2009-01-30

Sightseeing i slummen


"För de flesta besökare leder slumturen till eftertanke och för en del till att de engagerar sig i världens orättvisor."


Följ med på en guidad vandring i en kåkstad. Se sluminvånarnas trånga skjul och verkstäder, trampa i avskrädeshögarna och känn doften från de öppna avloppsdikena.

Chris Way på Reality Tours & Travel tar varje dag turister på sightseeing i ett slumområde i Bombay. Han anser att turistbranschen inte får blunda för världens orättvisor.

Filmen Slumdog Millionaires har lett till ökad popularitet för guidade turer i slummen. Bra eller dåligt?

- Bra, tycker Chris.

I Bombay är kontaktytorna mellan rika och fattiga lika många som kontrasterna är stora. Som turist kommer du inte undan. Såvida du inte stänger in dig på ett lyxhotell konfronteras du förr eller senare med de enorma klyftorna.

Här finns Indiens största aktiebörs, lyxiga affärsgallerior och burgna bostadsområden. Samtidigt bor hälften av stadens invånare antingen på gatan, längs järnvägsspår eller i slumområden.

Journalisten Kalpana Sharma bor i ett av stadens fina medelklassområden, men har skrivit en bok om slummen och är väl förtrogen med hur folk lever där.

– I Delhi bor en stor del av medelklassen i gated communities och lever sina liv utan komma i direktkontakt med fattigdomen. Men här i Bombay påminns du ständigt om orättvisorna och att rika och fattiga är beroende av varandra. Du kan inte fly undan. Du påminns ständigt om världens fattigdom, säger hon.

Turisterna får en glimt av de jättelika kåkstäderna när de åker taxi mellan hotellet och flygplatsen och blir nyfikna på vad det är för liv folk lever där. Men få vågar besöka slummen.

Denna rädsla har Reality Tours & Travel tagit fasta på. Sedan snart tre år tillbaka arrangerar Chris Way, hans kompanjon Krishna Poojari och deras fyra anställda guider turistpromenader i Dharavi, som ligger mitt i Bombay och är Asiens största slum.

Jag träffar Chris Way utanför pendeltågsstationen Mahim för en promenad in i den fruktade Dharavislummen – där 600 000 invånare trängs på knappt två kvadratkilometer – inklämd mellan järnvägsspår, mangroveträsk och skinande nya kontorshöghus för multinationella företag.

Mina fördomar om Dharavis farlighet och hopplöshet är många – och det är med skakiga steg jag hoppar över pölar med avlopp och ålar mig genom trängseln på 90 Feet Road och i de smala gränderna mellan de illa byggda slumhusen.

Farhågorna kommer snabbt på skam. Visserligen är slummen ett kaotiskt virrvarr och en sanitär olägenhet med 800 invånare per toalett, men samtidigt känns det som om vi vandrar genom en jättelik arbetsplats. Inga håglösa, overksamma män i gatukorsningarna, inga hotfulla eller fientliga kommentarer. Vi möts av nyfikna blickar och glada hälsningar – och upptäcker ett område som vibrerar av kreativitet och aktivitet.

I bottenvåningen till praktiskt taget var enda hus ligger en verkstad eller en affär. Lucky Soap Centre, Krishna Embrodery Stores, Kali Ladies Tailors … Det drejas, spikas, tvättas, sys och vävs. Sopor sorteras, läder färgas, kläder tvättas. Här finns restauranger, digitala tryckerier och till och med juristkontor och bank.

– De vanligaste frågorna från turisterna handlar om hur mycket folk tjänar på sitt arbete och vad myndigheterna gör för de boende, berättar Chris Way när vi går genom gränderna i Kumbharwada, Dharavis äldsta kvarter som byggdes av krukmakare på flykt undan en svältkatastrof i västra Indien för 50 år sedan.

Fortfarande domineras denna del av kåkstaden av krukmakare, vars hus numera har något så ovanligt för slummen som privata toaletter och badrum inne i husen.

– De flesta förväntar sig att folk ska sitta overksamma och se bedrövade ut. De slås av att livet här verkar fullt av glädjeämnen och hopp, berättar han och stannar framför en grupp män och kvinnor som drejar krukor mitt i folkträngseln i gränden.

