam nordöstra Indien.
Floden är sjuk. Fiskarna är de första offer. I slutänden drabbas givetvis alla, inklusive människan.
Tidigare i år krävde Assam Pollution Control Board (APCB) att oljeraffinaderier i delstaten måste helt stoppa sina utsläpp innan 31 december, annars hotade myndigheterna att använda tvångsmedel och stänga dem.
Ett rafinaderi i delstatens största stad, Guwahati, är värsta miljöboven och struntar än så länge i kraven.
-Det marina livet i Brahmaputrafloden har blivit allvarligt skadat av utsläppen från raffinaderierna, säger Jawaharlal Dutta, ordförande i APCB, till BBC.
Ett annat hot mot livet i floden är fiske med dynamit, vilket också skulle kunna vara orsaken till den nu massiva fiskdöden.
2007-12-19
Sämre miljö, men större biologisk mångfald
Om man åker 20 mil landsväg i Sverige och sedan lika långt i Indien verkar det uppenbart: Sverige har en natur i balans, medan Indiens natur är en katastrof. Från ett svenskt bussfönster stör knappast något bilden av symmetrisk granskog och ett lika konsekvent, enhetligt jordbrukslandskap. Från ett indiskt bussfönster skymtar högar av ruttnande sopor, kvarlämnat byggbråte, diken fyllda av papp och fladdriga plastkassar.
Men det är bara det yttre skenet. När det gäller tillståndet för djur och natur finns det tecken på att förhållandena är omvända.
Ett svenskt landskap må se prydlig ut, men den biologiska mångfalden är stympad av ett intensivt skogsbruk och jordbruk. Ett indiskt landskap må se hemskt ut men bjuder på ofantligt större biologisk mångfald.
Kungsfiskare pilar fram över avloppssvart vatten, blixtrar i blått och starka färger tillsammans med telefonledningarnas blåkråkor och biätare. Vid vägkanterna surrar och spritter det av insekter, paddor och grodor, av frankoliner och majnastarar.
Brunglador, väldiga rovfåglar, flyger i vida cirklar över storstäderna och spanar efter kadaver. Storkar och bomullsvita kohägrar och ägretter patrullerar risfälten. Apor, flygande hundar och mungos finns ogenerat i bebyggda områden.
Från det svenska bussfönstret syns i bästa fall något rådjur eller någon kråka.
En förklaring till mångfalden är att det indiska landskapet i Indien som ser så skräpigt ut från bussfönstret inte är lika välordnad, tuktat och inrättat efter mänskliga önskemål som i Sverige.
Galleriskogar, vattenpölar, oborstad ogräsmark och sanka surdrag tillåts leva sina egna liv, vilket ger djuren andrum.
Läget kan beskrivas som tämligen just, än så länge. I Indien finns tolv procent av jordklotets fågelfauna och lika stor andel av världens växter. Landet har 95 nationalparker och 500 viltreservat. Totalt 4,75 procent av ytan är skyddad mark, medan 20 procent består av skog.
Men den biologiska mångfalden är hotad av människans framfart. Befolkningen växer liksom trycket på mark och vatten. Våtmarker dikas. Skogar avverkas.
Tack till Mikael Persson för fakta.
Men det är bara det yttre skenet. När det gäller tillståndet för djur och natur finns det tecken på att förhållandena är omvända.
Ett svenskt landskap må se prydlig ut, men den biologiska mångfalden är stympad av ett intensivt skogsbruk och jordbruk. Ett indiskt landskap må se hemskt ut men bjuder på ofantligt större biologisk mångfald.
Kungsfiskare pilar fram över avloppssvart vatten, blixtrar i blått och starka färger tillsammans med telefonledningarnas blåkråkor och biätare. Vid vägkanterna surrar och spritter det av insekter, paddor och grodor, av frankoliner och majnastarar.
Brunglador, väldiga rovfåglar, flyger i vida cirklar över storstäderna och spanar efter kadaver. Storkar och bomullsvita kohägrar och ägretter patrullerar risfälten. Apor, flygande hundar och mungos finns ogenerat i bebyggda områden.
Från det svenska bussfönstret syns i bästa fall något rådjur eller någon kråka.
En förklaring till mångfalden är att det indiska landskapet i Indien som ser så skräpigt ut från bussfönstret inte är lika välordnad, tuktat och inrättat efter mänskliga önskemål som i Sverige.
Galleriskogar, vattenpölar, oborstad ogräsmark och sanka surdrag tillåts leva sina egna liv, vilket ger djuren andrum.
Läget kan beskrivas som tämligen just, än så länge. I Indien finns tolv procent av jordklotets fågelfauna och lika stor andel av världens växter. Landet har 95 nationalparker och 500 viltreservat. Totalt 4,75 procent av ytan är skyddad mark, medan 20 procent består av skog.
Men den biologiska mångfalden är hotad av människans framfart. Befolkningen växer liksom trycket på mark och vatten. Våtmarker dikas. Skogar avverkas.
Tack till Mikael Persson för fakta.
2007-12-18
Rättegång mot tågbombare
Rättegången mot 13 män som anklagas för bombningen av pendeltåg i Bombay sommaren 2006 har börjat.
187 människor omkom och över 700 skadades i de sju samordnade bombdåden.
Har de agerat på egen hand eller på uppdrag av en organisation eller ett terrornätverk? Det är en av frågorna som domstolen ska ställning till. Polisen i Bombay tror att den Pakistan-baserade militanta gruppen Lashkar-e-Toiba (Let) ligger bakom.
Pakistan förnekar att Let skulle ligga bakom.
187 människor omkom och över 700 skadades i de sju samordnade bombdåden.
Har de agerat på egen hand eller på uppdrag av en organisation eller ett terrornätverk? Det är en av frågorna som domstolen ska ställning till. Polisen i Bombay tror att den Pakistan-baserade militanta gruppen Lashkar-e-Toiba (Let) ligger bakom.
Pakistan förnekar att Let skulle ligga bakom.
2007-12-14
Fler flickor föds
Ändligen goda nyheter när det gäller Indiens kvinnounderskott. Trenden har vänt.
I delstaten Haryana - som tillsammans med Punjab har störst kvinnounderskott - visar färsk statistik från Civil Registration System att antalet kvinnor per 1 000 män på sex år stigit från rekordlåga 819 (år 2001) till fortfarande låga, men ändå något högre 862 (i år).
Den positiva utvecklingen anses bero på att såväl myndigheterna som frivilligornasationer under perioden propagerat starkt mot abortering av flickfoster.
Andra åtgärder har varit att lansera utbildnings- och jobbprogram för flickor för att på så sätt höja deras socioekonomiska status, liksom ökad statsning på hälso- och sjukvård specifikt riktad till kvinnor.
Myndigheterna i Haryana - under ledning av den kvinnliga hälsoministern Kartar Devi – har under de senaste sex åren slagit ner på de privata kliniker som i strid mot lagen erbjuder ultraljudsundersökning av gravida i syfte att könsbestämma fostret.
100 ultaljudsapparater som används på detta illegala sätt har fått stängas på myndigheternas order.
Indien har ju som bekant färra kvinnor än män (istället för det omvända förhållandet som räknas som normalt) – en effekt av att indiska flickor ofta inte får lika bra omvårdnad som pojkar och av att en del föräldrar aborterar flickfoster, eftersom man inte råd med den ekonomiska börda en flicka i familjen innebär (1. hon tros inte sedemera kunna få ett lika inkomstbringande jobb som en pojke och 2. hon ska betalas för när hon gifts bort = hemgift).
I delstaten Haryana - som tillsammans med Punjab har störst kvinnounderskott - visar färsk statistik från Civil Registration System att antalet kvinnor per 1 000 män på sex år stigit från rekordlåga 819 (år 2001) till fortfarande låga, men ändå något högre 862 (i år).
Den positiva utvecklingen anses bero på att såväl myndigheterna som frivilligornasationer under perioden propagerat starkt mot abortering av flickfoster.
Andra åtgärder har varit att lansera utbildnings- och jobbprogram för flickor för att på så sätt höja deras socioekonomiska status, liksom ökad statsning på hälso- och sjukvård specifikt riktad till kvinnor.
Myndigheterna i Haryana - under ledning av den kvinnliga hälsoministern Kartar Devi – har under de senaste sex åren slagit ner på de privata kliniker som i strid mot lagen erbjuder ultraljudsundersökning av gravida i syfte att könsbestämma fostret.
100 ultaljudsapparater som används på detta illegala sätt har fått stängas på myndigheternas order.
Indien har ju som bekant färra kvinnor än män (istället för det omvända förhållandet som räknas som normalt) – en effekt av att indiska flickor ofta inte får lika bra omvårdnad som pojkar och av att en del föräldrar aborterar flickfoster, eftersom man inte råd med den ekonomiska börda en flicka i familjen innebär (1. hon tros inte sedemera kunna få ett lika inkomstbringande jobb som en pojke och 2. hon ska betalas för när hon gifts bort = hemgift).
2007-12-12
Ruskpricken i Gujarat
Narendra Modi anklagas för delaktighet i massakern på 1 000 muslimer för snart sex år sedan.
Ändå ser det ut som han blir omvald som regeringschef i delstaten Gujarat.
Igår fick 18 miljoner väljare i södra Gujarat, Kutch and Saurashtra rösta i första omgången av valet till delstatsparlamentet. Det var fullt pådrag med poliser vid valurnnorna, men allt verkar ha gått lugnt till. Valdeltagandet var ungefär som i de nationella valen, 60 procent, vilket är en godkänd siffra.
Stämningen har inte varit den bästa mellan delstatens hinduer och muslimer sedan hinduiska mobbar i februari 2002 dödade över 1 000 människor, de flesta muslimer, som hämnd för den misstänkta attacken mot hinduiska pilgrimer på ett tåg vid stationen i Godhra.
Narendra Modi från hindunationalistpartiet BJP - har beskyllts för att ha beordrat polisen att vara passiv när mobben rasade.
För tre år sedan kallade Indiens högsta domstol honom en "modern Nero" efter den romerska kejsare som spelade lyra medan Rom brann. I oktober i år publicerade tidningen Tehelka uttalanden från allierade hindunationalister som pekar ut Modi som direkt ansvarig för dödandet.
Huvudmotståndaren i valet är Kongresspartiet, som leder Indiens nationella regering. Partiets ordförande Sonia Gandhi har kallat Modi och hans delstatsregering för "handelsmän i rädsla och död" - och på tisdagen framträdde hennes partikollega, premiärminister Manmohan Singh, på en presskonferens i Ahmedabad och fördömde Modi.
I januari 2003, knappt ett år efter massakern, återvaldes BJP på ett program med hätska utfall mot muslimerna. Modi hade inför tisdagens val valt en mildare framtoning och i stället gjort ekonomiska framsteg till sitt huvudnummer. I sin reklamfilm, som han lagt ut på Youtube och som finns på hans egen hemsida, berättar en dov röst med bred amerikansk accent om alla industri- och infrastrukturprojekt som blivit klara under hans mandatperiod. Personkulten kring honom ger honom ett försprång - Modi har till och med en personlig fanclub som man kan anmäla sig till på nätet.
Utmanaren Kongresspartiet vill också se fortsatt satsning på ekonomisk tillväxt, men betonar muslimernas rättigheter, tolerans mellan olika grupper och religioner och inte minst Indiens ickereligiösa tradition.
Kongresspartiets politik står i bjärt kontrast till Modis ambitioner att i samma stil som kristna högern i USA blanda samman religion och politik.
Enligt valanalytiker och vadslagningsbolag är Modi favorit, men Kongresspartiet har kommit starkt på slutet.
Andra valomgången genomförs nu på söndag.
23 december väntas alla röster vara färdigräknade.
Ändå ser det ut som han blir omvald som regeringschef i delstaten Gujarat.
Igår fick 18 miljoner väljare i södra Gujarat, Kutch and Saurashtra rösta i första omgången av valet till delstatsparlamentet. Det var fullt pådrag med poliser vid valurnnorna, men allt verkar ha gått lugnt till. Valdeltagandet var ungefär som i de nationella valen, 60 procent, vilket är en godkänd siffra.
Stämningen har inte varit den bästa mellan delstatens hinduer och muslimer sedan hinduiska mobbar i februari 2002 dödade över 1 000 människor, de flesta muslimer, som hämnd för den misstänkta attacken mot hinduiska pilgrimer på ett tåg vid stationen i Godhra.
Narendra Modi från hindunationalistpartiet BJP - har beskyllts för att ha beordrat polisen att vara passiv när mobben rasade.
För tre år sedan kallade Indiens högsta domstol honom en "modern Nero" efter den romerska kejsare som spelade lyra medan Rom brann. I oktober i år publicerade tidningen Tehelka uttalanden från allierade hindunationalister som pekar ut Modi som direkt ansvarig för dödandet.
Huvudmotståndaren i valet är Kongresspartiet, som leder Indiens nationella regering. Partiets ordförande Sonia Gandhi har kallat Modi och hans delstatsregering för "handelsmän i rädsla och död" - och på tisdagen framträdde hennes partikollega, premiärminister Manmohan Singh, på en presskonferens i Ahmedabad och fördömde Modi.
I januari 2003, knappt ett år efter massakern, återvaldes BJP på ett program med hätska utfall mot muslimerna. Modi hade inför tisdagens val valt en mildare framtoning och i stället gjort ekonomiska framsteg till sitt huvudnummer. I sin reklamfilm, som han lagt ut på Youtube och som finns på hans egen hemsida, berättar en dov röst med bred amerikansk accent om alla industri- och infrastrukturprojekt som blivit klara under hans mandatperiod. Personkulten kring honom ger honom ett försprång - Modi har till och med en personlig fanclub som man kan anmäla sig till på nätet.
Utmanaren Kongresspartiet vill också se fortsatt satsning på ekonomisk tillväxt, men betonar muslimernas rättigheter, tolerans mellan olika grupper och religioner och inte minst Indiens ickereligiösa tradition.
Kongresspartiets politik står i bjärt kontrast till Modis ambitioner att i samma stil som kristna högern i USA blanda samman religion och politik.
Enligt valanalytiker och vadslagningsbolag är Modi favorit, men Kongresspartiet har kommit starkt på slutet.
Andra valomgången genomförs nu på söndag.
23 december väntas alla röster vara färdigräknade.
2007-12-04
Outsourca matteläxan till Indien
Kört fast med matteläxan? Lugn via internet kan du få läxhjälp från Indien.
Indiern Krishnan Ganesh startade sitt företag Tutor Vista 2005. Nu har han 600 handledare och läxhjälpare som arbetar från sina hem runt om i Indien, Filippinerna, Hongkong och Singapore.
Man har redan många kunder i väst, särskilt i USA. Taken är att man via företagets sajt ska få hjälp via telefon eller chat med läxan. Riskkapitaliserna Sequoia Capital, som finansierat uppbyggandet av Google och You Tube, satsade 15 miljoner dollar och väntar nu på en ny global megasuccé.
– Inom två till tre år hoppas vi ha en miljon studenter som kunder, säger Ganesh till Der Spiegel.
Hur funkar algebra? Ekvation med bråk? Inga problem, be om hjälp från Indien.
Du kanske får hjälp av Riju Goel, 24, en av Tutor Vistas anställda. Klockan 4.30 på morgonen indisk tid slår hon på datorn i sitt föräldrahem i Delhi, loggar in och börjar handleda amerikanska studenter som då just kommit hem från skolan. Fyra timmar senare skyndnar hon till skolan där hon undervisar högstadieelever.
Artikeln i Der Spiegel.
Indiern Krishnan Ganesh startade sitt företag Tutor Vista 2005. Nu har han 600 handledare och läxhjälpare som arbetar från sina hem runt om i Indien, Filippinerna, Hongkong och Singapore.
Man har redan många kunder i väst, särskilt i USA. Taken är att man via företagets sajt ska få hjälp via telefon eller chat med läxan. Riskkapitaliserna Sequoia Capital, som finansierat uppbyggandet av Google och You Tube, satsade 15 miljoner dollar och väntar nu på en ny global megasuccé.
– Inom två till tre år hoppas vi ha en miljon studenter som kunder, säger Ganesh till Der Spiegel.
Hur funkar algebra? Ekvation med bråk? Inga problem, be om hjälp från Indien.
Du kanske får hjälp av Riju Goel, 24, en av Tutor Vistas anställda. Klockan 4.30 på morgonen indisk tid slår hon på datorn i sitt föräldrahem i Delhi, loggar in och börjar handleda amerikanska studenter som då just kommit hem från skolan. Fyra timmar senare skyndnar hon till skolan där hon undervisar högstadieelever.
Artikeln i Der Spiegel.
Mohammedteckningar inte tänkbara i Indien
I ett land där en grupp människor lätt kan trummas ihop till en ilsken mobb är det inte konstigt att man är rädd för religiösa förolämpningar. Med religiösa pogromer från delningen 1947, Bombay 1993 och Gujarat 2002 i minnet försöker man stävja minsta antydan.
Det finns lagar som gör det straffbart att förolämpa en annans religion. Det är inte bara hinduismen som försvaras. Indien är ett sekulariserat land och alla religioner kan räkna med skydd.
Salman Rushdie vägrades länge inresa i Indien efter att ayatollahn i Iran uttalat en fatwa mot honom. Varför? Jo, hans närvaro skulle kunna reta upp Indiens muslimer.
Filmen Da Vinci-koden förbjöds i Tamil Nadu i rädsla för att den skulle kränka kristna.
Biografägare i Gujarat vägrade visa filmen Parzania, som handlar om dödandet av muslimer 2002, i rädsla för att hinduer skulle känna sig utpekade och bli arga.
Nu anklagas affärsmannen Anil Ambani, rankad som världens 18:e rikaste man, för att hans mobiltelefonoperatör Reliance Communications spridit ett skämt om sikher. Han riskerar upp till tre års fängelse enligt lagen om förolämpningar av religion eller tro.
Man tänker: Jyllands-Postens Mohammedteckningar och Lars Vilks rondell-Mohammed hade i Indien lett till en åtalad redaktör och en åtalad konstnär.
Frågan är om det hade varit bra. Den indiska lagen mot förolämpning av religion kan ses som ett skydd för allas rätt att utöva sin tro. Och den kan ses som en begränsning av yttrandefriheten.
Försvaret av å ena sidan demokratin och å andra sidan den nationella säkerheten är en delikat balansgång. När en förolämpning, som för den icke-troende kan verka bagatellartad, kan leda till upplopp, massakrer, hundratals döda … är inte valet så enkelt som det verkar.
Ryggmärgsrelfelexen: Kapitulera inte för hot om våld. Eftertanken: Äventyra inte folks liv, som i förlängningen skulle kunna äventyra grundvalen för fungerande demokrati och yttrandefrihet.
Det finns lagar som gör det straffbart att förolämpa en annans religion. Det är inte bara hinduismen som försvaras. Indien är ett sekulariserat land och alla religioner kan räkna med skydd.
Salman Rushdie vägrades länge inresa i Indien efter att ayatollahn i Iran uttalat en fatwa mot honom. Varför? Jo, hans närvaro skulle kunna reta upp Indiens muslimer.
Filmen Da Vinci-koden förbjöds i Tamil Nadu i rädsla för att den skulle kränka kristna.
Biografägare i Gujarat vägrade visa filmen Parzania, som handlar om dödandet av muslimer 2002, i rädsla för att hinduer skulle känna sig utpekade och bli arga.
Nu anklagas affärsmannen Anil Ambani, rankad som världens 18:e rikaste man, för att hans mobiltelefonoperatör Reliance Communications spridit ett skämt om sikher. Han riskerar upp till tre års fängelse enligt lagen om förolämpningar av religion eller tro.
