Trafiken flyter trögt på Mahim Causeway, vägen som förbinder den välmående medelklassförorten Bandra (där många Bollywoodstjärnor bor) med Dharavi (Asiens största slum).
Cucu Godhwani och jag sitter i en bucklig Fiat Padmini-taxi, en indisk variant av 1958 års modell av Fiat 1100, en av Bombays alla paradoxer. I Indiens kapitalstarkaste stad – finansiellt centrum med rekordtillväxt och en börs som de senaste fyra åren stigit med 400 procent – är en halvsekel gammal bilmodell förhärskande.
Vem är Cucu Godhwani? Jo, en man som jag pratade med på planet tillbaka hem från Madras. En man som också symboliserar Bombays halsbrytande kontraster: han har sitt arbete i en läderfabrik som ligger i slummen i Dharavi och sitt hem i Bombays finaste kvarter på Malabar Hill.
På taxibilarnas motorhuvar sitter ålderdomliga taxametrar som visar vad din resa skulle ha kostat om klockan stannat 1967. Men chauffören har en konverteringstabell i handsfacket så att han snabbt kan se vad inflationen åstadkommit. 12 rupier på taxametern … få se här, betala 169 rupier.
Cucu Godhwani har för säkerhets skull en egen tabell i kavajfickan så att han kan dubbelkolla vad chauffören kommit fram till.
– Jag har bott hela mitt liv i Bombay. Jag är streetsmart, det är bara nykomlingar som blir lurade.
– Jag har bara bott här en månad, säger jag.
– Här, ta min tabell! Använd den! Låt dig inte skörtas upp!
Tacksamt tar jag emot konverteringsnyckeln, känner mig genast mer hemmastadd i staden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar