Räddningen finns i staden

Att allt fler överger landsbygden för att flytta till storstäderna brukar beskrivas som ett problem. Stadslivet målas upp som motsatsen till allt vad hållbarhet och miljövänlighet heter.
Fast egentligen är det tvärtom, slår amerikanska vetenskapsrådet fast i en rapport som försökt ta redan på vad som händer med djuren, naturen och den globala uppvärmningen om dagens snabba urbanisering fortsätter som hittills i ytterligare 20 år.

Utgångspunkten är att det glesnar i glesbygderna och tätnar i städerna. Varje år flyttar 70 miljoner landsbygdsbor till staden. Det innebär 200 000 om dagen, 8 000 i timmen eller 130 varje minut.

1950 levde en tredjedel av världens befolkning i städer, sedan fem år tillbaka är drygt hälften av oss stadsbor och år 2030 är två tredjedelar av mänskligheten omgiven av asfalt.

De närmaste 20 åren kommer ett område stort som Sydafrika att förvandlas från åkrar och ängar till gator och trottoarer. Det innebär att tio procent av den globala odlingsmarken kommer att försvinna. Och det kommer att leda till problem med såväl den biologiska mångfalden som matförsörjningen.

Urbaniseringen går särdeles fort i de snabbväxande ekonomierna i Afrika och Asien. 180 mil av Kinas kust håller på att förvandlas till en mer eller mindre sammanhängande stadsmiljö. Störst påverkan på miljön får ändå betongutbredningen när den sker i tropiska miljöer, eftersom grönskan och artrikedomen är som störst där. Rapporten pekar framför allt på Victoriasjöns strand i Uganda och Kenya, skogarna i Västafrika och Ghats-bergen i västra Indien, som alla är känsliga tropiska naturmiljöer – och samtidigt miljöer som hotas uppslukas av svällande städer.

För att kunna behålla skogarna, djurlivet och odlingsmarkerna så att vi kan fortsätta att andas och äta måste vi tränga ihop oss i allt tätare städer, menar rapporten.

Den amerikanska urbaniseringen, som vi också anammat här i Sverige, är skräckexemplet. Utspridda småhusstäder med glesa stadslandskap av små enplanshus omgivna av egna trädgårdar, omslingrade av trafikleder där invånarna susar fram i bilar, en för varje medborgare, till perifera shoppinggallerior. Om vi ska hejda överutnyttjandet av jordens resurser ska vi bygga fler täta höghusstäder och sluta drömma om den idylliska villastaden.

Vad jorden behöver mer av är städer som vi hittills uppfattat som överbefolkade och osunda. Storstäder som Seoul, Shanghai, Peking och Bangkok; som Karachi, Lagos, Manilla, Bogotá, Dhaka och Bombay. Städer där invånarna trängt ihop sig på höjden, tvären och längden, och där man kan handla sin mat, arbeta och träffa vänner i närheten av där man bor.

Nära Western Ghats-bergen, som forskarna pekar ut som en extra känslig naturmiljö, ligger Bombay, som är en av världens tätaste städer och sedan länge de indiska landsbygdsbornas största frestelse, inte minst tack vare allt hopp som fötts sedan de sett filmerna från Bollywood, stadens drömfabrik. Här är problemet i första inte att hitta ett jobb, utan en bostad. Här kan man räkna med svältlön för ett manuellt dagsverke och Manhattanpriser för en schyst våning downtown.

I praktiken innebär det att de som anländer utan fickan full av pengar förpassas till informella bostäder och sovplatser på trottoarerna och i slumområdena. Bombay är kort sagt Slumbay. Scenerna i den Oscarsbelönade filmen Slumdog Millionaire häromåret talar sanning: av stadens 16 miljoner invånare saknar hälften formell bostad med lagfart eller hyreskontrakt.

Hur detta moras av slum och kaos ska kunna fungera som modell för framtiden kan vara svårt att förstå. Men poängen är att det inte är trängseln i sig som är problemet, som det ofta framställs i skräckrapporter i västerländska medier, utan fattigdom, gammal teknik och dålig infrastruktur som gör att luften och vattnet förorenas, medan trafiken stockar sig och sopbergen växer.

Men de på ytan smutsigare tredje världen-städerna släpper ut färre avgaser än de till synes renare vidsträckta stadslandskapen av amerikansk modell. Deras globala ekologiska avtryck är relativt litet: invånarna i världens tätbefolkade tredje världen-städer släpper ut många gånger mindre koldioxid per person än de som bor i västvärldens glesa urban sprawl-städer. Dessutom tar de inte lika mycket potentiell odlingsmark i anspråk som vi i väst gör. Deras trängsel kan helt enkelt bli jordens räddning.

Världens växande megastäder är problematiska, men de är inte hotet mot den biologiska mångfalden och globala matförsörjningen, utan hoppet.

Sändes i Obs i P1 måndag 15 oktober. Lyssna!

Mer att läsa

• Artikeln ”Global forecasts of urban expansion for 2030 and direct impacts on biodiversity and carbon pools” i amerikanska vetenskapsrådets tidskrift (Proceedings of the National Academy of Sciences of the United States

of America, PNAS), publicerad 17 september 2012.

• Rapporten ”India’s urban awakening: building inclusive cities, sustaining ecnomic growth” från McKinesey Global Institute, april 2010.

Grattis, Bollywood, som fyller 100

Överallt hör jag hur indier går och nynnar på låten. På pendeltågen i Bombay. I kön till biljettluckan på New Delhis järnvägsstation. Bland hinduiska pilgrimer på Gangesflodens strand. På färjan som kör indiska turister mellan öarna i Andamanerna.

”Why this Kolaveri, kolaveri kolaveri di.”

En sång om olycklig kärlek på en märklig blandning av engelska och sydindiska språket tamil. På svenska betyder orden ungefär ”Varför denna ilska?” och sången kommer från en film som hade premiär i april i år.

Men redan hösten 2011 släpptes låten som fastnade i så många indiska huvuden. Videon med sången har hittills visats nästan 63 miljoner gånger på You Tube. Jag är en av dem som gång på gång klickar igång den. Även jag har fått den på hjärnan.

Filmlåten blev en indisk landsplåga, men själva filmen lockade inte så många tittare som man hade hoppats. Historien om Indiens senaste filmmusik-hit är på flera sätt typisk för den indiska filmindustrin. Dels för att filmsångerna överträffar själva filmens popularitet, och dels för att indier som pratar exempelvis hindi, bengali eller gujarati gladeligen nynnar versrader på tamil, som är lika främmande för dem som finska är för svenskspråkiga.

2013 firar den indiska filminstrin stort jubileum. Då har det nämligen gått 100 år sedan Indiens första fullängdsfilm, ”Raja Harishchandra” (bilden här ovanför), hade premiär. Indien växte snabbt till ett av världens mäktigaste filmländer, redan på 30-talet producerade man 200 filmer om året, medan man idag gör mångdubbelt fler.

Stilen som utvecklades handlade ofta om drömmar där motiv från sagorna i de indiska eposen Mahabharata och Ramayana överfördes till samtida Indien.

Sedan första indiska ljudfilmen kom 1931 görs de flesta filmerna på hindi och produceras i Bombay där filmindustrin, som de flesta vet, kallas Bollywood. Men filmen med ”Kolaveri di”-låten, som vi hörde här i början, kommer från sydindiska Chennai, där filmindustrin kallas Kollywood efter en sammanslagning av Hollywood och Kodambakkam, den stadsdel i Chennai där filmbolagen har studios.