Man tänker: Jyllands-Postens Mohammedteckningar och Lars Vilks rondell-Mohammed hade i Indien lett till en åtalad redaktör och en åtalad konstnär.
Frågan är om det hade varit bra. Den indiska lagen mot förolämpning av religion kan ses som ett skydd för allas rätt att utöva sin tro. Och den kan ses som en begränsning av yttrandefriheten.
Försvaret av å ena sidan demokratin och å andra sidan den nationella säkerheten är en delikat balansgång. När en förolämpning, som för den icke-troende kan verka bagatellartad, kan leda till upplopp, massakrer, hundratals döda … är inte valet så enkelt som det verkar.
Ryggmärgsrelfelexen: Kapitulera inte för hot om våld. Eftertanken: Äventyra inte folks liv, som i förlängningen skulle kunna äventyra grundvalen för fungerande demokrati och yttrandefrihet.
2007-12-01
Läs bokutdrag på Utrikesbloggen
På Utrikesbloggen kan man nu läsa ett utdrag ur min och fotograf Håkan Elofssons bok "Indien - elefanten som började dansa".
Utriklesbloggen har för övrigt många spännande analyser och krönikor om aktuella världshändelser.
Gå direkt till Utrikesbloggen.
Utriklesbloggen har för övrigt många spännande analyser och krönikor om aktuella världshändelser.
Gå direkt till Utrikesbloggen.
2007-11-26
Lyckat varumärkesbygge
Gläds alla som jobbar med att göra och sälja Volvobussar. I Indien har ert varumärke inte bara blivit synonymt med kvalitet och komfort utan också tagit sig in i språket och blivit ett begrepp för ”bekväm, lite lyxig bussresa”.
En bjärt kontrast till ett annat svenskt företags bidrag till språkbruket i Indien. Sedan mutaffärerna på 80-talet använder indier ”Bofors” som synonym för ”lurendrejeri”. ”Don’t try to bofors me”, kan man höra, vilket alltså betyder: försök inte lura mig.
I dag har Times of India en artikel om de nya stadsbussarna i Bangalore.
Tidigare har staden mest haft gamla skrangliga Tatabussar med bucklig plåt och höga handikappovänliga trappsteg.
De nya Volvobussarna är en sensation: moderna, luftkonditionerade och med marknära golv så att man enkelt kan kliva på. Självklar standard i väst, lyx i Indien.
Rubriken i Times of India ”Riding high on a Volvo”.
Tidningen har intervjuat busspendlare:
"’Volvos are a welcome change in India. There is a feel good factor when you travel in these buses. They should have more of them’, says Rakesh, a software engineer, another Volvo regular."
Lägg märke till språkbrygget. Rakesh är inte ”trogen bussresenär”, han är en ”Volvo regular”.
Det här är inget nytt. Volvos bussar är sedan länge kända i Indien som bekväma, robusta och lyxiga. Bussbolag brukar med braskande stora bokstäver skriva på sina reklamskyltar att de kör med Volvobussar och inget annat.
Det finns också en stor piratmarknad som snyltar på Volvobussarnas goda renommé. Indisktillverkade bussar med ”Volva” eller ”Valvo” skrivet på långsidorna är en vanlig syn på indiska vägar.
En black om foten var när det i februari i år visade sig att en av modellerna inte var så välbyggd som man trott.
När jag bodde i Bombay i vintras skrev jag en artikel till TT om Volvobussägare som klagade på sina långfärdsbussar.
De sa att bussarna läcker under monsunen och att det lätt går hål i golven. Dessutom dog en fotgängare för två sedan han efter att ha träffats av en bussdörr som lossnat i farten, hävdade en bussägare.
De missnöjda bussbolagen hade gått samman i organisationen Volvo Bus Owners Seva Sangh (Volvobussägarnas förening) och protesterat mot Volvos modell B7R, som tillverkas i Indien.
Karossen – som de klagade på – görs av en indisk underleverantör, vilket de flesta indier jag pratade med anser förklara hela saken. Indier har ett starkt politiskt, vetenskapligt och kulturellt självförtroende, men de flesta anser att när det gäller maskiner står ”international standard” för något som håller och ”Indian standard” för något som snabbt går sönder.
En bjärt kontrast till ett annat svenskt företags bidrag till språkbruket i Indien. Sedan mutaffärerna på 80-talet använder indier ”Bofors” som synonym för ”lurendrejeri”. ”Don’t try to bofors me”, kan man höra, vilket alltså betyder: försök inte lura mig.
I dag har Times of India en artikel om de nya stadsbussarna i Bangalore.
Tidigare har staden mest haft gamla skrangliga Tatabussar med bucklig plåt och höga handikappovänliga trappsteg.
De nya Volvobussarna är en sensation: moderna, luftkonditionerade och med marknära golv så att man enkelt kan kliva på. Självklar standard i väst, lyx i Indien.
Rubriken i Times of India ”Riding high on a Volvo”.
Tidningen har intervjuat busspendlare:
"’Volvos are a welcome change in India. There is a feel good factor when you travel in these buses. They should have more of them’, says Rakesh, a software engineer, another Volvo regular."
Lägg märke till språkbrygget. Rakesh är inte ”trogen bussresenär”, han är en ”Volvo regular”.
Det här är inget nytt. Volvos bussar är sedan länge kända i Indien som bekväma, robusta och lyxiga. Bussbolag brukar med braskande stora bokstäver skriva på sina reklamskyltar att de kör med Volvobussar och inget annat.
Det finns också en stor piratmarknad som snyltar på Volvobussarnas goda renommé. Indisktillverkade bussar med ”Volva” eller ”Valvo” skrivet på långsidorna är en vanlig syn på indiska vägar.
En black om foten var när det i februari i år visade sig att en av modellerna inte var så välbyggd som man trott.
När jag bodde i Bombay i vintras skrev jag en artikel till TT om Volvobussägare som klagade på sina långfärdsbussar.
De sa att bussarna läcker under monsunen och att det lätt går hål i golven. Dessutom dog en fotgängare för två sedan han efter att ha träffats av en bussdörr som lossnat i farten, hävdade en bussägare.
De missnöjda bussbolagen hade gått samman i organisationen Volvo Bus Owners Seva Sangh (Volvobussägarnas förening) och protesterat mot Volvos modell B7R, som tillverkas i Indien.
Karossen – som de klagade på – görs av en indisk underleverantör, vilket de flesta indier jag pratade med anser förklara hela saken. Indier har ett starkt politiskt, vetenskapligt och kulturellt självförtroende, men de flesta anser att när det gäller maskiner står ”international standard” för något som håller och ”Indian standard” för något som snabbt går sönder.
2007-11-21
Katastrofen i Bangladesh
Meddelande från Parul Sharma, jurist med inriktning på medborgarrättsfrågor:
Vänner,
Min vän och kollega Farid i Bangladesh skrev till mig häromdagen för att beskriva den enorma katastrofen som drabbat Bangladesh.
Farids organisation har tagit på sig att hjälpa 5000 barn- och behöver snabbt pengar för att göra detta.
Jag känner honom sen ett par år tillbaka och hyser stor tillit till hans arbete. Ni kan se mer om honom och hans organisation på www.phreb.org.
Jag har lovat att inom två veckor skicka minst 100 000 BDT (ca 10 000 SEK) till hans organisation- dessa pengar kommer i vanlig ordning att öronmärkas och användas enbart för att hjälpa dessa barn att fortsätta sina liv. Farid har också lovat att skriva och berätta med jämna mellanrum hur det har gått.
Med detta email ber jag er att stötta Farid i hans arbete- och också sprida emailet till så många intressenter som möjligt- jag har inte så stora kontakter i Bangladeshi communityn här i Sverige och ber därför er som har att sprida budskapet om insamlingen- jag har två veckor på mig.
Hjälp oss hjälpa: NORDEA Bank: 3480 5634235- skriv "BL" på inbetalningen., och deadline för detta är 15 December. Kom ihåg att varje droppe - varje liten insats kan förändra ett helt liv.
Vänner,
Min vän och kollega Farid i Bangladesh skrev till mig häromdagen för att beskriva den enorma katastrofen som drabbat Bangladesh.
Farids organisation har tagit på sig att hjälpa 5000 barn- och behöver snabbt pengar för att göra detta.
Jag känner honom sen ett par år tillbaka och hyser stor tillit till hans arbete. Ni kan se mer om honom och hans organisation på www.phreb.org.
Jag har lovat att inom två veckor skicka minst 100 000 BDT (ca 10 000 SEK) till hans organisation- dessa pengar kommer i vanlig ordning att öronmärkas och användas enbart för att hjälpa dessa barn att fortsätta sina liv. Farid har också lovat att skriva och berätta med jämna mellanrum hur det har gått.
Med detta email ber jag er att stötta Farid i hans arbete- och också sprida emailet till så många intressenter som möjligt- jag har inte så stora kontakter i Bangladeshi communityn här i Sverige och ber därför er som har att sprida budskapet om insamlingen- jag har två veckor på mig.
Hjälp oss hjälpa: NORDEA Bank: 3480 5634235- skriv "BL" på inbetalningen., och deadline för detta är 15 December. Kom ihåg att varje droppe - varje liten insats kan förändra ett helt liv.
2007-11-15
Koldioxidbovar och kärnkraftsdebatt
Australien är världens miljöskurk nummer ett. USA kommer på en icke hedrande andra plats. Om man räknar koldioxidutsläpp från kraftverk per capita.
Det har den amerikanska tankesmedjan Center for Global Development och The Carbon Monitoring for Actions (Carma) räknat ut genom att mäta utsläppen från 500 000 kraftverk över hela världen.
Varje australiensare släpper ut 10 ton koldixod per år, medan amerikanen står för 8 ton.
Australiensaren släpper ut 16 gånger mer än indiern, som därmed hamnar långt ner på listan av per capita-utsläpp.
Men om man räknar det totala utsläppet av koldioxid hamnar däremot Indien högt på listan, som då ser ut så här:
USA – 2 530 miljoner ton
Kina – 2 430 miljoner ton
Ryssland - 600 miljoner ton
Indien - 529 miljoner ton
Japan - 363 miljoner ton
Tyskland - 323 miljoner ton
Australien - 205 miljoner ton
Sydafrika - 201 miljoner ton
Storbritannien - 192 miljoner ton
Sydkorea - 168 miljoner ton
Indien har många smutsiga kolkraftverk, men vill nu satsa mer på kärnkraft och har skrivit avtal med USA för att få tillgång till teknik och bränsle, ett avtal som för övrigt ifrågasätts av kongresspartiets koalitionspartner Communist Party of India (Marxist), som är rädd för att USA därmed får för stort inflytande i indisk politik.
Frågan är delikat: mer kärnkraft som är ren på kort sikt eller mer kolkraft som bidrar till globala uppvärmningen.
Svaret borde förstås vara: inget av alternativen, utan mer alternativ energi.
Indiens regering har som förmodligen enda landet i världen ett eget departement för alternativ energi. Indien satsar hyfsat mycket på vindkraft och solenergi, men i förhållande till landets enorma energibehov är det förstås en droppe i havet.
Förväntningarna på vad New Delhis departement för alternativ energi kan åstadkomma är med andra ord enorma.
Läs mer om globala kraftverksutsläpp på Carmas hemsida.
Det har den amerikanska tankesmedjan Center for Global Development och The Carbon Monitoring for Actions (Carma) räknat ut genom att mäta utsläppen från 500 000 kraftverk över hela världen.
Varje australiensare släpper ut 10 ton koldixod per år, medan amerikanen står för 8 ton.
Australiensaren släpper ut 16 gånger mer än indiern, som därmed hamnar långt ner på listan av per capita-utsläpp.
Men om man räknar det totala utsläppet av koldioxid hamnar däremot Indien högt på listan, som då ser ut så här:
USA – 2 530 miljoner ton
Kina – 2 430 miljoner ton
Ryssland - 600 miljoner ton
Indien - 529 miljoner ton
Japan - 363 miljoner ton
Tyskland - 323 miljoner ton
Australien - 205 miljoner ton
Sydafrika - 201 miljoner ton
Storbritannien - 192 miljoner ton
Sydkorea - 168 miljoner ton
Indien har många smutsiga kolkraftverk, men vill nu satsa mer på kärnkraft och har skrivit avtal med USA för att få tillgång till teknik och bränsle, ett avtal som för övrigt ifrågasätts av kongresspartiets koalitionspartner Communist Party of India (Marxist), som är rädd för att USA därmed får för stort inflytande i indisk politik.
Frågan är delikat: mer kärnkraft som är ren på kort sikt eller mer kolkraft som bidrar till globala uppvärmningen.
Svaret borde förstås vara: inget av alternativen, utan mer alternativ energi.
Indiens regering har som förmodligen enda landet i världen ett eget departement för alternativ energi. Indien satsar hyfsat mycket på vindkraft och solenergi, men i förhållande till landets enorma energibehov är det förstås en droppe i havet.
Förväntningarna på vad New Delhis departement för alternativ energi kan åstadkomma är med andra ord enorma.
Läs mer om globala kraftverksutsläpp på Carmas hemsida.
2007-11-14
Indisk superdator världens fjärde snabbaste
Det finns en topplista över världens tio snabbaste datorer.
I detta datorernas världsmästerskap är segraren en dator från IBM som används i det säkerhetssystem som omger USA:s kärnvapenarsenal. Det känns tryggt (tur att amerikanska försvarsdepartementet vid upphandlingen inte valde billigaste offerten).
På fjärde plats på topplistan finns en indisk dator, eller snarare ett system, som döpts till Eka – hindi/sanskrit för ”ett”. Den kan göra 478 biljoner (en miljon miljoner eller tusen miljarder, 1 000 000 000 000) beräkningar per sekund. Jag kan bara konstatera: det låter snabbt.
Eka står på Tataägda Computational Research Laboratories i Pune (Poona).
– Superdatorns system kommer att skapa direkt nytta för indierna. Den ska användas för beräkningar av jordbävningar, tsunamis och ekonomiska modeller, och i framtiden kanske också i medicinsk forskning, säger S Ramadorai, datorlabbets ordförande, till BBC.
I detta datorernas världsmästerskap är segraren en dator från IBM som används i det säkerhetssystem som omger USA:s kärnvapenarsenal. Det känns tryggt (tur att amerikanska försvarsdepartementet vid upphandlingen inte valde billigaste offerten).
På fjärde plats på topplistan finns en indisk dator, eller snarare ett system, som döpts till Eka – hindi/sanskrit för ”ett”. Den kan göra 478 biljoner (en miljon miljoner eller tusen miljarder, 1 000 000 000 000) beräkningar per sekund. Jag kan bara konstatera: det låter snabbt.
Eka står på Tataägda Computational Research Laboratories i Pune (Poona).
– Superdatorns system kommer att skapa direkt nytta för indierna. Den ska användas för beräkningar av jordbävningar, tsunamis och ekonomiska modeller, och i framtiden kanske också i medicinsk forskning, säger S Ramadorai, datorlabbets ordförande, till BBC.
2007-11-09
Indisk folkbil med kokraft
Det indiska företaget Tata Motors ska lansera en folkbil för bara 20 000 kronor. Den kallas One lakh car (1 lakh = 100 000 rupier, dvs knappt 20 000 kr). En bil för alla i botten av den ekonomiska pyramiden.
Tatas bil har fått New York Times-kolumnisten Thomas L Friedman, författare till boken ”The world is flat”, att bli förfärad. Fattigmansbilarna kommer att få förödande miljökonsekvenser, skriver han.
Skorrar det inte falskt? Vad har han – och vi – för rätt att tillrättavisa indier som bara vill ha det som vi har det.
Friedman efterlyser billiga lösningar på stora problem, snarare än billiga kopior på våra värsta vanor. Han säger att Indien kan göra jämfotahopp över och förbi den amerikanska livsstilen.
Visst, landet har tidigare visat att man är bra på oväntade språng. Se på hur ett miljöinstitut lyckats få New Delhi att förbjuda diesel i alla bussar och taxibilar. Se på utvecklingen från telegrafen till e-posten och mobiltelefonen (utan omvägen via stationära telefonen).
Jag har ett förslag. Gödslet från Indiens 300 miljoner kor används idag av bybor som billig energikälla i spisar. Metangasen från dyngan skulle också kunna driva Indiens motorfordon.
Se framtiden: ett Indien som är världsledande när det gäller framställning av motorbränsle ur koskit. Målet: en metangasdriven indisk folkbil. Samtidigt en väg bort från oljeberoendet och en stabilare global säkerhetspolitik.
Publicerad i en något kortare version 8 november på DN kultur.
Tatas bil har fått New York Times-kolumnisten Thomas L Friedman, författare till boken ”The world is flat”, att bli förfärad. Fattigmansbilarna kommer att få förödande miljökonsekvenser, skriver han.
Skorrar det inte falskt? Vad har han – och vi – för rätt att tillrättavisa indier som bara vill ha det som vi har det.
Friedman efterlyser billiga lösningar på stora problem, snarare än billiga kopior på våra värsta vanor. Han säger att Indien kan göra jämfotahopp över och förbi den amerikanska livsstilen.
Visst, landet har tidigare visat att man är bra på oväntade språng. Se på hur ett miljöinstitut lyckats få New Delhi att förbjuda diesel i alla bussar och taxibilar. Se på utvecklingen från telegrafen till e-posten och mobiltelefonen (utan omvägen via stationära telefonen).
Jag har ett förslag. Gödslet från Indiens 300 miljoner kor används idag av bybor som billig energikälla i spisar. Metangasen från dyngan skulle också kunna driva Indiens motorfordon.
Se framtiden: ett Indien som är världsledande när det gäller framställning av motorbränsle ur koskit. Målet: en metangasdriven indisk folkbil. Samtidigt en väg bort från oljeberoendet och en stabilare global säkerhetspolitik.
Publicerad i en något kortare version 8 november på DN kultur.
Smidigaste flyget till Kerala
Från och med 27 november flyger Qatar Airways nonstop från Stockholm till Doha vid Persiska viken. Därifrån går det flyg vidare till flera asiatiska destinationer, bland annat Trivandrum (Thiruvananthapuram) i indiska delstaten Kerala.
Att ta sig från Skandinavien till Kerala har tidigare varit lite krångligt; det har inneburit flyg till exempel Stockholm-London-Bombay-Trivandrum och tagit över ett dygn och kostat ganska mycket.
Qatars nya linje innebär att du numera kan flyga Stockholm-Trivandrum med bara ett planbyte. Det gör den till smidigaste vägen till Kerala. Vad det kostar? Olika förstås, beroende på när du ska resa och när du bokar, men när jag kollade för några veckor sedan på flygbolagets egen hemsida fanns biljetter i slutet av november för 7 400 kr tur och retur.
Sedan början av november finns ett ännu snabbare sätt att resa till Kerala: med charterflyg med Solresor nonstop Stockholm-Trivandrum. Men då är du begränsad till att stanna borta en eller två veckor, vilket jag tycker är i kortaste laget för en sådan lång resa - och ska man släppa ut så mycket koldioxid ska man väl passa på att stanna ett tag.
Från flygplatsen i Trivandrum är det bara 30 minuters taxi- eller riksharesa till Kovalam Beach och cirka en timme till Varkala beach.
Att ta sig från Skandinavien till Kerala har tidigare varit lite krångligt; det har inneburit flyg till exempel Stockholm-London-Bombay-Trivandrum och tagit över ett dygn och kostat ganska mycket.
Qatars nya linje innebär att du numera kan flyga Stockholm-Trivandrum med bara ett planbyte. Det gör den till smidigaste vägen till Kerala. Vad det kostar? Olika förstås, beroende på när du ska resa och när du bokar, men när jag kollade för några veckor sedan på flygbolagets egen hemsida fanns biljetter i slutet av november för 7 400 kr tur och retur.
