Indien och Kina återtar historisk stark roll

Om 50 år är Indien och Kina världens två ledande ekonomiska och politiska stormakter.

Den gamla ordningen är därmed återställd skulle man kunna säga.

I början av 1700-talet stod Indiens mogulrike och Kinas qingdynasti för ungefär en fjärdel var av världsekonomin - tillsammans utgjorde de alltså hälften av omsättningen av handel, hantverk och all annan ekonomisk aktivitetet på jordklotet.

Mer exakt: år 1700 var Indiens andel av världsekonomin 24,4 procent, medan hela Europas bara var 23,3 procent.

Går man ännu längre tillbaka var Indiens dominans ännu större. Första århundradet efter Kristus var Indien världens största ekonomi med 32,9 procent av världens BNP.

1 000 år senare hade dominansen minskat något, men stod sig hyfsat med 28,9 procent av jordklotets samlade ekonomi.

1950 hade denna världsdominans raderats ut och Kina och Indien stod bara för fem procent var av världens samlade BNP. Bottennoteringen för Indien var 1973, då Indiens andel bara var 3,1 procent.

Nu är de båda länderna på väg att återta sina världsledande roller.

Nej, det är inte vidlyftigt skryt och fromma förhoppningar från Indiens och Kinas regeringar, utan slutsatsen i en ny rapport från Deutche Bank.

Slutsatserna, som den tyska banken publicerade på tisdagen, kommer från The World Economy: A Millennial Perspective av ekonomhistorikern Angus Maddison. Läs mer om boken här.

Färre fattiga, men illa för fattiga barn och mödrar

Indiens snabba ekonomiska tillväxt sedan 1990 har resulterat i att miljoner människor lyfts ur fattigdom.

Men den ljusa bilden av framgång har många fula svarta fläckar.

Samtidigt har visserligen dödligheten för barn under fem år minskat med en tredjedel. Men minskningen är inte tillräckligt stor för att Indien ska kunna klara av att uppnå millenniemålen om halverad barnadödlighet.

Det slår FN:s barnfond Unicef fast i rapporten The State of Asia-Pacific’s Children 2008 som kom i början av augusti i år.

Barn i Indien dör på grund av dålig eller obefintlig mödra- och barnavård och av undernäring. Barnen svälter inte ihjäl, utan dör i sjukdomar, framförallt lunginflammation, som orsakas av undervikt, vitaminbrist och dålig hygien. Nästan hälften av Indiens 0–5-åringar är undernärda.

Skillnaderna inom landet är enorma. Värst ställt är det i delstaterna Bihar och Orissa, medan läget är oändligt mycket bättre i sydliga delstater som Goa, Tamil Nadu och Kerala, men också i bergiga Meghalaya i nordöstra Indien.

Problemen när det gäller levnadsvillkor i Indien är många, men framför allt handlar det om de fortfarande benhårda sociala hierarkierna som håller tillbaka en stor del av befolkningen (de får inte den utbildning, den odlingsbara mark, de jobb etc som skulle kunna lyfta de ur fattigdom).

Det handlar också om brist rent vatten och kass grundskoleutbildning och primärvård:

• Bara en tredjedel av landets befolkning har enligt Unicef-rapporten tillgång till "tillräckligt sanitära förhållanden" (toaletter och rent vatten) - på Indiens landsbygd är siffran bara 22 procent.

• De senaste åren har den privata utbildnings- och vårdsektorn - som nästan alltid håller mycket hög klass - vuxit explosionsartat, inte på grund av myndighetsbeslut om privatisering av offentliga inrättningar, utan på grund av att marknaden försöker lösa det som det offentliga misslyckats med. De som har pengar får därför allt bättre hälsovård i Indien, medan de som inte kan betala knappt upplevt någon förbättring alls.

Unicefs rapport är ett underbetyg till indiska politiker, som inte lyckats ta itu med problemet med en inneffektiv och korrup offentlig sektor. Pengar anslås, men det mesta försvinner och väldigt lite händer i realiteten.

Grannlandet Sri Lanka, hårt plågat av ett inbördeskrig som pågått i 25 år, har under samma period uppnått mycket bättre resultat när det gäller att förbättra levnadsvillkoren för sina barn.

Sri Lanka har idag Sydasiens lägsta barnadödlighet: av 1 000 födda dör 13 barn innan de hunnit fylla fem år. Förklaringen är någorlunda fungerande offentliga sjukhus och det faktum att 97 procent av alla mödrar föder på sjukhus.

Motsvarande siffra för Indien - där många fortfarande föder barn hemma - är 76 döda per 1 000 födda (år 2006).

Det är ovärdig statistik för ett land med en en ekonomisk tillväxt på närmare nio procent per år.

Ahmedabadbomber hämnd för Modis blundande

Indiska mujahider ("Indian Mujahideen") kallar de sig, gruppen som tagit på sig ansvaret för de 17 bomberna som i lördags skakade Ahmedabad.

Minst 50 människor och över 160 skadades när 16 tidsinställda bomber exploderade på olika håll i staden. Den relativt okända terrorgruppen som tagit på sig ansvaret säger att dåden var en hämnd för massakern i Gujarat för sex år sedan.

Då beskylldes först muslimer för att ha orsakat en tågbrand där 59 hinduiska pilgrimer dog, vilket ledde till att hinduisk mobb urskiljningslöst dödade cirka 2 500 oskyldiga muslimska män, kvinnor och barn runtom i delstaten. Massakern kunde enligt Indiens högsta domstol genomföras eftersom delstatens regeringschef, Narendra Modi, beordrat polisen att förhålla sig passiv.

Domstolen liknade Modi vid den romerska kejsaren Nero, som enligt legenden spelade lyra medan Rom brann.

Dagen före attentaten i Ahmedabad detonerade åtta bomber som dödade en människa i Bangalore. Eftersom Bangalore, liksom Ahmedabad, ligger i en delstat styrd av BJP spekulerar flera indiska tidningar i att terrorgruppen väljer att slå till i delstater där hindunationalisterna har makten.

Kärnkraft bra för fattiga, säger Singh

De klarade sig. Gårdagens förtroendeomröstning mot Manmohan Singhs Kongresspartiregering slutade med regeringsseger.

Regeringen vann omröstningen i parlamentet med 275 röster mot 256 för oppositionen. vad hände sedan? Jo, börsen i Bombay steg kraftigt (nästan 6 procent på en dag) och medan Kongresspartiets anhängare firade segern på Delhis gator sa finansminister Palaniappan Chidambaram att Indien "nu kan gå vidare med ekonomiska och sociala reformer".

Men vad handlade det om? Jo, framför allt det indisk-amerikanska kärnkraftsavtalet, som ger USA rätt att sälja kärnkraftverk, kärnteknik och kärnbränsle till Indien.

Regeringen anser att avtalet är nödvändigt för energiförsörjningen. Indien lider akut brist på energi. Både små och stora företag måste satsa stora summor på reservaggregat för att lindra effekterna av de regelbundna elavbrotten.

Enligt premiärminister Manmohan Singh är bristen på energi ett utvecklingshinder. När avtalet träder i kraft kan Indien - som har en tillväxt på åtta-nio procent - uppnå en tillväxttakt på över tio procent och få bukt med den skenande inflationen; positiva effekter som premiärministern tror gagnar hundratals miljoner indier som i dag lever i "kronisk fattigdom, okunnighet och ohälsa".

Förtroendeomröstningen utlöstes av att fyra vänsterpartier 9 juli hoppade av regeringssamarbetet i protest mot avtalet. Vänstern är rädd för att avtalet leder till att Indiens traditionellt alliansfria utrikespolitik binds till USA:s maktsfär.

Och visst innebär avtalet ett närmande till USA. Den amerikanska regeringen anser att det är viktigt för relationerna mellan de båda länderna. Relationer som sedan länge störts av Indiens samarbete med regimen i Iran och vägran att fördöma militärjuntan i Burma. Nu kan Washington och New Delhi prata mer avspänt.

Vad det innebär politiskt är lite oklart, men ekonomiskt är det definitivt till gagn för Indien. Men bra för de fattiga? Ja, men bara om regeringen nu tar itu med de sociala reformer man utlovat.

Indien låter IAEA ta del av kärnkraftssäkerhet

Indien har delgivit atomenergiorganet IAEA sina säkerhetsföreskrifter för kärnkraftsprogrammet. Utlämnadet av informationen är en del av ett avtal mellan Indien och USA.

Indien ska enligt avtalet få ta del av amerikansk teknik för kärnkraft.

Indiens kommunistparti och andra vänsterpartier i koalitionen med kongresspartiet protesterar mot avtalet, eftersom man anser att Indien därmed ger upp sin suveränitet och ger USA för stort inflytande över indisk politik.

Indiens regering står inför ett svårt vägval: för att få mer energi och slippa bygga så många fler kolkraftverk (som Kina) anser man sig tvingade att sluta ett avtal om kärnkraften med USA. I och med avtalet ger man USA ett trumf på hand som Washington kan använda gentemot New Delhi i olika förhandlingssituationer.

Frågan är hur väljarna reagerar på avtalet med USA - det visar sig i parlamentsvalet våren 2009.

Alternativet, att kongresspartiet förlorar, innebär förmodligen att hindunationalistiska BJP återtar regeringsmakten, vilket vore en trist utveckling.

Sommaruppehåll

Nu åker jag till Naxos i Grekland (min favorittaverna – se bilden) på semester och bloggen gör uppehåll några veckor.

Under tiden finns hundratals gamla inlägg att läsa. Och mina böcker förstås: Moderna Indien, Indien - personlig guide, Goa & Mumbai och Indien - elefanten som började dansa. Beställ från Vagabonds resebokhandel, Bokus eller Adlibris.

Tillbaka i mitten av juli med nya fräscha inlägg, analyser, bakgrunder och nyhets- och resetips.

Har du synpunkter och frågor – eller vill du boka ett föredrag med bildspel av mig inför hösten – skicka gärna ett mejl: per@vagabond.se. Eller ring: 070-653 50 82.

Glad sommar!

Arvet efter Gandhi

En artikel som jag skrivit för Nationalencyklopedins årsbok 2007. Till nytta för någon kanske. En historisk exposé.

