Tack och lov för tiggare

Kovalam Beach håller inte internationell standard. Det är jag glad för.

Servicen på restaurangerna vid stranden är långsam och liksom förbryllad. ”Jaaaså, vill du beställa?”

De som vill bada i havet får maka på sig när fiskarna drar upp sina nät.

Solbadarna konfronteras med en strid ström av försäljare av frukt, gobelänger, skjortor, nötter och cigaretter, samt handikappade som hasande drar sig från solstol till solstol och tigger.

Varför är jag glad för allt detta? Det låter väl hemskt jobbigt.

Jo, det är ganska jobbigt. Det finns inget värre att få en tiggare på halsen just när man just gapar för att stoppa in en gaffel i munnen med något lyxigt gott som man unnat sig. Kanske en chokladdoppad jordgubbe. Känslan av skuld är omedelbar och borrar sig in i kroppen med sin vassa udd, lämnar en inte i fred förrän frågan lösts. Det vet också tiggaren. Det funkar. Jag ger honom 20 rupier.

Men varför glad?

Jo, för att Indien trots allt inte är bortsopat från Kovalam Beach. Det får existera i all sin skönhet och bräcklighet även här. Hemskt? Ja, men sannngsenligt.

Tänk dig alternativen: ett Sun City eller Varadero, det vill säga reservat där de fattiga inte släpps in. Jag skulle slippa tiggarna, livet skulle kännas lättare för mig, men skulle tiggarna sluta existera för det? Och skulle inte en annan känsla borra sig in i kroppen? En känsla av overklighet.

Kovalam Beach står vidöppet, pang, boom, krasch, och är Indien på riktigt.

Dagens boktips: ”Plattform” av Michel Houellebecq (nu korrigerat, tack stakhanov). En bok om att det mesta inom turistindustrin kan köpas för pengar, även kroppar.