I juni i år kom indiska veckotidningen Outlook ut med ett temanummer om Bollywoods stundande 100-årsjubileum där recensenter, producenter och regissörer berättar om åren som gått. Det är med en känsla av overklighet som jag bläddrar i tidningen som refererar till så många filmer som jag aldrig har hört talas om.

Det känns som om världens största filmindustri under sin 100-åriga historia har legat på en annan planet. Så vattentäta skott har det varit mellan öst och väst.

Bara några enstaka seriösa filmer har ju nått västerlandet. Filmerna som visats för oss i väst har nästan alltid varit gjorda av etniska indier bosatta i Storbritannien eller Nordamerika. Eller så har de gjorts av västerländska regissörer, även om de spelats in i Indien med indiska skådisar, som den Oscarsbelönade megasuccén ”Slumdog Millionaire”. De filmerna har anpassats efter västerländska föreställningar om vad en film om Indien bör handla om.

De eskapistiska maninstream-Bollywood-filmerna däremot, de visas bara på biografer i Indien och andra länder i Asien och Afrika, dit de går på framgångsrik export. Vi i biopubliken i väst tycker vanligtvis att de är alltför tramsiga, melodramatiska och röriga.

Skepsisen är besvarad. Den stora indiska biopubliken är lika avvisande till Hollywood-filmer som skapats utifrån antagandet att biopubliken känner igen sig i skildringarna av medelklassliv i USA och Europa. De enda amerikanska filmer som går hem hos indierna är de utomvärldsliga och helst animerade, som Shrek, Spider Man eller Avatar. Inför den rena fantasin suddas kulturskillnaderna ut.

Att få indier som kommer från hundratals olika etniska bakgrunder och har 22 officiella språk att känna samhörighet borde var omöjligt. Förståsigpåare i väst dömde därför ut landet redan från starten 1947. ”En indier från Punjab har lika lite gemensamt med en från Madras, som en skotte har med en italienare”, skrev Claude Auchinleck som var britternas högsta militära befälhavare under kolonialimperiets sista år.

Och Washington Posts New Delhi-korre Bernard Nossiter skrev 1970 att Indien var ”Babels land utan gemensam röst” och spådde att språk- och kulturblandningen skulle leda till undergång. Från självständighetsdagen, skrev amerikanen, är landet ”förpestat av separatistiska tendenser, som vidgas av språkförvirringen och hotar den indiska statens sammanhållning”.

Indien var en Noaks ark där man lyckats få med exemplar av varenda indisk art, skrev den indiska historikern Ramachandra Guha i sin tjocka samtidshistoriska tegelsten ”India after Gandhi”, som kom ut lagom till landets 60-årsjubileum för några år sedan. Och ombord på denna ark har filmerna från Bollywood gett passagerarna en gemensam uppsättning idoler att beundra och sånger att nynna på.

Visst förenade kampen mot britterna indierna, men sedan minnet av frihetskämpen mahatma Gandhi börjat tona bort har det snarare varit filmindustrin som länkat samman delarna i den indiska multikulturismen. En filmlåt, där texten oftast är på hindi, kan innehålla såväl bhangra-rytmer från Punjab i norr som bharata-natyam-harmonier från Tamil Nadu i söder. Och en och samma film kan blanda motiv från hinduismen med kristna och muslimska föreställningar och ta typiska landsbygdsproblem och flytta dem till storstaden Bombay.

Och utan att överdriva kan man säga att Indiens mest hyllade kändisar är skådespelare.

Filmen har helt enkelt gett indierna ”ett gemensamt språk”, menar Ramachandra Guha. Den populära indiska historikern avslutar hela sin tjocka bok om landets första 60 år i frihet med övertygelsen om att så länge de indiska filmernas sånger nynnas från Hiamalaya i norr till sydspetsen Kanyakumari i söder kommer Indien att överleva.

Texten sändes som inslag i programmet Obs i Sveriges Radio P1 måndag 8 oktober.

Mer att läsa:

”India after Gandhi – the History of the World’s largest Democracy” av Ramachandra Guha (Harper Collins 2007).

”Cinema Century”, temanummer av tidskriften Outlook, 4 juni 2012. Artiklarna från det aktuella numret plus flera bonusartiklar finns på Outlooks sajt: http://www.outlookindia.com/content10869.asp

Titta och lyssna:

Se videoklippet med ”Why this Kolaveri di?” på:

http://www.youtube.com/watch?v=YR12Z8f1Dh8

Nya Indienguideboken

2004 gav jag ut första upplagan av Indien - personlig guide. Den sålde slut. 2007 kom en ny, uppdaterad upplaga. Den är också slutsåld. Därför skriver jag nu för fullt på tredje, uppdaterade och utökade upplagan. Det blir dubbelt så många färgsidor som i tidigare upplagor, fler destinationer och många andra spännande nyheter. Utgivning: första veckan i november i år.

Den nya guideboken blir på drygt 400 sidor, vilket låter tunt med tanke på att Lonely Planets motsvarighet är på drygt 1200 sidor, alltså tre gånger så tjock. Visst, LP är mer heltäckande, men väger också bly. Min guide är lättare och smidigare samtidigt som jag valt ut guldkornen åt dig. För jag vet att det är svårt att välja resrutt i detta jätteland. Reser du till de platser jag guidar till blir du inte besviken. Och blir du det, risken finns alltid, har du inga som helst rättigheter att efteråt ställa ersättningskrav till författaren ;-).

Boken finns inom kort att beställa från Adlibris, Bokus, Vagabond.se och andra nätbokhandlare.

Har du frågor om boken? Skicka ett mail till författaren.

Jag håller föredrag om Indien på Göteborgs Konsthall på lördag 29 september

Myter, exotism och vulgärbilder i Indien

Få platser frammanar så exotiska föreställningar som Indien. Drömmen om en mytisk färgsprakande orientalisk kultur har varit åtråvärd i hundratals år och fortsätter att reproduceras, inte bara i västvärlden utan även i indisk populärkultur och av den indiska turistindustrin.

En röd tråd i Chitra Ganesh konst är att ösa ur bildmaterial som på olika sätt använder sig av dessa vulgärbilder och därmed osäkra en mängd föreställningar om det ”indiska”. Ett exempel är de indiska serietidningar ur vilka hon klipper och klistrar för att skapa sina collage, ett annat exempel är hennes fäbless för psykedelia som friskt hämtar bildelement ur en orientalistisk bildtradition.

Göteborgs Konsthall har bjudit in två föreläsare som från helt olika håll belyser några av dessa vulgärbilder - bilder som säger så mycket mer om västvärlden än vad de någonsin berättat om Indien.

I söndags pratade David Nessle om superhjältar och indisk populärkultur, och nu på lördag 29 september klockan 14.00 är det dags för Per J Anderssons föredrag och bildvisning:
Indien - Elefanten som började dansa, en hisnande resa i det gamla och det moderna Indien, om framgång och bakslag, myter, politiker, Bollywoodstjärnor, mat, korruption och kulturell motståndskraft.

Läs mer om föredraget och utställningen!

