Jag skulle vilja skriva något negativt om Kerala. Det finns ju massor att säga. Inget samhälle är perfekt.
Dagstidningarna är förstås fulla av exempel. Rajiv, min vän i Trivandrum, kan göra lisor på saker han är missnöjd med. Även Thomas Isaac, Keralas kommunistiska – CPI (M) – finansminister, som jag intervjuade häromdagen, pratade om massor som det inte står rätt till med. Till exempel:
Arbetslösheten är hög. Coca-Cola har en fabrik som tar upp så mycket vatten att bönderna runt omkring ser sina brunnar sina. Bönderna i Kerala har blivit skuldsatta de senaste åren på grund av ökad konkurrens från världsmarknaden, ett resultat av att protektionismen övergetts.
Trots allt är Kerala ett föredöme för resten av Indien.
Jag åkte till en by, eller snarare småstad, i södra Kerala som heter Parassala för att intervjua ordföranden R Biju och hans sekreterare S D Gopakumar i graman panchyat, byrådet. Jag ville kolla hur demokratin fungerar lokalt.
Och? Jo, byrådet (by och by, här bor 15 000 människor) har de senaste åren:
1) Sett till att 100 procent av alla hushåll har vattenklosett med avloppsrening, 2) Dragit igång självhjälpsgrupper som gemensamt tar lån och driver små projekt för att till exempel göra gemensama inköp av mat och hushållsartiklar för att få ner kostnaderna, 3) Driver statliga sjukhus som erbjuder gratis vård och dessutom gratis medicin till dem tjänar mindre än 2 000 kronor om året, 4) Satsar på sopsortering för att få bukt med problemet med nedskräpningen, 5) Ordnar stormöten två gånger i månaden (Peoples Campaign), dit alla får komma, och fråga ut politikerna. Och så vidare.
Pramod är en av byns invånare. Jag frågar honom om detta inte bara är snack.
– Nej, säger han, det fungerar faktiskt bra. Här kan man räkna med vård om man blir sjuk, här kan man gå till sina lokala politiker och få sina önskemål besvarade utan mutor, här får de fattiga socialhjälp, här kan våra barn gå i statliga skolor som fungerar utmärkt.
Liberaler som nu tycker att jag förhärligar statliga insatser måste betänka utgångsläget. I många av Indiens delstater är den lokala administrationen vanskött och eroderad av korruption, och byråden arenor för jordägarnas intressen.
Skillnaden är att i Kerala finns inga stora markägare (expropriering av storgods och utdelning av mark till lantbetare) – och här har rikspolitikernas vackra intentioner omsatts i verklig handling. Systemet funkar som det är tänkt. Nästan åtminstone.
Tänk också på: bara två procent av befolkningen betalar inkomstskatt. Även i Kerala, eftersom inkomstskatt bara tas upp av den federala regeringen i New Delhi.
Alltså: kommunistiska Kerala har lägre skatter än de mest skattefientliga partier i världen utanför Indien någonsin skulle våga föreslå.
Men var får man pengarna ifrån? Jo, andra skatter förstås: moms, fastighetsskatt och så vidare. Men även de skatterna är i en internationell jämförelse låga.
Svaret på gåtan är: i Indien i stort är statens insats minimal, i Kerala är den liten, men tillräckligt stor för att åtminstone garantera en rudimentär välfärdsstat.
Men varför är det så bra i just Kerala? Är det kommunisternas förtjänst? Återkommer om det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar