Art deco i biomörkret

I början av 40-talet slog Liberty Theatre upp portarna för första gången med Raj Kapoors film ”Awara”. Biografen är byggd i art deco med röda heltäckande mattor, speglar, infällda lampor och svängda, avrundade former i ljust och mörkt trä. Totalt 1 196 sittplatser på parkett och på balkonger.

Ägaren Nazir Hoosein har behållit den som ensalongsbiograf trots att ekonomin stundtals varit knackig. Han hatar flersalongsbiografer och har bestämt sig för att fortsätta trots förlust. Han drar in pengar på annat håll.

Varför finns det inga bioälskande mecenater i Sverige som kan fortsätta driva alla vackra gamla antik- och jugendinspirerade svenska ensalongsbiografer?

Besök den! Genomlid hindifilmen som du förmodligen inte förstår så mycket av (välj en film med mycket aktion och lite dialog). Njut av en biograf som Indiens k-spanare spanat in för länge sedan och klassat som ett nationellt monument.

Var? Liberty ligger på 41/41 Marine Lines, mittemellan pendeltågstationerna Marine Lines och Churchgate.

Gamla Bollywoodaffischer

Indiska filmaffischer under de senaste 70 åren är modern konsthistoria. Till nyligen var de sedan alltid designade av bildkonstnärer; signerade, välgjorda, fantasieggande konstverk. Dessutom trycktes de inte alltid. Biograferna anlitade konstnärer som på annonstavlorna utanför biografen kopierade ursprungsaffischen.

I dag däremot ser filmaffischerna ut som i väst och allt designas i datorernas layoutprogram och mångfaldigas via tryckpressar och distribueras för uppklistring.

Vill du köpa gamla fina indiska filmaffischer från 30-talet fram till 70-talet, då de var som vackrast? Då har jag ett guldtips. Ta dig till Chor Bazaar (som betyder Tjuvarnas marknad, fråga mig inte varför den heter så, inte nu, jag kanske kan ta reda på det och förklara sen nån gång …). I På 38 Mutton Street i Chor Bazaar finns den lilla antikvitetsaffären Mini Market, där Wahid Mansoori och hans pappa Sajid säljer diverse gamla prylar, emaljreklamsyltar och Bollywoodaffischer. Hälsa från mig!

Dagens bonustips: Det finns en bok som uteslutande handlar om de indiska filmaffischernas historia, utgiven i Storbritannien: ”Living Pictures – Perspectives on the Film Poster in India” (red David Blamey och Robert D’Souza).

En hårfin linje

Bombay är förmodligen jordklotets grymmaste plats.

Ingen annan grym plats är så behaglig. Det är säkert att gå på gatorna, Bombayborna är ofta tillmötesgående, om de inte är för stressade, man möter leenden, nyfikna frågor, kan få vänner ganska lätt. Det är gott om fantastiska restauranger, kaféer, takterrasser med barer och utsikt över Arabiska havet, glasskiosker med förstklassig italiensk glass, kul diskon, vackra art deco-biografer och så Bollywood – den skimrande glamouren kring filmindustrin. Konstgallerierna är bra, diskussionerna på kaféerna är spännande. Och att jogga på strandpromenaden på Marine Drive tillsammans med hundratals andra hurtiga Bombaybor en i snygga sportkläder tidig morgon är ljuvligt.

Kort sagt: man kan ha en underbar tid i Bombay.

Ingen annan grym plats är så frestande. Utanför restaurangen sitter en tiggande familj, sneglar in i den luftkonditionerade lampglittrande salongen, känner doften av mat, längtar. Tigger av de mätta matgästerna som kommer ut i den varma fuktiga natten. Förbannar sin olycka, gråter, vädjar, konstruerar luftslott.

I ingen annan stad på jorden är linjen så tunn. På Road No 5, en tvärgatan till Carter Road i förorten Bandhra, sitter medelklassungdomar på trottoarkaféer och dricker espresso, äter tandoori chicken, röker vattenpipa, plåtar varandra med sina mobiltelefoner, sms:ar, tjoar, fnittrar. En kvinna går förbi, säger: ”Jag har inte tid, jag har fullt upp, håller på att lära upp en ny betjänt där hemma …”.

50 meter från Road No 5 ligger fiskarnas slum. Doften av torkad fisk och skit, urin och stillastående vatten med flugsvärmar som hovrar ovanför. Familjer på gatan som diskar, sover, skiter, gråter, skrattar, spelar kort, jobbar, ja gör allt man gör i livet för öppen ridå.

Det här var en av miljoner hårfina linjer mellan ett behagligt liv mjukt som mogen mango och ett liv hårt som flinta. Överallt, på gator, trottoarer, järnvägsstationer, går linjen mellan de båda världarna. Det finns inga staket mellan rikt och fattigt. De båda världarna snubblar över varandra varje sekund och på varje kvadratmeter över hela staden. Alla vet allt. Alla ser allt. Alla kan få dåligt samvete. Alla kan längta. Ingen kan skylla på att de lever i en bubbla, på att de inget vet, inget såg.

Det är därför Bombay är så grymt. Man får veta alldeles för mycket.

I Indien skrattar man sig frisk

På gräsmattan framför Gateway to India står jag och 20 indiska kvinnor och män och skrattar. Textilexportören Girdhar G Peshawarai leder skrattfesten, skrattyogan, tokskrattgymnastiken.

Vi sträcker upp händerna mot den morgonbleka himlen som korsas hit och dit av kraxande kråkor, andas genom den ena näsborren, andas genom den andra. Böjer oss fram, sätter ihop händerna, blundar, och skrattar.

– Ha, ha, ha! Ho, ho, ho! Hi, hi, hi!