Två nya Indienböcker: en guidebok och en dokumentär berättelse

Ska du resa till Indien i vinter? Vänta med att köpa guidebok. Jag skriver så att tangenterna glöder medan tryckeriet börjat värma upp pressarna. Deadline närmar sig, bokhandlarna har börjat göra plats i hyllorna: 1 november är den här, tredje, uppdaterade och utökade upplagan av Indien – personlig guide (Vagabond förlag).

Några månader senare kommer nästa bok, dokumentärromanen New Delhi-Borås – den osannolika berättelsen om indern som cyklade till kärleken i Sverige (Forum förlag) som handlar om kärleken mellan PK och Lotta, möten med Indira Gandhi och världens första kvinnliga kosmonaut, och – inte minst – en mycket lång cykelresa.

Finns snart i en nätbokhandel nära dig!

Månglarna i templet

Varanasi är en indisk stad som är ett koncentrat av allt som vi uppfattar som indiskt. Kaoset är tio gånger intensivare, korna tio gånger fler och klockpinglandet tio gånger vanligare än i övriga Indien. Gatorna är igenproppade med ett nästan stillastående trassel av cykelrikshor, skotrar, handdragna träkärror och sjungande män bärande på lik insvepta i guldglänsande tyg.

Det som får de flesta besökare att ändå tappa andan av hänförelse är de tusentals människor som varje morgon tar ett dopp i den bedrövligt skitbruna Gangesfloden som i det persikofärgade gryningsljuset, voilà, ser ut som flytande guld.
Det som får de flesta besökare att tappa andan av förfäran är friluftskrematoriet vid Manikarnika Ghat. Mitt i staden på en sluttande lerig flodbank belamrad med skräp brinner ständigt sju eldar där döingar kremeras innan deras aska samlas in för att ­spridas i Ganges. Där står man – jag, anhöriga, turister, förbipasserande – och tittar in i de sju eldarna. Eld har en förmåga att få människan att bara vilja stå stilla och stirra in i den, som om den rymde ett mysterium som när som helst ska förklaras. Skillnaderna mellan de här brasorna och alla andra man upplevt i sommarstugor och på scoutläger är att det ur ena änden av den här brasan sticker ut ett par svarta fötter och ur den andra ett svart kranium.

Om man ställer upp alla västerländska reseskildrare som genom historien kommit till Varanasi och äcklats av vad de ser skulle de bilda ett led som räcker två varv runt jorden. Litteraturhistorien fullkomligt kryllar av äcklade resenärer. Jag nöjer mig med att citera Sven Lindqvist som i sin bok Asiatisk erfarenhet från 1964 inte bara äcklades av kremeringsbrasorna på Manikarnika Ghat utan också av de badande pilgrimerna på Dasaswamedh Ghat några hundra meter bort. Heliga män, skrev han, är »uppblåsta som paddor« och har »slemmiga himlande ögon«. Samtidigt, skrev han, vimlar staden av »andliga klåpare och profitörer«.

Mycket vansinne kan man beskylla den indiska religionen för, men att påstå att dess innersta drivkraft är profitbegär är en mysko analys.
Förklaringen är förstås att han, precis som alla turister som besöker Varanasi, blivit snärjd av heliga män som tigger och andra män som kallar sig präster som mot betalning erbjuder guidning i religionens gudavärld. Vädjan om pengar har Sven Lindqvist och alla andra förfärade västerlänningar tolkat som skenhelighet.

Varanasi är en indisk stad som är ett koncentrat av allt som vi uppfattar som indiskt. Kaoset är tio gånger intensivare, korna tio gånger fler och klockpinglandet tio gånger vanligare än i övriga Indien. Gatorna är igenproppade med ett nästan stillastående trassel av cykelrikshor, skotrar, handdragna träkärror och sjungande män bärande på lik insvepta i guldglänsande tyg.

Jag måste medge att jag också har tänkt tanken att dessa påstridiga gudsmän är synonyma med Bibelns månglare i templet. Men så har jag kommit att tänka på ­likheterna med de västerländska kyrkorna. Även i väst tigger ju prästerna om pengar, även i väst transporteras liken genom städerna, även i väst tänder vi brasor där vi eldar våra döda. Inte då! tänker du. Jo, bara med den skillnaden att hos oss hålls döingarna bakom likbilars och krematoriers väggar, sker tiggeriet via kollektinsamlare och yttrar sig snikenheten i begravningsentreprenörernas ockerpriser på maten och kaffet till minnesstunden. Vi stoppar huvudet i sanden och låtsas att livets motsägelser och dödens nakenhet inte finns.
I Indien spelas allt upp framför oss som om det vore ett framträdande på en scen, utan hemlighetsmakeri, krusiduller och omskrivningar.

3 indiska företeelser som upprör oss

Rörig trafik
Indisk trafik är ett fungerande kaos. Fordon och fotgängare tvinnas samman i trafikknutar som vid en första anblick verkar svårupp­lösta, men alltid till slut löses upp. Alla kör där det finns plats, inte där trafikreglerna säger att de ska köra. Med andra ord: vår innersta önskan om att göra vad som faller oss in.

Ljudliga harklingar
Män och kvinnor som ljudligt rensar strupen i tågens sovvagnar och rapar lika ljudligt och stolt på fina bröllopsfester och lyxrestauranger. Att vi tycker att det är så äckligt är inget annat än ett förnekande av våra kroppsfunktioner.

Dålig kökultur
Jag hatar också köer som sväller ut till organiska folkhopar där ingen verkar stå först och ingen sist, och där de mest framfusiga vinner. Inget jag förespråkar, men när du står där sist i den långa kön är det inte din innersta längtan att få gå före alla andra och fräckt ställa dig först?

Krönikan publicerades första gången i Vagabond i mars 2012.

Bollywood-workshop och divali-fest

Och nu blir det reklam:

Lördagen den 22 september bjuder Svensk-Indiska föreningen in till en inspirerande dag på temat indisk dans och Bollywood.

Usha Balasundaram från dansinstitutet Saraswathy Kalakendra leder en workshop i indisk dans, en introduktion till Bollywood via klassisk indisk dans.

Ta med bekväma kläder och träningsskor (men var beredd på att vara barfota!). Föreningen bjuder på frukt. Dusch samt omklädningsrum för damer och herrar finns på plats. Det finns även bastu i respektive omklädningsrum.

Var? Sundbybergs idrottsplats, Löthallen. Fredsgränd 4, T-bana Duvbo.
När? Lördag 22 september, kl 14-16
Anmälan? Anmäl deltagande till Anamika Bhasker, senast 21/9. Workshopen är kostnadsfri.

Reservera också kvällen den 20 oktober för DIVALI-festi din almanacka.
Program och anmälan till biljetter kommer inom kort

Snart kommer Midnattsbarnen - the movie

26 oktober har den premiär på Torontos internationella filmfestival. Förhoppningsvis kommer den till Sverige i början av 2013. Filmatiseringen av Salman Rushdies genombrottsroman Midnattsbarnen från 1981. Filmprojektet lär ha börjat med att Deepa hade Rushdie hemma som middagsgäst och undrade om han ville samarbeta med henne. Rushdie har själv skrivit filmmanus tillsammans med den indisk-kanadensiska regissören, Deepa Mehta.