Det var en mäktig syn. Den 2 oktober 2007 – på dagen 138 år sedan mahatma Gandhi föddes – samlades 25 000 jordlösa lantarbetare och lågkastiga i staden Gwalior i delstaten Madhya Pradesh för att börja sin långa marsch. Marschen kallades Janadesh (Folkets dom), målet var huvudstaden New Delhi 30 mil norrut och huvudkravet löd ”Jord till de jordlösa”.

Några månader tidigare – den 15 augusti – hade Indien firat 60 år som självständig nation – ett jubileum som väckte motstridiga känslor.

Lycka – för att den indiska demokratin frodas och för att ekonomin växer snabbt.
Sorg – för att jubileet påminner om delningen av Indien.

Självständighetsdagen 1947 innebar en uppdelning i ett huvudsak muslimskt Pakistan och ett i huvudsak hinduiskt Indien. Tolv miljoner människor gav sig av från sina hem: hinduer från Pakistan mot Indien, muslimer från Indien mot Pakistan. När flyktingkaravanerna möttes bröt helvetet löst. Ett par miljoner människor dog i våld underblåst av extremister på båda sidor och närt av rädsla för att själv förgöras.

Indiens frihetsrörelse, Nationalkongressen, präglades av icke-våldsmetoder och hade ambitioner att skapa social jämlikhet och rättigheter för alla. Mohandas Karamchand ”mahatma” (den stora själen) Gandhi och Jawaharlal Nehru – rörelsens frontfigurer – trodde på ett enat Indien. Ändå tvingades de att acceptera en delning. Varför?
En vanlig förklaring är att britterna delade in Indiens folk efter religiös tillhörighet och skapat motsättningar enligt devisen ”härska och söndra”.

En annan förklaring är att Indiens muslimer i slutspurten av frihetskampen lockades att stödja Muslimska förbundet och dess ledare Mohammad Ali Jinnah, som agiterade för att muslimerna skulle få för lite inflytande i ett enat Indien.

Gandhi var hindu men trodde på samarbete över religionsgränserna. Försoningspolitiken blev hans död. Ett halvår efter självständigheten mördades han av en hindufundamentalist som ansåg att han hade gjort för många eftergifter till muslimerna.

Men mordet förändrade inte regeringens politik. Nehru, ordförande i Nationalkongressen (som efter självständigheten omvandlades till Kongresspartiet), blev landets förste premiärminister. Han såg till att grundlagsfästa idéerna om en sekulär demokratisk stat där ingen religion hade företräde före någon annan. Hindu eller muslim, sikh, buddhist, kristen eller ateist – alla vara garanterade samma rättigheter i det nya fria Indien.

Grundlagen strävade också efter ökad social jämlikhet med jordreformer och ett kvoteringssystem för lågkastiga i val till politiska församlingar och antagningar till utbildningar och statliga jobb.

I liberal anda garanterades såväl yttrandefriheten som äganderätten. Samtidigt tog staten på sig rollen att satsa på stora statliga stålverk och lansera ekonomiska femårsplaner i sovjetisk stil. Indiens ledare ville bryta med det ”imperialistiska mönstret” där väst tillverkade industriprodukter och tredje världen levererade råvaror. Indien blev en samhällshybrid inte olik den som förespråkades av Europas socialdemokrater.

Mäktiga storbönder kämpade emot jordreformerna. Konfiskeringen av mark för utdelning till jordlösa har bara genomförts effektivt i en handfull delstater, framför allt i Västbengalen och i Sydindien. I resten av landet, särskilt i de nordindiska kulturbygderna runt floden Ganges, har de högkastiga storgodsägarna behållit sin ekonomsiska makt.

Under kolonialtiden bestod Indien dels av drygt 500 indiska vicekungadömen, dels av provinser som var direktstyrda av britterna. Provinsindelningen byggde på ekonomiska och politiska intresseområden. Men Indien består av flera olika språk och kulturområden och mahatma Gandhi ansåg därför att delstatskartan måste ritas om efter lingvistiska och kulturella gränser. 1956 förverkligades mahatma Gandhis idéer och Indien fick de delstater som man fortfarande har.

De nya delstaterna var ett genidrag, anser den indiske historikern Ramachandra Guha. Indiens satsning på språklig och kulturell pluralism har tämjt de separatistiska tendenserna. Idag är den indiska identiteten stark tack just vare att man kan definiera sig som bengal och indier, tamil och indier, gujurati och indier etc.

På sextiotalet skrotades förslaget att göra hindi, Indiens största språk, till allenarådande riksspråk. Istället fick alla de stora delstatsspråken officiell status.
Tack vare de lingvistiskt formade delstaterna och flerspråksmodellen, menar Guha, består Indien idag av 22 språk och en nation och inte av ett språk och 22 nationer.

Ett par år efter Nehrus död 1964 valdes hans dotter Indira Gandhi (inte släkt med mahatman, namnet kommer från hennes make Feroze Gandhi) till premiärminister. Hon förutspåddes att bli en svag ledare, men under hennes regeringstid stärktes den nationella regeringens makt på bekostnad av delstaterna. Med Indira vid rodret upplevde den indiska demokratin dessutom sin värsta kris.

1975 rådde global oljekris, Indiens ekonomi gick knackigt och inflationen skenade. I det läget förklarade en domstol att Indira Gandhis plats i parlamentet var resultatet av valfusk.

Indira Gandhi svarade med att utlysa undantagstillstånd. Pressen censurerades och oppositionspolitiker fängslades. Hon trodde att hon hade folket bakom sig. 1977 återinförde hon därför demokratin och utlyste nyval. Men hon hade gått för långt. Indira röstades ut i kylan, lydde valresultatet och lämnade över till oppositionen.
Väljarnas tro på Indira Gandhi hade visserligen fått sig en knäck, men inte värre än att Kongresspartiet i valet 1980 åter fick förtroendet att bilda regering.

Tron på statsbildningen Indien har växt stadigt sedan självständigheten. Risken för att landet ska falla samman anses idag obefintligt. Men under Indiens 60 år som självständigt land har en handfull konflikter äventyrat sammanhållningen. Det har framför allt handlat om separatister i Kashmir (där majoriteten av befolkningen är muslimer), i Punjab (där majoriteten är sikher) och i nordöstra hörnet av Indien (där majoriteten tillhör tibeto-burmanska folk).

1984 mördades Indira Gandhi av sina sikhiska livvakter som hämnd för att armén försökt kväsa militanta sikhers kamp för ett självständigt Punjab. Hennes son Rajiv Gandhi tog över premiärministerposten, men under valrörelsen våren 1991 mördades också han (av en kvinnlig självmordsbombare som hämnd för att Indien blandat sig i en konflikt i granlandet Sri Lanka).

Kort efter Rajivs död vann Kongresspartiet valet med stor majoritet. Indien befann sig åter i ekonomisk kris. Första Irakkriget hade fått oljepriserna att raka i höjden och Indiens ekonomi var körd i botten.

I detta läge valde regeringen att skrota en av mahatma Gandhis hjärtefrågor: självförsörjningspolitiken övergavs. Handelstullar sänktes, statliga monopol avvecklades och allt fler utländska varumärken släpptes in. Det blev startskottet för en ekonomisk boom som fortfarande pågår. 300 miljoner indier räknas idag som medelklass – dubbelt så många som för 16 år sedan – och den ekonomiska tillväxttakten är cirka nio procent om året.

Man kan fråga sig vad som finns kvar av självständighetsrörelsens idéer i dagens liberala marknadsekonomi. Svaret är: förbluffande mycket trots att den socialistiska näringspolitiken övergivits och globaliseringen svept in.

Indira Gandhis undantagstillstånd ledde paradoxalt nog till en fördjupning av demokratin. Koalitionsregeringen som styrde Indien 1977–80 tillsatte nämligen en utredning för att undersöka hur centralregeringens makt skulle kunna minskas.

Utredningens förslag om ökad regional makt ledde till att alla Indiens byar från och med 1993 måste ha byråd – som omhuldades av mahatma Gandhi – med kvoter för kvinnor och lågkastiga.

De vitaliserade byråden innebar en kraftig förstärkning av närdemokratin och fungerar som en stark motkraft mot patriarkala mönster och kasthierarkier.

Konflikten mellan hinduer och muslimer – som blev mahatmans död – lever dessvärre också kvar. Under nittiotalet växte sig den politiska hinduismen, hindutva, stark. Det hindunationalistiska partiet BJP ledde den nationella regeringen 1998–2004 och styr fortfarande i flera delstater. Den politiska hinduismen har resulterat i pogromer på muslimer i Bombay 1992–93 och i delstaten Gujarat 2002.

Men i de nationella valen 2004 verkade väljarna ha fått nog av hindutva. Kongresspartiet vann tillbaka regeringsmakten, bland annat med löften om försoning gentemot Indiens muslimer.

Klanen Nehru-Gandhi är inte borta från Indiens högsta politiska ledning. Idag heter premiärministern Manmohan Singh och är sikh. Men Rajiv Gandhis änka, Italienfödda Sonia Gandhi, är ordförande i Kongresspartiet och hennes och Rajivs son, Rahul Gandhi, förväntas bli Indiens näste premiärminister.

Kongresspartiet lanserade våren 2007 flera reformer för att stärka demokratin – bland annat ökad insyn i myndighetsbeslut – och för att infria ett annat vallöfte: bekämpa fattigdomen. Många hoppas nu på verkliga förändringar, eftersom det inte bara finns sociala ambitioner utan också ett ekonomiskt överskott att fördela.

Den 28 oktober 2007 nådde protestmarschen med jordlösa småbönder huvudstaden New Delhi. ”Ge oss land, ge oss vatten”, skanderade de. Regeringen svarade med ett löfte. En expertkommitté ska se över jordägandet samt rekommendera rättsliga reformer och snabbare domstolsbehandling av marktvister.

Demokratin har fördjupats, den ekonomiska tillväxten i städerna är stark – nu väntar Indien på att kasthiarkierna och de bråddjupa skillnaderna mellan fattiga och rika ska minska.


Tre böcker:
India after Gandhi – the History of the World’s Largest Democracy, Ramachandra Guha (Harper Collins 2007)
A History of India, Hermann Kulke och Dietmar Rothermund (Routledge, första upplagan 1986, fjärde upplagan 2004)
Autobiography – The Story of My Experiments With Truth, Mahatma Gandhi (flera förlag, flera upplagor, senast Penguin Books 2007)

Pakistan: Den demokratiska muslimen

Om man i slutet av 1970-talet befann sig vänster om socialdemokraterna tvingades man ofta förklara sin tro på demokrati och politisk pluralism. Ja, jag ogillar sovjetisk kommunistisk diktatur lika mycket som du. Och nej, jag sympatiserar inte med KFML (r), Röda arméfraktionen eller Röda brigaderna.