Så skrattar vi som i Amerika; klatschar ena handen mot ena knäet och flabbar rått. Som i Belgien; slår oss för knäna och brister ut i bubblande skratt. Som i Danmark; skrattar kvävt med handen för munnen som för att hålla tillbaka något som annars skulle välla ut. Som i Finland; fryser, skakar och skrattar. Och som i Sverige; håller ena handen mot örat som en telefonlur, säger ”Hello, wrong number” och skrattar hejdlöst.

– Ha, ha, ha! Like in Sweden. Ho, ho, ho!

Testa själv i morgon bitti. Varför inte skratta som i Indien. Hur? Hitta på något. Bara det är kul, löjligt, fjantigt, skrattretande.

Dagens Bombaytips: Skrattyogarörelsen startade här i Bombay – det finns nu tusentals skrattklubbar över hela världen. I Bombay finns flera hundra. De träffas varje morgon i stadens parker. Girdhar G Peshawarais grupp skrattar loss i den lilla parken framför Gateway of India klockan sju alla dagar i veckan utom söndagar. Vill du fråga Girdhar om skrattets helande kraft, maila honom på girdharp@hotmail.com.

Nationalism på bioduken

Hur mår Bollywood? Bättre än någonsin; publiken växer, filmstjärnorna glittrar, den tekniska kvalitén stiger, tycker vissa. Jo, men innehållet har blivit infantilare, tycker andra.

En kritisk röst är Amrit Gangar, filmhistoriker i Bombay. Jag träffar honom i det nyklassicistiska Asiatic Library, en skinande vit uppenbarelse i det gråmurriga, svartmögelfläckiga gamla stadskärnan av förfallna viktorianska byggnader från slutet av 1800-talet.

– Min favoritperiod i Bollywood var 50-talet. Den gyllene perioden. Intrigerna och sångerna har inte blivit bättre än då, säger han.

– Och den indiska nya vågen som började med ”Bhuvan Shome” 1969 och varade en stor del av 70-talet. Då var den konstnärliga nivån hög, mycket tack vare Nehrus och Indira Gandhis satsning på nationellt filminstitut och filmarkiv. Nu är statens satsning på film minimal.

– Och dagens filmer?

– De är infantila. Inget för vuxna tänkande människor.

– Men Rang De Basanti, 2006 års hit som handlar om globaliserade indiska ungdomar med västerländsk livsstil som plötsligt börjar intressera sig för de vackra ideal som Indiens frihetshjältar hade? försöker jag.

– Tänk att den var vårt bidrag till årets Oscar. En sådan larvig film. Dessutom har den ett nostalgiskt, chauvinistiskt budskap.

– Men vad är det som driver Bollywood?

– Pengar förstås. Det är i princip bra. Pengar är sekulariserade. Värre är det när hindunationaliströrelsen, till exempel det extrema marathi-hinduiska partiet Shiv Sena (Shivas armé), sponsrar Bollywood för satt det ska producerar nationalistiska filmer.

– Det är positivt att Shah Rukh Khan, en av Bollywoods största stjärnor, är muslim, fast utan uttalad muslimsk identitet. Han kan gestalta hinduiska karaktärer. Kanske en påminnelse för publiken om att religiös identitet mår bra av att tonas ner.

Säger Amrit Gangar i Indiens mest kosmopolitiska, men också mest schizofrena stad: mångkulturell och tolerant, men också skådeplats för 1992–1993 våldsutbrott när slummens hinduer dödade slummens muslimer. Den muslimska maffian svarade med att spränga flera bomber runt om i stan. Ventilen hade pyst ut lagrad vrede som växt efter hindunationalisternas rivning av en moské i Ayodhya i norra Indien. Kort efter våldsutbrottet var det businesss as usual och toleransen återupprättades. Schizofrent.

Dagens Bombaytips: Läs ettan på bokhandeln Crosswords försäljningslista: den fascinerande ”Maximum City” av Suketu Mehta. Gå på någon av de fina gamla ensalongsbiograferna Eros, Regal eller Liberty byggda i art deco-stil. Promenera runt i Bombay Fort, 1800-talsstaden som bjuder på miljöer från Dickens London.

Hammaren och skäran

På murar, flaggor, affischer. Över allt i Kerala ser man den världskända symbolen: hammaren och skäran. Partiet som regerar delstaten – Communist Party of India (Marxist) – använder sig av den, liksom hundratals fackföreningar, kommunistiska oppositionspartier och ungdomsförbund. Kerala fullkomligt kokar av kommunistiska idéer och förslag.

Andra vanliga symboler som pryder Keralas offentliga: Jesus med törnekronan samt Nokias och Coca-Colas logotyper. Men hammaren och skäran dominerar.

I Sverige har jag tänkt: vilken hopplöst förlegad symbol. Vem använder hammare och skära i sitt jobb i dag? I Indien, slår det mig, är inte symbolen irrelevant. På risfälten ser jag kvinnor som skär ris med – sickla. I Bollywooddansscener ser jag en flicka dansa på en bygata, i handen – en sickla. Vid vägkanten ser jag män hamra plåtar, buckliga stänkskärmar, vagnshjul med – en rejäl hammare.

Jag frågade R Biju, ordföranden i byrådet i Parassala, varför han hade valt CPI(M). Hans svar:

– För att ta tillvara de förtryckta arbetande klassernas intressen.

Skulle vi ha befunnit oss i Europa skulle jag ha skrattat. Vilken meningslöst gammeldags terminologi.

Här tänker jag: det finns fog för att engagera sig för den förtryckta arbetarna (hammaren) och lantarbetarna (sicklan). En blick ut över Indiens fält är en blick ut över Tsarrysslands åkrar: samma skuldsatta, underbetalda, maktlösa hårt arbetande lantarbetarklass.

