Från min indiska bakgård

Stadsdelen Colaba vid havet i Bombay bjuder på en fascinerande sociologisk mix. Här finns praktiskt taget allt mellan helylle och tokflummigt, genuin kvalitet och genuint fusk, gammeldags indiskt och modernt internationellt, stiligt och sunkigt, extrem lyx och djup fattigdom … Man kastas mellan ytterligheterna och blir nästan sjösjuk.

Vi kan börja med min bostadssituation. Jag bor på ett litet hotell som heter Volga, och förmodligen härstammar från den tid då Indiens premiärministrar gjorde statsbesök i Sovjet, dyrkade femårsplaner och ansåg att statliga megainustrier bar mot lycka och framgång. Då, i ett nyligen avkolonialiserat nymornat självständigt Indien, kanske hotellet var stiligt. I dag är Volga ett sunkhotell med ingång genom ett basarstånd för billiga kopior av Rolexklockor.

Volgas trapphus med sin insjunkna sneda trätrappa är gistet, förfallet, svartmögelflammigt och överdraget med ett lager av sot och damm. Rummen är små (men rena och okej) och med utsikt över en bakgård som fungerar som soptipp och bebos av feta råttor stora som katter.

Och vad ser jag från mitt fönster om jag höjer blicken bara en aning över bamseråttorna? Jo, Taj Mahal Hotel, Indiens och ett av världens lyxigaste. En kolonial, nouveau riche-bakelse av grå tegel, marmor och kristaller, Louise Vuittonbutik och rumspriser som överstiger min månadsinkomst – ja, då menar jag visserligen sviten, men ändå.

Själv är jag ett exempel på en ny turisttyp, som blir allt vanligare enligt tankesmedjan Kairos Future, och som förvirrar resebranschen med sitt oberäkneliga beteende. Hon som varken är lyxturist eller budgetturist. Hon som är beredd att försaka det ena för att ha råd med det andra. I Colaba finns utmärkta förutsättningar för detta beteende.

Således. Jag anser att jag vill snåla lite och alltså bor på Volga, men har samtidigt råd att ta en espresso och en crepe med nötter, färska jordgubbar, chokladkräm och glass på Taj Mahal – min fika på lyxhotellet kostade för övrigt exakt lika mycket som en natts logi på mitt sunkhotell.

Resten av Colaba rasar på i samma halsbrytande stil. Några av Bombays flashigaste diskotek och cocktailbarer, befolkade av Bollywoodstjärnor och söner och döttrar till direktörerna i Bombaybörsens kometkoncerner. Uteliggare insvepta sovande i solkiga grå filtar eller ätande uppgrävda matrester från papperskorgen utanför McDonald’s. Mercedes- och BMW-bilar med privatchaufförer. Magra barn som tigger om en slant till mjölkpulver. Reklam för mobiltelefonabonnemang. Believe in the best, believe in a wireless world! One rupie sir, please, only one rupie, have no mama no papa, hungry! Väsande haschförsäljare med dimmiga blickar och trasiga kläder. Stylade tonårsbrudar som fnissar och stojar på en blandning av hindi och engelska – på väg mellan kaffelattebaren och biografen, mellan en njutning och en annan.

Colaba. Att världen kan vara så vacker och grym.

Dagens Bombaytips: en frukost, fika, en middag eller bara en öl på Leopold’s på Colaba Causeway. Öppnar i gryningen, stänger mitt i natten. Slog upp portarna första gången redan 1871. Internationellt i en romantisk gammaldags betydelse. Vackert slitet, som en mormor som man tycker är det vackraste som finns trots att hon är full av rynkor.