Den pakistanska politikern Benazir Bhutto ägnade också mycket tid åt att kämpa mot omvärldens orättvisa generaliseringar. Det var inte lätt att vara troende muslim och samtidigt demokrat och förespråkare för social modernisering och ekonomisk globalisering.

Hennes kandidatur till det pakistanska parlamentsvalet var ett försök att ställa saker till rätta i sitt kaotiska hemland, kidnappat av militärer och religiösa fundamentalister. Det kostade henne livet. På kvällen den 27 december 2007 dödades hon i ett attentat utfört av talibaninspirerade extremister eller den militära underrättelsetjänsten – eller av en kombination av dem. Oklart vilket.

Sina sista månader i livet ägnade hon åt att skriva en programförklaring mot våld, extremism och olika religiösa gruppers ingrodda hat mot väst. Resultatet – boken Försoning – är en trängd men målmedveten politikers försök att återupprätta islams skamfilade rykte. Vreden riktas både mot dem i väst som gärna buntar ihop islam som religion med attentaten elfte september, i Madrid och på Bali – och mot dem i Mellanöstern som använder religionen för att rättfärdiga teokrati, diskriminering av kvinnor och hat mot västerlandet.

Det är inte islam och dess kultur som är största hindret för en modern politik, menar hon, även om odemokratiska ledare ibland använder religionen som ursäkt, utan uråldriga ”stamtraditioner och auktoritära system”.

Lika lite som Marx hade jublat över Sovjetunionens tolkning av Kommunistiska manifestet hade profeten Mohammed gillat de muslimer som använder Koranen för att rättfärdiga envälde, bakåtsträvande och uteslutning av kvinnan från offentligheten.

Bhutto läser Koranen som ett fredligt och jämlikhetsivrande befrielsemanifest. Islam, skriver hon, är i grunden tolerant, förordar politisk demokrati och förhåller sig könsneutral. Koranen hävdar inte att islam är den enda vägen till frälsning och världens första muslim var en ekonomiskt oberoende affärskvinna (Mohammeds fru).

Koranen, menar Bhutto, uppmanar heller inte muslimer att memorera den heliga skriften. Tvärtom vill den att ”människorna (Guds skapelse) ska fortsätta tolka världen och fortsätta söka information”. Att okritiskt recitera Koranen är med andra ”omuslimskt”.

Tack vare denna Korantolkning kunde också flera muslimska riken blomstra ekonomiskt, vetenskapligt och kulturellt under islams guldålder. Men när mongolerna på 1200-talet krossade den abbasidiska dynastin i Bagdad ledde det, skriver Bhutto, till ”en period av tyranni som den muslimska världen fortfarande inte har lyckats ta sig ur” – trots moderniseringsförsök i såväl Turkiet under Atatürk som i det brittiska Indien, där Mohammad Ali Jinnah, Pakistans fader, var en varm förespråkare för en sekulär och modernitetsbejakande muslimsk stat.

Men den muslimska guldålderns idéer är inte döda. I Indien röstar de flesta av landets 144 miljoner muslimer på Jawaharlal Nehrus och Mahatma Gandhis skapelse: det religionsneutrala kongresspartiet. Och i Pakistan tog folket stark ställning i senaste valet – knappt två månader efter mordet på Bhutto – för ett styre som skiljer på politik och religion.

De som spränger bomber, senast vid Danmarks ambassad i Islamabad, gillar inte denna utveckling, de ser hellre fortsatt pakistanskt kaos och fortsatt ”krig mot terrorism”, enligt samma dialektiska logik (för att det ska bli bättre måste det först bli sämre) som Röda arméfraktionen och Röda brigaderna förespråkade för att få det borgerliga västerländska samhället att visa sitt verkliga ”fascistiska” ansikte.

USA lockar många indier (trots allt)

USA är fortfarande det land som flest indier väljer att flytta till för studier. Och populariteten växer. De senaste sju månaderna har 38 274 indier begett sig till amerikanska universitet - en ökning med 38 procent jämfört med samma period 2007, skriver Times of India idag. Många av studentemigranterna kommer från Sydindien i allmänhet och Madras (Chennai) i synnerhet.

Detta låter som ett starkt motargument till mitt påstående tidigare på denna sajt att USA inte längre skimrar lika lockande i unga indiers ögon.

Men sanningen är att antalet studenter på indiska universitet ökar ännu snabbare. Indien har cirka 300 universitet, 13 000 colleges, närmare 9 miljoner akademiska studenter, enligt Confederation of Indian Universities.

Det totala antalet studenter växer: fler åker till USA, fler stannar.

Ökningen av studenter som beger sig till USA kan förklaras med att en växande medelklass helt enkelt idag i större utsträckning har råd att studera i USA.

Indierna är numera den största utländska gruppen studenter på amerikanska universitet.

Hindunationalister styr Indiens modernaste stad

För första gången någonsin har hindunationalisitiska Bharatiya Janata Party (BJP) kommit till makten i en delstat i Sydindien.

I delstatsvalen i Karnataka - där IT-meckat Bangalore är huvudstad - vann BJP nyligen 110 av de 224 platserna i delstatsparlamentet, vilket innebär att man är tre platser från egen majoritet (BJP är beroende av andra partier för att få igenom sina beslut).

Trots det har de bildat delstatsregering. Hindunationalister i Bangalore! Det känns paradoxalt. Ett parti som spelar på religiös identitet tar makten i staden som mest är känd för IT, ekonomiska framsteg, blandning av religioner, folkgrupper och språk, en sekulär kultur och raserande av gamla hierarkier.

Jag tror inte på Samuel Huntingtons tes om en kamp mellan civilisationerna, men här skulle möjligtvis en av hans teser stämma: den att modernisering leder till att traditionen och den religiösa fundamentalismen slår tillbaka. Logiken är att allt för snabb förändring leder till ett extistensiellt vakuum som traditionella krafter kan utnyttja.

En rejäl backlash för det moderna om man så vill, även om BJP också säger sig tro på de marknadsliberala reformer som inleddes 1991. Marknadsliberalism och intolerans är dock en skrämmande kombination.

1998-2004 styrde BJP hela Indien, men förlorade för fyra år sedan valet till mer sekularärt profilerade kongresspartiet.

Nästa år är det nationella val. Jag hoppas innerligt att kongresspartiet inte sjabblar bort valrörelsen med korruptionsskandaler.

USA skimrar inte lika fint längre

Det fanns en tid när det fanns skäl för resten av världen - särskilt den så kallade tredje världen - att se upp till Amerika.

Där fanns de bästa universiteten, den vassaste forskningen, den mest expansiva och innovativa ekonomin och på - på gott och ont - den friaste marknaden och mest prestigefyllda globala politiken.

Vad finns kvar av det idag? En ekonomi i kris, en klumpig Mellanösternpolitik som påminner om britternas kanonbåtsdiplomati gentemot Kina för över hundra år sedan, en ovilja att satsa på alternativ energi och ta itu med miljöproblemen och ett krampaktigt grepp om de globala maktinstitutionerna.

Det är inte längre lika självklart för duktiga, strävande kineser och indier att drömma om USA. Idag finns möjligheterna hemmavid. I Asien finns spetsuniversitet, jobbmöjligheter och - när det gäller Indien - lika diversifierade och vassa medier och fora för meningsutbyte som i väst. Inte ens USA:s underhållningsindustri lockar. Den egna ses som nog så avancerad och färgrik.

USA skimrar inte längre lika vackert, Asien - trots sina brister och fula fläckar - har börjat skimra nästan lika vackert - sett ur dessa indiers och kinesers synvinkel.

Och gamla trötta, konservativa USA ... Där president Bush hellre åker till Sauidarabien och vädjar till saudiska kungen för lägre oljepriser än försöker minska oljeberoendet genom att sänka hastighetsgränserna och stimulera köp av miljöbilar i USA, skriver Thomas L Friedman i New York Times.

Bush misslyckande att mobilisera den dynamiska och uppfinningsrika amerikanska ekonomin att skapa ett alternativ till oljan har gynnat framväxten av "petrolium-auktoritära" stater som Ryssland, Venezuela och Iran - länder som nu ritar om den globala politiska kartan efter eget huvud, skriver Friedman.

Indiska ledarsidor är idag fulla av västkritiska kommentarer som riktar sin udd ... inte mot västerlandets tekniska kunnande och marknadsliberalism, som man gillar och efterliknar ... utan mot västerlands maktfullkomlighet och självgodhet.

Hotet kommer från väst

The New Indian Hemisphere – the Irresistible Shift of Global Power to the East”, Kishore Mahbubani, Public Affairs, 2008.
”Temptations of the West – How to be Modern in India, Pakistan and Beyond”, Pankaj Mishra, Picador, 2006.
”The Argumentative Indian – Writing on Indian History, Culture and Identity”, Amartya Sen, Allen Lane 2005.
”Författare räknar inte röster”, Arundhati Roy och David Barsamian, Ordfront 2005.

En handfull länder som tillsammans rymmer 12 procent av jordens befolkning använder det så kallade världssamfundet för att gynna västerländska intressen. De länder där de resterande 88 procenten av mänskligheten bor har inget att säga till om när de globala spelreglerna bestäms.

Nej, denna gång kommer inte kritiken från arga aktivister på gatan utanför Världshandelsorganisationens toppmöte, det är heller inget citat från någon av kanadensiskans Naomi Kleins böcker. Istället är det en asiatisk röst som talar. Den tillhör Kishore Mahbubani, singaporian med indiska rötter, professor i offentlig förvaltning och en lika påläst som ilsken kritiker av väst. I sin senaste bok ”The New Asian Hemisphere” gör han upp med västerländsk självgodhet och maktfullkomlighet.

Han var där när det hände. Som diplomat och FN-ambassadör för Singapore har han frotterat sig med jordklotets politiska och ekonomiska elit på internationella toppmöten och skrivit bitska krönikor i västerlandets mest prestigefyllda media, New York Times, Wall Street Journal, The Guardian. Trots sin insidesposition har han inte låtit sig övertygas om systemets förträfflighet. Istället, säger den arga rösten från östern, är den västerländska elitens medier och klubbar – Världshandelsorganisationen, G7, Världsbanken, Internationella valutafonden – trångsynta fora för västerländska intressen.