Sedan början av november finns ett ännu snabbare sätt att resa till Kerala: med charterflyg med Solresor nonstop Stockholm-Trivandrum. Men då är du begränsad till att stanna borta en eller två veckor, vilket jag tycker är i kortaste laget för en sådan lång resa - och ska man släppa ut så mycket koldioxid ska man väl passa på att stanna ett tag.
Från flygplatsen i Trivandrum är det bara 30 minuters taxi- eller riksharesa till Kovalam Beach och cirka en timme till Varkala beach.
2007-11-08
Indien fixar utsläppen
Kommer ni ihåg millenniumbuggen? Om inte världens alla datorer programmerades om skulle de haverera när klockan slog 00.01 den 1 januari 2000.
Det blev inget globalt datorhaveri. Varför inte? Jo, skriver Thomas L Friedman i New York Times, eftersom en stor del av omprogrammeringen las ut på indiska IT-företag som fixade problemet till en låg kostnad. Indien fick en utmaning och klarade det. Det blev också startskottet för vågen av outsorcing från framför allt USA och Storbritannien till Indien. Indien hade visat att man kunde. Belöningen lät inte vänta på sig. Resultat: IT-boom, börsboom, fler nya jobb.
Nu behöver världens företag göra en ny jätteoperation. De måste ställa om sin produktion och bli koldioxidneutrala.
Detta är en jättechans för Indien igen, menar en av ledarna för indiska IT-företaget Infosys, Nandan Nilekani. Indiska IT-företag kan visa vägen och sköta hela administrationen. Först ska någon räkna ut varje företags ekologiska avtryck, sedan ska någon göra en handlingsplan, sedan ska någon uppfinna en modell för hur man jobbar koldioxidneutralt.
Denna Någon, menar Nilekani, är Indien, närmare bestämt Infosys och resten av Indiens IT-industri.
Gröna konsulter, gröna designers, gröna husbyggare - se där nya yrken som det kommer att bli ökad efterfrågan på. Och de gröna jobben, menar Thomas L Friedman, kommer att framför allt skapas i Indien, som alltså kommer att sköta omställningen i resten av världen.
Vill du ligga bra till i framtidens gröna ekonomi, lille vän, lär dig stava till Gurgaon, Hyderabad och Bangalore - och lär dig hindi!
Det blev inget globalt datorhaveri. Varför inte? Jo, skriver Thomas L Friedman i New York Times, eftersom en stor del av omprogrammeringen las ut på indiska IT-företag som fixade problemet till en låg kostnad. Indien fick en utmaning och klarade det. Det blev också startskottet för vågen av outsorcing från framför allt USA och Storbritannien till Indien. Indien hade visat att man kunde. Belöningen lät inte vänta på sig. Resultat: IT-boom, börsboom, fler nya jobb.
Nu behöver världens företag göra en ny jätteoperation. De måste ställa om sin produktion och bli koldioxidneutrala.
Detta är en jättechans för Indien igen, menar en av ledarna för indiska IT-företaget Infosys, Nandan Nilekani. Indiska IT-företag kan visa vägen och sköta hela administrationen. Först ska någon räkna ut varje företags ekologiska avtryck, sedan ska någon göra en handlingsplan, sedan ska någon uppfinna en modell för hur man jobbar koldioxidneutralt.
Denna Någon, menar Nilekani, är Indien, närmare bestämt Infosys och resten av Indiens IT-industri.
Gröna konsulter, gröna designers, gröna husbyggare - se där nya yrken som det kommer att bli ökad efterfrågan på. Och de gröna jobben, menar Thomas L Friedman, kommer att framför allt skapas i Indien, som alltså kommer att sköta omställningen i resten av världen.
Vill du ligga bra till i framtidens gröna ekonomi, lille vän, lär dig stava till Gurgaon, Hyderabad och Bangalore - och lär dig hindi!
2007-11-06
Tidigt julklappstips
Köp min och fotograf Håkan Elofssons Indienbok, Indien - elefanten som började dansa, i ett julklappspaket tillsammans med en vacker indisk skål och indiska kryddor för 340 kr. Beställ här.
2007-10-30
Hinduer gripna för Gujaratmassakern
Mobben som dödade muslimer i Ahmedabad efter tågbranden i Godhra 27 februari 2002 har fått en rättslig konsekvens. En domstol i Gujarat har dömt åtta hinduer som deltog i mobben som brände, torterade och dödade till livstids fängelse för mord.
De nio männen dömdes för mord på sju muslimer. Tre av dem dömdes också för våldtäkt.
Läs Martha Nussbaums analys av Gujaratmassakern och en berättelse om vad som hände de ödesdigra dagarna för snart sex år sedan.
De nio männen dömdes för mord på sju muslimer. Tre av dem dömdes också för våldtäkt.
Läs Martha Nussbaums analys av Gujaratmassakern och en berättelse om vad som hände de ödesdigra dagarna för snart sex år sedan.
Kodrivet datorbatteri
På landet utanför Bombay driver man bärbara datorer på ett mycket ekologiskt och mycket indiskt sätt.
Se där, traditionellt jordbruk och modern teknik i skön förening.
Läs mer på MacIntosh Journal.
2007-10-29
Folkets marsch når Delhi
Tiotusentals jordlösa lantarbetare, daliter och stamfolk har tågat mot Delhi sedan marschen Janadesh (Folkets dom) startade i Gwalior på Mahatma Gandhis födelsedag 2 oktober.
Nu är de framme i huvudstaden: en enorm mänsklig orm, skanderande "Ge oss mark, ge oss vatten”.
Representanter för marschen har redan fått träffa kongresspartiets ordförande Sponia Gandhi och ska förhoppningsvis träffa premiärminister Manmohan Sing i dag måndag. Men polisen stoppade igår den gigantiska marschen från att tåga upp framför Lok Sabha, parlamentet.
Att marschen arrangeras nu är ingen tillfällighet. Medvetenheten om landsbygds-Indiens sociala och infrastrukturella problem har ökat de senaste åren. Fattigdom, orättvisor, korruption och rättsröta har blivit heta ämnen som fyller tidningarnas förstasidor och engagerar såväl medelklassen som fattiga bönder och lantarbetare. Till och med regeringskoalitionen har gjort fattigdomsfrågan till ett av sina huvudnummer.
AFP rapporterade från marschen.
Nu är de framme i huvudstaden: en enorm mänsklig orm, skanderande "Ge oss mark, ge oss vatten”.
Representanter för marschen har redan fått träffa kongresspartiets ordförande Sponia Gandhi och ska förhoppningsvis träffa premiärminister Manmohan Sing i dag måndag. Men polisen stoppade igår den gigantiska marschen från att tåga upp framför Lok Sabha, parlamentet.
Att marschen arrangeras nu är ingen tillfällighet. Medvetenheten om landsbygds-Indiens sociala och infrastrukturella problem har ökat de senaste åren. Fattigdom, orättvisor, korruption och rättsröta har blivit heta ämnen som fyller tidningarnas förstasidor och engagerar såväl medelklassen som fattiga bönder och lantarbetare. Till och med regeringskoalitionen har gjort fattigdomsfrågan till ett av sina huvudnummer.
AFP rapporterade från marschen.
2007-10-27
Indiens kejsar Nero
När muslimer dödades runt om i Gujarat i februari 2002 tittade chefsminister Narendra Modi bort. Indiens högsta domstol har liknat hans agerande vid den romerska kejsaren Nero, som enligt legenden spelade lyra medan Rom brann.
Det började den 27 februari 2002. Då dödades 59 människor, de flesta hinduiska pilgrimer, när en järnvägsvagn började brinna vid uppehåll på stationen i Godhra i Gujarat.
Muslimer som strax före branden varit inblandade i bråk med hinduiska pilgrimer anklagades för att ha kastat in brandbomber i vagnen och orsakat katastrofen.
Hämnden kom de närmaste tre dagarna då hinduer dödade över 1 000 – enligt andra källor runt cirka 2 500 – oskyldiga muslimska män, kvinnor och barn runt om i Gujarat, vilket var de värsta upploppen i Indien sedan 1947 då den brittiska kolonin delades i Indien och Pakistan.
Indiens högsta domstol har slagit fast att delstatsregeringen, som leds av det hindunationalistiska partiet BJP, såg mellan fingrarna när mobben rasade.
Igår krävde järnvägsminister Lalu Prasad att Modi tillsammans med BJP-ordförande L K Advani ska gripas och åtalas för "folkmord". Ministern sade att händelserna i Gujarat är en skamfläck för såväl den indiska demokratin som hela mänskligheten.
Även flera allierade hindunationalister pekar nu Gujarats chefsminister Modi som den skyldige till massmordet på muslimer, avslöjar tidskriften Tehelka i senaste numret. Tidningens reportrar har använt sig av dold kamera och mikrofon för att dokumentera uttalanden som annars aldrig hade gjorts. Läs deras omfattande dokumentation av dödandet av muslimer i Gujarat 2002.
Läs också min recension av Martha Nussbaums The Clash within, som bland annat tittar på massakern i Gujarat ur ett genusperspektiv.
Det började den 27 februari 2002. Då dödades 59 människor, de flesta hinduiska pilgrimer, när en järnvägsvagn började brinna vid uppehåll på stationen i Godhra i Gujarat.
Muslimer som strax före branden varit inblandade i bråk med hinduiska pilgrimer anklagades för att ha kastat in brandbomber i vagnen och orsakat katastrofen.
Hämnden kom de närmaste tre dagarna då hinduer dödade över 1 000 – enligt andra källor runt cirka 2 500 – oskyldiga muslimska män, kvinnor och barn runt om i Gujarat, vilket var de värsta upploppen i Indien sedan 1947 då den brittiska kolonin delades i Indien och Pakistan.
Indiens högsta domstol har slagit fast att delstatsregeringen, som leds av det hindunationalistiska partiet BJP, såg mellan fingrarna när mobben rasade.
Igår krävde järnvägsminister Lalu Prasad att Modi tillsammans med BJP-ordförande L K Advani ska gripas och åtalas för "folkmord". Ministern sade att händelserna i Gujarat är en skamfläck för såväl den indiska demokratin som hela mänskligheten.
Även flera allierade hindunationalister pekar nu Gujarats chefsminister Modi som den skyldige till massmordet på muslimer, avslöjar tidskriften Tehelka i senaste numret. Tidningens reportrar har använt sig av dold kamera och mikrofon för att dokumentera uttalanden som annars aldrig hade gjorts. Läs deras omfattande dokumentation av dödandet av muslimer i Gujarat 2002.
Läs också min recension av Martha Nussbaums The Clash within, som bland annat tittar på massakern i Gujarat ur ett genusperspektiv.
2007-10-24
Ökad insyn ledde till upptäckt av försvunna biståndspengar
Närmare 20 miljoner kronor som donerats till indiska premiärministerns hjälpfond, pengar öronmärkta för offer för jordbävningar 2001 och 2005, cyklonförödelse 1999 och tsunamin 2004, har "försvunnit".
Att de försvunnit på vägen kan vara ett tecken på korruption och är i så fall en tragisk nyhet i ett land som försöker rensa bort sin gamla image av att man har en korrupt administration.
Men korruption kanske inte är svaret på gåtan: det kan också handla om att staten använt pengarna på annat sätt, vilket förstås också är illa, eftersom pengarna inte nått dit de var tänkta att nå.
Den glada nyheten är att fallet överhuvudtaget blivit känd och nu utreds. Att biståndsskandalen bilvit offentlig är resultatet av en ny indisk lag som ger ökad insyn i myndighetsbeslut, the Right to Information (RTI) Act.
Nederlag och framgång i samma nyhet således.
Mannen som anmält fallet, som nu ska utredas av en domstol, heter Mujibur Rehman och är forskare på ett statligt företag i den nordindiska delstaten Chhatisgarh. Han säger att han använder sig av den nya lagen för "nationens bästa".
– Att göra en anmälan handlar om att skapa insyn i och trovärdighet till de statliga myndigheterna och företagen.
Att de försvunnit på vägen kan vara ett tecken på korruption och är i så fall en tragisk nyhet i ett land som försöker rensa bort sin gamla image av att man har en korrupt administration.
Men korruption kanske inte är svaret på gåtan: det kan också handla om att staten använt pengarna på annat sätt, vilket förstås också är illa, eftersom pengarna inte nått dit de var tänkta att nå.
Den glada nyheten är att fallet överhuvudtaget blivit känd och nu utreds. Att biståndsskandalen bilvit offentlig är resultatet av en ny indisk lag som ger ökad insyn i myndighetsbeslut, the Right to Information (RTI) Act.
Nederlag och framgång i samma nyhet således.
Mannen som anmält fallet, som nu ska utredas av en domstol, heter Mujibur Rehman och är forskare på ett statligt företag i den nordindiska delstaten Chhatisgarh. Han säger att han använder sig av den nya lagen för "nationens bästa".
– Att göra en anmälan handlar om att skapa insyn i och trovärdighet till de statliga myndigheterna och företagen.
2007-10-22
Fisk molee à la Kerala
Vit mjäll fisk i limesyrlig kokosmjölk. Thailändskt? Inte alls, utan en paradrätt i sydindiska Kerala. Jag lagade den igår och den är ... ursäkta ett slitet uttryck: gudomlig.
Byt ut pomfret, en fisk du nästan bara hittar vid Arabiska havets stränder, mot torsk, tonfisk eller nån annan vit fisk som du kan köpa här hemma. Och strunta i krånglet med att tillverka din egen kokosmjölk i en tjock och en tunn variant och använd istället helt vanlig kokosmjölk på burk. Curryblad säljs i många affärer med asiatisk mat. Okej, nu är det det bara att följa receptet du hittar hos Mallugirl, en bloggande indisk kvinna i New Jersey.
Byt ut pomfret, en fisk du nästan bara hittar vid Arabiska havets stränder, mot torsk, tonfisk eller nån annan vit fisk som du kan köpa här hemma. Och strunta i krånglet med att tillverka din egen kokosmjölk i en tjock och en tunn variant och använd istället helt vanlig kokosmjölk på burk. Curryblad säljs i många affärer med asiatisk mat. Okej, nu är det det bara att följa receptet du hittar hos Mallugirl, en bloggande indisk kvinna i New Jersey.
2007-10-19
Svensk-indisk reggae
Som research för boken Moderna Indien intervjuade jag i januari 2005 det indiska fusionbandet Orange Street i New Delhi. Vi satt i en nedsutten skinnsoffa i bandets replokal och lyssnade på låten Dharma från deras nya cd.
Sångaren Anirban Chakraborty sjöng om Indien-Pakistan-konflikten. Plötsligt hade den 60 år gamla konflikten börjat engagera honom. Han är själv hindu, men har flera muslimska vänner, som han vet ibland råkar ut för problem på grund av sin religiösa tillhörighet. Denna diskriminering och misstro hade väckt hans engagemang. Pakistan är inte vår fiende, var Anirbans budskap, vi sitter alla i samma båt och måste komma överens.
Häromdan nådde en ny cd min skivspelare. På West Eastern Impressions möts musiker från hela världen med Johan Zilverzurf Zachrisson (Zilverzurfaren i bandet Dag Vag) som samlande kraft. Några av musikerna som Zilversurfaren spelar med är Orange Streets "moderna" sångare Anirban och bandets klassiska indiska sångare Imran Khan.
Resultatet är en böljande karibisk-afrikansk-latinsk-indisk reggae-hindi-pop som är extremt känslig, rytmisk och spännande. Världsmusik blir aldrig bättre än så här. Skaffa cd:n nu! Ladda ner den till din dator för 10,20 brittiska pund eller köp den för postleverans på Lolas world records.
2007-10-17
Indisk gnosjöanda
Varför går den ekonomiska utvecklingen snabbt i vissa delar av världen och långsammare i andra?
Att Europas industrialisering tog fart på 1800-talet brukar bland annat förklaras med den protestantiska (kalvinistiska) duktighetskulturen, som svenska Gnosjöandan är ett nutida exempel på. Att ekonomin nu går raketsnabbt uppåt i östra Turkiet (Anatolinen) har på samma sätt förklarats med den muslimska puraitanismen, som liksom kyrkan också bjuder på en gemenskap bortom baren, spelhålan ... eller vilken annan passiviserande miljö man kan tänka sig. I Turkiet pratar man om den anatoliska tigern.
I Indien finns en liknande strävande duktighetskultur, där det lilla familjeföretaget står i centrum. I Indien finns tusentals Gnosjö. I Indien finns förstås en annan metafor: den dansande elefanten, som indiska ledarsideskribenter formulerat det.
Länge bromsades tillväxten av korruption och myndighetsbyråkrati och – inte minst – hierarkiskt tänkande med rötterna i kastsystemet.
I dag kan man se dels en liberalisering av det tidigare hårt reglerade handeln och ökad insyn i myndighetsbeslut och därmed minskad korruption, dels en uppluckring (åtminstone i städerna) av de sega kaststrukturerna.
Men Indiens liberalisering bjuder också på svåra utmaningar och fallgropar. Hur hindrar man en brutal ”mat eats man”-kultur, som man idag kan se i Kina, hur skyddar man dem som inte klarar sig i en liberal marknadsekonomi?
Utan en offentlig välfärd värd namnet hotas klyftorna att öka, de fattigaste att hamna på efterkälken. Som tur är har fattigdomsfrågan åter hamnat på den indiska rikspolitikernas agenda: kongresspartiet har profilerat sig med en rad fattigdomsbekämpande reformer gentemot hinduhögerpartiet BJP. Frågan är förstås: kommer den kongressledda regeringens reformer att genomföras eller kommer korruption och brist på målstyrning att föröda alla vackra utfästelser?
Och hur beskriver man Indiens duktighetskultur med kulturella och religiösa förklaringar? Finns det över huvud taget sådana förklaringar? Eller är de bara efterkonstruktioner byggda på en vilja att dela upp världen i väsenskilda civilisationer, ungefär som Samuel Huntington påstod i sin famösa bok The Clash of Civilizations?
2007-10-16
Indiskt tsunamivarningssystem
Över 10 000 människor dog i Indien av tsunamin annandag jul 2004. De flesta var fattiga fiskare, vilket förklarar varför all mediauppståndelse koncentrerades på Thailand där europeisk medelklass drabbades.
Nu har Indien i vilket fall dragit igång ett nytt tekniskt avancerat varningssystem för nya tsunamis.
Löftena om hjälp till de drabbade längs Cormandelkusten i Tamil Nadu var delvis tomma. Ännu idag, tre år efter katastrofen, bor fortfarande tusentals människor i provisoriska läger och kan bara drömma om nya permamenta hus, som regeringen utlovat.
Hoppas att det nya varningssystemet inte också bara blir en stolt utfästelse.
Läs mer om varningssystemet.
Nu har Indien i vilket fall dragit igång ett nytt tekniskt avancerat varningssystem för nya tsunamis.
Löftena om hjälp till de drabbade längs Cormandelkusten i Tamil Nadu var delvis tomma. Ännu idag, tre år efter katastrofen, bor fortfarande tusentals människor i provisoriska läger och kan bara drömma om nya permamenta hus, som regeringen utlovat.
Hoppas att det nya varningssystemet inte också bara blir en stolt utfästelse.
Läs mer om varningssystemet.
2007-10-15
Bomber mot samexistens
I torsdags dödades två människor i en explosion vid en sufisk-muslimsk helgedom i Ajmer i Rajasthan. Hit vallfärdar både muslimer och hinduer, varför dådet skulle kunna tolkas som en attack mot samförstånd och förståelse, ett slag för hats, motsättningar och chauvinism.
Igår kväll var det dags igen. Nu smällde en bomb på en biograf i Ludhiana i Punjab. Hundratals fattiga småbönder, lantarbetare och stadsbor såg på den romantiska Bolllywoodfilmen Janam Janam Ke Saath (Tillsammans under flera liv) när bomben briserade, dödade minst sex människor och skadade 30.