Precis som Indien föddes bokens huvudperson, Saleem Sinai, defekt. Han hade inåtbuktande tinningar och en näsa ”elefantlik som Ganeshs snabel” och precis som hinduiska-muslimska-koloniala Indien hade han flera upphovsmän/mammor; hon som utan att veta det fött honom, hon som trodde att hon fött honom och hon som hade skapat denna förvirring och sjöng: ”Vad du än vill bli det kan du bli/Du kan bli precis allting du vill”.

I berättelsen föds Saleem Sinai prick klockan tolv natten till 15 augusti 1947, samma klockslag som Indien blev självständigt och landets förste premiärminister Jawaharlal Nehru uttalade de historiska orden: ”När midnattstimmen slår, medan världen sover, vaknar Indien till liv och frihet”.

Som få andra böcker gjorde den Indien mångfasetterat, urbant och mänskligt (allt det som ormtjusar-maharajapalats-klichén dolde). Samtidigt har den inspirerade en ny generation indiska författare (Vikram Chandra, Rohinton Mistry, Arundhati Roy) som i Rushdies fotspår skriver på engelska och hittar publik i väst.

Ändå var Salman Rushdies säregna berättargrepp inte banbrytande. Den flyhänta blandningen av magisk saga och realistisk historieskildring och av huvudpersonens och det samtida samhällets öden testade Günter Grass redan i Blecktrumman (1959). Men Rushdies lekfulla ordvrängningar har bildat skola, liksom hans kaxiga invävning av Indiens kulturarv i västerländska tankesätt. Kronologiskt och logiskt, men också fullt av gengångare, varsel och alternativa uppenbarelseformer, som ett hinduiskt mytologiskt epos.

När jag läser om den i dag märker jag att den skildrar Indiens slitning mellan egensinnighet och efterapning, mellan protektionism och globalisering. Saleem Sinai argumenterar telepatiskt med sitt alterego Shiva. Bara genom att göra det på vårt sätt kan vi (du och jag och Indien) uppfylla löftena från vår födsel, säger den förnuftiga medelklasspojken. Nej, lilla rikemansgosse, det finns ingen tredje princip, det finns bara pengar, svarar den illusionslösa slumpojken. Världen, lille Snornos, är ting.

Jag har min bild av Snornos klar för mig från romanen. Undrar hur han ser ut på film?

Indisk kulturfestival i Uppsala

Missa inte den pågående indiska kulturfestivalen i Uppsala.

Ta mig dit nu!

Västerlandets belackare

Bilderna överst fr v:  Jamal al-Din al-Afghani, Rabindranath Tagore och japanerna spöar ryssarna i kriget 1905 och visar att Asien kan besegrea Europa.

 

Medan europeisk kolonialism ofta får skulden för Afrikas problem är det tvärtom i Asien. I flera länder, framför allt i Indien, har kolonialismen fått äran för att ha introducerat allt från parlamentarisk demokrati till järnvägar. Fattigdomen, inkomstklyftorna och korruptionen kan inte skyllas på väst, brukar det heta, utan är rester av gamla asiatiska hierarkier och orientaliskt status quo-tänkande. Samtidigt frodas imperienostalgin: turister i Singapore, Malaysia, Hongkong, Burma och Indien bor på hotell och åker lyxtåg som minner om kolonialismens stil och charm, men också om de vitas överlägsenhet och de brunas underordning.

Författaren Pankaj Mishra har i flera böcker skildrat globaliseringens baksidor, men också förklarat hur västerländskt tänkande hjälpt honom att förstå indiska klass- och kasthierarkier. Han har delat sin tid mellan London och Indien och hela tiden, känns det som, vistats i ett mångkulturellt korsdrag. I sin nya bok, ”From the Ruins of Empire”, skildrar han en 1800-talsvärld dominerad av motstånd mot den europeiska strävan efter global dominans.

Ilskna gatuprotester mot väst i dagens Mellanöstern är inget nytt. 1857 rasade upproret i brittiska Indien sedan ett rykte spridits att de indiska soldaternas ammunition var insmord med ko- och grisfett och således kränkte såväl hinduer som muslimer. Samtidigt växte kritiken mot västerlandets materialism och hedonism. Arabiska, persiska, indiska, kinesiska och japanska intellektuella som levde för 100–150 år sedan propagerade för en värld fri från, vad man uppfattade som, västs känslokyla och individualism.

De var inga mörkermän. Deras drömmar handlade om en kosmopolitisk asiatisk sammanhållning som var genomsyrad av andlighet, humanism och icke-materialism. Kritiken riktades mot den koloniala samtiden där Europa lärde ut att styrka ger frihet, stål biter och pengar regerar. En av de viktigaste agitatorerna var Jamal al-Din al-Afghani (1838–97) som föddes i en persisk by, var journalist, flitig resenär och vistades omväxlande i London, Paris, Istanbul, Kabul och Kairo. Idag låter det paradoxalt, men samtidigt som han var en varm anhängare av islamism (gränsöverskridande politisk islam) vurmade han för demokrati, mänskliga rättigheter och utbildning för kvinnor.

För al-Afghani var det britterna som stod för tyranniet och fanatismen. ”Britterna är tjuvar av okänd härkomst som nyligen har dykt upp och nått framgångar tack vare sitt intrigerande”, ansåg han. Sedan brittiska trupper slagit ner det indiska upproret 1857 konstaterade al-Afghani att Storbritannien var en drake som ätit upp 20 miljoner människor, druckit upp vattnet i Indus och Ganges och inom kort också skulle sörpla i sig Oxus (antikt namn på flod i Centralasien) och Nilen. Londons liberalism var helt enkelt hyckleri, ansåg al-Afghani.

Han var inte ensam. Längre österut kombinerade Liang Qichao (1873–1929) klassiskt kinesiskt tänkande med nya västerländska idéer. Men efter en resa till USA började Liang tvivla. Han såg orättvisorna, fattigdomen och hur vita amerikaner förtryckte landsmän med annan hudfärg – och drog slutsatsen att Kina måste behålla ett auktoritärt styre. Samtidigt ville han göra upp med eliten i sitt konfucianska hemland som han ansåg drabbats av intellektuell syfilis och förordade inget mindre än en revolution av människans medvetande, en ”ny kultur”. Föga förvånande fick Liang fly landet, men kom tillbaka och blev en av Maos ideologiska inspiratörer.

Ungefär samtidigt satt allkonstnären Rabindranath Tagore (1861–1941) vid sitt skrivbord i Calcutta och drömde om det förindustriella by-Indien som han ansåg var moraliskt överlägset det mekaniserade och militariserade Europa. Precis som al-Afghani, Liang och många andra asiatiska intellektuella såg Tagore europeisk upplysning som en moralisk täckmantel för rasism med udden riktad mot asiater.

De asiatiska tänkare som Pankaj Mishra berättar så livfullt om i sin bok blev ju inte tongivande när nya nationalstater efter andra världskriget steg upp ur ruinerna efter de fallna koloniala imperierna. De nya ledarna, Nehru, Mao, Nasser, Ho Chi Minh och Sukarno, byggde inte vidare på deras kosmopolitiska pan-asiatiska humanism, utan blandade trångsynt nationalism och militarism med socialism, ännu en vit, europeisk materialistisk ideologi.