Mahbubani ser i ”världssamfundet” en politisk sufflé som lanserar pretentiösa men innehållslösa deklarationer om allt från Afrikas kris till global uppvärmning. Uttalandena är skadliga på två sätt, anser han: dels skapar de illusionen av att man verkligen tar itu med de globala utmaningarna, dels skildras de i västerländska medier som om de representerade hela världen.

Mahbubani har i amerikanska medier kallats ”anti-amerikansk”, men han är en varm supporter för de marknadsliberala idéer som efter kalla krigets slut med tilltagande iver anammats av länder som tidigare försökte sig på alternativa utvecklingsvägar. Frihandel och marknadskrafter, säger han, har lyft hundratals miljoner ur fattigdom – ”400 miljoner bara i Kina” – och förvandlat Asiens invånare från objekt till subjekt.

Kommer vår tid att om hundra år att ses som en historisk triumf för västerlandet (kapitalismen vann) eller som dess nederlag (Asien tog över)? Historiskt har ju liknande geopolitiska förskjutningar lett till obalans, konflikt, krig. Men var lugn, säger Mahbubani, till skillnad från USA och Europa är Asien inte ute efter att dominera världen, utan nöjer sig med att ”efterlikna väst”.

Det största hotet mot stabilitet och säkerhet, skriver han, är inte islamisk terrorism eller bristen på politisk demokrati i Kina (”… som aldrig varit friare och stabilare än nu”), utan västerländsk maktfullkomlighet. Om väst låter resten av världen få vara med och bestämma de globala spelreglerna är framtiden ljus. Om väst fortsätter leva i villfarelsen att dess egna intressen är globalt allmängiltiga är framtiden mörk.

När väst skriver historien ses ofta upplysningen, sekulariseringen och naturvetenskapen som europeiska uppfinningar. En historieskrivning som ifrågasätts av Amartya Sen, författare och nationalekonom från Calcutta, nobelpristagare i ekonomi 1998, i ”The Argumentative Indian”. Praktiskt taget alla tekniska nymodigheter i det medeltida Europa, skriver han, kom från Kina (klockan, tryckpressen, skottkärran, krutet, hängbron, den magnetiska kompassen) medan matematiken inklusive nollan och decimalsystemet importerades från Indien.

Men mer än så: Aristoteles trodde på frihet och tolerans, men principerna gällde bara fria män emellan, medan kung Ashoka – som regerade norra Indien på 200-talet f Kr – i sina pelarinskriptioner slog fast att det goda samhället måste innehålla frihet för alla, inklusive kvinnor, slavar och ”skogsfolk” (ännu inte domesticerade jägare och samlare).

På 1500-talet, medan inkvisitionsdomstolarna ännu härjade i Europa och kättare brändes till döds på Campo dei Fiore i Rom, ledde den muslimska mogulkejsaren Akbar 600 mil österut en nordindisk stat som förhöll sig neutral gentemot religionen, med en politik som bjöd på tolerans och multikultur.

En konsekvens av dagens västerländska dominans, skriver Amartya Sen, är att väst felaktigt ses som födelseplatsen för rationalism och liberalism, och att andra kulturer än de västerländska definieras som antitesen till västerlandet. Men Asiens modernisering idag handlar i grunden inte om ”ideologisk imperialism från väst”, skriver han, snarare om en renässans för en tidig asiatisk upplysning.

Res till Shanghai, Singapore och Bangalore och chansen finns att du kommer hem med en någorlunda ljus syn på vad ekonomisk makrnadsliberalism kan åstadkomma med fattigdom och sega asiatiska makthierarkier. Men Pankaj Mishra, indisk intellektuell och författare, har istället rest till platser där utvecklingen bjuder på dystrare uttryck: Tibet, Nepal, Pakistan, Afghanistan och Uttar Pradesh, en av Indiens fattigaste, mest korrumperade och ojämlika delstater.

I boken ”Temptations of the West”, en blandning av reseskildring och essä, dissekerar han det komplexa och motsägelsefulla förhållandet mellan Sydasien och väst. Han beskriver Gangesslättens provinsiella bourgeoisie som flyttade in i kolonialbungalowerna när britterna flyttade ut och degenererade i ”en kolonial form av självförsvar och auktoritet”.

Men Mishra är ingen kritiker av västs kulturella inflytande i öst. Europas idéarv har tvärtom hjälpt honom att förstå Indiens hierarkier, att se igenom den misstänksamhet mot muslimer och lågkastiga hinduer som han fick med sig från sin uppväxt i en högkastig men fattig brahminfamilj. När han läste de europeiska klassikerna såg han de förfördelade indiernas frustration.

En av Mishras ögonöppnare var Gustave Flauberts roman ”Hjärtats fostran" från 1869 och dess beskrivning av människans illusioner om det moderna stadslivet. 1800-talets Paris och 2000-talets Bombay – en kittlande parallell som känns mer relevant ju mer man tänker på den.

Arundhati Roy har sedan hon 1997 kom med den hyllade romanen ”De små tingens gud” ägnat sig åt att tala för de indier som hon uppfattar som offer för liberalisering, frihandel och exploatering av naturresurser. I vännen David Barsamians intervjubok med henne, ”Författare räknar inte röster”, presenterar hon en dyster syn på det nya Asien. Hon liknar globaliseringens effekt på Indien vid två lastbilskonvojer: en liten där eliten färdas och en stor där folkflertalet trängs. Den lilla konvojen är på väg mot den digitala framtiden i det förlovade landet med tjusiga elektroniska prylar. Den stora konvojen är på väg mot allt djupare fattigdom, mot mörkret.

Tidskriften Outlook publicerade nyligen ett tal hon höll i Istanbul i januari i år på årsdagen av mordet på redaktören för den armeniska tidskriften Agos. Där jämför hon folkmordet på armenier i Turkiet 1915 med pogromerna mot muslimer i den indiska delstaten Gujarat 2002.

Medan Amartya Sen och Kishore Mahbubani ser religiös fundamentalism som liberalismens fiende, ser Roy en symbios mellan intolerans och marknadskrafter. Ett tecken på detta, säger hon, är hindunationalisten Narendra Modi, politisk ledare i Gujarat, som förra året blev återvald på en politik som förenar marknadsekonomisk liberalisering med hets mot muslimer.

Marknadsliberalernas humanism krackelerar när den möter vinstbegäret: ledande indiska industrialister har utsett Gujarat till en ”drömdestination för finansiellt kapital. Hindunationalisterna, säger hon, har lyckats förena ”folkmord” med den fria marknaden i ”en multinationell affärsrörelse”.

Men inte heller sekulariserad och tolerant marknadsliberalism i form av Mahatma Gandhis och Nehrus kongressparti – som styr och har styrt Indien de flesta av de 61 åren som gått sedan självständigheten 1947 – tilltalar Arundhati Roy.

Asien bör inte kopiera västs modell för ekonomiskt framåtskridande, säger hon i Barsamians intervjubok. ”Den västliga uppfattningen om ’utveckling’ har att göra med brist på fantasi”. I väst handlar utveckling ”… om att tämja vildmarken, tämja människors själar. Det är en oförmåga att förstå att det finns ett annat sätt att leva”.

Publicerad i Dagens Nyheter Boklördag 24 maj

Genväg till erfarenhet

Första gången jag klev på planet till Indien visste jag i stort sett ingenting om landet jag var på väg till.

Det var tidigt åttiotal, jag var 21 år, hade liftat och tågluffat i Europa och Mellanöstern och storögt läst Jack Kerouacs På drift . Min lycka låg i att resa så mycket och så långt bort som möjligt, det var jag säker på. Varje resa måste gå längre bort än den förra, som om det jag dittills upplevt inte var tillräckligt exotiskt.

Det var inte mod, det var romantik. Reseromantik. Luffa, lifta, låta världen skölja över en, ta dagen som den kommer – det var det som var det riktiga livet i den stora världen bortom det förutsägbara livet hemma.

På Pudding shop i Istanbul och stranden i Nuweiba vid Röda havet berättade de Riktiga Resenärerna för mig om Afrika och Indien, om det Ultimata Annorlunda, och deras historier tvinnades samman med Kerouacs livsglädje i att vara fri och på väg.

Min tanke inför den stora avfärden österut var att låta resan utveckla sig själv. Om det var något man nödvändigtvis måste förstå lär man sig väl det på plats. Jag läste inga romaner om Indien, inga tjocka faktaböcker och jag skaffade aldrig Lonely Planets India – a travel survival kit, utan kompletterade Kerouacs lärdomar med det lilla, tunna knastertorra häftet Länder i fickformat – Indien från Utrikespolitiska institutet.

Idag kan jag tycka att det var en poäng (fast den inte var uttänkt) att jag inte tog med mig någon guidebok, att jag inte visste mer om resandet än att det kunde vara romantiskt och mer om Indien än landets BNP per capita. Hade jag läst för mycket om alla sjukdomar och allt elände hade jag kanske tvekat. Detta skriver jag trots att det numera är mitt jobb att få folk att läsa på om sjukdomar och risker, hur man reser runt, var man ska bo och vad man bör se. För jag hamnade på platser dit ingen som läst på ordentligt skulle resa. Bökiga, grå, medelmåttiga landsortsstäder i subkontinentens inre, utan imponerande tempel och palats, men med människor som är genuint nyfikna på – och utan avsikter att bondfånga – en blekhyad yngling med dammig ryggsäck. Det var ensamt, ibland jobbigt, ganska ofta tråkigt, men också spännande.

Det är resan som inte går på räls: skakig, osäker, öppen.

Men jag hade tid att inte vara påläst. Har man sex månader på sig för att lära känna ett nytt land kan man kosta på sig att famla lite i början.

Idag är mina resor kortare. En, två, max tre veckor. Då måste jag börja långt före avfärden – söka på internet, i bokaffärer, i antikvariat. En enda roman, har jag insett idag, rymmer ofta mer inblick i ett land än sex oförberedda månader på luffen. En enda roman gör resan intressantare och mindre förvirrad.

Slummen i Bombay, som från flygplatsbussen kändes skrämmande och anonym, befolkades i Rohinton Mistrys En ömtålig balans (A Fine Balance) med människor, som jag på bokens drygt 700 sidor lärde känna så bra att den barriär som stod mellan mig och de fattiga i Indien började rasa. Där stod ”jag” och såg hur mitt hus i Bombays värsta slum skövlats av en bulldozer – och kände förtvivlan.