Ingen har tagit på sig ansvaret för någon av attackerna. Det brukar heller ingen göra. Man kan misstänka hindufundamentalister (i Ajmer) och muslimska fundamentalister (i Ludhiana).
Oavsett vad känns det inte som om dåden är riktade mot regeringen eller någon särskild religiös tro – utan mot humanismen och alla försök att leva sida vid sida, trots olikheter.
Igår kväll var det dags igen. Nu smällde en bomb på en biograf i Ludhiana i Punjab. Hundratals fattiga småbönder, lantarbetare och stadsbor såg på den romantiska Bolllywoodfilmen Janam Janam Ke Saath (Tillsammans under flera liv) när bomben briserade, dödade minst sex människor och skadade 30.
Ingen har tagit på sig ansvaret för någon av attackerna. Det brukar heller ingen göra. Man kan misstänka hindufundamentalister (i Ajmer) och muslimska fundamentalister (i Ludhiana).
Oavsett vad känns det inte som om dåden är riktade mot regeringen eller någon särskild religiös tro – utan mot humanismen och alla försök att leva sida vid sida, trots olikheter.
2007-10-12
Väst måste ta miljöinitiativ anser indisk fredspristagare
Indiska vetenskapsmannen Rajendra Pachauri leder FN:s klimatpanel IPCC. I dag fick han och hans medarbetare dela på Nobels frespris med amerikanen Al Gore.
Rajendra började sin karriär som ingenjör på ett företag som byggde dieselmotorer till lok.
En stor del av Indiens och hela Asiens tåg drivs av dieseltåg, i brist på elektrifierade linjer.
Inget särkskilt miljövänligt arbete kan man tycka.
Det har han tagit igen. Senare startade han Indiens ledande miljötankesmedja, Energy and Resources Institute.
Väst måste ta ledningen i det globala miljöarbetet, anser han.
– Jag tror att de utvecklade länderna måste skapa förutsättningar för miljövänliga åtgärder, som sedan utvecklingsländerna kan ta efter, sa han till BBC tidigare i år.
Jag tror han har rätt: väst var först med att skita ner, har hunnit skita ner mest och måste nu vara först att ändra väg.
Rajendra började sin karriär som ingenjör på ett företag som byggde dieselmotorer till lok.
En stor del av Indiens och hela Asiens tåg drivs av dieseltåg, i brist på elektrifierade linjer.
Inget särkskilt miljövänligt arbete kan man tycka.
Det har han tagit igen. Senare startade han Indiens ledande miljötankesmedja, Energy and Resources Institute.
Väst måste ta ledningen i det globala miljöarbetet, anser han.
– Jag tror att de utvecklade länderna måste skapa förutsättningar för miljövänliga åtgärder, som sedan utvecklingsländerna kan ta efter, sa han till BBC tidigare i år.
Jag tror han har rätt: väst var först med att skita ner, har hunnit skita ner mest och måste nu vara först att ändra väg.
2007-10-11
Småhandlarna demonstrerar
Häromdan gick tusentals småbutiksägare ut på gatorna i Bombay och demonstrerade. Mot vad? Jo, mot att indiska politiker gått med på att liberalisera den reglerade dagligvaruhandeln, vilket öppnat för att amerikanska Wall-Mart och brittiska Tesco nästa år öppnar matvaruaffärer över hela Indien.
Indien, en av de sista vita fläckarna på snabbköpskartan. Medan medelklasstadsbor i hela världen sedan decennier handlar sin mat i moderna snabbköp har indierna hållit kvar vid sitt gamla system där man går till grönsakshandlaren och köper grönsaker, rishandlaren och köper ris, kötthandlaren och köper kött etc.
Ofta är affärerna samlade på marknaden, basaren, men ibland får man åka kors och tvärs över stan för att få ihop sin matkasse. Det tar tid, det är opraktiskt, det är otidsenligt.
De amerikanska och brittiska matvaruaffärskedjornas entré i Indien ses av de indiska småbutiksägarna som ett allvarligt hot mot deras existens, vilket de också är. Se bara hur det gick med alla små mataffärer i Sverige på sextio- och sjuttiotalen. Idag är matvarumarknaden i praktiskt taget alla västerländska länder ett oligopol med några få jättar som dominerar. Jättarna blir allt oftare internationella. Lidl finns inte bara i Tyskland, Ica finns inte bara i Sverige.
Jag förstår de som nu protesterar på Bombays gator, men undrar om utvecklingen kan stoppas. Man får bara hoppas att indiska snabbköpskedjor tar upp konkurrenten och utmanar de västerländska. Och att Indien får behålla någon form av särart och inte bli som alla andra.
Indien, en av de sista vita fläckarna på snabbköpskartan. Medan medelklasstadsbor i hela världen sedan decennier handlar sin mat i moderna snabbköp har indierna hållit kvar vid sitt gamla system där man går till grönsakshandlaren och köper grönsaker, rishandlaren och köper ris, kötthandlaren och köper kött etc.
Ofta är affärerna samlade på marknaden, basaren, men ibland får man åka kors och tvärs över stan för att få ihop sin matkasse. Det tar tid, det är opraktiskt, det är otidsenligt.
De amerikanska och brittiska matvaruaffärskedjornas entré i Indien ses av de indiska småbutiksägarna som ett allvarligt hot mot deras existens, vilket de också är. Se bara hur det gick med alla små mataffärer i Sverige på sextio- och sjuttiotalen. Idag är matvarumarknaden i praktiskt taget alla västerländska länder ett oligopol med några få jättar som dominerar. Jättarna blir allt oftare internationella. Lidl finns inte bara i Tyskland, Ica finns inte bara i Sverige.
Jag förstår de som nu protesterar på Bombays gator, men undrar om utvecklingen kan stoppas. Man får bara hoppas att indiska snabbköpskedjor tar upp konkurrenten och utmanar de västerländska. Och att Indien får behålla någon form av särart och inte bli som alla andra.
2007-10-09
Indisk nationalikon var dålig pappa
Såg invigningsfilmen på Sifas Indienfilmfestival på Filmhuset i Stockholm igår. Gandhi, My father av regissören Feroze Khan. Filmen bygger på två böcker om Harilal Gandhi, Mahatmas son.
Det gick inte så bra för Harilal. Pappa Mahatma frälste Indien men lyckades inte rädda sin egen son, som kände sig negligerad och oälskad av sin krävande pappa, som ville att alla skulle ge upp allt för kampen för ett fritt Indien.
Harilal blev alkolist, konverterade till islam, rekonventerade till hinduism, utnyttjades av andra för att han hette Gandhi (ett användbart namn i Indien om man ville öppna dörrar), blev uteliggare i Bombay och dog ensam och glömd 18 juni 1948, ett halvår efter mordet på pappan.
För mig ett okänt öde - tills nu.
Intressant att göra ikonen Mahatma Gandhi mänsklig och visa hans tillkortakommanden. Man har hört historien i andra sammanhang: hyllad av tusental (miljarder i Mahatmas fall), men inte omtyckt av sina egna barn.
Läs mer om filmen på IMDB.
Filmens officiella hemsida.
Det gick inte så bra för Harilal. Pappa Mahatma frälste Indien men lyckades inte rädda sin egen son, som kände sig negligerad och oälskad av sin krävande pappa, som ville att alla skulle ge upp allt för kampen för ett fritt Indien.
Harilal blev alkolist, konverterade till islam, rekonventerade till hinduism, utnyttjades av andra för att han hette Gandhi (ett användbart namn i Indien om man ville öppna dörrar), blev uteliggare i Bombay och dog ensam och glömd 18 juni 1948, ett halvår efter mordet på pappan.
För mig ett okänt öde - tills nu.
Intressant att göra ikonen Mahatma Gandhi mänsklig och visa hans tillkortakommanden. Man har hört historien i andra sammanhang: hyllad av tusental (miljarder i Mahatmas fall), men inte omtyckt av sina egna barn.
Läs mer om filmen på IMDB.
Filmens officiella hemsida.
2007-10-08
Resan som jakt på frihet
Rastlösheten i hemmet, känslan av att världen måste vara mer än så här, längtan efter frihet och fara. I avreseögonblicket: rädsla. I konfrontation med främmande kulturer: förvirring. I sina bästa stunder: en euforisk känsla av lätthet. Efter månader på resa: hemlängtan.
Ett känsloregister välkänt för de flesta resenärer, samtidigt kännetecken på en bra reseskildring. Reseberättelser där resenären/skribenten själv inte spelar någon roll blir oftast ointressanta. Den bästa reseberättelsen rör sig ”i spänningsfältet mellan resenären och omgivningen”, som Tomas Löfström skrev i resereportagesamlingen ”Transit” (1984 - också namnet på Tomas Löfströms utmärkta hemsida), är ”ansvarslös och personlig” och som genre ”både litteratur och information, både introspektion och gränsöverskridande världsåskådning”.
I anglosaxisk litteratur har böcker som passar in på den beskrivningen – där författaren själv är berättelsens ”hjälte” – behållit sin starka ställning med världsresenärer som Redmond O’Hanlon, William Dalrymple och Jenny Diski. Men i Sverige knuffades det ansvarslösa berättarjaget ut i kylan efter Artur Lundkvist och ersattes av sextio- och sjuttiotalets rapportböcker där resenären sällan förlorade fotfästet och resmålet ensamt oftast var mödan värd.
Vad blev det för böcker av de senaste decenniernas tågluffande i Europa och rundresande i Asien? Med tanke på ryggsäcksluffandets världsomfattande utbredning är det förvånansvärt att den generat så lite litteratur. Här finns ju allt som gör en bra berättelse: flykten från sig själv, nyfikenheten på världen, en rejäl dos naivitet – och den smärtsamma och ensamma jakten på det euforiska tillstånd som kan uppstå då bagaget är lätt, närvarokänslan stor och morgondagen okänd.
Genren förtvinade inte helt. Tomas Löfström liftade till Marocko i ”Liftare” (1971) och åkte landvägen till Nepal i ”Vägen till Kathmandu” (1975), huvudpersonen i Carina Rydbergs ”Kallare än Kargil” (1987) var på flykt från sig själv i Indiens myller, Carl-Johan Wallgren undersökte Goas posthippiekultur i ”Nomaderna” (1987), Alex Garland skildrade den patetiska jakten på ett sol-, bad- och haschparadis i ”The Beach” (1996) och William Sutcliffe beskrev Lonely Planet-generationens livslust i ”En tripp till Indien” (2000). Men därutöver har det varit ganska tyst.
Australiensaren Gregory David Roberts Indienresa blev lång. Han hade inget val. Han var på rymmen från ett fängelsestraff för väpnade rån. Med falskt pass lyckades han ta sig till Indien, blev kvar och såg tio sommarmonsuner komma och gå. För att försörja sig gav han sig in i svartabörshandel och maffiakretsar, bodde och drev sjukstuga i slummen, hamnade i indiskt fängelse, levererade vapen till mujaheddin i Afghanistan, var nära att gå under i trassliga härvor av svek och hämnd, men återuppstod från de nästan döda tack vare envishet, författarambitioner och kärleken till den grönögda och mystiska schweizisk-svenska Karla.
Han antecknade intensivt under hela sin Bombaytid, även i fängelset: sittande på huk i överfyllda celler med golven täckta av urin och avföring. De fasansfulla upplevelserna dubblerade som research för romanen om hans liv. Det blev räddningen. I en intervju har han förklarat att skälet till att han inte knäcktes psykiskt av tortyren i fängelset var att ”män som inte blir brutaliserade i krig är män som har en konstnärlig ådra”.
Den envisa författardrömmen slog in – med råge. ”Shantaram” blev snabbt en global försäljningssuccé när den kom för några år sedan. När jag i vintras bodde ett par månader i Bombay var boken i händerna på praktiskt taget varenda västerländsk resenär på backpackerrestaurangen Leopold, som också var Roberts stamlokus i boken, samtidigt som den låg tvåa på en stor indisk bokhandelskedjas försäljningslista över engelskspråkig skönlitteratur.
Nu har ”Shantaram” kommit på svenska i form av en inbunden armknäckare på 941 sidor. Och snart blir den film – inspelningen startar i Bombay i januari – ett projekt som ser ut att kunna slå en bro mellan Hollywood och Bollywood: socialt engagerade Mira Nair regisserar, Johnny Depp spelar Roberts alterego Lin medan – enligt rykten på filmsajten IMDB – indiska stjärnskådisen Amitabh Bachchan gör rollen som maffialedare.
Det är en tacksam bok att filmatisera. Närvarokänslan är stark, handlingen spektakulär. Storslagna och grymma kamper à la ”Mahabharata” mellan män som strider för ideal som de uppfattar som principiellt viktiga. En mörk vandring à la ”Den gudomliga komedin” ner i ett grymt insektskrälande inferno (fängelset) och upp på skärlseldsberget (religiösa och filosofiska samtal med bildade maffialedare), som belönas med rosenskimrande himmelsk förälskelse (Karla).
Karla får personifiera den rena kärleken, precis som Dantes Betrice. Och någonstans där blir det ganska jolmigt och högtravande. Så fort hon kliver in i berättelsen blir det väldigt många formuleringar som ”från djupet av mitt hjärta” och ”läppar som är som de mjuka dynerna i öknen vid solnedgången”.
Men man förlåter honom för det sensationellt innehållsrika äventyret och i den varma skildringen av indier i allmänhet och Bombays sluminvånare i synnerhet. Indien, verkar han mena, är verkligen ingen dans på rosor, men indierna har hjärtat på rätta stället. Patetiskt? Kanske. Men samtidigt skildrar han, som få andra västerländska skribenter före honom, de fattigaste och mest föraktade som nyansrika, ”riktiga” människor.
Är ”Shantaram” en backpackerroman? På sätt och vis inte. Eländiga slumskjul och lyxiga maffiaresidens hör inte till resenärens standardmiljöer. Samtidigt återkommer Roberts hela tiden till de välkända budgethotellen och resenärshaken i Colaba i södra Bombay, kända för alla turister som satt sin fot i staden, och beger sig i jakt på sin svårfångande kärlek till Goas populära turiststränder.
Och han gestaltar, som alla goda reseskildrare, sina egna tvivel samtidigt som han informerar om traditioner, sociala problem och indisk nutidshistoria (plötsligt sprakar en radio till: Indira Gandhi är mördad … varför? Det var den 31 oktober 1984 … Roberts förklarar). Han tappar aldrig reseberättelsens fokus: han ser inåt och blickar utåt.
”Shantaram”
Gregory David Roberts
Översättning Hans O Sjöström
Brombergs 2007
Publicerad i Dagens Nyheter 29 september.
Läs mer om Shantaram i SvD.
Läs Gregory David Roberts egen hemsida.
Läs en aktuell guide till Bombay på Vagabond.se.
Och så kan du också läsa denna artikel på DN.se.
2007-10-07
Indien "kolonialiserar" världen
Kolonialismen formade världshandeln och vårt tänkande.
Europa var centrum och kolonierna periferi.
Handeln var ensidig. Kolonierna producerade råvaror och Europa förädlade dem. Kolonierna utnyttjades. Europa utnyttjade.
Den bilden var så förhärskande att jag blev förbluffad och förvirrad när jag 21 år gammal första gången reste till Indien, gick in på ett museum och fick se romerska mynt och amforor uppgrävda ur den indiska myllan. Hur hade de hamnat där? frågade jag mig.
Svaret var att det fanns en tid före kolonialismen när Indien var världens ledande ekonomi – när Europa var periferi och Asien centrum.
Redan för 2 000 år sedan bedrev sydindiska Cholarikets intensiv handel med Europa. Portugisen Vasco da Gama ”upptäckte” Indien enligt min historiebok i grundskolan. I själva verket lotsades han rätt av östafrikanska, arabiska och indiska sjöfarare på sjörutter som var etablerade sedan länge. Det var inte ens nytt att européer färdades på dem, det hade romare och greker gjort långt tidigare.
På 1960-talet lanserades beroendeteorin av latinamerikanska nymarxister. Enligt teorin var tredje världens underutveckling resultatet av den beroendeställning de före detta kolonierna hade i förhållande till västerlandet. Jag tror att det var en riktig analys då. Men teorin döljer det faktum att flera länder i periferin brutit det beroendet och att det numera finns lönsamma tvärförbindelser, det vill säga handel Syd-Syd, liksom en omvänd ”kolonialism”, där Syd tjänar pengar på Nord.
I Indien har Europas syn på sig självt som världens centrum länge irriterat politiker och debattörer.
Se vår historia, säger de: indiska affärsmän handlade med Sydostasien för över tusen år sedan och spred först buddism och hinduism och sedan islam österut.
Se vårt bistånd i dag till de fattiga länderna i Afrika.
Och se den indiska drömfabriken Bollywood som gör filmer som ses av hundratals miljoner människor i världen utanför Europa.
Nu har de ytterligare argument för att Indien inte ligger i periferin. Det indiska näringslivet håller nämligen på att köpa sina konkurrenter i väst.
Den före detta kolonialmakten Storbritannien får i dag finna sig i att Indien är på väg att köpa in sig i flera typiskt brittiska näringar, som stålindustrin, en av pelarna i kol- och stålunionen, förstadiet till EU.
Först köpte indiska Mittal amerikanska stålkoncernen Arcelor, sedan köpte indiska Tata Steel brittiska ståljätten Corus.
Världens stålindustri domineras därmed i dag av indiska ägare.
Det indiska familjeföretaget Tata började med ett bomullsspinneri på 1870-talet och är i dag en koncern som finns i 40 länder och producerar allt från te till bilar och datorprogram. Tata planerar nu att köpa Jaguar och Land Rover från Ford. Två västerländska statusbilar – betraktade som typiskt "brittiska" – blir kanske snart indiska.
Indiska företag överväger också möjligheten att köpa brittiska symbolnäringar som Nordsjöoljan och den skotska whiskyindustrin.
Köpfesten utomlands kommenterades i de indiska morgontidningarna med rubriker som ”Imperiet slår tillbaka” och ”Tata kolonialiserar världen”.
En ledarsidekrönikör i Times of India skrev i våras att Indiens expansion i väst är ”neokolonialismens nya ansikte”. Är Indien därmed världens nya kolonialmakt? frågade han sig, men svarade nekande: ”Idén om imperialistisk kamp för världsherravälde är falsk”, skrev han, ”dagens globala integration handlar inte om kolonialism, utan om ökat ömsesidigt beroende”.
Den nya världsordningen innebär inte nödvändigtvis en rättvisare värld. Inom Indien finns vinnare och förlorare, som i alla marknadsekonomier. Men det gamla språkbruket som gjorde Nord till herrar och Syd till slavar är förlegat och grumlar synen för en uppdaterad analys av världsekonomin.
De multinationella jättarnas huvudkontor finns i dag inte bara i London och New York, utan även i de asiatiska megastäderna. Om antiglobaliseringsrörelsen vill hänga med i utvecklingen får man faktiskt börja protestera också utanför Tatas huvudkontor i Bombay.
Tack vare en årlig BNP-tillväxt i Kina och Indien på närmare tio procent har hundratals miljoner människor de senaste tio åren lyfts ur fattigdom. FN:s millenniemål att halvera världsfattigdomen fram till 2015 kommer därmed att nås med råge.
Men hur går det med rättvise- och demokratimålen?
Kina må vara ett svart hål, men i Indien har faktiskt demokratin fördjupats det senaste decenniet med satsning på byråd – och ökad öppenhet när det gäller insyn i myndighetsbeslut. Demokratin utvecklas nu nerifrån och upp, vilket gör Indien unikt i världen.