Måhända vore CPI (M):s partiprogram (jag har läst det), om det skulle få förverkligas fullt ut, en katastrof för Indien. Där finns nämligen allt vad Sovjet stod för.

Men inom ramen för Indiens liberala kapitalistiska ekonomi – som litar på att näringslivets tillväxt ska lyfta människor ur fattigdom – känns deras politik vettig. Varför? Jo den fokuserar på det som är så fruktansvärt eftersatt i övriga Indien: primärvård, grundskola och ett offentligt skyddsnät för dem som fallit ur. Och en sak till: högt upp på kommunisternas agenda just nu: att locka hit fler IT-företag från övriga Indien och utlandet.

Resultatet har förvånat forskare från hela världen: Kerala är bäst i den indiska klassen när gäller människors fysiska välbefinnande, möjlighet att påverka, utbildning – rubbet, förutom BNP. Keralas kaka är för liten för att räcka åt de 30 miljoner invånarna, men bitarna är relativt rättvist uppskurna.

Det finns en ventil, förutan den skulle läget på arbetsmarknaden vara desperat: miljontals keraliter gästarbetare i oljestaterna runt Persiska viken och skickar varje år hem flera miljarder rupier till familjerna hemmavid.

Man skulle kunna säga att huvuddragen i kommunisternas förda politik är ungefär de samma som i de svenska sossarnas.

Samma huvuddrag, men framförd med en väsenskild terminologi – flammande röd och prydd med hammaren och skäran.

Bydemokrati och statens närvaro

Jag skulle vilja skriva något negativt om Kerala. Det finns ju massor att säga. Inget samhälle är perfekt.

Dagstidningarna är förstås fulla av exempel. Rajiv, min vän i Trivandrum, kan göra lisor på saker han är missnöjd med. Även Thomas Isaac, Keralas kommunistiska – CPI (M) – finansminister, som jag intervjuade häromdagen, pratade om massor som det inte står rätt till med. Till exempel:

Arbetslösheten är hög. Coca-Cola har en fabrik som tar upp så mycket vatten att bönderna runt omkring ser sina brunnar sina. Bönderna i Kerala har blivit skuldsatta de senaste åren på grund av ökad konkurrens från världsmarknaden, ett resultat av att protektionismen övergetts.

Trots allt är Kerala ett föredöme för resten av Indien.

Jag åkte till en by, eller snarare småstad, i södra Kerala som heter Parassala för att intervjua ordföranden R Biju och hans sekreterare S D Gopakumar i graman panchyat, byrådet. Jag ville kolla hur demokratin fungerar lokalt.

Och? Jo, byrådet (by och by, här bor 15 000 människor) har de senaste åren:

1) Sett till att 100 procent av alla hushåll har vattenklosett med avloppsrening, 2) Dragit igång självhjälpsgrupper som gemensamt tar lån och driver små projekt för att till exempel göra gemensama inköp av mat och hushållsartiklar för att få ner kostnaderna, 3) Driver statliga sjukhus som erbjuder gratis vård och dessutom gratis medicin till dem tjänar mindre än 2 000 kronor om året, 4) Satsar på sopsortering för att få bukt med problemet med nedskräpningen, 5) Ordnar stormöten två gånger i månaden (Peoples Campaign), dit alla får komma, och fråga ut politikerna. Och så vidare.

Pramod är en av byns invånare. Jag frågar honom om detta inte bara är snack.

– Nej, säger han, det fungerar faktiskt bra. Här kan man räkna med vård om man blir sjuk, här kan man gå till sina lokala politiker och få sina önskemål besvarade utan mutor, här får de fattiga socialhjälp, här kan våra barn gå i statliga skolor som fungerar utmärkt.

Liberaler som nu tycker att jag förhärligar statliga insatser måste betänka utgångsläget. I många av Indiens delstater är den lokala administrationen vanskött och eroderad av korruption, och byråden arenor för jordägarnas intressen.

Skillnaden är att i Kerala finns inga stora markägare (expropriering av storgods och utdelning av mark till lantbetare) – och här har rikspolitikernas vackra intentioner omsatts i verklig handling. Systemet funkar som det är tänkt. Nästan åtminstone.

Tänk också på: bara två procent av befolkningen betalar inkomstskatt. Även i Kerala, eftersom inkomstskatt bara tas upp av den federala regeringen i New Delhi.

Alltså: kommunistiska Kerala har lägre skatter än de mest skattefientliga partier i världen utanför Indien någonsin skulle våga föreslå.

Men var får man pengarna ifrån? Jo, andra skatter förstås: moms, fastighetsskatt och så vidare. Men även de skatterna är i en internationell jämförelse låga.

Svaret på gåtan är: i Indien i stort är statens insats minimal, i Kerala är den liten, men tillräckligt stor för att åtminstone garantera en rudimentär välfärdsstat.

Men varför är det så bra i just Kerala? Är det kommunisternas förtjänst? Återkommer om det.

IT-hype i kokospalmsskogen

– Vi vill inte bara skapa öar av framåtskridande, säger Techno Parks vd Radhakrishna Nair. Vi vill sprida utvecklingen över hela Kerala.

Jag träffar honom i teknikparkens huvudbyggnad och sveps med av hans optimism. Jag var här för tolv år sedan också. Då var denna IT-satsning ny, ett fåtal företag hade dragit igång. I dag huserar här 110 företag med sammanlagt över 15 000 anställda.

Men vad menar han med att sprida utvecklingen?

Jo, Techno Park är ett statligt initiativ. Och igår lade delstatsregeringen, som leds av kommunistpartiet CPI (M), ett förslag om en ny IT-satsning för hela Kerala. Det ska bli teknikparker lite varstans – och bredband till varenda by.