Om man läser böckerna på plats kan effekten bli magisk. Jag minns en tågresa mellan Gujarat och Bombay där jag satt djupt försjunken i Salman Rushdies Midnattsbarnen, tittade upp och fick se ett ortsnamn på en gul stationsskylt, en ort där huvudpersonen i boken just då befann sig.

Kan matexport lindra Indiens fattigdom?

Indiens framgångssaga de senaste åren har handlat om ett snabbt gensvar på det globala behovet av IT-produkter och kundservice.

Indien står för forskning och utveckling av teknologi, som sedan tillverkas i Kina. När prylarna går sönder är det åter dags för Indien, vars tusentals callcenters tar hand om kundservicen.

Läser man ekonomisidorna i vilken tidning som helst kan man därför tro att de flesta indier numera jobbar med högteknologi och service.

Så är det inte.

Indiens IT-sektor står för en stor del av landets BNP, men mer än hälften av alla indier jobbar fortfarande i jordbruket.

Indiens bönder har inte hängt med när den rika världens jordbruk har förvandlats till effektiva och mekaniserade matfabriker. I Indien är oxen som drar plogen och manuellt jordbruksarbete fortfarande en vanlig syn. Idag talar man om en indisk jordbrukskris med katastrofala följder.

Krisen handlar främst om bomullsbönderna, symbolen för det självständiga Indien. Under kolonialtiden skapade britterna ett system där indierna odlade bomullen – till låg förtjänst – medan spinning, vävning och tillverkning av kläder skedde i Storbritannien – till hög förtjänst – kläder som därefter exporterades tillbaka till Indien.

Det var det koloniala, imperialistiska mönster som Mahatma Gandhi ville bryta med när han själv började spinna bomull och premiärminister Nehru bröt med när han införde höga tullmurar för såväl import som export.

Indien skulle stå på egna ben och vara självförsörjande.

Men de senaste tio åren har minst 100 000 indiska bönder begått självmord, betydligt fler än tidigare.

En vanlig förklaring är att Indien för tio år sedan – efter påtryckningar från Världsbanken – skrotade Nehrus gamla självförsörjningsmodell, sänkte tullmurarna och gjorde Indiens bönder till fritt villebråd på världsmarknaden.

Och Indiens bomullsbönder tvingades skuldsätta sig för att ha råd med licenser på genmodifierade och patenterade bomullssorter från amerikanska bioteknikföretag.

En mänsklig katastrof utlöst av ett ökat inslag av marknadsekonomi och vetenskap: plötsligt blev frön – som varit allas och ingen egendom i tusentals år – en privat ägodel och handelsvara.

Den indiska miljö- och människorättsaktivisten Vandana Shiva är en av debattörerna som målat upp bilden av Indiens bomullsbönder som ett av det kommersiella utsädets första offer.

Efter att ha läst en undersökning av ekonomen Srijit Mishra på Indira Gandhi Institute of Development Research i Bombay vill jag också skylla på globaliseringen, men inte i första hand på de patenterade fröna.

Mishra har intervjuat familjer i bomullsbältet centrala Indien, som av indiska tidningar döpts till ”The Suicide country". Han har kommit fram till att odlingen av genmodifierad bomull lett till att bönderna ökat produktiviteten och minskat användningen av bekämpningsmedel.

Men eftersom kostnaderna blivit högre krävs att man får bättre betalt än tidigare – och eftersom amerikanska odlare pumpar ut billig bomull på världsmarknaden är de indiska bönderna chanslösa.

Varför är amerikansk bomull så billig? kan man fråga sig. Jo, för att amerikanska staten betalar ut massiva subventioner till sina bönder. Subventionerad amerikansk bomull översvämmar den indiska marknaden och slår ut indiska bomullsbönder.

Man kan säga att för varje amerikansk bomullsbonde som får statligt stöd begår en indisk bomullsbonde självmord 1 300 mil österut.

Globaliseringen bjuder också på ett hopp för Indiens bönder. De skulle kunna svara med samma mynt. Vad som krävs är indiskt statligt stöd för att skapa ett modernt system för distribution av färska jordbruksvaror så att Indiens bönder kan sälja bortom den lokala basaren.

Om den globala marknaden blev synlig och nåbar för den indiska bonden skulle Indien kunna exportera billig mat till väst, där matpriserna gått upp kraftigt de senaste åren.

Kompetensen finns redan i Indien, det som saknas är genomförandet. Times of India föreslog nyligen i en ledare en tioårsplan med fokus på spridning av teknologi från de indiska forskningslaboratorierna till landsbygden. Ledarskribenten ville också se billiga regeringssubventionerade krediter till bönderna, precis som i USA och EU.

Syftet: mer indiska vindruvor och mangos och mer indiskt vete och ris i västvärldens mataffärer.

Visst rymmer Indiens möjlighet att öka välståndet på landsbygden på en konflikt: att transportera mat över halva jordklotet kommer aldrig att vara bra för miljön. Men vem ska betala det högsta priset för en tuff global miljöpolitik?

Så länge väst exporterar produkter till Indien och så länge Kina förser världen med billig hushållsteknologi bör det i rättvisans namn inte finnas något hinder för Indien att sälja mer mat till oss.

Kanske bör Indien få rätt att släppa ut lite mer skit under en övergångsperiod, ända tills fattigdomen bekämpats.

Under tiden är det vi i den rika världen som bör betala det högsta priset för bättre global miljö.

Sänt i Obs i P1 i mitten av april.

Indien tjänar på amerikansk kris

Indien drar längsta strået när västerländska företag stramar åt som en följd av bolånekrisen i USA.

Amerikanska och europeiska IT-företag jagar kostnader genom att förlägga allt mer av sin forskning, service och support i Asien. Därmed stärks Indiens ställning som favoritdestination för outsourcing.

Nätverks- och mjukvaruföretaget Nortel beslutade nyligen att flytta 1 000 jobb från USA och Storbritannien till Indien, Kina och Mexiko

- Flytten syftar både till att rekonstruera verksamheten och att minska kostnaderna, säger Nortel Networks global services ordförande Dietmar Wendt, enligt Times of India idag.

IT-företagen Logica och Symphony Services tror också på ökad outsourcing i bolånekrisens spår - och framför allt till Indien.

- Att flytta till Indien innebär att vi får bättre kontroll på kostnaderna, men det finns också andra fördelar [i Indien], som ... ökad produktivitet och effektivitet, säger Symphony Services vd Ajay Kela, också det enligt Times of India.

Glädje i Indien, får man förmoda, men också ilska i USA. Det är inte kul att bli av med sina privilegier: amerikanska lobbyorganisationen No jobs for India konstaterar på sin hemsida i en anda av xenofobi:

"Don't do business with companies that outsource ... Dump their stock, tell them you won't do business with them because they outsource. Write to Congress, your state Senator, the President and ask them why companies are allowed to import cheap labor on L1/H1 Visa's when there is an American needing that job. Ask Why American workers are being forced to train their cheaper replacement and then laid-off. Ask why your personal information; credit, banking and health info is in the hands of foreigners."

Ännu en superbillig indisk bil

Renault-Nissan och den indiska skoter- och mc-tillverkaren Bajaj utmanar Tata Motors med planer på att lansera en lika billig bil som Tata Nano.

Bilen går under kodnamnet ULC och ska kosta cirka 17 500 kronor (100 000 rupier), alltså ungefär lika mycket som Tatas superbilliga bil.

Huvudmarknaden för bilen är tänkt att vara Indien och bilfabriken ska ligga i Chakan i Maharashtra. Produktionen börjar 2011.

Så länge tillverkarna av superbilliga bilar inte lämnar den traditionella bensinmotorn och satsar på alternativa bränslen känns planerna oroande.

I rättvisans namn är det svårt för oss i väst att komma med moraliska invändningar till ökad bilism i Indien, men det är ju å andra sidan lättare att tänka nytt innan bilarna är färdigutvecklade och rullar ut i miljontal på Indiens vägar.

Miljökritiken kommer också inifrån: Centre for Science and Environment (CSE) i New Delhi har redan formulerat en rapport som är starkt kritisk till Tata Motors planer på Nano, som blev offentliga i höstas.

Tata har föresten redan kommit med planer på ett miljövänligare alternativ: en tryckluftsbil. Läs mer om den.

Avspänning och stabilitet

Vid en första titt på Sydasien kan säkerhetsläget verka skakigt:

Inbördeskrig på Sri Lanka.

Kärnvapen i Indien och Pakistan, som länge bråkat om områden i Kashmir.

Islamister och militärer med politiska ambitioner i både Bangladesh och Pakistan.

Pashtunska talibaner som strävar efter makten med vapen i hand i Afghanistan.

Maoister som snart kommer att bilda regering i Nepal, förmodligen med starkt stöd av Kina, som varit Indiens rival om gränsområden i Himalaya sedan länge.

Men trots allt detta är läget lugnt, säkerheten hög och framtidsprognoserna goda för säkerheten i Sydasien.

Paradoxen presenterades av Krishnan Srinivasan, bland annat för detta kabinettsekreterare på UD i New Delhi, när han igår kväll pratade om "India and the security environment in South Asia", arrangerat av Svensk-indiska föreningen.

Viktigaste komponenten i spelet om Sydasien är förstås Indien, tack vare sin mittenposition, storlek, tillväxt och demokrati. Indiens huvudmål är stabilitet och världsstatus. En världsstatus som inte bygger på dominans över grannländer, utan på finkänslig diplomati, som ibland kan te sig lite väl opportunistiskt försiktig. Indien höjer inte rösten i förmanande tonfall - allt för att inte reta upp grannar, allt för stabiliteten.

Bristen på pekpinnar har också en historisk förklaring, menade Srinavasan: efter århundraden av kolonialt utnyttjande vet man hur det känns när främmande makter förklarar hur ett land bäst ska skötas.

Därför kan Indiens utrikespolitik verka mer pragmatisk än ideologisk: Okej, säger New Delhi, vi gillar inte regimen i Burma, men den står för stabilitet och motverkar ett annars förmodat kaos när rivalitet bryter ut mellan olika folkgrupper (som kan spilla över i nordöstra Indien).