Dessutom är medborgaraktivism en stark trend i Indien. När rättsväsendet och myndigheterna diskriminerar lågkastiga och fattiga, vilket är mer regel än undantag, tar numera även medelklassen till gatorna för att protestera mot rättsrötan i det indiska samhället.
Precis som i USA på sextiotalet har domstolarna blivit en arena för politisk förändring. Metoden är enkel. När politiker och myndigheter fallerar, stäm dom!
När jag läser indiska tidningar i dag blir jag hoppfull. Indien är visserligen fortfarande ett extremt hierarkiskt och orättvist samhälle, men nu jäser det av kamplust och ilska på den indiska subkontinenten.
Och medvetenhet om problemen är som alla vet första steget mot verklig förändring.
Sänt i Obs i P1 tisdag 2 oktober.
2007-10-05
De nertrampades marsch för rättvisa
Janadesh. Folkets dom.
Så kallar sig de 20 000–30 000 lågkastiga, stamfolk (adivasis) och jordlösa lantarbetare som häromdagen startade en fyra veckor lång marsch för rättvisa och välfärd. Den 30 mil långa marschen går från Gwalior i Madhya Pradesh till huvudstaden Delhi och ett möte med premiärminister Manmohan Singh.
En indisk ”långa marschen” i Maos anda? Nej, likheterna är få: Janadesh handlar inte om en sammanhållen ideologiskt motiverad rörelse, Janadesh är en regnbågsrörelse som inte är särskilt ideologisk (i bemärkelsen en samlad ekonomisk-politisk ideologisk syn på samhället) men som har en sak gemensamt: krav på bättre sociala förhållanden, landreformer, fungerande rättsväsende och stopp för diskrimineringen av daliter och adivasis.
Om marschen har en ideologi är det icke-våld. Den startade på Mahatma Gandhis födelsedag 2 oktober och marschdeltagarna är uttalat fredliga.
Läs mer på BBC:s hemsida.
Så kallar sig de 20 000–30 000 lågkastiga, stamfolk (adivasis) och jordlösa lantarbetare som häromdagen startade en fyra veckor lång marsch för rättvisa och välfärd. Den 30 mil långa marschen går från Gwalior i Madhya Pradesh till huvudstaden Delhi och ett möte med premiärminister Manmohan Singh.
En indisk ”långa marschen” i Maos anda? Nej, likheterna är få: Janadesh handlar inte om en sammanhållen ideologiskt motiverad rörelse, Janadesh är en regnbågsrörelse som inte är särskilt ideologisk (i bemärkelsen en samlad ekonomisk-politisk ideologisk syn på samhället) men som har en sak gemensamt: krav på bättre sociala förhållanden, landreformer, fungerande rättsväsende och stopp för diskrimineringen av daliter och adivasis.
Om marschen har en ideologi är det icke-våld. Den startade på Mahatma Gandhis födelsedag 2 oktober och marschdeltagarna är uttalat fredliga.
Läs mer på BBC:s hemsida.
2007-10-04
Bollywoodfilm och releasfest
Det är mycket Indien på gång i Stockholm just nu.
På måndag öppnar en indisk filmfestival på Filmhuset med besök av legendariska skådespelaren och producenten Dev Anand.
På tisdag spelar Avijit Ghosh från Calcutta på Södra Teatern.
På onsdag är det releasefest på Tvålpalatset vid Mariatorget för min och Håkan Elofssons nya bok ”Indien – elefanten som började dans”. Vill man gå måste man ha nåt med Indien och/eller media att göra – i så fall, skicka ett mail till mig för inbjudan.
Under hela oktober pågår samtidigt Bollywoodtema på filmklubben Cinemateket (visning på biografen Sture och i Filmhuset).
I söndags öppnade utställningen ”Bollywood – Indiens levande gudar” på Östasiatiska museet. Utställningen pågår till och med 30 mars och vandrar därefter kanske vidare till Världskulturmuseet i Göteborg.
2007-09-30
Därför var Indien inte temaland på Bok & Bibliotek
Söndagkväll. På väg hem från bokmässan i Göteborg där temat borde ha varit Indien.
Jag var där för att lansera min senaste Indienbok - Indien - elefanten som började dansa (Bilda) - och mitt miniseminarium var vad jag såg det enda med beröringspunkt Indien.
Ett sånt missat gyllene tillfälle att göra nåt rejält om landet som i år firar 60-årsjubileum som självständig nation och har en vital litteratur med allt fler såväl internationellt kända unga engelskskrivande författare som Kiran Desai och Pankaj Mishra som en rik litteratur på olika indiska språk - delar av den senare översatt till svenska tack vare Svensk-indiska översättningsprojektet.
Men mässan valde ett nordiskt grannland. Igen. Orsak: Det nordiska grannlandet (Lettland) var berett att betala, Indien inte.
Se där, det viktigaste urvalskriteriet för vilken utländsk litteratur som ska uppmärksammas i Sverige. Pengar styr, inte omsorg om publiken!
Men nästa år ... blir inte Indien tema heller. Men mässan lovar i vilket fall ett hyfsat stort inslag med indisk litteratur.
Haribol! Äntligen.
Jag var där för att lansera min senaste Indienbok - Indien - elefanten som började dansa (Bilda) - och mitt miniseminarium var vad jag såg det enda med beröringspunkt Indien.
Ett sånt missat gyllene tillfälle att göra nåt rejält om landet som i år firar 60-årsjubileum som självständig nation och har en vital litteratur med allt fler såväl internationellt kända unga engelskskrivande författare som Kiran Desai och Pankaj Mishra som en rik litteratur på olika indiska språk - delar av den senare översatt till svenska tack vare Svensk-indiska översättningsprojektet.
Men mässan valde ett nordiskt grannland. Igen. Orsak: Det nordiska grannlandet (Lettland) var berett att betala, Indien inte.
Se där, det viktigaste urvalskriteriet för vilken utländsk litteratur som ska uppmärksammas i Sverige. Pengar styr, inte omsorg om publiken!
Men nästa år ... blir inte Indien tema heller. Men mässan lovar i vilket fall ett hyfsat stort inslag med indisk litteratur.
Haribol! Äntligen.
2007-09-27
Fler flyg till Indien
Nu ger sig ytterligare ett flygbolag in i kampen om att flyga skandinaver till Indien. Det är indiska flygbolaget Jet Airways, sedan över tio år känt som ett av Indiens största privata inrikesflygbolag, som i samarbete med Brussels Airlines, byggt upp ett europeiskt nav i Bryssel.
Skandinaviska resenärer flyger från Stockholm, Göteborg, Oslo eller Köpenhamn till Bryssel och byter där för vidare resa till Mumbai, Delhi eller Chennai. Jet Airways flyger sedan vidare till ett 40-tal orter i Indien.
Jet Airways berömmer sig för att ha flygplan med en genomsnittsålder på 5,1 år, vilket innebär att det är en av världens yngsta flygplansflottor.
Sedan Finnair för några år sedan började flyga till Indien är det priskrig på Indienflyg. För ett par år sedan fick du betala 7 000–8 000 kr för en Indienbiljett. Nu tar de flesta flygbolag, inklusive British Airways och Finnair, under 5 000 kr, även under vintersäsongen. Jet Airways biljetter är dock lite dyrare, räkna med runt 6 000 kr.
En fördel för stockholmare är att du tack vare att Jet Airways valt Brussels Airlines kan starta din Indienresa på lilla, hanterbara Bromma, där köerna bara är en bråkdel så långa jämfört med på Arlanda.
Skandinaviska resenärer flyger från Stockholm, Göteborg, Oslo eller Köpenhamn till Bryssel och byter där för vidare resa till Mumbai, Delhi eller Chennai. Jet Airways flyger sedan vidare till ett 40-tal orter i Indien.
Jet Airways berömmer sig för att ha flygplan med en genomsnittsålder på 5,1 år, vilket innebär att det är en av världens yngsta flygplansflottor.
Sedan Finnair för några år sedan började flyga till Indien är det priskrig på Indienflyg. För ett par år sedan fick du betala 7 000–8 000 kr för en Indienbiljett. Nu tar de flesta flygbolag, inklusive British Airways och Finnair, under 5 000 kr, även under vintersäsongen. Jet Airways biljetter är dock lite dyrare, räkna med runt 6 000 kr.
En fördel för stockholmare är att du tack vare att Jet Airways valt Brussels Airlines kan starta din Indienresa på lilla, hanterbara Bromma, där köerna bara är en bråkdel så långa jämfört med på Arlanda.
2007-09-21
Vill du bli en robot lille vän?
Miljoner indiska IT-tekniker får globala företag som Intel och Microsoft att lägga sina forsknings- och utvecklingsavdelningar i Indien. De sju tekniska elitskolorna – Indian Institutes of Technology – utexaminerar elever som är hett villebråd över hela världen.
Alla indiska föräldrars dröm är deras barn ska bli antagna hit och förvandlas till ordenliga och penninginbringande teknologer.
Men den indiska vurmen för ingenjörer håller på att skapa en nation av tekniskt kompetenta men själsligt förkrympta medborgare, menar den amerikanska juridik- och filosofiprofessorn Martha Nussbaum.
I den indiska tidskriften Outlook skriver hon att fler humanister – ”… som kan föreställa sig den andres smärta” – är det bästa försvaret mot intoleransens och hatets propaganda, som i Bombay 1992–93 och i delstaten Gujarat 2002 ledde till besinningslöst dödande av muslimer.
Hotet mot den indiska demokratin: för många teknologer och för få filosofer, sociologer och litteraturvetare.
Indien med sin långa kulturtradition och vitala demokrati är i fara om inte teknikskolorna matchas med humanistiskt tänkande grundskolor och universitet. Indiens själ är så stor att den är omöjlig att döda, skriver Martha Nussbaum, men den hotar att krympa om det inte blir en renässans för den flertusenåriga traditionen av indisk humanism.
Publicerad i DN 9 september
Alla indiska föräldrars dröm är deras barn ska bli antagna hit och förvandlas till ordenliga och penninginbringande teknologer.
Men den indiska vurmen för ingenjörer håller på att skapa en nation av tekniskt kompetenta men själsligt förkrympta medborgare, menar den amerikanska juridik- och filosofiprofessorn Martha Nussbaum.
I den indiska tidskriften Outlook skriver hon att fler humanister – ”… som kan föreställa sig den andres smärta” – är det bästa försvaret mot intoleransens och hatets propaganda, som i Bombay 1992–93 och i delstaten Gujarat 2002 ledde till besinningslöst dödande av muslimer.
Hotet mot den indiska demokratin: för många teknologer och för få filosofer, sociologer och litteraturvetare.
Indien med sin långa kulturtradition och vitala demokrati är i fara om inte teknikskolorna matchas med humanistiskt tänkande grundskolor och universitet. Indiens själ är så stor att den är omöjlig att döda, skriver Martha Nussbaum, men den hotar att krympa om det inte blir en renässans för den flertusenåriga traditionen av indisk humanism.
Publicerad i DN 9 september
2007-09-17
Elefanten är här
Min och fotograf Håkan Elofssons bok Indien - Elefanten som började dansa har kommit från trycket. Finns redan nu att beställa hos alla nätbokhandlare, bl a Bokus och Adlibris, från Bilda förlag och inom några dar också hos välsorterade alldeles vanliga bokhandlare som Akademibokhandeln och Bokiakedjans butiker.
2007-09-03
ID-kort för kor
Nej, det är inget skämt. I Västbengalen har polisen börjat utföra ID-handlingar för kor för att undvika smuggling till Bangladesh. Eftersom en indisk ko är en indisk ko (Med allt vad det innebär av myter och fördomar) tänker nog många i väst att detta är ett utslag av hybris kring heligheten - men det handlar bara om gränskontroll och ekonomiska intressen - rationellt och ordentligt och inget religiöst trams - och inget annat. En nyhet på BBC blev det i alla fall.
Föredrag om Indien
Föredrag om nya boken Indien - Elefanten som började dansa på Skogås bibliotek onsdag 19 september klockan 18.30. Fri entré. Läs mer om arrangemanget.
Miniseminarium om samma bok på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg lördag 29 september klockan 12.30. Seminariekort eller pressackreditering krävs.
Föredrag om boken också på Skolforum på Stockholmsmässan tisdag 30 oktober klockan 11.30. Fri entré om du löst entré till mässan. Läs mer om arrangemanget.
Miniseminarium om samma bok på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg lördag 29 september klockan 12.30. Seminariekort eller pressackreditering krävs.
Föredrag om boken också på Skolforum på Stockholmsmässan tisdag 30 oktober klockan 11.30. Fri entré om du löst entré till mässan. Läs mer om arrangemanget.
Så ser de ut - de nya Indienböckerna
Så här ser de ut, mina två nya Indienböcker som kommer ut sista veckan i september.
Indien - personlig guide (Damm/Vagabond förlag) är en uppdaterad och utökad upplaga av en guide som kom första gången 2004. Nya platser som tillkommit är Jaipur, Puri, flera platser i Goa, Chennai, Mamallapuram, Puducherry, Tiruchirapalli och Maduari. Ett måste för alla Indienresenärer.
Indien - Elefanten som började dansa (Bilda förlag) är en reportage- och faktabok om Indien i dag, om Indiens historia, språk, demokrati, kultur, religion, fattigdom, framsteg, bakslag etc. En bok att ha en studiecirkel kring, att ha med på resan som komplement till en guidebok eller som en bok att läsa för alla som vill veta mer om landet som snart kommer att dominera världen. Köp dem på Bokus, Adlibris eller Vagabond.
2007-08-30
Indien rekolonialiserar världen
Förra året köpte indiska Tata och Mittal amerikanska Arcelor och brittisk Corus - två av världens största stålföretag. En av pelarna i kol- och stålunionen, förstadiet till dagens EU, fredsgaranten efter kriget, är nu .... indisk.
Det finns en bitterljuv symbolik i detta - de före detta kolonialiserade kolonialiserar de forna kolonisatörerna. Slaven blir rik och köper sin herre. Syd styr nord.
Med ett annat språkbruk skulle man bara kunna konstatera att det ömsesidiga beroende mellan världens ekonomier ökar.
Häromdagen meddelade Ratan Tata, styrelseordförande i indiska Tatakoncernen att man vill köpa Jaguar och Land Rover från Ford (läs mer om köpet). Två västerländska statussymbolbilar - betraktade som typiskt "brittiska" - blir alltså snart också indiska. Sedan tidigare tittar indiska företag på möjligheten att köpa andra brittiska symbolnäringar: Nordsjöoljan och den skotska whiskyindustrin.
Scenariot i Zac O Yeahs Tandooriälgen rycker närmare.
Bra eller dåligt? Kul eller trist? Vem tjänar på det? Vem förlorar? Eller är allt ett nollsummespel?
Det finns en bitterljuv symbolik i detta - de före detta kolonialiserade kolonialiserar de forna kolonisatörerna. Slaven blir rik och köper sin herre. Syd styr nord.
Med ett annat språkbruk skulle man bara kunna konstatera att det ömsesidiga beroende mellan världens ekonomier ökar.
Häromdagen meddelade Ratan Tata, styrelseordförande i indiska Tatakoncernen att man vill köpa Jaguar och Land Rover från Ford (läs mer om köpet). Två västerländska statussymbolbilar - betraktade som typiskt "brittiska" - blir alltså snart också indiska. Sedan tidigare tittar indiska företag på möjligheten att köpa andra brittiska symbolnäringar: Nordsjöoljan och den skotska whiskyindustrin.
Scenariot i Zac O Yeahs Tandooriälgen rycker närmare.
Bra eller dåligt? Kul eller trist? Vem tjänar på det? Vem förlorar? Eller är allt ett nollsummespel?
2007-08-29
Ny e-butik för indisk film
Att få tag på indiska filmer från drömfabriken Bollywood är inte lätt. De vanliga dvd-butikerna har bara ett begränsat utbud. Men nu finns en ny svensk sajt på internet som bara säljer indisk film. Ett måste för Indienresenären, antingen som känslomässig research inför en resa eller som nostalgitripp efter resan.
Indiska filmer.se – www.indiskafilmer.se – säljer både spelfilmer och musikvideor. Du kan söka film på filmtitel, genre eller filmbolag. Utbudet är än så länge inte jättestort, men det växer fort.
Indiska filmer.se – www.indiskafilmer.se – säljer både spelfilmer och musikvideor. Du kan söka film på filmtitel, genre eller filmbolag. Utbudet är än så länge inte jättestort, men det växer fort.
2007-08-24
WiFi-beduinens guide till Södermalm
Nästan hela mitt yrkesliv utförs på en bärbar Apple och på olika kaféer med trådlöst internet (WiFi) på Södermalm i Stockholm.
Att jag sitter på kaféer har flera skäl: jag har normalt min arbetsplats hemma i lägenheten, men just nu är min sambo hemma med vår nyfödda bebis och jag gillar vimlet och bruset som ett kafé erbjuder. Många andra skribenter kan inte koncentrera sig på ett offentligt kafé, men allt är relativt – jag föredrar det jämna bruset ocg gurglet från en espressomaskin framför bebisskrik (när jag ska arbeta, annars älskar jag ljudet från lilla Noa, som nu är fem månader).
Jag sitter mest på ett litet kafé som heter Tvålpalatsets Espressobar på St Paulsgatan 29 vid Mariatorget, ett fik med 1800-talsallmogemöbler i en nyklassicistisk-jugend stockholmsvåning med stuckatur och kakelugn. Där är det morgonrusning, lunchvimmel och sen eftermiddagsrush med kaffegäster – däremellan är det mest jag, Peter (ägaren) och Oscar (baristan och ägarens son).
Jag njuter av deras espresso (10 kr) macciato (15 kr) och cappuccino (20 kr), som tillhör de billigaste och bästa i stan. Kaféet serverar förövrigt bara mörk choklad och en enkel varm toast. Och så har de WiFi förstås, inte supersnabbt, men acceptabelt – skulle gissa på cirka 4 megabit/sekund.
Tidigare satt jag ibland också på Röda Korset/Blooms på Hornsgatan, men de jävlarna har efter sommaren stängt av sin trådlösa internet. Det går alltså bort.
Men Söders Espresso i Söderhallarna på Medborgarplatsen är bra. Här serveras väldigt gott kaffe, goda bullar och fina sallader, smörgåsar, bakade potatisar etc. Modernt och mycket folk. Superb service men ganska slö upploppling, uppskattningsvis 1–2 megabit/sekund WiFi. En till nackdel: inga eluttag. Så när batteriet på min PowerBook G4 är slut efter två timmar måste jag gå in på Stadsbiblioteket mittemot (där de har eluttag men inget WiFi) och jobba ouppkopplad någon timme för att sedan gå tillbaka till fiket.
En glädjande nyhet är att min internetleverantör där hemma – Glocalnet – har börjat med nåt som de kallar Glocalzone på offentliga platser runt om i Sverige. Där kan jag logga in gratis och de som inte är Glocalnetkunder logga in mot avgift. En Glocalzone på Södermalm är Medborgarplatsen, men oftast tycker jag solen och vinden är för störande. Hellre kafébrus, dunkelt ljus och vindstilla inomhus.
Min nya bok – ”Elefanten som började dansa” (Bilda förlag) – kommer i slutet av september och är för övrigt till 90 procent skriven på Tvålpalatsets Espressobar, vilket jag påpekar på bokens ingångssidor. På Tvålpalatset blir det givetvis också releasefest för boken. Ägaren tycker att det är jättekul att jag sitter på hans fik och jobbar och bjuder därför på lokalhyran för vår releasefest. Tvålpalatset, jag älskar er!
Detta inlägg är även publicerad i English version på bloggen MacIntosh Journal.