Toonz Animation är en av Techno Parks uppkomlingar. På Toonz görs såväl handtecknade som datoranimerade 3-D-filmer. Jag visas runt en hel förmiddag och lär mig att en scen på två sekunder handtecknad film är jobb för tre–fyra personer i två–tre dagar. Inte undra på att det mesta görs i datorer nu för tiden.

De startade som en kul idé med ett fåtal medarbetare för sju år sedan. I dag har de 500 anställda. Kunder är bland andra Disney, Paramount Pictures, BBC, liksom flera indiska film- och tv-bolag.

Toonz senaste produktioner?

Jo, Geet Mahabharata, en tecknad serie på 176 avsnitt som bygger på det hinduiska eposet Mahabharata och ska gå i indiska Cartoon Network.

Och Hanuman 2, en uppföljning på biosuccén Hanuman 1. En fantasyfilm där det flera tusen år gamla hinduiska eposet Ramayanas handling har förflyttats till vår tid. Den onda kungen på Lanka, som rövar bort Sita från prins Rama, är nu en mångmiljonär och affärsman. Ett skrupellöst korrumperat indiskt nouveau riche-monster.

Två filmer enbart för indiska biografer och tv-kanaler. Jag lovar. De kommer inte till Sverige. Fast det vore kul om de gjorde det; mycket roligare än Spindelmannen och Batman – ett skönt avbrott från all amerikansk barnkultur.

Tack och lov för tiggare

Kovalam Beach håller inte internationell standard. Det är jag glad för.

Servicen på restaurangerna vid stranden är långsam och liksom förbryllad. ”Jaaaså, vill du beställa?”

De som vill bada i havet får maka på sig när fiskarna drar upp sina nät.

Solbadarna konfronteras med en strid ström av försäljare av frukt, gobelänger, skjortor, nötter och cigaretter, samt handikappade som hasande drar sig från solstol till solstol och tigger.

Varför är jag glad för allt detta? Det låter väl hemskt jobbigt.

Jo, det är ganska jobbigt. Det finns inget värre att få en tiggare på halsen just när man just gapar för att stoppa in en gaffel i munnen med något lyxigt gott som man unnat sig. Kanske en chokladdoppad jordgubbe. Känslan av skuld är omedelbar och borrar sig in i kroppen med sin vassa udd, lämnar en inte i fred förrän frågan lösts. Det vet också tiggaren. Det funkar. Jag ger honom 20 rupier.

Men varför glad?

Jo, för att Indien trots allt inte är bortsopat från Kovalam Beach. Det får existera i all sin skönhet och bräcklighet även här. Hemskt? Ja, men sannngsenligt.

Tänk dig alternativen: ett Sun City eller Varadero, det vill säga reservat där de fattiga inte släpps in. Jag skulle slippa tiggarna, livet skulle kännas lättare för mig, men skulle tiggarna sluta existera för det? Och skulle inte en annan känsla borra sig in i kroppen? En känsla av overklighet.

Kovalam Beach står vidöppet, pang, boom, krasch, och är Indien på riktigt.

Dagens boktips: ”Plattform” av Michel Houellebecq (nu korrigerat, tack stakhanov). En bok om att det mesta inom turistindustrin kan köpas för pengar, även kroppar.

En utvecklingsoptimists bekännelse

Kovalam Beach förändring mellan 1983 och 2007 berättar om hur Asien förändrats fundamentalt på ett kvarts sekel.

Jag var här då, på sydindiska Keralas populäraste strand, jag var här två gånger på 90-talet och jag är här nu.

Utvecklingen skulle kunna beskrivas som en försämring, om man tänker som en nostalgisk ryggsäcksluffare och förväntar sig att Indien för evigt ska vara en billig semester i en primitiv palmbladshydda vid en exotisk strand.

Utvecklingen skulle kunna beskrivas som en förbättring, om man tänker som en utvecklingsoptimist och gläds åt social rörlighet och ekonomiska framsteg, även om det innebär att möjligheten att idka bohemiskt strandliv för fem spänn om dagen för evigt är förbi.

Då var det mest ungdomar här. Jag var 21 år. Alla verkade vara just 21 år. Vi vita västerlänningar spenderade minimalt med pengar, trängde in oss flera i samma rum i palmbladshyddan, åt ris och grönsakscurry och drack te – vårt samlade bidrag till Indiens BNP var cirka noll komma noll-noll-noll-ett, eller möjligtvis ännu mindre.

De bruna indierna serverade, sålde, körde riksha, lurades eller nöjde sig med att bara glo. Festliga typer, inte som vi – men billigt var det.

I dag ser det ut så här på Kovalam Beach: antalet unga ryggsäcksturister är försumbart. Istället består turisterna av ungefär en femtedel medelålders brittiska och tyska charterturister med kulmagar och tjocka plånböcker och fyra femtedelar indiska medelklassturister som badar med kläderna på.

Palmbladshyddorna har fått ge plats för betong- och stenhus med verandor och pooler. Allt är proprare, gedignare, mer kapitalintensivt och paradoxalt nog mera indiskt.

Bredvid mig på middagsrestaurangen med tända ljus vid borden: indiska par, indiska barnfamiljer, indiska ungdomsgäng. Av någon anledning tolkar jag just detta som att människorna på jorden, trots att vi håller på och ödelägger själva planeten, totalt sett har blivit något lyckligare de senaste 25 åren.

Kovalam är inte längre ”…a cheap holiday in other people’s misery” som Sex Pistols sjunger i ”Holiday in the sun” från 1977. Kovalam är en uppvisning av ett nytt Asien.