- Indien har inte kärnvapen för avskräckning utan för världsstatus. Pakistans kärnvapen däremot är en reaktion på Indiens innehav och ska verka avskräckande. Jag är trots allt nukleär optimist: jag gillar inte vapnen, men jag tror att de avvärjt stora konventionella krig i Sydasien och resten av världen ända sedan andra världskriget, sa Krishnan Srinivasan.

Avspänningen mellan Indien och Pakistan har kommit långt. Det är en enorm skillnad mot för bara några år sedan. Idag reser betydligt fler över gränsen, bland annat med två reguljära internationella tåglinjer, länderna möts regelbundet i cricketmatcher och tonläget hos de högsta ledarna har förbytts från beskyllningar och hätska ord till försonande och milda formuleringar. Till exempel anklagar inte längre Indien automatiskt Pakistan när terrorister smäller en bomb i Indien.

Framtiden?

- I framtiden ser jag ökat ekonomiskt samarbete, inte militära sammanstötningar i Sydasien.

Överbefolkning?

- Ingen pratar längre om det. Och det är inte så konstigt. Indiens befolkningsökning har planat ut. Dessutom ser den demografiska sammansättningen bra ut. Idag har Kina 230 miljoner fler invånare i arbetsför ålder, 15-65 år, än Indien. År 2050 är förhållandet det omvända. Då har Indien 230 miljoner fler mellan 15 och 65. Och det är bra för Indien.

Vem är Krishnan Srinavasan. Läs mer här!

Mer indiskt mobilprat

Häromveckan gick Indien om USA när det gäller mobiltelefonanvändare. Nu har Indien näst flest mobiltelefonabbonemang i världen (efter Kina).

Enligt analysföretaget Gartners mobilexpert Anshul Gupta, som citeras i Dagens Industri, har USA 252 miljoner abonnenter och Indien 260 miljoner.

När det gäller ökningen av mobilpratare är Indien däremot nummer ett i värkden. Ingen annanstans tecknas så många nya abonnemang.

Analysföretaget Informa Telecoms & Media har spått att Indien får ytterligare 90 miljoner abonnenter i år. Indien skulle i så fall vara den enda stora marknaden i världen som i år har högre tillväxt än 2007.

Kulturella korsreferenser

Indiens hindunationalister pratar gärna om hinduisk tradition, kultur etc. Men det som vi idag kallar indisk kultur är till stor del - åtminstone i Nordindien - en blandning av hinduisk och muslimsk tradition.

På 1500-1700-talen dominerade tre muslimska imperier världen från Adriatiska havet till Bengaliska viken: Ottomanska riket (Turkiet), Safaviddynastin (Persien/Iran) och Mogulriket (Pakistan, norra Indien, Bangladesh).

Dåtidens Indien var alltså inte bara en muslimsk erövring i periferin, utan ett av den muslimska världens kulturella och religiösa centra.

De muslimska härskarna i Indien formade en värld via arkitektur och konst som lånade lika mycket från den hinduiska befolkningen som den blickade inåt mot islams estetiska mittpunkt. Därav indosarascensk byggnadskonst, design, tradition. Därav det Nordindien vi ser idag med Taj Mahal, Rajasthans borgar och maharajapalats, Fatehpur Sikri, Delhis Röda fort, designen på Varanasis/Benares sidensaris med mera. Därav danser och sånger på skördefester, bröllop och festivaler i Nordindien som är resultatet av en persisk-indisk och muslimsk-hinduisk mixkultur.

När hindunationalister angriper islams inflytande i Indien angriper de sig själva. Nordindien är en del av ett arv där det är omöjligt att separera beståndsdelarna med mindre än progromer, fascistisk ideologi och etnisk rensning.

Därför blir indier tjocka

Nyheter som går ut på att det finns genetiska förklaringar till varför vi blir feta duggar tätt. Nu kommer också en förklaring till indiers tidigare förmodade predestinering att bli tjocka.

En forskargrupp från Imperial College i London har kommit fram till att indier har en sekvens gener som inte bara innebär förhöjd risk för diabetes typ 2, utan också fetma.

I genomsnitt 50 procent av av alla jordens befolkning har dessa "fetmagener", men i Indien är siffran snarare runt 70 procent.

Forskarna tror att indierna, som utgör 25 procent av jordens befolkning, på grund av en växande medelklass - och denna gensekvens - år 2020 kommer att stå för 40 procent av alla hjärt- och kärlsjukdomar.

Var beredd på innovationen chai garam low fat zero sugar.

Slut på minskning av fattigdom?

Det senaste decenniet har världsfattigdomen minskat - flera hundra miljoner människor har lyfts ur fattigdom tack vare den starka tillväxten i framför allt Indien och Kina.

Nu varnar Asiatiska utvecklingsbanken (ADB) för att fattigdomsminskningen i Asien - där två tredjedelar av världens fattiga bor - förbyts i en ökning av antalet fattiga. Orsak: den globala "matkrisen" med snabbt stigande matpriser.

Bankens ordförande Haruhiko Kuroda tror att "perioden med billig mat nu kan vara över".

Varför stiger priserna just nu? Dåliga skördar på grund av global uppvärmning, ökad efterfrågan på grund av en växande medelklass och omställningen av produktionen från mat till biobränsle är några orsaker som nämnts.

Politiker som tänker snävt nationellt är förmodligen en annan orsak. Både Indien och Vietnam har begränsat risexporten för att säkra matförsörjningen på hemmafronten. Resultat: priset på ris på världsmarknaden har ökat ännu mer, vilket drabbar många fattiga länder i Afrika och Asien hårt.

Indiska sexvanor avslöjade

Om man säger till en bildad indier att Indien är ett puritanskt land brukar de svara med att de har de nästan 2 000 år gamla erotiska texterna i Kama Sutra och de 1 000 år gamla erotiska skulpturerna i Khajuraho. Där är sexscenerna varken förvandlade till symboler eller försedda med skygglappar som ger signaler om ett samhälle som räds sexualiteten. Och hur kan man beskriva ett land med 1,1 miljarder invånare ("vi, om några, vet väl hur man gör barn, he, he ...") som sexuellt puritanskt?

Men att det fanns en palatskultur för flera tusen år sedan som verkade ha ett öppet förhållningssätt och att folk idag gör många barn inom äktenskapet är en sak. Att inte ens gifta par promenerar hand i hand eller ses kramas offentligt är en annan. Till och med den mest försiktiga kroppskontakt mellan man och kvinna inför åsynen av andra är fortfarande praktiskt taget tabu.

Kondomföretaget Durex globala sexundersökning från 2005 talar ett tydligt språk: den genomsnittliga sexdebutåldern i Indien 19 år och 1 månad. (Värdsgenomsnitet är 17,3 år. I Sverige är genomsnittsåldern för sexdebuten 16,1 år.)

Samtidigt är den genomsnittliga åldern för giftermål låg i Indien. Tidigast gifter sig outbildade och fattiga på landsbygden. Utbildade kvinnor i städerna väntar ofta allt längre att gifta sig av det enkla skälet att det är svårt att kombinera karriär med barn.

Kama Sutras kärlekslära är dessutom praktiskt taget död i Indien. På frågan om man någon gång praktiserat tantrisk sex svarar bara 2 procent av indierna i undersökningen ja. Till och med protestantiska Sverige har fler utövare av tantrisk sex i Kama Sutras anda än Indien: här svarade 3 procent ja på den frågan. I Honkong är världsledande på "indisk sex": här har 75 procent testat Kama Sutras yogaliknande samlagsställningar.

Några oomtvistade slutsatser:

1. Genomsnitts-indiern gifter sig tidigt.
2. Genomsnitts-indiern gör sin sexdebut sent.
3. Genomsnitts-indiern har sällan sex innan de gifter sig.
4. Indiens sexuella kulturarv tas inte på allvar.

Samtidigt är Indien inte längre det där landet där man aldrig ser halvnakna människor på bild. Reklam som riktar sig till medelklassen spelar numera ofta på sexuella teman, precis som i väst.

I Bollywoodfilmerna finns dock fortfarande ett kodspråk: inga explicita sexscener, men danser och sånger som är koreograferade dansversioner av sexscener - alltså ett slags symbolisk sex.

Sammantaget bäddar detta för stor tonårsfrustration.

Dels matas indiska ungdomar med samhällets värderingar om att sex före äktenskapet är syndigt, fult och för flickor i vissa fall till och med en social katastrof med förödande personliga konsekvenser.

Dels matas de med bilder från en alltmer sexualiserad reklamvärld.

Durex undersökning omfattar både fattiga och rika. Men frågar du runt bland medelklassungdomar i storstäderna är bilden en annan: där har nya värderingar brytit in och där gäller definitivt inte längre tabut om att vänta med sex till bröllopsnatten.

Ladda ner Durex undersökning.

Indien siktar mot stjärnorna

Indien ger sig nu på allvar in i rymdindustrin. Igår sköt Indien upp en raket från Sriharikotabasen utanför Madras i Tamil Nadu med tio satteliter för att få fart på sitt rymdprogram.

- Ett historiskt ögonblick för oss, eftersom det är första gången vi skickat upp tio satteliter med en raket, sa G Madhavan Nair, ordförande i statliga Indian Space Research Organisation (Isro), enligt BBC.

En av satteliterna har med sig en kamera som ska leverera högupplösta bilder som Indien tänkt använda som underlag för olika infrastruktur- och naturresursprojekt.

Indien startade sitt rymdprogram redan 1963. Landet bygger sina egna satteliter och raketer och har alltid skickat upp dem från sin bas i Indien.

Indien planerar att inom 6-7 år skicka upp egna austronauter från sin bas utanför Madras. Det finns också planer på obemannade expeditioner till månen och mars.

Rymdprogrammet producerar en del nytta för Indien och nuförtiden också en del inkomster från andra länder som vill få lift upp i rymden med Indiens raketer. Det finns också pengar att tjäna på att sälja information på en komersiell marknad (kartor, sattelitbilder, klimat- och miljöforskning ...)

Men rymdprogrammet handlar också om att skaffa sig prestige och oberoende. Med ett eget rymdprogram följer internationell pondus och säkerhetspolitiskt manöverutrymme, men också kritik för att landet siktar mot stjärnorna innan man fixat primärvård, grundskolor och försörjning till de fattigaste.

Se uppskjutet på BBC.