När engelsmannen Chris Way var ute på en jordruntresa för åtta år sedan hamnade han på en guidad sightseeingtur i en favela i Rio de Janeiro. När han några år senare jobbade som volontär på en skola i Bombay tänkte han på upplevelserna från Rio – och kläckte idén att börja guida turister i den indiska motsvarigheten till en brasiliansk favela.
Chris Ways resebyrå var först i Bombay med slumturer. Nu finns det fyra–fem konkurrenter. Efterfrågan från turisterna är stor - inte minst sedan filmen Slumdog Millionaire hade premiär i USA i december och i Indien i mitten av januari.

Under högsäsong arrangerar Chris resebyrå minst fem turer om dagen.

– Vi guidar både turister som bor på stans dyraste lyxhotell och ryggsäcksresenärer, säger Chris. Det de har gemensamt är att de är intresserade av att se hur folk lever i slummen.

Men är inte slumturism bara ett osmakligt uttryck för vårt egoistiska behov av allt extremare och häftiga upplevelser? Ett exotiskt semesteräventyr i andra människors elände?

Chris Way är van att svara på den frågan. Han säger att han tror att ett slumbesök tvärtom kan leda till ökad förståelse och medkänsla.

– För de flesta besökare leder slumturen till eftertanke och för en del till att de engagerar sig i världens orättvisor, säger han.

Men att sälja upplevelserna av slummen till turister som vilken annan turistsightseeing som helst?

Chris säger att han vill visa mig något och tar oss med till en skola som hans resebyrå driver mitt inne i Dharavislummen.

– Här är mitt svar, säger han och visar runt i ett litet rum med omålade cementväggar belamrat med skolbänkar och datorer.

– Slumturerna sker utan vinstintresse. 80 procent av intäkterna går direkt till skolan. Vi vill betala tillbaka till Dharavis invånare – och det gör vi genom att undervisa gratis i engelska och datorkunskap. Vi vill öka sluminvånarnas chanser på arbetsmarknaden och ge dem en chans att en dag komma härifrån.

Bombayslum och slumturism:

• Slumbay, som Bombay elakt kallas, är den stad i världen som har flest sluminvånare.
• Fram till 1980-talet bedrev en ökänd maffiakung illegala spritfabriker och bordeller i Dharavi. Sedan myndigheterna gett invånarna begränsad rätt att bo i området och börjat distribuera el och ledningsvatten har den organiserade brottsligheten försvunnit.
• Myndigheterna i Bombay har långt gångna planer på att riva Dharavi och ersätta slummen med ordentliga lägenhetshus, kontor och affärskvarter.
• Förutom i Bombay finns slumsightseeing i bland annat Delhi, Kapstaden, Nairobi, Mexico City och Rio de Janeiro.

Några böcker som skildrar Bombayslummen:
• Vem vill bli miljardär av Vikas Swarup (som filmen Slumdog Millionaire bygger på)
Maximum City av Suketu Mehta.
• Shantaram av Gregory David Roberts.
• En ömtålig balans av Rohinton Mistry.
• Planet of Slums av Mike Davis.
• Dharavi – Documenting Informalities av flera författare, Kungliga konsthögskolan.
• Rediscovering Dharavi – Stories From Asia's Largest Slum av Kalpana Sharma.

Tidigare publicerad i en något annorlunda version i tidningen Kollega.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Tycker det är en lite konstig syn på de indiska storstädernas slum, vem som helst som någonsin har varit Indien vet att den verkliga fattigdomen och de verkliga orättvisorna finns på landsbygden. Att storleken på Bombay och Calcutta slummen är ett resultat av migration, om man letar efter håglösa män så ska man knappast leta efter immigranter från Bihar eller Tamil Nadu som tagit sig till Bombay. Ur ett indiskt perspektiv så är det nog t.o.m. tveksamt om Dharavis alla invånare kan räknas som fattiga. Har de mat för dagen, har de tillgång till skola, finns det tillgång till sjukvård? Det finns många i Indien med betydligt värre förutsätningar än sluminvånare i Bombay och Calcutta.

Det är knappast i skärningspunkten mellan shopping galleriorna och Dharavi som Indiens problem uppenbarar sig, annat än om man är en västerländsk kulturskribent.

Per J Andersson sa...

Kära Anonym,
man anar att du hyser agg mot just västerländska kulturskribenter.

Anonym sa...

Det gör jag utan tvekan.

Leta i Indien Online