Rajiv Udayabhanu (vars efternamn för övrigt betyder soluppgång) är resebyråföreståndare i Trivandrum, närmaste staden – han sammanfattar situationen:

– De indiska turisterna spenderar mer pengar än ryggsäcksturisterna från väst. Och de kommer året runt. Det ger fler jobb, mer välstånd. Det är bra för Kerala, där arbetslösheten annars är hög.

Dagens strandtips: Förutom Kovalam Beach finns också vackra Varkala Beach fem mil norrut. Det är dit ryggsäcksturisterna dragit. Där bor man fortfarande i palmbladshus. I min guidebok Indien – personlig guide (Vagabond) står allt du behöver veta för att ta dig dit.

Nästan som i en Bollywooddröm

Indiens Jack the Ripper är gripen. Det var på tiden. I ett par år har han och hans kumpan härjat i Noida, en snabbt växande sattelitstad utanför New Delhi. Noida, som står för North Ohkla Industrial Development Area, är i den brittiskindiska författaren Hari Kunzrus senaste roman ”Leela.exe” hem för datanörden Arjun M ehta och beskrivs som ett ”kaotiskt virrvarr av fabriker och slum” med ett zonplanerat rutnät och höga hus som uppförts ”i varje tänkbar variant av diskret, billigaste modernism”.

I denna symbol för såväl det nya framgångsrika entreprenörs-Indien som den indiska megastadens svällande slumområden har verklighetens seriemördare lurat in fattiga barn i sitt hus – med den modernistiska adressen Hus D-5, Sektor 31 – och mördat dem. Motivet är ännu okänt. Spekulationerna spänner från kannibalism och sexuell tillfredställelse till organhandel.

Men polisen är den sista att tacka för gripandena. Polisen står tvärtom anklagade för att genom sin nonchalans för fattigfolk ha struntat i att lyssna på föräldrarna som försökt anmäla sina försvunna barn.

Det finns en dålig och en hoppfull nyhet i Noidamorden.

Den dåliga nyheten: Den korrumperade polisen som varje dag året runt över hela subkontinenten agerar som de inflytelserikas lakejer är ett av Indiens stora samhällsproblem. Indiens Jack the Ripper var affärsman, varför ta emot en anmälan från en fattig mot en rik.

Medvetandet om polisens brister är stort, vilket Bollywood sett till att väva intriger kring. Det har producerat otaliga filmer på temat – senast i ”Dum” (hindi för kurage) som handlar om en korrumperad polischef i Bombay som är de onda politikernas bästa vän. Hjälten i filmen – en nyanställd ärlig polis – är den lilla människans bästa vän; det är karlar som han som behövs om Indien ska kunna kalla sig en modern rättsstat och demokrati, framgår det av filmen.

Den hoppfulla nyheten: Plötsligt greps seriemördarna och de nonchalanta poliserna avskedades, plötsligt tillsatte regeringen en utredning och de drabbade familjerna fick hundratusen kronor var i brottsofferhjälp.

Verklighetens hjältar är flera. Utan massiva gatuprotester i Noida (på ett plakat stod det ”Justice delayed is justice denied”) hade inte frågan lyfts till högsta politiska nivå. Tack var att Indien är en demokrati och har Asiens vitalaste och modigaste press kan polisen och lokala myndigheter plötsligt byta fokus. Den som har omvärldens blickar riktade mot sig skärper sig till sitt yttersta för att uppträda anständigt.

I mediemörkret härskar demonerna som vägrar släppa greppet om det hierarkiska förflutna. I medieljuset, där medborgarna framgångsrikt får makten att knäa, ser Indien riktigt modernt ut. Nästan som i en Bollywoodfilms dröm om ett rättvist samhälle.

Publicerad i Dagens Nyheter 15 januari 2007

Omskakande fakta

• I tisdags sköt Indien upp en raket i rymden och placerade ut fyra satelliter. Det var inte första gången: Indien har ett eget rymdprogram sedan 1982. 2015 ska man för första gången skicka upp en egen bemannad rymdfarkost och 2017 är det tänkt att man ska lansera en egen rymdfärja som kan skjutas upp och landa gång efter gång. Fast redan nu bor ju en indier i rymden, nämligen Sunita Williams som liftade upp till den internationella rymdstationen ISS med amerikanska Discovery.

• Hälften av Bombays befolkning på närmare 20 miljoner människor bor i slummen.

• Nobelpris i olika kategorier har hittills tilldelats sammanlagt sju indier – bland annat Rabindranath Tagore (1913, litteratur), Amartya Sen (1998, ekonomi) och V S Naipul (2001, litteratur) – även om Naipul aldrig bott i Indien (hans förfäder emigrerade från Indien till Trinidad på 1800-talet).

• 2006 var det 6,8 procent av alla barn i Indien mellan 6 och 14 år som inte gick i skolan, en ökning med 0,3 procentenheter från 2005.

• På 500-talet räknade den indiske vetenskapsmannen Bhaskaracharya ut att det tar 365,259756484 dagar för jorden att snurra runt solen, hyfsat exakt – och förvånansvärt uppkäftigt mot alla religiösa myter om hur universum ser ut. I Europa blev man ju i ytterligare nästan ett millennium framöver bränd på bål om man snackade om att världen var ett klot som snurrar runt solen.

• Fortfarande är det snarare regel än undantag att Indian Railways tåg kommer fram i tid.

Dagens lästips: Läs Naipuls fascinerande roman ”Ett hus åt mr Biswas” som handlar om en indisk släkts öde i karibiska Trinidad.

Ett annat Indien

Delstaten Kerala är ett annat Indien. Jag märker det på en gång när jag landar i Cochin, Keralas största stad, en gång i tiden känt för export av kryddor och kokospalmsprodukter, nuförtiden omgiven av många små elektronik-, datoranimerings- och teletjänstföretag.