Men på gatorna i Mellanöstern har revolten mot västerlandet fått nytt liv. I brist på framgångar för sina idéer radikaliserades al-Afghani. Hans tankar om ett samhälle som anpassade islam till de nya liberala idéerna om frihet och jämlikhet ersattes mer och mer av frustrerade krav på väpnat motstånd. Många av dagens framträdande islamistister, inklusive ledarna i Iran, brukar nämna al-Afghani som ideologisk idol. Det känns kanske bakvänt att de hyllar en sådan varm förespråkare för yttrandefrihet och kvinnans frigörelse, men är väl inte konstigare än att Stalin och Pol Pot inspirerades av Marx. De bläddrade helt enkelt förbi hans tankar om demokrati, men lusläste styckena som säger att man måste göra motstånd mot västs ambition att dominera världen, även om det innebär blodspillan.

Boken jag läste:

From the ruins of empire – the revolt against the west and the remaking of Asia

Pankaj Mishra (Allen Lane, 2012). Köp den på Adlibris.

Texten publicerades första gången i Dagens Nyheter Boklördag 15 september 2012.

Indien blir pensionär

En dag i slutet av juli drabbades tio procent av jordens befolkning av strömavbrott.

Jag undrar vad mahatma Gandhi skulle ha sagt om dan då 670 miljoner av hans landsmän stod utan ström.

Frågan slog mig när jag började fundera på vad som egentligen hänt under de 65 år som Indien funnits som självständig nation.

1947, när Indien föddes, såg det verkligen inte ljust ut. Floderna färgades röda av blod från bråket mellan muslimer och hinduer och förståsigpåare i väst tippade snar undergång. Det säger sig självt, sa de, att man inte kan bygga en nation med hundratals etniska grupper, all världens religioner och, framförallt, utan ett gemensamt språk.

Men idag, 65 år senare, kan man konstatera att det gick. Lösningen på problemet var att inte införa ett riksspråk och en enhetskultur. Hade man gjort det hade Indien slitits itu av separatism.

Istället lät man olikheterna leva.

Att resa mellan Indiens delstater är som att resa mellan olika länder. När man kliver av tåget i en ny landsända upptäcker man att skyltarna inte bara är skrivna på ett annat språk än i den förra, utan också med ett nytt alfabet. Min hinditalande reskamrat från nordliga New Delhi fattar inte dyft av vad folket i sydliga Chennai säger när de pratar sitt modersmål, som är tamil. Och därför tilltalar hon taxichauffören på engelska.

Och ändå kallar sig alla indier.

Fascinerande!

Indien ville också bryta sönder den koloniala ekonomin. Efter självständigheten införde man därför höga tullmurar och statliga regleringar och skrämde iväg utländska banker och läskedrycksgiganter.

Jag minns tiden då praktiskt taget varenda vara i affärerna var indisk, från saxen till datorn.

Och på gatorna rullade bara indiska bilar, som liknade den som Kalle Anka kör i Ankeborg.

Kruxet var att systemet var en bromskloss för tillväxten. Ekonomin rörde sig framåt som en klumpig elefant, stadigt men oändligt långsamt, medan den ineffektiva statsbyråkratin frodades som en cancersvulst i samhällskroppen.

1991 beslutade sig Indien för att göra samma sak som Kina drygt tio år tidigare: liberalisera ekonomin och öppna dammluckorna för investeringar och import från omvärlden.

Det funkade.

Ekonomin tog ett glädjeskutt och närmade sig snabbt kinesiska tillväxtnivåer. Västerlandets bild av ett land dominerat av kor, kaster och kaos började plötsligt utmanas av nya bilder: en boomande it-sektor, rymdprogram, toppuniversitet och spetssjukvård av världsklass och en växande medelklass.

Men så var det där med strömmen. 670 miljoner människor utan ström! Med tanke på hur många som drabbades är det märkligt hur lite västvärldens medier rapporterade.

Det gigantiska strömavbrottet är på många sätt symptomatiskt för dagens Indien.

Visst har utvecklingen gått snabbt. Ur det gamla eländes-Indien har ett nytt modernt, kompetent, självsäkert och inte minst elektrifierat Indien rest sig.

Men alla delar av Indien och alla indier är inte med på färden mot den ljusnande framtiden. Det gigantiska strömavbrottet drabbade som vanligt de fattiga värst. Bakslag har en tendens att göra det.

På de fina privatsjukhusen, privatskolorna, kontoren och i medelklassbostäderna finns nämligen dieseldrivna reservaggregat. Alla som har råd har byggt backupsystem, eftersom stora delar av landet har en timmes strömavbrott om dagen, året om.

Man märker hur lysrören blinkar till och luftkonditioneringen tystnar, är avstängda ett par sekunder, för att därefter dra igång igen med full styrka. Om man spetsar öronen hör man då ljudet från en brummande generator bakom nån stängd dörr.

Så vad hade mahatma Gandhi sagt om dagens Indien, om tillväxt, fattigdom, högteknologi och strömavbrott om vartannat?

Jo, han hade nog suckat och konstaterat ”Vad var det jag sa!”. Han var ju ingen vän av industrialisering och elberoende, utan förordade självförsörjande byar med bönder som spann sin egen tråd för hand.

Han hade nog också tyckt att det var sorgligt att se hur de sämst lottade, de som han kämpade för, trots 65 år av moderniseringsiver, fortfarande råkar värst ut när katastrofen är framme.

Men han hade nog ändå varit lite stolt över att Indien lyckats hålla ihop trots att allt spretar så, och att andelen fattiga trots allt minskat och läs- och skrivkunnigheten ökat – och att demokratin trots kriser och problem är en av Asiens vitalaste.

Sändes i Godmorgon världen i P1 söndag 12 augusti. Lyssna! Indien fyller 65 år onsdagen  15 augusti.

Indien blev självständigt natten till den 15 augusti 1947 då Jawaharlal Nehru, landets första premiärminister, utropade de historiska orden: ”När midnattsklockan slår, medan världen sover, vaknar Indien till liv och frihet”.

Lär dig laga indisk mat

 

Och nu blir det reklam:

Hjärtligt välkomna till den indiska kursen i vegetarisk matlagning, på Curly Food, Hagagatan 42, måndag den 20 augusti, kl. 17.30. 

Kursen inleds med grundläggande kunskaper om kryddor och hur de kan användas när man lagar både indisk och svensk mat. Därefter får man lära sig att tillaga specifika indiska rätter, såväl klassiska som nykomponerade. De flesta recepten har gått i arv i generationer från min egen familj som har en mycket intressant historia. http://ootbtravel.com/?p=1251

Följande rätter som är speciellt komponerade av mig för denna kurs, ska vi laga och äta tillsammas:

*Jhaal muri- inspirerad av calcutta street food, är en helt nyskapad sallad eller fungera som hors d'oeuvres tillsammans med cocktails

*Feta Spenat samosas – indiska piroger med fetaostfyllning

*Black Forest Dahl Soup - Svarta belugalinser och årstidens utbud av svamp i en krämig kryddig soppa med gurka, mynta och yoghurt

*Fyllda parathas à la mamma Malhotra. Parathas är indiska tunnbröd som du enkelt kan baka hemma. Jag ska visa dig hur man gör detta med två

olika fyllningar. Ärtor & nötter och zucchini & indisk färskost.

*Aloo Gobi- blomkål potatis maträtt från Punjab gjort à la Malhotra.

*Rabarber Chutney med dadlar och russin

*Indisk blåbärsdröm- en indisk/svensk fusion-efterrätt med blåbär, yoghurt, kardemumma, valnötter och honung.