För bibehållen fred: låt Indien och Kina få va med

För 300 år sedan stod Indien och Kina för hälften av världsekonomin. I mitten av 1900-talet hade de båda ländernas andel av jordklotets samlade ekonomi krympt till mindre en femtedel.
Nu håller de, som bekant, på att återta sin historiskt starka roll.

När världsordningen rubbas av att ett eller flera länder snabbt ökar sin makt – ekonomiskt, politiskt, militärt … – brukar det leda till krig. Men sedan mitten av 1900-talet är läget annorlunda. Sedan dess har inte stora maktförskjutningar automatiskt utlöst förödande förstörelse av mänsklig strävan.

Indien och Kinas snabbt stigande ekonomiska styrka behöver heller inte göra det, menar Kishore Mahbubani i sin nya bok The New Asian Hemisphere.

De asiatiska ländernas ambitioner handlar inte om att dominera väst, utan om att efterlikna (replicate) väst, anser Mahbubani, samtidigt som Asien ser till att vrida till den västerländska erfarenheten så att den passar asiatiska mönster.

Men det finns ett hot. Hotet kommer från de odemokratiska internationella institutioner som skapats efter andra världskriget, FN:s säkerhetsråd, G7, Internationella valutafonden, Världsbanken med flera. Idag domineras de av väst. Om inte de växande ekonomierna släpps in där och får lika stort inflytande som länderna i väst kommer det nya världsläget att leda till spänningar.

Men, om Indien, Kina, Brasilien med flera får vara med, skriver Mahbubani, då kan vi se fram emot några århundraden av fred och stabilitet.

Kishore Mahbubani är professor på Lee Kuan Yew School of Public Policy i Singapore och har i över tre decennier jobbat som diplomat för Singapore. Han har skrivit flera böcker (Can Asians Think?, Beyond the Age of Innocence) och skriver analyser och kommentarer för Los Angeles Times, Newsweek, The Guardian, Hindustan Times med flera. Hans hemsida hittar du här.

Föredrag om Indiens säkerhetspolitik

India and the security environment in South Asia

FÖREDRAG AV KRISHNAN SRINIVASAN

Måndagen den 12 maj kl 19.00

Krishnan Srinivasan är f d kabinettsekreterare på indiska UD och var därmed Indiens högsta diplomat.

Han har varit ambassadör i Zambia, Botswana, Nigeria, Benin, Kamerun, Nederländerna och Bangladesh.

Åren 1992 till 1995 var han Secretary och 1995 Foreign Secretary. Han har också innehaft olika akademiska uppdrag såsom föreläsare i bla London, Oxford, Nederländerna och nu senast i Uppsala.

Han har även skrivit några böcker, bl a Tricks of the Trade (2000); The Rise, Decline and Future of the British Commonwealth (2005); The Jamdani Revolution; Politics, Personalities and Civil Society in Bangladesh (2007) och The Ugly Ambassador (2003).

TID: Måndagen den 12 maj kl 19.00

PLATS: Restaurang Maharaja (en trappa ner), Timmermansgatan 35, Stockholm. T-bana Mariatorget.

Efter föreläsningen kan de som vill äta middag tillsammans - på egen bekostnad. Ett bra sätt att mingla med föreläsaren och andra föreningsmedlemmar!

ALLA ÄR VÄLKOMNA!

Arrangör: Svensk-Indiska Föreningen

För icke medlemmar: entré 50 kr per person, alternativt kan man lösa medlemsavgift (150 kr, student 100 kr) vid dörren.

Indien vägrar gå Washingtons ärenden i Iran

USA försöker använda Indien i det storpolitiska spelet kring Iran.

USA vill som bekant få Iran att sluta tillverka anrikat uran, eftersom man misstänker att det ska användas till landets kärnvapenprogram. (Teheran förnekar förstås att landets uranbränsleproduktion har med kärnvapen att göra, och hävdar att det enbart handlar om civil användning.)

Därför har USA bett Indiens regering att utöva påtryckningar på Iran att sluta med sin uranbränsleproduktion.

Men Indien säger nej.

Indiens utrikesminister säger att varken Indien eller Iran behöver råd om hur man ska sköta sina bilaterala relationer. Indien har haft bra relationer med Iran i århundraden och vill sköta dem utan yttre inblandning.

För någon vecka sedan kom Indien och Iran överens om att Indian Railways ska rusta upp och utveckla Irans järnvägar. Indien och Iran förhandlar också om att bygga en gasledning från Iran till Indien (via Pakistan) – ett projekt värt drygt 40 miljarder kronor, som kommer att lösa Indiens problem med konstant energibrist. I nästa vecka kommer Irans president Ahmadinejad på officiellt besök till New Delhi.

Frågan har en inrikespolitisk dimension i Indien. USA och Indien står inför att skriva under ett avtal där Indien ska få del av amerikansk kärnkraftsteknik och kärnkraftsbränsle. Ett avtal som kongresspartiets alliansparti i regeringen, Communist Party of India (Marxist), kritiserat.

När New Delhi säger nej till USA:s begäran att gå Washingtons ärenden i Iran är det ett sätt för Manmohan Singh och kongresspartiet att blidka kommunistpartiet och andra kritiker av det indisk-amerikanska kärnkraftsavtalet.

Nyckeln till Bombay

Trafiken flyter trögt på Mahim Causeway, vägen som förbinder den välmående medelklassförorten Bandra (där många Bollywoodstjärnor bor) med Dharavi (Asiens största slum).

Cucu Godhwani och jag sitter i en bucklig Fiat Padmini-taxi, en indisk variant av 1958 års modell av Fiat 1100, en av Bombays alla paradoxer. I Indiens kapitalstarkaste stad – finansiellt centrum med rekordtillväxt och en börs som de senaste fyra åren stigit med 400 procent – är en halvsekel gammal bilmodell förhärskande.

Vem är Cucu Godhwani? Jo, en man som jag pratade med på planet tillbaka hem från Madras. En man som också symboliserar Bombays halsbrytande kontraster: han har sitt arbete i en läderfabrik som ligger i slummen i Dharavi och sitt hem i Bombays finaste kvarter på Malabar Hill.

På taxibilarnas motorhuvar sitter ålderdomliga taxametrar som visar vad din resa skulle ha kostat om klockan stannat 1967. Men chauffören har en konverteringstabell i handsfacket så att han snabbt kan se vad inflationen åstadkommit. 12 rupier på taxametern … få se här, betala 169 rupier.

Cucu Godhwani har för säkerhets skull en egen tabell i kavajfickan så att han kan dubbelkolla vad chauffören kommit fram till.

– Jag har bott hela mitt liv i Bombay. Jag är streetsmart, det är bara nykomlingar som blir lurade.

– Jag har bara bott här en månad, säger jag.

– Här, ta min tabell! Använd den! Låt dig inte skörtas upp!

Tacksamt tar jag emot konverteringsnyckeln, känner mig genast mer hemmastadd i staden.

Vem vinner indiska valet 2009?

Om drygt ett år är det val till parlamentet i New Delhi.

Sedan valet 2004 styrs Indien av en koalition ledd av kongresspartiet, som då vann valet framför allt med löften om en politik som skulle gynna de fattigaste.

Mot kongresspartiets koalition står största oppositionspartiet, hindunationalistiska BJP, som också måste ta hjälp av andra partier för att ha en chans att få majoritet.

Några reformer för stöd till de fattigaste har införts sedan 2004, liksom ett skuldsaneringsprogram till bomullsbönder i kris. Men ännu väntar väljarna på att premiärminister Manmohan Singhs utfästelser om en "new deal" ska omsättas i konkreta åtgärder. Ännu har ingen sett de utlovade massiva och effektiva insatserna för att snabbt minska fattigodmen.

Andra brännheta frågor i valet är regeringens avtal med USA om att få köpa civil kärnkraftsteknologi och bränsle. Koalitionkompisarna i kommunistpartiet CPI (M) är emot avtalet, liksom oppostionspartiet BJP.

Globalisering är en het fråga när det gäller Indiens jordbruk, där ökat internationell konkurrens ges skulden för indiska bönders kris. Även beslutet att tillåta utländska matbutikskedjor att etablera sig i Indien, och därmed slå ut indiska basarer och småbutiker, kommer nog bli en brännande valfråga.

Valrörelsen kommer också handla om muslimers och andra minoriteters status, liksom förslagen på höjda kvoter för lågkastiga till statliga jobb, utbildningar och politiska församlingar.

De urusla vägarna landet runt anses vara ett av Indiens störa utvecklingshinder, vilket säkert också kommer att leda till vidlyftiga löften om nya fina motorvägar.

Det kommer med andra ord att bli en spännande valrörelse.

Har du koll på indiska partier? Nej, trodde väl det. Här är en uppfräschning av baskunskaperna (partierna i bokstavsordning):

BSP, Bahujan Samaj Party.
Partisymbol: elefant.
Grundat 1984.
Vänsterparti som framför allt representerar daliterna, de lågkastiga. Har aldrig fått mer än tre–fyra procent av rösterna till parlamentet. Men i delstaten Uttar Pradesh, där man flera gånger har suttit i delstatsregeringen, har man egen majoritet sedan valet i maj 2007.

BJP, Bharatiya Janata Party.
Partisymbol: Lotusblomma.
Grundat 1980.
Leds av den hårdföre hindunationalisten Lal Krishna Advani. BJP regerade Indien tolv dagar efter valet 1996 och hela perioden 1998–2004. Då var dock en annan BJP:are premiärminister: den mer moderate Atal Bihari Vajpayee. BJP är Indiens näst största parti efter Kongresspartiet.

CPI, Communist Party of India.
Partisymbol: Hammaren och skäran.
Grundat 1925.
Doktrinärt kommunistparti som fram till 1990 slaviskt följde dekret från Moskva. Blev världens första regerande kommunistiska parti i en demokrati när man 1957 vann delstatsvalet i Kerala. Splittrades 1964 i CPI och CPI (M).

CPI (M), Communist Party of India (Marxist).
Partisymbol: Hammaren och skäran.
Bröt sig 1964 loss från moderpartiet CPI, och orienterade sig bort från Moskva.
I dag Indiens största kommunistparti. Har successivt reformerat sin politik, men ändå behållit den kommunistiska ideologin. I valen till parlamentet har partiet sällan fått mer än fem–sex procent av rösterna. I delstaterna Västbengalen, Kerala och Tripura är CPI (M) största parti och sitter i regeringsställning.