Som turist fascineras man av att Cochin globaliserades tidigt i historien. Man tittar på de gamla kinesiska fiskehåvarna från Kublai Khans dagar, St Francis-kyrkan där Vasco da Gama låg begraven i 14 år innan hans kropp flyttades till Lissabon och den judiska synagogan, som påminner om att det levt judar här sedan tusentals år tillbaka.

Men vad är så annorlunda här jämfört med övriga Indien?

Jo, taxichauffören som möter mig på flygplatsen tar i hand, tittar mig i ögonen som en jämlike och pratar perfekt engelska.

Det betyder: Kerala är inte lika hisnande hierarkiskt som resten av Indien och utbildningsnivån är högst i landet med 95 procents läs- och skrivkunnighet (65 procent i hela Indien).

Jag ser inga tiggare överhuvudtaget, möts inte av en hord av unga män som vill bära min väska och möts på hotellet, som heter Klippdrottningen, av enbart kvinnlig personal.

Det betyder: Kerala har ett för Indien unikt välfärdssystem med hyfsat fungerande primärvård och socialhjälp och kvinnorna är lika välutbildade som männen och i större utsträckning än i övriga Indien ute på arbetsmarknaden.

Lägg till att Kerala har en levande kulturell tradition med bland kathakalidans och pompösa tempelfestivaler med elefantprocessioner, bland i Kochin i februari och Trichur i maj.

Lägg till följande spännande ideologiska mix: Kerala styrs av kommunistpartiet CPI (M), har en näringslivsvänlig politik, har rötterna i en matrilinjär tradition och är religiöst tolerant med stora grupper muslimer och kristna vid sidan av den hinduiska majoriteten – som aldrig bråkar med varandra.

Lägg till att Kerala är smärtsamt grönt, prunkande, fuktigt (och myggigt, men dessbättre fritt från malaria). Ett tropiskt drivhus med kokospalmer, tapioka- och risfält och ljusa sandstränder.

Finns det då inget negativt att säga? Jo, en hel del, men om det berättar jag längre fram.

Dagens Keralatips: Den utmärkta portalen www.kerala.com, den mustiga Cochinskildringen i början av Salman Rushdies ”Morens sista suck”, Keralaförfattaren Arundathi Roys ”De små tingen gud” och kapitlet ”Kommunistisk välfärd” i min bok Moderna Indien (nu endast 98 kronor).

Medelklassen kryper ur kokongen

2006 var året då hoppet tändes om att medelklassen är trötta på att polisen och domstolarna dömer olika beroende på om förövarna är fattiga eller rika. Det manifesterades i medborgaraktivism och protester mot poliser och politiker med dubbla standarder.

I februari frikändes Manu Sharma, son till en hög Kongresspolitiker, för mord på Jessica Lal, trots flera vittnen. Det luktade rättsröta. Det tände gnistan. Efter en massiv mediekampanj av bland annat tevebolaget NDTV och tidskriften Tehelka och en demonstration i New Delhi togs fallet upp igen och i december dömdes Sharma till livstid.

1996 våldtogs och mördades Priyadarshini Mattoo, en ung juridikstuderande, av Santosh Kumar Singh, son till en polischef. Han frikändes, trots att domstolen ansåg att han förmodligen var skyldig till brottet. Ännu ett exempel på att det finns två rättsbegrepp i Indien: ett för fattiga och maktlösa och ett för rika och inflytelserika. I april 2006 startade en student vid Delhi University en kampanj för att få rättsväsendet att få mördaren fälld. Media hängde på. Det lyckades. I oktober dömdes han till döden.

I två år från mars 2005 och fram till slutet av 2006 kidnappade, dödade och stympade en affärsman och hans betjänt Noida, en sattelitstad utanför New Delhi, minst 17 barn och kvinnor. Först misstänktes motivet vara organhandel, men nu är huvudteorin att det snarare rörde sig om psykopatdåd med sexuella motiv. Men hade polisen tagit de föräldrar som anmälde sina försvunna barn på allvar hade antalet mördade blivit färre. Media och grannar och anhöriga var upprörda över polisens senfärdighet. Två plakat från en demonstration i Noida förra helgen: ”Samma rättvisa för rika och fattiga” och ”Försenad rättvisa är förnekad rättvisa”.

”Det finns tecken på att medelklass-Indien börjat krypa ur sin kokong och börjat slåss för idén om ett rättvist samhälle”, skrev Shoma Chaudhury i senaste numret av Tehelka.

Shoma Chaudhurys förvånade analys: de var inspirerade av den första Bollywoodfilmen på länge – Rang de Basanti – som handlar om de rättviseideal som präglade Mahatma Gandhi och de andra som kämpade för Indiens självständighet. Den indiska medelklassen stannade upp i sin konsumtionshysteri och fick sig en tankeställare och agerade för alla medborgares lika rättigheter, menar Tehelkaskribenten Shoma Chaudhury.

Bortskämd med totalservice

Indien är ett land där balansen mellan utbudet av arbetskraft och tillgång på arbete är skevt. Para denna skevhet med det faktum att det finns hundratals miljoner människor som på grund av fattigdom är beredda att utföra jobb med en timlön på ett par kronor – och hundratals miljoner människor som har ungefär lika stor köpkraft som genomsnittssvensken.

Resultatet: den konsumerande medelklassen är bortskämd med att kunna köpa alla möjliga tjänster får nästan inga pengar alls. Således har de flesta medelklass familjer minst en hemhjälp, ibland flera, och några har privatchaufför.