Att jag sitter på kaféer har flera skäl: jag har normalt min arbetsplats hemma i lägenheten, men just nu är min sambo hemma med vår nyfödda bebis och jag gillar vimlet och bruset som ett kafé erbjuder. Många andra skribenter kan inte koncentrera sig på ett offentligt kafé, men allt är relativt – jag föredrar det jämna bruset ocg gurglet från en espressomaskin framför bebisskrik (när jag ska arbeta, annars älskar jag ljudet från lilla Noa, som nu är fem månader).
Jag sitter mest på ett litet kafé som heter Tvålpalatsets Espressobar på St Paulsgatan 29 vid Mariatorget, ett fik med 1800-talsallmogemöbler i en nyklassicistisk-jugend stockholmsvåning med stuckatur och kakelugn. Där är det morgonrusning, lunchvimmel och sen eftermiddagsrush med kaffegäster – däremellan är det mest jag, Peter (ägaren) och Oscar (baristan och ägarens son).
Jag njuter av deras espresso (10 kr) macciato (15 kr) och cappuccino (20 kr), som tillhör de billigaste och bästa i stan. Kaféet serverar förövrigt bara mörk choklad och en enkel varm toast. Och så har de WiFi förstås, inte supersnabbt, men acceptabelt – skulle gissa på cirka 4 megabit/sekund.
Tidigare satt jag ibland också på Röda Korset/Blooms på Hornsgatan, men de jävlarna har efter sommaren stängt av sin trådlösa internet. Det går alltså bort.
Men Söders Espresso i Söderhallarna på Medborgarplatsen är bra. Här serveras väldigt gott kaffe, goda bullar och fina sallader, smörgåsar, bakade potatisar etc. Modernt och mycket folk. Superb service men ganska slö upploppling, uppskattningsvis 1–2 megabit/sekund WiFi. En till nackdel: inga eluttag. Så när batteriet på min PowerBook G4 är slut efter två timmar måste jag gå in på Stadsbiblioteket mittemot (där de har eluttag men inget WiFi) och jobba ouppkopplad någon timme för att sedan gå tillbaka till fiket.
En glädjande nyhet är att min internetleverantör där hemma – Glocalnet – har börjat med nåt som de kallar Glocalzone på offentliga platser runt om i Sverige. Där kan jag logga in gratis och de som inte är Glocalnetkunder logga in mot avgift. En Glocalzone på Södermalm är Medborgarplatsen, men oftast tycker jag solen och vinden är för störande. Hellre kafébrus, dunkelt ljus och vindstilla inomhus.
Min nya bok – ”Elefanten som började dansa” (Bilda förlag) – kommer i slutet av september och är för övrigt till 90 procent skriven på Tvålpalatsets Espressobar, vilket jag påpekar på bokens ingångssidor. På Tvålpalatset blir det givetvis också releasefest för boken. Ägaren tycker att det är jättekul att jag sitter på hans fik och jobbar och bjuder därför på lokalhyran för vår releasefest. Tvålpalatset, jag älskar er!
Detta inlägg är även publicerad i English version på bloggen MacIntosh Journal.
2007-08-23
Två nya Indienböcker
Om några veckor kommer jag med två nya Indienböcker, dels Indien - elefanten som började dansa (Bilda förlag) med fantastiska bilder av Håkan Elofsson, dels Indien - personlig guide (Vagabond förlag), en uppdatering av guiden som kom första gången 2004.
Elefanten som började dansa presenteras på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg 27-30 september, dels i ABF:s monter fredag 28 september kl 15.00, dels på ett miniseminarium lördag 29 september kl 12.30.
Dessutom ska jag prata om böckerna och Indien på Skogås bibliotek 19 september kl 18.30 och på Skolforum på Stockholmsmässan i Älvsjö 30 oktober kl 11.30-13.00.
Elefanten som började dansa blir det en särskild releasefest för i Stockholm i början av oktober. Jobbar du med/är du engagerad i Indien, media, böcker, PR eller något annat relavant för en ny reportage- och faktabok om Indien, hör av dig så skickar jag inbjudan.
Elefanten som började dansa presenteras på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg 27-30 september, dels i ABF:s monter fredag 28 september kl 15.00, dels på ett miniseminarium lördag 29 september kl 12.30.
Dessutom ska jag prata om böckerna och Indien på Skogås bibliotek 19 september kl 18.30 och på Skolforum på Stockholmsmässan i Älvsjö 30 oktober kl 11.30-13.00.
Elefanten som började dansa blir det en särskild releasefest för i Stockholm i början av oktober. Jobbar du med/är du engagerad i Indien, media, böcker, PR eller något annat relavant för en ny reportage- och faktabok om Indien, hör av dig så skickar jag inbjudan.
2007-08-20
Kritik av kärnkraftöverenskommelse med USA
Communist Party of India (Marxist) - CPI (M) - är Indiens största kommunistparti och har lett och leder delstatsregeringar i Kerala, Västbengalen och Tripura. Sedan 2004 är man med i den koalition, där kongresspartiet är största parti, som leder den federala regeringen i New Delhi.
Men nu skakas koalitionen av en mindre kris.
Kommunistpartiet ifrågasätter den ett och ett halvt år gamla överenskommelsen med USA om amerikanska kärnkraftstekonologi och bränsle till Indien.
USA anser ju numera att Indien är en så trogen allierad att man vågar dela med sig av känsliga kunnande och produkter, som också skulle kunna användas i atombombsprogrammet.
Bush har fått inhemsk kritik för överenskommelsen: är det så klokt, säger kritikerna, att låta indierna ta del av kärnenergiteknik? Kan man lita på indierna? Eller får vi en dolk i ryggen?
CPI (M) tycker att USA kommit för nära och får ta del av för mycket indiska säkerhets- och utrikespolitiska strategier - ett USA, som i kommunistpartiets ögon, fortfarande står för en strävan mot kapitalistiskt världsherravälde.
Hur ska det gå? Ska regeringen falla samman pga av den känsliga överenskommelsen?
Förmodligen inte, gissar jag. Men det kan bli ommöbleringar i och avhopp från kaolitionen. Det leder inte till politiska jordskalv. CPI (M) har trots allt bara runt 5 procent av rösterna, om än en viktig position som stödparti till kongresspartiet som saknar egen majoritet.
Läs BBC:s artikel om kärnkraftsdealen.
Men nu skakas koalitionen av en mindre kris.
Kommunistpartiet ifrågasätter den ett och ett halvt år gamla överenskommelsen med USA om amerikanska kärnkraftstekonologi och bränsle till Indien.
USA anser ju numera att Indien är en så trogen allierad att man vågar dela med sig av känsliga kunnande och produkter, som också skulle kunna användas i atombombsprogrammet.
Bush har fått inhemsk kritik för överenskommelsen: är det så klokt, säger kritikerna, att låta indierna ta del av kärnenergiteknik? Kan man lita på indierna? Eller får vi en dolk i ryggen?
CPI (M) tycker att USA kommit för nära och får ta del av för mycket indiska säkerhets- och utrikespolitiska strategier - ett USA, som i kommunistpartiets ögon, fortfarande står för en strävan mot kapitalistiskt världsherravälde.
Hur ska det gå? Ska regeringen falla samman pga av den känsliga överenskommelsen?
Förmodligen inte, gissar jag. Men det kan bli ommöbleringar i och avhopp från kaolitionen. Det leder inte till politiska jordskalv. CPI (M) har trots allt bara runt 5 procent av rösterna, om än en viktig position som stödparti till kongresspartiet som saknar egen majoritet.
Läs BBC:s artikel om kärnkraftsdealen.
2007-08-15
Indien 60 år
Högtidsdagen är i dag.
Studio Ett handlade om Indien i dag: jag, Yasmin Mandani, forskare vid Stockholms unversitet, Usha Ananthakrishnan, indisk företagare, Jan Essner, landstrateg vid Sida och Fredrik Fexe, chef Exportrådet Indien, var med i ett studiosamtal - lyssna på SR:s web.
Läs Manmohan Singhs tal vid Röda fortet i Delhi i dag på premiärministerns hemsida.
Studio Ett handlade om Indien i dag: jag, Yasmin Mandani, forskare vid Stockholms unversitet, Usha Ananthakrishnan, indisk företagare, Jan Essner, landstrateg vid Sida och Fredrik Fexe, chef Exportrådet Indien, var med i ett studiosamtal - lyssna på SR:s web.
Läs Manmohan Singhs tal vid Röda fortet i Delhi i dag på premiärministerns hemsida.
2007-08-13
Bollywood i SVT ikväll
SVT drar igång Bollywoodvecka ikväll (måndag 13 augusti) med långfilmen "Följ ditt hjärta" ("Dil Jo Bhi Kahey") med storstjärnan Amitabh "The Big B" Bachchan (SVT 2 kl 22.30).
Vad tevetablåerna i tidningar glömmer att berätta är att detta är den hittills enda Bollywoodfilm som delvis är inspelad i Sverige, närmare bestämt vid Drottningholms slott. Maffiga indiska dansscener i slottsparken kan jag utlova.
Läs lite mer på SVT:s hemsida.
Läs också om filmen på International Movie Database.
Missante!
2007-08-09
Nussbaums Indien
Någon drog i nödbromsen på Sabarmati Express.
Tolv minuter senare stod en av järnvägsvagnarna i lågor. Tolv ödesdigra minuter som skakade Indien.
Vagnen var fullsatt med hinduiska pilgrimer. Under stoppet på stationen i Godhra i delstaten Gujarat klev många av för att köpa en kopp te av perrongens ambulerande försäljare. Det blev bråk. En hinduisk pilgrim kastade hett te på en muslimsk teförsäljare. En annan pilgrim gav en försäljare stryk sedan han vägrat ropa ”Jai Sri Ram” (”Leve guden Rama”).
Tåget började rulla, men stannade med ett gnisslande knyck. Ingen vet vem som kastade första stenen, men plötsligt förvandlades banvallens vassa stenar till vapen. Känslorna var så heta att vad som helst kunde hända. Då hördes en explosion och lågor steg mot morgonhimlen. Kanske kastade en av muslimerna in en molotov cocktail, kanske välte en av pilgrimernas portabla spritkök. Planerad attack eller tragisk olycka? När elden var släkt var hur som helst 58 av vagnens 200 passagerare döda. De flesta var hinduiska pilgrimer.
Det brinnande tåget i Godhra den 27 februari 2002 utlöste de värsta pogromerna i Indien sedan våldet i samband med landets självständighet och delning (i två stater, Indien och Pakistan) för 60 år sedan. Under de följande dagarna dödades cirka 2.000 oskyldiga muslimer i Gujarat av hinduer som formade en hämndlysten mobb som brände, torterade, våldtog och dödade. Polisen försökte inte hindra vansinnet. Inte så konstigt. Den politiska ledningen i Gujarat, med chefsminister Narendra Modi från hinduhögerpartiet BJP i spetsen, hade gett order om passivitet.
Finlands regering och USA:s ex-president Bill Clinton fördömde delstatspolitikernas policy att låta mobben härja fritt och kritiserade också den passiva federala regeringen i New Delhi, som 1998-2004 styrdes av en koalition ledd av BJP. Resten av omvärlden reagerade med en axelryckning. Nu bråkar de igen, hinduerna och muslimerna. Det angår inte oss.
Men det gör det i allra högsta grad anser filosofen och professorn i juridisk etik Martha Nussbaum. I ”The Clash Within”, en såväl social som psykologisk och filosofisk analys av religiös och politisk extremism, konstaterar hon: de mekanismer som styr Indiens hindunationalister är ett hot mot demokratin över hela världen.
Man skulle hastigt kunna dra slutsatsen att bråket i Indien handlade om en konflikt mellan den muslimska och den hinduiska kulturen, ungefär som Samuel P Huntington förutspådde i sin famösa bok ”The Clash of Civilizations” från 1996. Men, nej, säger Nussbaum, konflikten finns istället inom varje demokratiskt samhälle: mellan de som anser att mångfald hotar stabilitet och säkerhet och de som ser mångfald som en förutsättning för ett tolerant samhälle. Och inom varje demokratisk medborgare: mellan vårt behov av att å ena sidan skapa trygghet via aggressivt självförsvar och å andra sidan uppnå trygghet genom samarbete och fredlig samexistens med ”de andra”.
Indien är ingen hinditalande hinduisk monokultur, utan ett regnbågsland med 18 officiella språk och lika rättigheter för alla religioner (indiska staten betalar exempelvis ut bidrag till muslimer som vill göra en pilgrimsresa till Mecka). Sedan självständigheten 15 augusti 1947 har landet styrts av politiker som hyllat pluralismen, som är inskriven i grundlagen och besjungen i nationalsången.
Men i början av 90-talet växte sig hindunationalismen stark. Trots att hinduerna utgör en majoritet (82 procent av befolkningen) torgförde hinduhögern en ideologi som gick ut på att deras existens var hotad av den muslimska minoriteten (12 procent).
Påhejade av hinduhögerns stridsrop rev hinduiska pilgrimer en 500 år gammal moské i Nordindien. Hinduhögern göt olja på våldsvågen genom att gå till attack mot toleransen med fascistiska idéer om en hinduiskt ren stat.
Vintern 2002 i Gujarat triumferade det som Nussbaum kallar det aggressiva självförsvaret, precis som i Tyskland på 30-talet, Jugoslavien på 90-talet, i USA efter elfte september.
Alla människor bär på rädslan, säger Nussbaum, men den tar sig bara organiserat råa uttryck när den utövas i gruppens eller nationens namn och dirigeras av en makttörstande elit. De antimuslimska stämningarna i världen efter elfte september, uppmuntrade av president Bush, öppnade dörren till ”det totalitära som är gömt någonstans djupt inne i var och en av oss”. Branden på tåget i Godhra hade inget med internationell muslimsk terrorism att göra, men det påstod hinduhögern. Det triggade mobben.
Hatet förlorade dock det demokratiska spelet. Trots att Indiens IT- och tjänsteekonomi blomstrade och premiärminister Atal Bihari Vajpayee pratade om ”Shining India” röstades hinduhögern bort i senaste parlamentsvalet. Kongresspartiet vann stort med löften om tolerans, pluralism och fattigdomsbekämpning – men också fortsatt näringslivsvänlig tillväxtekonomi - och utsåg för första gången en icke-hindu, sikhen Manmohan Singh, till ny premiärminister.
Martha Nussbaum säger att hon älskar Indien för mångfalden, energin, kakofonin och den känslomässiga öppenheten, som påminner henne om den judiska kulturen i USA (som hon själv är en del av sedan hon konverterade till judinna för många år sedan). Hon har engagerat sig för människorättsfrågor tillsammans med en grupp indiska juridiska aktivister (i Indien, liksom i USA, är domstolarna arenor för politisk förändring) och skrivit FN-rapporter om Indien tillsammans med den indiska nobelpristagaren i ekonomi, Amartya Sen.
Hon är full av beundran för självständighetsrörelseikonen Mahatma Gandhi, för landets första premiärminister Jawaharlal Nehru, för den bengaliska författaren Rabindranath Tagore, som tillsammans med många av dagens politiker och intellektuella, menar Nussbaum, står för en lång indisk tradition av tolerans, argumentationslusta, kritiskt tänkande och humanism.
Men Nehru gjorde ett misstag, anser Nussbaum. Han förstod inte att en liberal stat också måste ta hand om existensiella frågor, inte bara satsa på rationell vetenskap. Indien, där religiositeten var så stark, fick vid självständigheten ett styre som litade så mycket på förnuftet och maskinen att den såg religionen enbart som en ”förskräcklig börda” (Nehru). Men alla människor har ett behov av ”poesi och musik och sörjande och kärlek, oavsett om de tar sig religiös eller profan form”, skriver Nussbaum. Nu kunde detta behov kidnappas av hinduhögern.
Våldet mot muslimer i Gujarat för fem år sedan var osedvanligt sadistiskt med brutala massvåldtäkter av kvinnor. Enligt historikern Tanika Sarkar, som Nussbaum citerar, fanns det bland de hinduiska förövarna en ”mörk sexuell besatthet av idéer om ultravirila muslimska män och överfertila muslimska kvinnor”. Den kommer ur en (falsk) uppfattning om att muslimerna förökar sig som kaniner och hotar att ta över hela Indien - om inget görs för att stoppa dem.
I Tagores roman ”The Home and the World” från 1905 avundas den indiska nationalisten Sandip de hårda brittiska kolonialherrarna med sin militära marschmusik. Han känner skam för sin mjuka manlighet, som bland annat innebär en förkärlek för att prata (som i diskussionen om manlighet i Europa brukar definieras som ett kvinnligt drag). Och han skäms för sin kulturs musik, Krishnas känsliga flöjttoner, som överröstas av den europeiska militärorkesterns brutala larm.
I dag är det den muslimska maskuliniteten som framkallar en skamfull känsla av sexuell underlägsenhet. Och skam, skriver Nussbaum, kan lätt vändas utåt, bli politisk och ett ”kraftfullt motiv för mänsklig aggression”. Skammen har utnyttjats maximalt av hinduhögern som fick hindumobben att omsätta den i skändning av muslimska kvinnor i Gujarat.
Nussbaums psykologiska förklaring (en konstant inre konflikt inom var och en av oss) av hindunationalismens och fascismens idéer om ”renhet” blir ett svar på den klassiska frågan: hur kan vanliga fredliga medborgare förvandlas till mordmaskiner? Allt som krävs, säger hon, är en känsla av underlägsenhet och politiska ledare som förordar aggressivt självförsvar. Voliá, börja döda!
Hur kan detta land som brukar definieras av ickevåld och ahimsa (respekten för allt levande) skakas av besinningslöst mobbvåld? Varför fick pacifismen och ohörsamheten sådan framgång i kampen mot ett yttre hot (britterna) samtidigt som våldet triumferat i inhemska konflikter? Den indiska författaren Pavan K Varma beskriver detta schizofrena drag i ”Being Indian”. Indierna är motståndare till våld om det hotar att rasera den sociala ordningen. Om våldet tvärtom syftar till att upprätthålla det egna kastens, religionens eller etniska gruppens status och paranoida idéer om ”renhet”, skriver Varma, då bär indierna på samma tendens att använda våld som alla andra människor på jorden.
”The Clash Within – Democracy, Religious Violence and India’s Future” av Martha C Nussbaum (Belknap Press/Harvard University Press, 2007)
“Being Indian” av Pavan K Varma (Penguin, 2004)
Publicerad i Dagens Nyheter 5 augusti
Tolv minuter senare stod en av järnvägsvagnarna i lågor. Tolv ödesdigra minuter som skakade Indien.
Vagnen var fullsatt med hinduiska pilgrimer. Under stoppet på stationen i Godhra i delstaten Gujarat klev många av för att köpa en kopp te av perrongens ambulerande försäljare. Det blev bråk. En hinduisk pilgrim kastade hett te på en muslimsk teförsäljare. En annan pilgrim gav en försäljare stryk sedan han vägrat ropa ”Jai Sri Ram” (”Leve guden Rama”).
Tåget började rulla, men stannade med ett gnisslande knyck. Ingen vet vem som kastade första stenen, men plötsligt förvandlades banvallens vassa stenar till vapen. Känslorna var så heta att vad som helst kunde hända. Då hördes en explosion och lågor steg mot morgonhimlen. Kanske kastade en av muslimerna in en molotov cocktail, kanske välte en av pilgrimernas portabla spritkök. Planerad attack eller tragisk olycka? När elden var släkt var hur som helst 58 av vagnens 200 passagerare döda. De flesta var hinduiska pilgrimer.
Det brinnande tåget i Godhra den 27 februari 2002 utlöste de värsta pogromerna i Indien sedan våldet i samband med landets självständighet och delning (i två stater, Indien och Pakistan) för 60 år sedan. Under de följande dagarna dödades cirka 2.000 oskyldiga muslimer i Gujarat av hinduer som formade en hämndlysten mobb som brände, torterade, våldtog och dödade. Polisen försökte inte hindra vansinnet. Inte så konstigt. Den politiska ledningen i Gujarat, med chefsminister Narendra Modi från hinduhögerpartiet BJP i spetsen, hade gett order om passivitet.