INC, Indian National Congress.
Kallas ofta kort och gott för kongresspartiet.
Partisymbol: Handflata.
När Indien blev självständigt 1947 omvandlades självständighetsrörelsen, som grundades 1885, till kongresspartiet. Hade regeringsmakten 1947–77, 1980–89 och 1991–96, och har den sedan 2004. Kongresspartiets ledarskikt har ända sedan självständigheten dominerats av familjen Nehru-Gandhi. Har på flera sätt agerat som ett europeiskt socialdemokratiskt parti. Stor tilltro till statliga lösningar fram till 1991, därefter allt mer marknadsliberala.

NCP, Nationalist Congress Party.
Partisymbol: Klocka som visar tiden 10.10.
Bildades 1999 av tre uteslutna kongresspartipolitiker.
Hyllar federalism och jämlikhet, men befinner sig aningen vänster om Kongresspartiet, som man sedan 2004 samregerar med i den federala regeringen. Har sitt starkaste fäste i delstaten Maharashtra.

Shiv Sena.
Partisymbol: Pilbåge.
Hindunationalistiskt parti grundat 1966 av Bal Thackeray, som fortfarande sitter i partiledningen.
Har sin bas i delstaten Maharashtra. Partiet ingick i den BJP-ledda koalition som regerade 1998–2004, men har aldrig fått mer än ett par procent av rösterna till parlamentet i New Delhi. Styr Bombays storkommun tillsammans med koalitionspartier.

Bollywoods svenska röst

Han sjunger playback för skådisar som Shah Rukh Khan och Sanjay Dutt och skriver filmmusik till Bollywood.

Hans syns ofta i indiska MTV och när han står på scen och sjunger är det tiotusentals i publiken. Han är född i Indien, men har bott nästan hela sitt vuxna liv i Stockholm och är svensk medborgare.

I Indien har han stjärnstatus, i Sverige är han helt okänd.

Han heter Neeraj Shridhar, kallar sig Bombay Viking, bor numera i Bombay men har sitt hjärta i Sverige. Om han går ut på gatan i Indien får han svans av unga beundrare bakom sig, alla vill ha autografer.

– Jag hade ett nyårsgig i New Delhi och tänkte ta en promenad vid Connaught Place i centrum, men folk skockades runt mig. Jag fick hoppa in i bilen igen, det blev för jobbigt, berättar han när vi träffas i hans lägenhet i Bombayförorten Andheri.

Hans band heter Bombay Vikings och består förutom av honom själv också av svenska musikerna Oscar Söderberg och Mats Olsson. De spelar pop med influenser av soul, rock och Bollywood – ”Abba, Roxette och Björn Skifs har betytt mycket för mig” – i form av omtolkningar av indisk filmmusik, men också helt egna låtar. Han spelas ofta i indiska MTV och ger konserter över hela Indien.

Han har också uppträtt i Sydafrika, Kenya, Dubai, Surinam, Europa, USA och på Fiji inför publikhav på tiotusentals människor.

– I Surinam grät och skrek flickorna. Jag kände mig som en i Beatles. Och så ville de att jag skulle vinka från hotellbalkongen. Då kände jag mig som Mikael Jackson, säger han och lägger in en prilla General, som en svensk vän som ofta reser till Indien brukar ha med sig.

Han sitter tillbakalutad i en svart skinnfåtölj framför ett stort glasbord med indiska gudafigurer. På väggen afrikanska masker och en jättelik plasmateveskärm.

– Men jag har aldrig uppträtt i Sverige, säger han. I mitt andliga och kulturella hemland är jag helt okänd. Men det är ganska skönt. Det är underbart att promenera omkring i Märsta och Sollentuna, där jag bodde förut, utan att behöva skriva autografer.

Ja, Sverige är hans hjärteland, trots att han är född indier.

– Blir det krig mellan Sverige och Indien då krigar jag för Sverige. Om Sverige möter Indien i tennis då hejar jag på Sverige.

Han säger att han älskar det ”normalsvenska”: Maxi stormarknad, Pressbyråns grillkorv, färdigmat från Findus och filmen Sällskapsresan. Men efter 25 år i Sverige flyttade han för några år sedan tillbaka till Indien. Det är här han är känd, det är här han kan arbeta och tjäna pengar.

– Men jag vill betala tillbaka till Sverige för att allt landet gett mig. Utan Sverige hade jag inte varit känd musiker i Indien.

Som 18-åring lämnade han Indien och flyttade till Sverige, där hans äldre bror redan bodde sedan några år. Han diskade i hotellrestaurang, städade på nattklubb och jobbade med cateringmat och taxfreeleveranser på Arlanda. Men på kvällarna och nätterna skrev han musik hemma i lägenheten och drömde om att kunna leva på sin musik. Till slut sa han upp sig för att slippa de tidiga morgnarna och var arbetslös ett tag. Sedan fick han tipset att söka starta eget-bidrag från Arbetsförmedlingen.

Bidraget blev hans räddning. Han investerade i inspelningsprylar, började komponera och skicka låtar till producenter i Indien. Det dröjde inte länge innan han fick napp.

Han började åka i skytteltrafik till Bombay, spelade in skivor, blev intervjuad i teve och fick erbjudanden om att sjunga playback för stora skådisar i Bollywood: hittills har han varit Shah Rukh Khans, Abhishek Bachchans och Sanjay Dutts röst i olika sång- och dansnummer.

Till slut insåg han att det skulle bli billigare och enklare om han bodde där han hade jobbet. När han på en resa till sitt gamla hemland träffade Nikila bestämde han sig.

Han och tog sitt pick och pack och flyttade tillbaka.

I dag är han 45 år och bor med sin nya fru, deras ett år gamla son och sin 19-åriga dotter från ett tidigare förhållande i Sverige. Studion har han hemma i lägenheten: ett rum belamrat med mixerbord, Macar, instrument och stora högtalare. Här har han skapat titellåten till kassasuccén Bhagam Bhag som hade premiär 2006.
Han ursäktar sig, säger att han måste mixa klart en låt som han ska leverera redan ikväll till en ny film regisserad av Sanjay Gupta. Han slår sig ner framför bildskärmen och klickar på olika reglage i ljudregeringsprogrammet.

– Lyssna, säger han och höjer volymen så att högtalarmembranen vibrerar, vad tycker du, låter det inte lite svenskt åttiotal, lite Roxette?

Neeraj har flera visioner. Han vill göra Sverige berömt i Indien – ”I dag vet alla tack vare Bollywood var Schweiz ligger, men Sverige har de inte hört talas om” – och knyta kontakter mellan svenska och indiska musiker, regissörer, ljudtekniker, producenter.

– Jag jobbar hårt på att Bollywood ska filma i Sverige, världens vackraste land. Varför inte svenska fler svenska musiker som skriver musik till Bollywood? Varför inte Bollywoodfilmer med svenska skådespelare som dubbas till hindi?

Nyhet! Åk tåg Calcutta-Dhaka

De stängda gränsernas politik är på väg att avvecklas.

Mellan Indien och Pakistan har det öppnats gränspassager och startats tåglinjer i flera år. Nu är det dags för ett hål i gränsstängslet också i öster - det ska bli lättare att ta sig de 50 milen mellan de båda bengaliska megastäderna - från Calcutta i Indien till Dhaka i Bangladesh, olyckligt separerade, åtskiljda av kolonialism, religion och nationalism.

Efter mer än 40 års uppehåll har passagerartrafiken på järnvägen mellan de båda städerna återupptagit. Idag måndag gick de första tågen.

Tågets namn? Jo, Maitreyi Express, det vill säga Vänskapsexpressen.

Dock krånglar gränspoliserna rejält. Fyra timmar tar gränskontrollen, enligt BBC:s korrespondent, som provåkt.

Men man får vara glad för att det överhuvud taget går ett tåg.

Nyheten bär på ett hopp: mer avspänning, öppnare gränser och därmed också ökad handel mellan Sydasiens länder.

Indien satsar på Afrika

Kolonialismen och imperialismen byggde på att västerlandet var centrum och kolonierna periferi.

Periferin (Indien med flera) odlade och utvann råvarorna till låg förtjänst. Råvarornas kickades därefter till centrum (Storbritannien med flera), där de förvandlades till färdiga produkter till hög förtjänst. Produkterna såldes sedan i såväl centrum som periferi till ännu högre förtjänst.

Summa summarum: de stora förtjänsterna gick till centrum/väst/Storbritannien.

De små inkomsterna gick till periferin/kolonierna/Indien.

Men nu byggs globala tvärförbindelser mellan länderna i periferin.

Kina har länge varit på gång i Afrika. I slutet av 2006 ordnades ett kinesiskt-afrikanskt toppmöte i Peking för att ytterligare stärka banden. Kinas ambition: att komma åt Afrikas råvaror.

Nu är Indien på gång med en motsvarighet till Europas ”Scramble for Africa” för hundra år sedan. Indien har kopierat Kinas recept och har denna vecka i New Delhi ordnat ett toppmöte med fokus på relationerna - politiska och ekonomiska – till Afrika.

Även för Indien handlar det om att få tillgång till afrikansk olja och gas till sin snabbväxande ekonomi. Samtidigt är Afrika en bra marknad för indisk högteknologi.

I motsats till Kina styrs Indiens utrikespolitik mer av principer och mindre av opportunism. Det finns också tendenser till att Indien kommer att satsa mer på Afrikas bräckliga demokratier, medan Kina inte drar sig för att alliera sig med dikaturer och förtryckarregimer, som den i Sudan.

- Ingen förstår bättre än Indien Afrikas behov av att bygga en mer jämlik global ekonomisk och politisk ordning, sa Indiens premiärminister Manmohan Singh på toppmötet och lovade stora indiska biståndsinsatser till Afrika.

Kanske börjar vi se en ny världsordning: Afrika står för råvarorna, som därefter blir produkter i Indien och Kina för att sedan säljas i Europa och USA. Fast även den beskrivningen måste kompletteras med det faktum att Afrika är en snabbt växande för indiska och kinesiska produkter.

Frågan är förstås var dagens centrum ligger.

Svaret är nog: det finns flera centrum.

Imperialismen i sin ursprungliga form är död och begraven sedan länge. Nu börjar dessutom USA:s världsdominans att avta.

Kanske är Kinas och Indiens kamp om Afrika början på den post-amerikanska världsordningen.

Läs intressant rapport om Indiens satsning på Afrika från brittiska tankesmedjan Chatham House.