Var man än går finns det en lågavlönad människa som trycker på hissknappen åt dig, dygnet runt vaktar bankomaten så att du tryggt kan ta ut pengar och håller upp dörren till hotellet, restaurangen och affären. I väst tillhandahålls denna service bara för kungar, direktörer och ministrar och resten av befolkningen bara när de checkar in på lyxhotell. Här njuter majoriteten av den 300 miljoner stora medelklassen privilegiet av att ha betjänter och hjälpande händer omkring sig i sin vardag varje dag året runt.

Jag minns en kille i Punjab för några år sedan som blev chockad av att höra att jag hemma i Sverige vanligtvis åker buss och inte taxi, själv lagar min mat och städar mitt hem – ja, till och med toaletten.

– Men … sa han och stirrade på mig som om jag tappat förståndet. Du, är ju journalist … gör du allt det där? Varför det?

Vilken människosyn får den indiska medelklassen när de hålls upp av alla dessa hjälpredor?

Alltför många ser tyvärr så här på saken: det finns två sorters människor – riktiga människor, det vill säga människor med pengar som man behandlar respektfullt, och inte fullt riktiga människor, det vill säga människor utan pengar som man förväntar sig ska vara underdåniga och hjälpsamma.

Indiskt i läsartoppen

Vad läser indierna för böcker just nu? Frågan är kanske fel ställd. För svaret beror på vilket språk du talar – Indien har ju som bekant 18 officiella språk och flera av dem har en egen stor litteratur som sällan eller aldrig översätts till något annat språk.

Därför är det hedervärt med det Sidastödda svensk-indiska översättningsprojketet/Indiska biblioteket som sedan mitten av nittiotalet jobbar med att översätta litteratur till svenska från hindi, malayalam, marathai, bengal och andra indiska språk. Vill du smaka på indisk litteratur som ursprungligen inte skrivits på engelska, läs då till exempel antologin ”Kärlek, uppror och kardemummakärnor” och ”Dagar i Mahuldiha av Anita Agnihotri.

Jag formulerar om frågan. Vad läser den stora indiska engelskspråkiga medelklassen för böcker just nu?

I Crosswords, Bombays mest välsorterade bokaffär, får man svar.

I dag var jag där och njöt av sköna läsfåtöljer, ett bra bokhandelskafé och ett ambitiöst utbud som spänner från bästsäljare till smala poesisamlingar i små upplagor.

Crosswords bästsäljare ut just nu:

Skönlitteratur
1) The Inheritance of Loss av Kiran Desai.
2) Shantaram av Gregory David Roberts.
3) Like the flowing River av Paulo Coelho.
4) Next av Michael Crichton.

Facklitteratur
1) Maximum City av Suketa Mehta (om Bombay).
2)The Fortune of the Bottom of the Pyramid av C K Prahalad (om hur kapitalism utrotar fattigdom).
3) The Last Mughul av William Dalrymple (om mogulerna som styrde Indien i 300 år).
4) Damodaran on Valuation av Aswath Damodaran (analys av företagsfinansiering).

Det intressanta med de här topplistorna: av åtta indiska bästsäljare handlar sex om Indien.

Dagens bokhandeltips: Crosswords finns i åtta indiska städer. I Bombay är adressen 9/11 Mohammed Bhia Mansion, NSP Marg, Kemp’s Corner.

Kommunister för kapitalism

I den indiska delstaten Västbengalen kan det verka vara omvända världen just nu.

Delstatsregeringen leds av en koalition med Communist Party of India (Marxist) och chefsministern Buddhadeb Bhattacharya i spetsen. Den kommunistiska regeringen vill nu inrätta särskilda ekonomiska utvecklingszoner i två områden, Nandigram och Singur.

Syftet är att få in bland annat utländskt kapital och främja industrialisering och därmed skapa jobb i en delstat som sedan sjuttiotalet sett juteindustrin förtvina samtidigt som miljoner fattiga från granndelstater immigrerat till delstatshuvudstaden Calcutta i jakt på jobb.

En indisk delstat som satsar på jobb. Gott så. Men lokalbefolkningen i distrikten där zonerna inrättas är inte helt med på noterna. De protesterar mot delstatsregeringens planer och får stöd av bland annat BJP och Kongresspartiet.

Alltså: Kommunistpartiet i Västbengalen förordar en kapitalistisk utvecklingsmodell medan ekonomiskt sett mer liberala partier är emot.

Omvända världen således.

I söndags var det skarpt läge. Sju människor i Nandigram dödades i sammanstötningar mellan å ena sidan bybor och deras stödgrupper och å andra sidan polis och CPI (M)-anhängare. På måndagen fortsatte oroligheterna i Calcutta med strejker, gatudemonstrationer och bussar som stacks i brand. Knutna nävar i protest mot den kapitalistiskt befläckade hammaren och skäran.

De senaste åren kan kommuniststyrda Västbengalens stoltsera med 70 procents tillväxt i IT-sektorn – vilket är dubbelt så hög tillväxt som i övriga Indien. Kommunisten Buddhadeb - den leende Buddha som han brukar kallas - har med fog kunnat vara stolt. Han har hjälpt folket. Det behövs jobb. Han har fixat jobb.

Man kan säga att Västbengalens kommunister valt en kinesisk modell. Kineserna insåg: Planekonomi skapade inte tillväxt, kapitalism skapar tillväxt. Då kör vi på det.

Västbengalens kommunister kunde som regerande parti helt enkelt inte fortsätta med klassisk vänsterkritik av det kapitalistiska systemet. De var tvungna att leverera välfärd för att bli omvalda.

Synd bara att CPI (M) också verkar ha inspirerats av den kinesiska metoden att inte först ordentligt lyssna på lokalbefolkningen, som tvingas offra sin mark i det ekonomiska framåtskridandets namn.