Finlands regering och USA:s ex-president Bill Clinton fördömde delstatspolitikernas policy att låta mobben härja fritt och kritiserade också den passiva federala regeringen i New Delhi, som 1998-2004 styrdes av en koalition ledd av BJP. Resten av omvärlden reagerade med en axelryckning. Nu bråkar de igen, hinduerna och muslimerna. Det angår inte oss.
Men det gör det i allra högsta grad anser filosofen och professorn i juridisk etik Martha Nussbaum. I ”The Clash Within”, en såväl social som psykologisk och filosofisk analys av religiös och politisk extremism, konstaterar hon: de mekanismer som styr Indiens hindunationalister är ett hot mot demokratin över hela världen.
Man skulle hastigt kunna dra slutsatsen att bråket i Indien handlade om en konflikt mellan den muslimska och den hinduiska kulturen, ungefär som Samuel P Huntington förutspådde i sin famösa bok ”The Clash of Civilizations” från 1996. Men, nej, säger Nussbaum, konflikten finns istället inom varje demokratiskt samhälle: mellan de som anser att mångfald hotar stabilitet och säkerhet och de som ser mångfald som en förutsättning för ett tolerant samhälle. Och inom varje demokratisk medborgare: mellan vårt behov av att å ena sidan skapa trygghet via aggressivt självförsvar och å andra sidan uppnå trygghet genom samarbete och fredlig samexistens med ”de andra”.
Indien är ingen hinditalande hinduisk monokultur, utan ett regnbågsland med 18 officiella språk och lika rättigheter för alla religioner (indiska staten betalar exempelvis ut bidrag till muslimer som vill göra en pilgrimsresa till Mecka). Sedan självständigheten 15 augusti 1947 har landet styrts av politiker som hyllat pluralismen, som är inskriven i grundlagen och besjungen i nationalsången.
Men i början av 90-talet växte sig hindunationalismen stark. Trots att hinduerna utgör en majoritet (82 procent av befolkningen) torgförde hinduhögern en ideologi som gick ut på att deras existens var hotad av den muslimska minoriteten (12 procent).
Påhejade av hinduhögerns stridsrop rev hinduiska pilgrimer en 500 år gammal moské i Nordindien. Hinduhögern göt olja på våldsvågen genom att gå till attack mot toleransen med fascistiska idéer om en hinduiskt ren stat.
Vintern 2002 i Gujarat triumferade det som Nussbaum kallar det aggressiva självförsvaret, precis som i Tyskland på 30-talet, Jugoslavien på 90-talet, i USA efter elfte september.
Alla människor bär på rädslan, säger Nussbaum, men den tar sig bara organiserat råa uttryck när den utövas i gruppens eller nationens namn och dirigeras av en makttörstande elit. De antimuslimska stämningarna i världen efter elfte september, uppmuntrade av president Bush, öppnade dörren till ”det totalitära som är gömt någonstans djupt inne i var och en av oss”. Branden på tåget i Godhra hade inget med internationell muslimsk terrorism att göra, men det påstod hinduhögern. Det triggade mobben.
Hatet förlorade dock det demokratiska spelet. Trots att Indiens IT- och tjänsteekonomi blomstrade och premiärminister Atal Bihari Vajpayee pratade om ”Shining India” röstades hinduhögern bort i senaste parlamentsvalet. Kongresspartiet vann stort med löften om tolerans, pluralism och fattigdomsbekämpning – men också fortsatt näringslivsvänlig tillväxtekonomi - och utsåg för första gången en icke-hindu, sikhen Manmohan Singh, till ny premiärminister.
Martha Nussbaum säger att hon älskar Indien för mångfalden, energin, kakofonin och den känslomässiga öppenheten, som påminner henne om den judiska kulturen i USA (som hon själv är en del av sedan hon konverterade till judinna för många år sedan). Hon har engagerat sig för människorättsfrågor tillsammans med en grupp indiska juridiska aktivister (i Indien, liksom i USA, är domstolarna arenor för politisk förändring) och skrivit FN-rapporter om Indien tillsammans med den indiska nobelpristagaren i ekonomi, Amartya Sen.
Hon är full av beundran för självständighetsrörelseikonen Mahatma Gandhi, för landets första premiärminister Jawaharlal Nehru, för den bengaliska författaren Rabindranath Tagore, som tillsammans med många av dagens politiker och intellektuella, menar Nussbaum, står för en lång indisk tradition av tolerans, argumentationslusta, kritiskt tänkande och humanism.
Men Nehru gjorde ett misstag, anser Nussbaum. Han förstod inte att en liberal stat också måste ta hand om existensiella frågor, inte bara satsa på rationell vetenskap. Indien, där religiositeten var så stark, fick vid självständigheten ett styre som litade så mycket på förnuftet och maskinen att den såg religionen enbart som en ”förskräcklig börda” (Nehru). Men alla människor har ett behov av ”poesi och musik och sörjande och kärlek, oavsett om de tar sig religiös eller profan form”, skriver Nussbaum. Nu kunde detta behov kidnappas av hinduhögern.
Våldet mot muslimer i Gujarat för fem år sedan var osedvanligt sadistiskt med brutala massvåldtäkter av kvinnor. Enligt historikern Tanika Sarkar, som Nussbaum citerar, fanns det bland de hinduiska förövarna en ”mörk sexuell besatthet av idéer om ultravirila muslimska män och överfertila muslimska kvinnor”. Den kommer ur en (falsk) uppfattning om att muslimerna förökar sig som kaniner och hotar att ta över hela Indien - om inget görs för att stoppa dem.
I Tagores roman ”The Home and the World” från 1905 avundas den indiska nationalisten Sandip de hårda brittiska kolonialherrarna med sin militära marschmusik. Han känner skam för sin mjuka manlighet, som bland annat innebär en förkärlek för att prata (som i diskussionen om manlighet i Europa brukar definieras som ett kvinnligt drag). Och han skäms för sin kulturs musik, Krishnas känsliga flöjttoner, som överröstas av den europeiska militärorkesterns brutala larm.
I dag är det den muslimska maskuliniteten som framkallar en skamfull känsla av sexuell underlägsenhet. Och skam, skriver Nussbaum, kan lätt vändas utåt, bli politisk och ett ”kraftfullt motiv för mänsklig aggression”. Skammen har utnyttjats maximalt av hinduhögern som fick hindumobben att omsätta den i skändning av muslimska kvinnor i Gujarat.
Nussbaums psykologiska förklaring (en konstant inre konflikt inom var och en av oss) av hindunationalismens och fascismens idéer om ”renhet” blir ett svar på den klassiska frågan: hur kan vanliga fredliga medborgare förvandlas till mordmaskiner? Allt som krävs, säger hon, är en känsla av underlägsenhet och politiska ledare som förordar aggressivt självförsvar. Voliá, börja döda!
Hur kan detta land som brukar definieras av ickevåld och ahimsa (respekten för allt levande) skakas av besinningslöst mobbvåld? Varför fick pacifismen och ohörsamheten sådan framgång i kampen mot ett yttre hot (britterna) samtidigt som våldet triumferat i inhemska konflikter? Den indiska författaren Pavan K Varma beskriver detta schizofrena drag i ”Being Indian”. Indierna är motståndare till våld om det hotar att rasera den sociala ordningen. Om våldet tvärtom syftar till att upprätthålla det egna kastens, religionens eller etniska gruppens status och paranoida idéer om ”renhet”, skriver Varma, då bär indierna på samma tendens att använda våld som alla andra människor på jorden.
”The Clash Within – Democracy, Religious Violence and India’s Future” av Martha C Nussbaum (Belknap Press/Harvard University Press, 2007)
“Being Indian” av Pavan K Varma (Penguin, 2004)
Publicerad i Dagens Nyheter 5 augusti
2007-07-19
Maxad stad
Tänk dig en bur, en gånger en meter. Du stänger in en råtta i buren och ger honom ett kilo mat om dagen, säger Cucu Godhwani medan planet gör en lov ut över Indiska oceanen för att landa på den smala halvö som rymmer Bombay, jordklotets mest kompakta stad.
Ett kilo är mycket mat för en råtta och han äter sig stor och fet. Sedan släpper du in en honråtta, de parar sig och får ungar, som i sin tur växer upp, parar sig och får ungar. Nu är det hundratals råttor i buren. Men fortfarande får de bara ett kilo mat om dagen och buren förblir en gånger en meter. Vad händer då? Jo, de börjar bråka om maten och om utrymmet.
Precis så, säger Cucu Godwhani, är Bombay.
Trafiken flyter trögt på Mahim Causeway, vägen som förbinder Dharavi, Asiens största slum, med medelklassförorterna Andheri och Bandra, hem för många av Bollywoods största stjärnor. Från reklamskyltar för ”Kaun Banega Crorepati” (Vem vill bli miljonär?”) blickar den nye programledaren, skådespelaren Shah Rukh Khan, ner på de barfota trashankspojkarna som säljer Thomas L Friedmans bok ”The Word is Flat” till bilister vid trafikljusen.
Jag och Cucu Godhwani sitter i en rasslande Fiat Padmini, en indisk variant av 1958 års modell av Fiat 1100, en av Bombays alla paradoxer. I det ekonomiskt snabbt växande Indiens kapitalstarkaste stad – med en börs som de senaste fyra åren stigit med 400 procent – är en halvsekel gammal bilmodell förhärskande.
Cucu Godhwanis liv är Bombay i ett nötskal: han har en läderfabrik i slummen i Dharavi och sitt hem i Bombays finaste kvarter på Malabar Hill. Känns det inte schizofrent att dagligen resa mellan dessa ytterligheter? frågar jag. Nej, svarar Cucu, och bjuder på en motsägelse: Bombays trängsel är orsaken till ständiga konflikter, men alla, fattiga och rika, har en sak gemensamt som gör oss till bröder och systrar: hoppet om att fånga lyckan.
Det är därför Bombay till vardags är en fungerande multikultur med förvånansvärt låg brottslighet samtidigt som frustrationen plötsligt kan få vilddjuret från slummen att börjar ryta.
Under Bombaybörsens jättelika plasmaskärm som visar stigande kurs för indiska Tata Steel efter köpet av britiska Corus: mäklarna som tar en paus från ett volatilt index, korna som tuggar blast och mjölkmannen med spenvarm mjölk i buckliga aluminiumkannor hängande från pakethållaren på sin cykel.
Allas närvaro är önskvärd. Den ena föder den andra. Den globaliserade marknaden och det förindustriella landsbygds-Indien är sammanbundna i ett ömsesidigt beroende.
Stadens multipla personligheter speglas också i många av de sånger som sjungs i Bollywoodfilmerna, berättar filmvetaren Amrit Gangar. Han ger mig ett exempel ur ”Naya Daur” av B R Chopra från 1957: ”Jag är en Bombaykille, mitt namn är Okänd, i en engelskspråkig skola sjunger jag en hindustani-sång”.
Alla storstäder är schizofrena, skrev Victor Hugo. Bombay är en av de sjukaste patienterna, upptäcker jag under ett par vintermånader i 18-miljonerstaden där 27.000 människor trängs på varje kvadratkilometer, fyra gånger tätare än i Hongkong.
Min längtan till Bombay föddes i en dammig indisk andraklasskupé för över 20 år sedan. På väg från Surat – brittiska Ostindiska kompaniets stora utskeppningshamn innan den 1687 flyttades till Bombay – läste jag Salman Rushdies ”Midnattsbarnen”. Han skrev om den väldoftande maten från snabbmatskioskerna vid Chowpatty Beach och de lummiga gatorna på Malabar Hill med en sådan romantiskt nostalgisk blick att vem helst fick lust att genast packa väskan och flytta dit. Jag blev inte besviken. Art deco-husen i det persikofärgade solnedgångsljuset på strandpromenaden Marine Drive, värmen från människomassan i tidlösa Zaveri Bazaar, en kall Bombay Pilsner på en bar i Colaba, den trygga promenaden på mörka gator i den tropiska natten.
När Suketu Mehta, som liksom Salman Rushdie är uppvuxen i Bombay, var 14 år emigrerade familjen till New York. I vuxen ålder bestämde han sig för att återupptäcka barndomens stad och flyttade tillbaka med fru och två små barn. Indiens mest kosmopolitiska stad hade sannerligen förändrats.
Bombay, känt för sin toleranta harmoni medan resten av landet brunnit i religiösa strider, hade vintern 1992–93 förlorat sin oskuld. Kravallerna utlöstes av en grupp hindunationalisters upptåg att riva en gammal moské i nordindiska Ayodhya. Den muslimska maffian svarade med en serie bombdåd mot den indiska modernitetens tempel: Air Indias huvudkontor, lyxhotellet vid flygplatsen, Bombaybörsens skyskrapa.
Suketu Mehta gav sig in i slummens irrgångar för att få svar på vart hans förlorade Bombay tagit vägen. Hans extremt välgjorda litterära reportage, fulla av exakta iakttagelser och personliga reflektioner, publicerades i tidskriften Granta och resetidningen Condé Nast Traveler, och samlades sedan i hans debut som författare, ”Maximum City – Bombay lost and found” (Vintage Books 2004). Boken fick strålande recensioner i USA, där en tidning skrev ”Vad Dickens gjorde för London … [har] Suketu Mehta gjort för Bombay”.
Suketu fann både barndomens stad och något nytt oroande. En stad där 73 procent av invånarna i dag bor i hushåll med ett rum (det rummet rymmer också köket) och nästan hälften av befolkningen bor i slummen. En stad som verkar vara på väg att implodera, men som trots alla sina lättantända motsägelser förblir föremål för miljoner indiers längtan, inte minst tack vare Bollywood – och fortsätter att växa i rasande fart.
Suketu Mehta blev vän med unga män – ”… i transit i sin egen stad och sina multipla personligheter” – som öppet berättade hur de hällt matolja på muslimer och tänt eld, men som trots det ännu är ostraffade.
Han frågade Sunil, som ingick i kadern för det hindunationalistiska partiet Shiv Sena (Shivas armé), hur det ser ut när en människa brinner.
Sunil, själv delaktig i dådet, svarade förfärat: ”Du skulle inte klara av att se på. Det är skräck. Olja rinner från kroppen, hans ögon blir stora, stora, det vita [skelettet] framträder, vit, vitt…”
Mobben närdes av Siv Senas mytologiserade propaganda om att hinduerna är på väg att uppslukas av muslimerna. Den trevlige muslimske brödförsäljaren på hörnet i slummen förvandlades över natt till en demon, som Shivas armé måste förgöra precis som kung Rama var tvungen att förgöra demonkungen Ravana.
När vreden pyst ut och Bombay brunnit klart återgick allt till det normala. Fredliga förbindelser återupprättades med en bön till diverse gudar om att må det aldrig hända igen. Och Sunil fortsatte att göra affärer med de muslimska slumgrannar som överlevt.
Dagen efter den hinduiska mobbens härjningar var 240 olika indiska frivilligorganisationer på plats i slummen. Sida vid sida: affärsmän och daglönare, muslimer, hinduer. En manifestation för stadens enhet. Min reskamrat Cucu Godwhani från Malabar Hill, som är hindu och Shiv Sena-sympatisör, var också där för att hjälpa drabbade muslimer. I nästa andetag säger han aggressivt att om muslimerna i sina teokratier i Mellanöstern vägrar tolerera andra religioner, varför ska då Indien acceptera sina 144 miljoner muslimer. Cucu ger mig ett framtidscenario: ett tredje världskrig. På ena sidan världens muslimer och kineserna, på den andra västvärlden och Indien.
Sedan pratar vi – som ett bevis för Victor Hugos tes om det schizofrena Megapolis – om vilken fantastiskt tolerant och trevlig stad Bombay trots allt är.
I staden med flera ansikten läser jag de engelskspråkiga Bombaytidningarna som är sekulariserade och socialliberala. De namnger korrumperade poliser och kritiserar myndigheter som inte verkställer fattade beslut. På ledarplats spyr de galla på den bisarre Shiv Sena-ledaren Bal Thackeray (familjen tog namnet efter den viktorianske författaren William Makepeace Thackeray), som i en intervju med Time Magazine sagt att om muslimerna i Bombay beter sig som judarna i Nazityskland, då är det inget fel om de behandlas som judarna i Nazityskland.
När Suketu Mehta träffar denne blandning av Saddam Hussein och frikyrkopastorn i Knutby tar han avstånd från våldet, men avslutar samtidigt flera resonemang om muslimerna med ”Häng dem!”.
I en ny flersalongsbiograf i skuggan av den reparerade Air India-skyskrapan ser jag en kväll premiären av ”Black Friday”, filmen om bomdåden 1993. Innan filmen visas en förföriskt välgjord informationsfilm från Bombaypolisen. En muslimsk småskolelärarinna breder generöst sin vida slöja över axlarna på sin hinduiska kollega. Förhoppningsfullt tittar de tillsammans in i framtiden.
Därefter uppmanas vi att ställa oss upp för att sjunga nationalsången ”Jan gana mana”.
Må Indiens alla olika folk gemensamt segra… Jaye Hi, Jaye Hi, Jaye Hi, hör jag hur den skäggige muslimske farbrorn bredvid mig sjunger för full hals.
Fotnot: 1996 bytte styrande Shiv Sena namn på staden till Mumbai, som alltid använts av maratherna, ursprungsinvånarna. Det uppfattades av många muslimer, parser, kristna och inflyttade syd- och nordindier som en provokation.
Publicerad i Dagens Nyheter 14 juli.
Ett kilo är mycket mat för en råtta och han äter sig stor och fet. Sedan släpper du in en honråtta, de parar sig och får ungar, som i sin tur växer upp, parar sig och får ungar. Nu är det hundratals råttor i buren. Men fortfarande får de bara ett kilo mat om dagen och buren förblir en gånger en meter. Vad händer då? Jo, de börjar bråka om maten och om utrymmet.
Precis så, säger Cucu Godwhani, är Bombay.
Trafiken flyter trögt på Mahim Causeway, vägen som förbinder Dharavi, Asiens största slum, med medelklassförorterna Andheri och Bandra, hem för många av Bollywoods största stjärnor. Från reklamskyltar för ”Kaun Banega Crorepati” (Vem vill bli miljonär?”) blickar den nye programledaren, skådespelaren Shah Rukh Khan, ner på de barfota trashankspojkarna som säljer Thomas L Friedmans bok ”The Word is Flat” till bilister vid trafikljusen.
Jag och Cucu Godhwani sitter i en rasslande Fiat Padmini, en indisk variant av 1958 års modell av Fiat 1100, en av Bombays alla paradoxer. I det ekonomiskt snabbt växande Indiens kapitalstarkaste stad – med en börs som de senaste fyra åren stigit med 400 procent – är en halvsekel gammal bilmodell förhärskande.
Cucu Godhwanis liv är Bombay i ett nötskal: han har en läderfabrik i slummen i Dharavi och sitt hem i Bombays finaste kvarter på Malabar Hill. Känns det inte schizofrent att dagligen resa mellan dessa ytterligheter? frågar jag. Nej, svarar Cucu, och bjuder på en motsägelse: Bombays trängsel är orsaken till ständiga konflikter, men alla, fattiga och rika, har en sak gemensamt som gör oss till bröder och systrar: hoppet om att fånga lyckan.
Det är därför Bombay till vardags är en fungerande multikultur med förvånansvärt låg brottslighet samtidigt som frustrationen plötsligt kan få vilddjuret från slummen att börjar ryta.
