2010-02-26

Å ena sidan ett Indien, å andra sidan två Pakistan


HÖJDARE FRÅN INDIEN Pakistan har träffats för att försöka tina upp frosten som råder mellan länderna.

Det kommer att bli svårt, men jag tror ändå att det är möjligt. Men först måste en strid utkämpas - och den striden kommer att föras inom den pakistanska makteliten.

I Indien finns ingen militär med egen politisk agenda. Där är det som det ska vara: politikerna styr och militärerna lyder.

I Pakistan är det annorlunda.

Där finns en civil politisk del av makten som vill ha ekonomiska framsteg, sekularisering, modernitet, avspänning med Indien etc.

Och en miltär del som ser islamism och militarism (samma andas barn!) och tuppfäktning mot inbillade och verkliga fiender som grunden för sin makt och därmed som ett samhällssystem att föredra.

PÅ 80-TALET PUMPADE USA
in pengar i muslimska Mujaheddin och deras kamp mot den sovjetiska ockupationen av Afghanistan. Sedan amerikanerna efter elfte september störtat talibanregimen i Afghanistan opererar många av de afghanska mulllorna från baser i det laglösa nordvästra Pakistan, där deras religiösa kamp inspirerat och islamiserat pakistanska stamledare.

Samtidigt försökte den pakistanska militärregimen skaffa sig folklig legitimitet med hjälp av religionen. General Zia ul-Haq, som styrde landet 1977–1988, inledde en process där sharia fick färga av sig på rättsystemet och militärväsendet islamiserades. Kursändringen kom snabbt.

Den pakistanska författaren Mohammed Hanif, som skrivit romanen ”A Case of Exploding Mangoes”, har beskrivit hur den militärhögskola han på 1980-talet studerade på inom loppet av några månader förvandlades från en sekulariserad högskola till en ”ivrigt kämpande madrassa, där en missad morgonbön bedömdes som ett värre brott en missad morgonexercis”.

Man skulle kunna säga att USA och den pakistanska militären får skylla sig själva.

VAD ÄR DET DÅ FÖR SKILLNAD MELLAN Pakistan och Indien, som ju ärvt samma svåra problem: en mängd språk och etniska grupper?

I Indien har de språkliga, etniska och religiösa oroshärdarna balanserats av Mahatma Gandhis ännu fungerande kungstanke om att den politiska ledningen ska stå fri från religionen och grupptänkandet. Indien valde en regnbågsmodell med 22 officiella språk och religionsfrihet.

Pakistan utropade nio år efter självständigheten en islamisk republik och införde urdu – som bara pratas av knappt tio procent av befolkningen – som riksspråk, vilket retade upp befolkningsmajoriteten.

I Pakistan har den allt mer islamiserade och politiserade armén och den påtvingade enheten skapat en ond cirkel: när olika grupper känner sig åsidosatta har de tagit till våld. Upptrappning sker ofta snabbt utan motkraften från en legitim stat: politiken spårar ur, om och om igen, och militären tar över.

Pakistan har i praktiken styrts av två krafter: militären och mobben, den auktoritära ordningen och det våldsamma kaoset.

Politiken har inte haft en chans.

1 kommentar:

Yogi Bear sa...

Indien valde ingenting, Indien var redan innan delningen en multietnisk och multireligiös nation. Däremot valde The Muslim League och Ali Jinnah att bilda en stat med en islamisk identitet sen diskuteras det väl huruvida Ali Jinnah ville ha en teokrati eller inte.

Hur i allsindar man kan skriva en blogg post om Pakistan utan att ens nämna Awami League och bildandet av Bangladesh övergår mitt förstånd, eller kanske inte får då blir det lite svårare att skylla det Pakistanska sönderfallet på USA.

Pakistan hade långt innan USA började pumpa in pengar till deras militär en historia av islamisering och nationalism. Den första statskuppen i Pakistan var när Iskander Mirza införde undantagstillstånd och sedermera själv blev avsatt av general Ayub Khan. Då började islamiseringen av Pakistan under 60-talet blev det t.o.m. förbjudet att framföra Rabindra Sangeet offentligt i Pakistan. Därefter tilltog diskrimineringen av bengalerna vilket sedemera kulminerade i ett inbördeskrig och att Pakistan delades i två bitar, detta skedde 1971.

Leta i Indien Online