Bombay är förmodligen jordklotets grymmaste plats.
Ingen annan grym plats är så behaglig. Det är säkert att gå på gatorna, Bombayborna är ofta tillmötesgående, om de inte är för stressade, man möter leenden, nyfikna frågor, kan få vänner ganska lätt. Det är gott om fantastiska restauranger, kaféer, takterrasser med barer och utsikt över Arabiska havet, glasskiosker med förstklassig italiensk glass, kul diskon, vackra art deco-biografer och så Bollywood – den skimrande glamouren kring filmindustrin. Konstgallerierna är bra, diskussionerna på kaféerna är spännande. Och att jogga på strandpromenaden på Marine Drive tillsammans med hundratals andra hurtiga Bombaybor en i snygga sportkläder tidig morgon är ljuvligt.
Kort sagt: man kan ha en underbar tid i Bombay.
Ingen annan grym plats är så frestande. Utanför restaurangen sitter en tiggande familj, sneglar in i den luftkonditionerade lampglittrande salongen, känner doften av mat, längtar. Tigger av de mätta matgästerna som kommer ut i den varma fuktiga natten. Förbannar sin olycka, gråter, vädjar, konstruerar luftslott.
I ingen annan stad på jorden är linjen så tunn. På Road No 5, en tvärgatan till Carter Road i förorten Bandhra, sitter medelklassungdomar på trottoarkaféer och dricker espresso, äter tandoori chicken, röker vattenpipa, plåtar varandra med sina mobiltelefoner, sms:ar, tjoar, fnittrar. En kvinna går förbi, säger: ”Jag har inte tid, jag har fullt upp, håller på att lära upp en ny betjänt där hemma …”.
50 meter från Road No 5 ligger fiskarnas slum. Doften av torkad fisk och skit, urin och stillastående vatten med flugsvärmar som hovrar ovanför. Familjer på gatan som diskar, sover, skiter, gråter, skrattar, spelar kort, jobbar, ja gör allt man gör i livet för öppen ridå.
Det här var en av miljoner hårfina linjer mellan ett behagligt liv mjukt som mogen mango och ett liv hårt som flinta. Överallt, på gator, trottoarer, järnvägsstationer, går linjen mellan de båda världarna. Det finns inga staket mellan rikt och fattigt. De båda världarna snubblar över varandra varje sekund och på varje kvadratmeter över hela staden. Alla vet allt. Alla ser allt. Alla kan få dåligt samvete. Alla kan längta. Ingen kan skylla på att de lever i en bubbla, på att de inget vet, inget såg.
Det är därför Bombay är så grymt. Man får veta alldeles för mycket.
1 kommentar:
Fiskarnas slum har jag varit i flera gånger. Trevliga människor, spännande labyrint och människor som flinar när man går fel, men som också säger åt mig att akta huvudet så att jag inte slår i nånting när jag rör mig inne i dunklet.
När jag är i Mumbai brukar jag ta med mig någon nyanländ västerlänning. De är rädda för slummen. Men när de kommer in och möter leenden och ser att bredvid slumbostaden finns en lyxinredd "koja" blir de fundersamma och sen avslappnade.
Mumbai är en underbar stad.
Skicka en kommentar