Under Bombaybörsens jättelika plasmaskärm som visar stigande kurs för indiska Tata Steel efter köpet av britiska Corus: mäklarna som tar en paus från ett volatilt index, korna som tuggar blast och mjölkmannen med spenvarm mjölk i buckliga aluminiumkannor hängande från pakethållaren på sin cykel.
Allas närvaro är önskvärd. Den ena föder den andra. Den globaliserade marknaden och det förindustriella landsbygds-Indien är sammanbundna i ett ömsesidigt beroende.
Stadens multipla personligheter speglas också i många av de sånger som sjungs i Bollywoodfilmerna, berättar filmvetaren Amrit Gangar. Han ger mig ett exempel ur ”Naya Daur” av B R Chopra från 1957: ”Jag är en Bombaykille, mitt namn är Okänd, i en engelskspråkig skola sjunger jag en hindustani-sång”.
Alla storstäder är schizofrena, skrev Victor Hugo. Bombay är en av de sjukaste patienterna, upptäcker jag under ett par vintermånader i 18-miljonerstaden där 27.000 människor trängs på varje kvadratkilometer, fyra gånger tätare än i Hongkong.
Min längtan till Bombay föddes i en dammig indisk andraklasskupé för över 20 år sedan. På väg från Surat – brittiska Ostindiska kompaniets stora utskeppningshamn innan den 1687 flyttades till Bombay – läste jag Salman Rushdies ”Midnattsbarnen”. Han skrev om den väldoftande maten från snabbmatskioskerna vid Chowpatty Beach och de lummiga gatorna på Malabar Hill med en sådan romantiskt nostalgisk blick att vem helst fick lust att genast packa väskan och flytta dit. Jag blev inte besviken. Art deco-husen i det persikofärgade solnedgångsljuset på strandpromenaden Marine Drive, värmen från människomassan i tidlösa Zaveri Bazaar, en kall Bombay Pilsner på en bar i Colaba, den trygga promenaden på mörka gator i den tropiska natten.
När Suketu Mehta, som liksom Salman Rushdie är uppvuxen i Bombay, var 14 år emigrerade familjen till New York. I vuxen ålder bestämde han sig för att återupptäcka barndomens stad och flyttade tillbaka med fru och två små barn. Indiens mest kosmopolitiska stad hade sannerligen förändrats.
Bombay, känt för sin toleranta harmoni medan resten av landet brunnit i religiösa strider, hade vintern 1992–93 förlorat sin oskuld. Kravallerna utlöstes av en grupp hindunationalisters upptåg att riva en gammal moské i nordindiska Ayodhya. Den muslimska maffian svarade med en serie bombdåd mot den indiska modernitetens tempel: Air Indias huvudkontor, lyxhotellet vid flygplatsen, Bombaybörsens skyskrapa.
Suketu Mehta gav sig in i slummens irrgångar för att få svar på vart hans förlorade Bombay tagit vägen. Hans extremt välgjorda litterära reportage, fulla av exakta iakttagelser och personliga reflektioner, publicerades i tidskriften Granta och resetidningen Condé Nast Traveler, och samlades sedan i hans debut som författare, ”Maximum City – Bombay lost and found” (Vintage Books 2004). Boken fick strålande recensioner i USA, där en tidning skrev ”Vad Dickens gjorde för London … [har] Suketu Mehta gjort för Bombay”.
Suketu fann både barndomens stad och något nytt oroande. En stad där 73 procent av invånarna i dag bor i hushåll med ett rum (det rummet rymmer också köket) och nästan hälften av befolkningen bor i slummen. En stad som verkar vara på väg att implodera, men som trots alla sina lättantända motsägelser förblir föremål för miljoner indiers längtan, inte minst tack vare Bollywood – och fortsätter att växa i rasande fart.
Suketu Mehta blev vän med unga män – ”… i transit i sin egen stad och sina multipla personligheter” – som öppet berättade hur de hällt matolja på muslimer och tänt eld, men som trots det ännu är ostraffade.
Han frågade Sunil, som ingick i kadern för det hindunationalistiska partiet Shiv Sena (Shivas armé), hur det ser ut när en människa brinner.
Sunil, själv delaktig i dådet, svarade förfärat: ”Du skulle inte klara av att se på. Det är skräck. Olja rinner från kroppen, hans ögon blir stora, stora, det vita [skelettet] framträder, vit, vitt…”
Mobben närdes av Siv Senas mytologiserade propaganda om att hinduerna är på väg att uppslukas av muslimerna. Den trevlige muslimske brödförsäljaren på hörnet i slummen förvandlades över natt till en demon, som Shivas armé måste förgöra precis som kung Rama var tvungen att förgöra demonkungen Ravana.
När vreden pyst ut och Bombay brunnit klart återgick allt till det normala. Fredliga förbindelser återupprättades med en bön till diverse gudar om att må det aldrig hända igen. Och Sunil fortsatte att göra affärer med de muslimska slumgrannar som överlevt.
Dagen efter den hinduiska mobbens härjningar var 240 olika indiska frivilligorganisationer på plats i slummen. Sida vid sida: affärsmän och daglönare, muslimer, hinduer. En manifestation för stadens enhet. Min reskamrat Cucu Godwhani från Malabar Hill, som är hindu och Shiv Sena-sympatisör, var också där för att hjälpa drabbade muslimer. I nästa andetag säger han aggressivt att om muslimerna i sina teokratier i Mellanöstern vägrar tolerera andra religioner, varför ska då Indien acceptera sina 144 miljoner muslimer. Cucu ger mig ett framtidscenario: ett tredje världskrig. På ena sidan världens muslimer och kineserna, på den andra västvärlden och Indien.
Sedan pratar vi – som ett bevis för Victor Hugos tes om det schizofrena Megapolis – om vilken fantastiskt tolerant och trevlig stad Bombay trots allt är.
I staden med flera ansikten läser jag de engelskspråkiga Bombaytidningarna som är sekulariserade och socialliberala. De namnger korrumperade poliser och kritiserar myndigheter som inte verkställer fattade beslut. På ledarplats spyr de galla på den bisarre Shiv Sena-ledaren Bal Thackeray (familjen tog namnet efter den viktorianske författaren William Makepeace Thackeray), som i en intervju med Time Magazine sagt att om muslimerna i Bombay beter sig som judarna i Nazityskland, då är det inget fel om de behandlas som judarna i Nazityskland.
När Suketu Mehta träffar denne blandning av Saddam Hussein och frikyrkopastorn i Knutby tar han avstånd från våldet, men avslutar samtidigt flera resonemang om muslimerna med ”Häng dem!”.
I en ny flersalongsbiograf i skuggan av den reparerade Air India-skyskrapan ser jag en kväll premiären av ”Black Friday”, filmen om bomdåden 1993. Innan filmen visas en förföriskt välgjord informationsfilm från Bombaypolisen. En muslimsk småskolelärarinna breder generöst sin vida slöja över axlarna på sin hinduiska kollega. Förhoppningsfullt tittar de tillsammans in i framtiden.
Därefter uppmanas vi att ställa oss upp för att sjunga nationalsången ”Jan gana mana”.
Må Indiens alla olika folk gemensamt segra… Jaye Hi, Jaye Hi, Jaye Hi, hör jag hur den skäggige muslimske farbrorn bredvid mig sjunger för full hals.
Fotnot: 1996 bytte styrande Shiv Sena namn på staden till Mumbai, som alltid använts av maratherna, ursprungsinvånarna. Det uppfattades av många muslimer, parser, kristna och inflyttade syd- och nordindier som en provokation.
Publicerad i Dagens Nyheter 14 juli.
2007-07-06
Två nya böcker och ett seminarium
Nu blir det sommaruppehåll ett par veckor. Åter om ett par veckor. I september kommer jag med två nya Indienböcker:
Indien - elefanten som började dansa på Bilda förlag – läs mer på Bildas hemsida.
Indien - personlig guide på Vagabond förlag – läs mer på Vagabonds hemsida.
På Bokmässan i Göteborg i september har jag ett miniseminarium om Elefanten som började dansa-boken. Seminariekod: Lö1230.4. Tid: kl 12.30-12.50. Välkomna!
Onsdagen 11 juli mellan 15.03 och 15.45 är jag med i ett studiosamtal om Indien i Horner i P1 i radions P1. Lyssna, kanske säger jag nåt som är eventuellt är aningen intressant, om du är Indienintresserad vill säga! Info samma dag och nedladdningsbar ljudfil i efterhand på programmets hemsida.
Indien - elefanten som började dansa på Bilda förlag – läs mer på Bildas hemsida.
Indien - personlig guide på Vagabond förlag – läs mer på Vagabonds hemsida.
På Bokmässan i Göteborg i september har jag ett miniseminarium om Elefanten som började dansa-boken. Seminariekod: Lö1230.4. Tid: kl 12.30-12.50. Välkomna!
Onsdagen 11 juli mellan 15.03 och 15.45 är jag med i ett studiosamtal om Indien i Horner i P1 i radions P1. Lyssna, kanske säger jag nåt som är eventuellt är aningen intressant, om du är Indienintresserad vill säga! Info samma dag och nedladdningsbar ljudfil i efterhand på programmets hemsida.
Kryddblandning i Bollywood
När bröderna Lumiere visade rörliga bilder på ett hotell i Bombay 1896 anade de inte att de kommit till det land som skulle komma att bli det kommande seklets världsledande producent av film. När den första spelfilmen, Raja Harishchandra, hade premiär i samma stad 1913 visste ingen heller vad som var på gång.
Men under stumfilmstiden kom över 1|200 filmer att producerades i Indien och i mitten av trettiotalet hade Bombay med ett tjugotal filmstudior etablerat sig som landets filmcentrum. Ljudfilmen hade skapat förutsättningen för den genre som mer eller mindre fortfarande regerar: masalafilmen, som inte är en genre utan en blandning av flera (masala betyder blandning).
Lite spänning, lite action, lite romantik, lite humor – tillsammans med de obligatoriska storslagna sång- och dansnumren, som ofta anspelar på hinduisk mytologi (det mytologiska kärleksparet Krishna och Rada är en populär förebild). Stjärnkulten är stor, spelstilen gräll och övertydlig, musiken medryckande och danserna välkoreograferade.
För att bli skådespelare i Bollywoods massproduktion av film måste man kunna dansa, men däremot inte sjunga och nödvändigt heller inte agera. Dåligt skådespeleri vägs upp av rytmen och skönheten i danserna, där sången läggs på i efterhand av professionella sångare. Ändå får skådespelarna all den berömmelse som sångerna ger.
I dag producerar Indien runt 1|000 filmer om året, som ses av en global publik på cirka 3,6 miljarder (Hollywood producerar 500 filmer per år, filmer som ses av cirka 2,6 miljarder). Att filmen blivit så stor i Indien kan dels förklaras med att film – särskilt den visuella och inte så dialogbaserade indiska filmen – är ett perfekt nöjesmedium för den stora illitterata publiken, dels med att tevenätet fram till åttiotalet inte nådde ut i alla byar.
I områden med teveskugga reste mobila biografsällskap runt med projektor och en vit duk och visade film i de mest avlägsna och fattiga landsändar.
Bombay blev under 30-talet Indiens centrum för kommersiell film på hindi. Men parallellt växte filmindustrier på andra indiska språk fram i södra och östra Indien. Hindifilmbolagen i Bombay – Bollywood – dominerar fortfarande stort, men det görs också hundratals tamilfilmer om året i Madras, som kallas Kollywood efter området Kodambakkam där många filmstudior ligger. Även Hyderabad är en stor filmstad med produktion av hundratals filmer på telegu, därav epitetet Tollywood.
Den kommersiella filmen brukar kategoriseras i tre delar. Den mytologiska filmen med handlingen hämtad ur bland annat Mahabharata och Ramayana, actionfilmen med skurkar och våghalsiga stuntnummer och problemfilmen med vardagsnära problem som arrangerade äktenskap och kastmotsättningar. Man kan lägga till en fjärde typ: den nationalistiska filmen om frihetskampen och de ideal som Mahatma Gandhi stod för, till exempel Mother India från 1957 och Lagaan från 2001.
Vid sidan av den kommersiella filmen finns en mer konstnärlig och ofta socialt engagerad film som vinner priser på filmfestivaler och visas i väst. Hit hör bengalen Satyajit Rays femtiotalstriologi – inspirerad av den italienska neorealismen – om den fattiga pojken Apus uppväxt, Shekhar Kapurs Bandit Queen (1994) och Mira Nairs Salaam Bombay (1986), Mississippi Masala (1999) och Monsunbröllop (2001).
Men från Bollywoods kommersiella filmproduktion har bara små rännilar sipprat till väst. Dels för att filmerna ofta är tekniskt undermåliga och för banala för en rationell västerländsk publik, dels för att de innehåller anspelningar på indisk mytologi som ingen väster om floden Indus förstår sig på. Men nu har en förbindelse upprättats mellan Bollywood och Hollywood. Kanske en tidsspegel mot en allt mer globaliserad värld? Indiska skådespelare som Aishwarya Rai och Amitabh Bachchan, megastora i Bollywood, men praktiskt taget okända i väst, kommer närmaste åren att figurera i stora västerländska storfilmer. Samtidigt har glappet mellan å ena sidan konstnärlig smal film och å andra sidan kommersiell verklighetsflykt blivit mindre.
De senaste åren har Bollywood producerat flera breda, populära filmer med hög teknisk och konstnärlig kvalitet och trovärdig psykologisk handling, som Rang de Basanti, Omkara och Lage Raho Munna Bhai.
Bollywood spelar dessutom allt oftare in utomlands, framför allt i Schweiz, Malaysia och Sydafrika, eftersom den växande medelklassen gärna ser indiska skådespelare agera och dansa mot en fond av modernitet och teknisk utveckling.
Men världen är så mycket mer än Indien och väst. I skuggan av Hollywood har Bollywood också exporterat film till en global publik i Afrika, Mellanöstern, Sydöstasien och Karibien. I Indonesien drog Bollywoods Kuch Kuch Hota Hai från 1998 en större publik än den parallellt lanserade Titanic från Hollywood. Den årliga galan Indian Film Academy Awards – Bollywoods motsvarighet till Oscars – ses varje år av nästan en halv miljard tevetittare i Indien och i den del av världen där Bollywood går hem.
Filmvetaren Amrit Gangar i Bombay tror att Bollywoods image i väst som färgsprakande men ointressant snart är förbi.
– Det är globaliseringen, säger han. Den har inneburit två saker. För det första är publiken i väst i dag mer mogen för främmande inslag. För det andra har den indiska filmen börjat skildra problem, livsstilar och miljöer som går hem lite varstans, inte bara i Indien. Filmen, liksom världen, blir allt mer homogen.
Men under stumfilmstiden kom över 1|200 filmer att producerades i Indien och i mitten av trettiotalet hade Bombay med ett tjugotal filmstudior etablerat sig som landets filmcentrum. Ljudfilmen hade skapat förutsättningen för den genre som mer eller mindre fortfarande regerar: masalafilmen, som inte är en genre utan en blandning av flera (masala betyder blandning).
Lite spänning, lite action, lite romantik, lite humor – tillsammans med de obligatoriska storslagna sång- och dansnumren, som ofta anspelar på hinduisk mytologi (det mytologiska kärleksparet Krishna och Rada är en populär förebild). Stjärnkulten är stor, spelstilen gräll och övertydlig, musiken medryckande och danserna välkoreograferade.
För att bli skådespelare i Bollywoods massproduktion av film måste man kunna dansa, men däremot inte sjunga och nödvändigt heller inte agera. Dåligt skådespeleri vägs upp av rytmen och skönheten i danserna, där sången läggs på i efterhand av professionella sångare. Ändå får skådespelarna all den berömmelse som sångerna ger.
I dag producerar Indien runt 1|000 filmer om året, som ses av en global publik på cirka 3,6 miljarder (Hollywood producerar 500 filmer per år, filmer som ses av cirka 2,6 miljarder). Att filmen blivit så stor i Indien kan dels förklaras med att film – särskilt den visuella och inte så dialogbaserade indiska filmen – är ett perfekt nöjesmedium för den stora illitterata publiken, dels med att tevenätet fram till åttiotalet inte nådde ut i alla byar.
I områden med teveskugga reste mobila biografsällskap runt med projektor och en vit duk och visade film i de mest avlägsna och fattiga landsändar.
Bombay blev under 30-talet Indiens centrum för kommersiell film på hindi. Men parallellt växte filmindustrier på andra indiska språk fram i södra och östra Indien. Hindifilmbolagen i Bombay – Bollywood – dominerar fortfarande stort, men det görs också hundratals tamilfilmer om året i Madras, som kallas Kollywood efter området Kodambakkam där många filmstudior ligger. Även Hyderabad är en stor filmstad med produktion av hundratals filmer på telegu, därav epitetet Tollywood.
Den kommersiella filmen brukar kategoriseras i tre delar. Den mytologiska filmen med handlingen hämtad ur bland annat Mahabharata och Ramayana, actionfilmen med skurkar och våghalsiga stuntnummer och problemfilmen med vardagsnära problem som arrangerade äktenskap och kastmotsättningar. Man kan lägga till en fjärde typ: den nationalistiska filmen om frihetskampen och de ideal som Mahatma Gandhi stod för, till exempel Mother India från 1957 och Lagaan från 2001.
Vid sidan av den kommersiella filmen finns en mer konstnärlig och ofta socialt engagerad film som vinner priser på filmfestivaler och visas i väst. Hit hör bengalen Satyajit Rays femtiotalstriologi – inspirerad av den italienska neorealismen – om den fattiga pojken Apus uppväxt, Shekhar Kapurs Bandit Queen (1994) och Mira Nairs Salaam Bombay (1986), Mississippi Masala (1999) och Monsunbröllop (2001).
Men från Bollywoods kommersiella filmproduktion har bara små rännilar sipprat till väst. Dels för att filmerna ofta är tekniskt undermåliga och för banala för en rationell västerländsk publik, dels för att de innehåller anspelningar på indisk mytologi som ingen väster om floden Indus förstår sig på. Men nu har en förbindelse upprättats mellan Bollywood och Hollywood. Kanske en tidsspegel mot en allt mer globaliserad värld? Indiska skådespelare som Aishwarya Rai och Amitabh Bachchan, megastora i Bollywood, men praktiskt taget okända i väst, kommer närmaste åren att figurera i stora västerländska storfilmer. Samtidigt har glappet mellan å ena sidan konstnärlig smal film och å andra sidan kommersiell verklighetsflykt blivit mindre.
De senaste åren har Bollywood producerat flera breda, populära filmer med hög teknisk och konstnärlig kvalitet och trovärdig psykologisk handling, som Rang de Basanti, Omkara och Lage Raho Munna Bhai.
Bollywood spelar dessutom allt oftare in utomlands, framför allt i Schweiz, Malaysia och Sydafrika, eftersom den växande medelklassen gärna ser indiska skådespelare agera och dansa mot en fond av modernitet och teknisk utveckling.
Men världen är så mycket mer än Indien och väst. I skuggan av Hollywood har Bollywood också exporterat film till en global publik i Afrika, Mellanöstern, Sydöstasien och Karibien. I Indonesien drog Bollywoods Kuch Kuch Hota Hai från 1998 en större publik än den parallellt lanserade Titanic från Hollywood. Den årliga galan Indian Film Academy Awards – Bollywoods motsvarighet till Oscars – ses varje år av nästan en halv miljard tevetittare i Indien och i den del av världen där Bollywood går hem.
Filmvetaren Amrit Gangar i Bombay tror att Bollywoods image i väst som färgsprakande men ointressant snart är förbi.
– Det är globaliseringen, säger han. Den har inneburit två saker. För det första är publiken i väst i dag mer mogen för främmande inslag. För det andra har den indiska filmen börjat skildra problem, livsstilar och miljöer som går hem lite varstans, inte bara i Indien. Filmen, liksom världen, blir allt mer homogen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)