Launch Offer: 1 klass 795kr, 2 klasser 1500 kr, 3 klasser 2100kr

Boka via  info@ootbtravel.com eller ring 0707184609!

Meddela eventuell matöverkänslighet om du till exempel är laktosintolerant, så snart som möjligt!

Den indiska gästfriheten är legendarisk. I Sanskritt återfinns de tre berömda orden Atithi Devo Bhava som på ett ungefär betyder: ”Gästen är verkligen din Gud ”. Och min förhoppning är att ni efter kursen inspirerats till att göra dessa visdomsord rättvisa.

Bjud in vänner och grannar eller låt kollegerna smaka av din aromatiska, kryddoftande lunchlåda.

Namaste!

Sanjoo Malhotra

Founder, Out Of The Box Travel

Sandelsgatan 23B,

11534 Stockholm

Sweden

www.ootbtravel.com

Mob: +46707184609

Blågul stjärna över Indien

I slutet av maj stängdes porten till österlandet för Jan Myrdal. Med sin nya bok hade han fått Indiens regering att ilskna till.

"Under sitt senaste besök i Indien rådde Myrdal CPI-Maoist (Indiens maoistiska kommunistparti) att skaffa sig stöd från medelklassen genom att fokusera på propaganda mot säkerhetsstyrkorna och sätta ljuset på människorättsfrågor”, sa inrikesministern i indiska överhuset, Raya Sabha. Enligt inrikesministeriet hade Myrdal konspirerat mot staten och borde därför inte få återvända till landet.
Inget nytt under solen, tänkte jag. Myrdal har alltid varit persona non grata någonstans. När det begav sig blev han portad från såväl Sovjet som USA. Till sist blev det Indien som bannlyste honom.

Ministerns ilska hade sin upprinnelse i reportageboken ”Röd stjärna över Indien” som kom ut på svenska förra året och lanserades stort på Kolkata Book Fair i år – med stort menar jag att den samtidigt gavs ut på sex olika språk: engelska, hindi, bengali, punjabi, tamil och telugu. Boken är ett reportage som blandar långa historiska resonemang om indiska självständighetsrörelsen och marxismen med intervjuer och ögonblicksbilder från en vandring Myrdal gjorde 2010 med maoistiska gerillan i djunglerna i delstaten Chhatisgarh. En gerilla som strider för stamfolkens (adivasiernas) och de oberörbaras (daliternas) rättigheter mot indisk polis och militär i skogarna i östra Indien.

Att som författare/journalist vandra med gerillan behöver i sig inte vara otillåtet. Det som fick Indiens regering att reagera var strategiråden till maoisterna om att söka stöd hos landets snabbt växande medelklass. Men Myrdal slog ifrån sig. ”Swedish author Jan Myrdal denies advising Maoists”, löd rubriken i Times of India.

Samtidigt hade han redan i sin bok förutsett den officiella indiska reaktionen. Man får debattera det mesta öppet i Indien, bara man inte överskrider ”den osynliga linjen”, skrev Myrdal. Då kan vad som helst hända (fängslande, tortyr), men som utlänning får ”jag antagligen bara mitt visum indraget”. High five, Myrdal! Det är väl just en sådan betydelse i det offentliga samtalet som Jan Myrdal önskat sig ända sedan han inledde sin författarkarriär i tjugoårsåldern.

Det fanns en tid då Sverige med sin alliansfria hållning mellan supermakterna och sitt bistånd gavs stor roll i flera tredje världen-länder, däribland Indien. Idag när vi varken har någon Dag Hammarskjöld eller Olof Palme är vi en i mängden av små obetydliga nationer i världens utkant och vi får vara glada åt att Myrdal skapar rabalder i Asien.

Myrdals bok om maoistgerillan är torr som fnöske, pamflett för maoismen och full av storslagna historiska resonemang i mästrande tonläge. Business as usual, alltså. Sådana reportageböcker har han skrivit ända sedan han kom ut med Afghanistanboken ”Kulturers korsväg” för 52 år sedan.

Redan sommaren 1958 packade Jan Myrdal och Gun Kessle sin klena Citroën 2CV och körde mot Afghanistan. Resan som resulterade i ”Kulturers korsväg” blev också början på en strid ström av böcker från resande svenska författare med ambitionen att rapportera om förtryck och nöd och andra livsformer än dem som levdes i det priviligierade västerlandet.

Alla paradigmskiften kräver rejäla tag med sopkvasten.  Då, i slutet av femtiotalet, gällde det att göra upp med decennier av alltför blommiga och politiskt naiva reseskildrare. ”Reseromantikern”, skrev Myrdal i förordet till Afghanistanboken, ”döljer folkförakt under vackra ord som landskap, seder och bruk”. Därefter slog han fast att världens kulturer är förvånansvärt lika, att en bonde är en bonde oavsett om han kommer från Dalarna eller Afghanistan. Det är mycket som är svårt att smälta med Myrdal, hans patriarkala-auktoritära stil, hans beundran av Mao, men just den tanken gillar jag: att kulturskillnader bara är en tunn fernissa. Och det känns som om han var tidig med den åsikten.

När Myrdal runt 1960 ledsnade på sin föräldragenerations koloniala och etnocentriska attityder skrev svenska medier knappt alls om tredje världen. Fram tonade en ny bild av hur västvärlden trots avkolonialiseringen fortsatte att trycka ner de fattiga såväl politiskt och ekonomiskt som med vapenmakt (Vietnam). ”Plötsligt var sommaren full av lik”, som litteraturkritikern Karl-Erik Lagerlöf formulerade det.

När man läser böckerna idag slås man av hur svårforcerade vissa av dem var. Myrdal skrev stundtals som om han formulerade en statlig utredning. I förordet till ”Rapport från kinesisk by” (1963) förklarar han varför: ”Jag har inte strävat efter att skriva en lättläst Kinaskildring. Jag har strävat att ge ett sådant material som jag själv under mina resor i Asien saknat”.

Trots det blev boken om den kinesiska byn en försäljningssuccé och början på en ny trend som tack vare internationella förlagssamarbeten spreds till bland annat Tyskland och USA. Myrdals intervjuer med bybor översattes till över tjugo språk. Rapportboken som genre var född.

Att det rådde hype för realism var inte så konstigt, den var gift med tidsandan. Myrdal och company lyste ju upp i mörkret och gav röst åt människor som tidigare varit osynliga.

Sextio- och sjuttiotalens tredje världen-böcker hade sin styrka i analyserna och skildringarna av samhällen, men var kassa på att gestalta enskilda människoöden. Trots att den lilla människan titt som tätt får komma till tals handlar berättelserna sällan om något riktigt personligt. Det som hör till den privata sfären – kärlek, lycka och sorg på ett personligt plan – får vi knappast veta någonting om. I Myrdals värld finns bara stora dyningar, knappast alls några krusningar på ytan.

Det känns som om man bevittnade en trailer för en storslagen episk Hollywoodfilm. En film där Myrdal själv spelar en inte helt obetydlig roll. Som när han blir igenkänd av en okänd man i en sovkupé på tåget till indiska Patna: ”Ni är Myrdal, inte sant? Mitt namn är Chowdry”. Jag minns hur imponerad jag blev när jag läste den raden som ung ryggsäcksluffare i Asien i början av åttiotalet. Vilken gigant han är vår Jan Myrdal, tänkte jag.