Från min indiska bakgård

Stadsdelen Colaba vid havet i Bombay bjuder på en fascinerande sociologisk mix. Här finns praktiskt taget allt mellan helylle och tokflummigt, genuin kvalitet och genuint fusk, gammeldags indiskt och modernt internationellt, stiligt och sunkigt, extrem lyx och djup fattigdom … Man kastas mellan ytterligheterna och blir nästan sjösjuk.

Vi kan börja med min bostadssituation. Jag bor på ett litet hotell som heter Volga, och förmodligen härstammar från den tid då Indiens premiärministrar gjorde statsbesök i Sovjet, dyrkade femårsplaner och ansåg att statliga megainustrier bar mot lycka och framgång. Då, i ett nyligen avkolonialiserat nymornat självständigt Indien, kanske hotellet var stiligt. I dag är Volga ett sunkhotell med ingång genom ett basarstånd för billiga kopior av Rolexklockor.

Volgas trapphus med sin insjunkna sneda trätrappa är gistet, förfallet, svartmögelflammigt och överdraget med ett lager av sot och damm. Rummen är små (men rena och okej) och med utsikt över en bakgård som fungerar som soptipp och bebos av feta råttor stora som katter.

Och vad ser jag från mitt fönster om jag höjer blicken bara en aning över bamseråttorna? Jo, Taj Mahal Hotel, Indiens och ett av världens lyxigaste. En kolonial, nouveau riche-bakelse av grå tegel, marmor och kristaller, Louise Vuittonbutik och rumspriser som överstiger min månadsinkomst – ja, då menar jag visserligen sviten, men ändå.

Själv är jag ett exempel på en ny turisttyp, som blir allt vanligare enligt tankesmedjan Kairos Future, och som förvirrar resebranschen med sitt oberäkneliga beteende. Hon som varken är lyxturist eller budgetturist. Hon som är beredd att försaka det ena för att ha råd med det andra. I Colaba finns utmärkta förutsättningar för detta beteende.

Således. Jag anser att jag vill snåla lite och alltså bor på Volga, men har samtidigt råd att ta en espresso och en crepe med nötter, färska jordgubbar, chokladkräm och glass på Taj Mahal – min fika på lyxhotellet kostade för övrigt exakt lika mycket som en natts logi på mitt sunkhotell.

Resten av Colaba rasar på i samma halsbrytande stil. Några av Bombays flashigaste diskotek och cocktailbarer, befolkade av Bollywoodstjärnor och söner och döttrar till direktörerna i Bombaybörsens kometkoncerner. Uteliggare insvepta sovande i solkiga grå filtar eller ätande uppgrävda matrester från papperskorgen utanför McDonald’s. Mercedes- och BMW-bilar med privatchaufförer. Magra barn som tigger om en slant till mjölkpulver. Reklam för mobiltelefonabonnemang. Believe in the best, believe in a wireless world! One rupie sir, please, only one rupie, have no mama no papa, hungry! Väsande haschförsäljare med dimmiga blickar och trasiga kläder. Stylade tonårsbrudar som fnissar och stojar på en blandning av hindi och engelska – på väg mellan kaffelattebaren och biografen, mellan en njutning och en annan.

Colaba. Att världen kan vara så vacker och grym.

Dagens Bombaytips: en frukost, fika, en middag eller bara en öl på Leopold’s på Colaba Causeway. Öppnar i gryningen, stänger mitt i natten. Slog upp portarna första gången redan 1871. Internationellt i en romantisk gammaldags betydelse. Vackert slitet, som en mormor som man tycker är det vackraste som finns trots att hon är full av rynkor.

Tunnelbana till dåtiden

Fram till förra året var den fyra kilometer långa resan mellan New och Old Delhi ett äventyr. I en knattrande mopedriksha eller i dovt dunkande dieselmotorcykeltaxi genom hektiska gator med stillastående trafik, förbi belamrade trottoarer med uteliggare och gatuförsäljare. Hade man tur tog resan en halvtimme. Var det rusningstrafik satt man och skallrade av motorvibrationerna och andades blårök i minst en timme.

I dag tar resan fem och en halv minut. Exakt. Alltid. Hur kan det komma sig? Svaret är Delhis skinande nya, effektiva tunnelbana som är både renare, snyggare och modernare än Stockholms. Utrop på både hindi och engelska. Hissar, digital trafikinformation och smartcards. Tyst. Mjuk. Bekväm.

Jag går ner i en värld av underjordisk modernitet och färdas från britternas koloniala centrum i nyklassicistisk stil med kolonner, arkader och medelklassindier i jeans och t-shirt – och kliver upp i Old Delhis muslimska värld av beslöjade kvinnor och luggslitna skäggiga män med virkade kalotter och hennafärgat hår.

Tunnelbaneresan mellan New och Old Delhi är en resa från ett Indien i teknologisk och estetisk paritet med västerlandet till en förmodern värld med ett gatuliv som i sitt innersta väsen pågått praktiskt taget oförändrat sedan mogulkejsaren Sha Jahan lät bygga den muromgärdade stan på 1600-talet.

Jag älskar Old Delhi av samma skäl som jag älskar att läsa historiska böcker. Old Delhi bjuder på de sista pusselbitarna som gör att man kan föreställa hur världen på 1600–1700-talet luktade, lät och kändes.

Dagens Delhitips: Efter utflykten till Old Delhi, drick då en cappuchino och ät en croissant till tonerna av soul, bhangra och Bollywood på Coffee Day vid Connaught Place i New Delhi. När du suttit där en stund är du tillbaka i föreställningen av Indien som ett land i takt med 2000-talet.

Dagens boktips: ”City of Djinns – a year in Delhi” och ”The last Moghul” av William Dalrymple. Två fantastiska berättelser om Delhi och Nordindiens muslimska moguler som härskade från 1500- till 1700-talet – av en av Storbritanniens bästa litterära reportageskribenter.