Scenen där han blir igenkänd på ett indiskt tåg kommer från ”Indien väntar” (1980), boken som han började skriva på redan under sitt första besök i Indien hösten 1958. Skavankerna hade jag som ung läsare stort överseende med, eftersom boken ändå var rik på kunskap och reflektioner som man inte kunde hitta samlade någon annanstans.

När jag idag, 30 år senare, sitter på samma kafé i New Delhi och läser Times of Indias rubriker om vad Myrdal sagt och gjort slås jag av vilken relik han är. Myrdals ideologiska resonemang har gått på re-play i 50 år. Samtidigt framstår hans påstående att västerländska medier inte rapporterar om maoistgerillan eftersom kapitalet mutat journalisterna att hålla käften som en ovärdigt åldrad konspirationsteori.

Men likväl blir jag som svensk barnsligt stolt när jag slår upp konkurrenten Indian Express och möts av rubriken ”Communists have lost touch with grassroots: Jan Myrdal”.

Att den svenska rapportbokvågens pionjär, som i den indiska tidningen beskrivs som ”die-hard Maoist”, vid 84 års ålder åker runt och håller politiska brandtal i Indien känns besynnerligt, nästan bisarrt. Jag vet att det inte är Myrdals intention, men likväl: där står han, den allsmäktige författaren, och förklarar för indierna hur det ligger till. Inget nytt under solen. Cornelis Vreeswijk var skeptisk redan 1973 när han skrev balladen ”Till Jan Myrdal”:

”Från en förtrollad talarstol/Skjuter en man med knallpulverpistol/Hör hur hans skrämskott ekar/Och intellektet tvekar/För denna harmlöst beväpnade narr/Och Sanningen fattar inte ett barr”.

Publicerad ursprungligen i Dagens Nyheter 9 juni 2012.

8 böcker som gav ny bild av tredje världen

”Kulturers korsväg” (1960) av Jan Myrdal (text) och Gun Kessle (illustrationer). Vid sidan av intervjuer, bombastiska miljöskildringar och analyser som andas framtidshopp bjuder boken på äventyr med en liten stadsbil som forcerar strida forsar och höga bergspass.

”Rapport från kinesisk by” (1963) av Jan Myrdal. Borta är de egna subjektiva upplevelserna från Afghanistanboken tre år tidigare. Här varvas intervjuer med knastertorra beskrivningar av geografin och tabeller över byns socioekonomiska förhållanden.

”Asiatisk erfarenhet” (1964) av Sven Lindqvist (text) och Cecilia Lindqvist (foto). Reportage som jämför utvecklingen i Kina, Indien, Japan och Formosa (Taiwan). Tät, analytisk och samtidigt full av närvaro. Kanske sextiotalets mest välskrivna tredje världen-reportagebok?

”Samtal i Hanoi” (1966) av Sara Lidman. Nya perspektiv tack vare långa intervjuer med vietnameser och inlevelsefulla reportage om USA:s orättfärdiga krig. Gav solidaritetsrörelserna för FNL-gerillan råg i ryggen.

”Slagskuggan – Latinamerika inför 70-talet” (1969) av Sven Lindqvist. Intervjuer, historiska exposéer, analyser och intryck från ett ojämlikt och fattigt Latinamerika som höll på att bygga upp sin enorma skuldbörda till USA och övriga västvärlden.

”Har Indien en chans?” (1969) av Folke Isaksson (text) och Stig T Karlsson (foto). Politiska resereportage från en ambitiös indisk rundresa. Väldigt pessimistisk, men också full av klarsynta analyser och vackra formuleringar. Starkt reportage om barnarbetarna i Ferozabad, dit för övrigt fotografen återvände tillsammans med den mer positivt lagda författaren Lasse Berg i boken ”I Asiens tid” (2000).

”Fåglarna i Nam Dinh” (1973) av Sara Lidman. En samling reportage och krönikor om det pågående kriget i Vietnam, ursprungligen publicerade i Aftonbladet. Propagandistisk för FNL:s sak (många texter avslutas med postgironummer) och kritisk mot övriga medier i allmänhet och Ulf Nilsson i Expressen i synnerhet.

”Indien väntar” (1980) av Jan Myrdal (text) och Gun Kessle (foto). Boken som länge var standardverket för alla som var intresserad av Indien. En spretig blandning av vrede och revolutionsförhoppningar. Innehåller också besök hos den maoistiska gerillan. Gerillan som Myrdal alltså besökte igen 30 år senare i ”Röd stjärna över Indien” (2011).

Se Noonie baos Indienvideo

Svenska artisten Noonie Bao har filmat bilderna till en av sina senaste låtar under holifestivalen i Indien.

Kolla in hennes video:

Snart dags för nästa Asienkris

Medan Europa och USA faller är flera länder i Asien och Latinamerika på väg att komma ifatt – om några decennier har de till och med gått om.

Vi har hört det många gånger senaste åren.

Men de snabbväxande länderna i syd är inte immuna mot bakslag.

Så sent som i början av nittiotalet rådde hyperinflation, kaos och stagnation i dagens så framgångsrika Brasilien.

Och så sent som i slutet av nittiotalet härjades flera av de framgångsrika asiatiska tigerekonomierna av en kris som gjorde miljoner arbetslösa och fick förtvivlade aktiespekulanter att hoppa mot döden från kontinentens stålglänsande skyskrapor.

Tidigare klumpade vi gärna ihop alla utvecklingsländer och kallade dem överslätande för tredje världen. Alla, även dem som ville rädda den från undergång, hade en tendens att generalisera. På samma sätt pratar många idag om tillväxtmarknaderna som om de har mer gemensamt än vad som skiljer dem åt.

Men det finns få likheter mellan Brasilien, Ryssland, Indien och Kina, tycker Ruchir Sharma, som är chef för utvecklingsländernas aktieprognoser på amerikanska investmentbanken Morgan Stanley.

I sin nya bok Breakout Nations – med en undertitel som på svenska blir Jakten på kommande ekonomiska mirakler – försöker han nyansera bilden av länderna som numera tillverkar praktiskt taget alla produkter som vi omger oss med i väst.

Mest pessimistisk är han när det gäller det ekonomiska och politiska livet i oligarkernas Ryssland, som jämförts med dekadensen under Romarrikets sista dagar. Men även Brasilien är illa ute. Både Brasilien och Ryssland är ensidigt beroende av att exportera råvaror, som de senaste tio åren ökat extremt mycket i pris. Slutet kan vara nära. Ruchir Sharma befarar att dagens råvaru-hype kan komma att gå samma öde till mötes som nittiotalets dotcom-era, som ju slutade med en bang.

Han tror mer på Kina som är ett av få tillväxtländer som lämnat de gamla koloniala mönstren och byggt lönsamma tvärförbindelser mellan länderna i det som vi förut kallade tredje världen. Men han är övertygad om att Kinas tillväxt de närmaste åren kommer att tappa fart, framför allt på grund av att det finns få undersysselsatta landsbygdsbor kvar att locka till nya fabriker. De flesta har redan lämnat åkern och dragit till stan.

Å ena sidan klarar Kina av en inbromsning, vilket till och med skulle kunna vara hälsosam för det globala handelsklimatet och umgänget med Europa och USA, som känner sig alltmer hotade av den röda draken.

Å andra sidan kan det gå som i Hollywoodfilmen Speed som handlar om en buss som inte får sakta in eftersom en bomb då automatiskt utlöses. I Kina, spekulerar Ruchir Sharma, skulle en ekonomisk inbromsning kunna leda till krav på demokratiska reformer och folkliga uppror som kan få hela landet att explodera.

Betydligt fattigare Indien har bättre framtidsutsikter, tror den Indienfödda ekonomen. Indiens fördelar handlar delvis om en ung befolkning med få pensionärer att försörja, raka motsatsen till Kinas läge.

Dessutom pågår sedan länge en positiv decentralisering av den politiska makten från New Delhi till delstaterna, samtidigt som ekonomin börjat snabbväxa i de delar av Indien som tidigare ansågs hopplösa.

Men hans tro på Indien grundar sig också på den ekonomiska mångfalden. Landet har kommit långt från sin koloniala roll som ensidig råvaruleverantör. Idag producerar man allt från te och kläder till rymdraketer, bilar och IT-lösningar.

Men det står och väger, menar Ruchir Sharma. Korruption, svårartad svågerpolitik och svågerkapitalism hotar att bryta uppgången. Risken att Indien ska falla ner i ett av de svarta hålen är lika stor som chansen att landet ska fortsätta mot en ljusnande framtid.

När det gäller ekonomi är lycka relativ och inte absolut. Det viktigaste för den enskilda människan när hon tillgodosett sina basbehov är inte vad hon har, utan vad hon har i förhållande till andra. Senaste årens pessimism i väst grundar sig på att de tidigare fattiga länderna är på väg att komma ikapp, menar Ruchir Sharma. Vi är helt enkelt rädda för att vi inom en snar framtid inte kommer att vara ensamma herrar på täppan.

För att förstärka hotbilden har vi en tendens att överdriva kraften i Asiens tillväxt. I en amerikansk opinionsundersökning från i fjol svarade en majoritet att de trodde att Kina redan var världens största ekonomi, medan sanningen är den att USA:s ekonomi fortfarande är tre gånger så stor som Kinas.

Kina spås att gå om USA före 2050, men det är ju en annan sak. Många amerikaner tar ut förlusten i förskott och antar att framtidsprognosen är en beskrivning av samtiden.

De tidigt industrialiserade länderna i Europa och Nordamerika har fortfarande ett enormt försprång, även om det minskat. De senast 20 åren har hundratals miljoner människor lyfts ur fattigdom i Kina, Indien och Brasilien. Ändå är de inte i närheten av vår produktivitet och välfärd. USA:s BNP per capita är ännu elva gånger högre än Indiens.

Västerlandet kan dessutom vara på väg att slå tillbaka, tror Ruchir Sharma och citerar en rapport från Boston Consulting Group med den talande titeln Made in America, again. Det kommer att bli dyrare att tillverka saker i Kina i takt med att kinesernas löner ökar och priserna på fastigheter, mark och transporter stiger. I USA å andra sidan har det relativt sett blivit billigare att producera prylar, eftersom lönerna stagnerat samtidigt som produktiviteten ökat.

Redan 2015, spår rapporten, är Kinas konkurrensfördelar utplånade. Då kan det vara dags för nästa Amerikaboom och Asienkris.

Vissa amerikanska företag har redan hämtat hem produktion från Kina till låglönedelstater som South Carolina, Alabama och Tennessee.

Men, är det inte lite för yxigt att prata om hela länder. Kanske måste vi finjustera prognoserna. Vi kan inte längre generalisera om i-länder och u-länder, inte heller om ett döende Europa och ett gryende Asien.

Man måste vara mera specifik.

Morgondagens produktion kommer att ske i låglöneområden som indiska Uttar Pradesh och Bihar, Kinas inland, östra Europa och amerikanska Södern, medan makten utövas av eliter i såväl London och New York, som i Shanghai, Dubai och Mumbai.

Sändes i Obs onsdag 23 maj. Lyssna!

Boken jag läst:

Breakout Nations – in Pursuit of the Next Economic Miracles av Ruchir Sharma, W W Norton & Company, 2012. Boken handlar förutom om Brasilien, Ryssland, Indien och Kina även om Turkiet, Mexiko, Sydkorea, Sydafrika och fjärde världen.

Mer om Ruchir Sharma:

Ruchir Sharma har handelsexamen från statusskolan Shri Ram College of Commerce i New Delhi och har av en indisk affärstidning utnämnts till en av Indiens hetaste unga toppchefer. Förutom jobbet som chef för tillväxtekonomierna på amerikanska investmentbanken Morgan Stanley är han kolumnist i Newsweek och skriver regelbundet i Wall Street Journal.

Indien – framgång eller bakslag?

Den 18 april anordnade föreningen Indiensolidaritet ett möte med titeln ”Indien - framgångssaga eller svältkatastrof” på ABF-huset i Stockholm. Det var en paneldebatt med författaren Jan Myrdal, dalitaktivisten Hans Magnusson, Indienkännaren David Ståhl och undertecknad.

Jag återpublicerar här David Ståhls referat av debatten:

"Tanken var väl att det skulle bli en debatt om maoisterna, deras metoder och målsättning. Men så blev det knappast, främst p.g.a. att Jan Myrdal höll en låg profil. Nyhetsbrevets redaktör attackerade honom två gånger utan att han svarade.

I stället kom debatten att handla om huruvida de fattiga har ökat eller minskat i antal. Hans Magnusson talade om daliternas situation och ansåg att det råder ett ”demokratiskt underskott” i Indien. Jan Myrdal ondgjorde sig över att det rapporteras alldeles för lite om Indien i svenska massmedia. Per J Andersson påpekade att detta antagligen gäller de flesta ”avlägsna” länder. Om någon händelsevis sysslar mycket med Kamerun så anser han säkert samma sak.

Okunnigheten om Indien gör att man alltid måste förklara allting från början, det blir en lång ”startsträcka” varje gång. Nyhetsbrevets redaktör påpekade att det dock har förbättrats avsevärt under de senaste åren p.g.a. de betydligt tätare affärsförbindelserna och den ökade turismen.

Ekonomijournalisternas ökade intresse och kunskaper om Indien spelar också en viktig roll. Såvitt man kunde se fanns det inte några uppenbara maoistsympatisörer bland åhörarna. Under frågestunden handlade frågorna mest om valet i Uttar Pradesh och om situationen i Kerala."

Referatet, som publicerats på såväl Empatums (David Ståhls) som Indiensolidaritets sajter fick Jan Myrdal att reagera. Han kommentade det så här:

"Hej! Bara ett påpekande: Du skriver: “Men så blev det knappast, främst p.g.a. att Jan Myrdal höll en låg profil. Nyhetsbrevets redaktör attackerade honom två gånger utan att han svarade.” Nej, det gjorde jag inte. Det blir käbbel inför publik (av vanligt slag) som inte för framåt. Jag tog i stället bland annat upp två för publiken viktiga frågor.

a) Den snedvridna rapporteringen till svensk publik. Lika styrt snedvriden som under kriget och inför 1947. ( Arundhati och jag hade talat om det i London).

b) Att i en situation där den indiska regeringen försöker ta principiell strid mot EU – och Sverige – som i läkemedelspatentfrågan innebär solidaritet med det indiska folket att ge stöd till den indiska staten och därmed bidra till den indiska opinion som vill ge den verklig kraft att stå EU:s  folkmordiska politik emot.
Jan Myrdal"