Indien är ett land där balansen mellan utbudet av arbetskraft och tillgång på arbete är skevt. Para denna skevhet med det faktum att det finns hundratals miljoner människor som på grund av fattigdom är beredda att utföra jobb med en timlön på ett par kronor – och hundratals miljoner människor som har ungefär lika stor köpkraft som genomsnittssvensken.
Resultatet: den konsumerande medelklassen är bortskämd med att kunna köpa alla möjliga tjänster får nästan inga pengar alls. Således har de flesta medelklass familjer minst en hemhjälp, ibland flera, och några har privatchaufför.
Var man än går finns det en lågavlönad människa som trycker på hissknappen åt dig, dygnet runt vaktar bankomaten så att du tryggt kan ta ut pengar och håller upp dörren till hotellet, restaurangen och affären. I väst tillhandahålls denna service bara för kungar, direktörer och ministrar och resten av befolkningen bara när de checkar in på lyxhotell. Här njuter majoriteten av den 300 miljoner stora medelklassen privilegiet av att ha betjänter och hjälpande händer omkring sig i sin vardag varje dag året runt.
Jag minns en kille i Punjab för några år sedan som blev chockad av att höra att jag hemma i Sverige vanligtvis åker buss och inte taxi, själv lagar min mat och städar mitt hem – ja, till och med toaletten.
– Men … sa han och stirrade på mig som om jag tappat förståndet. Du, är ju journalist … gör du allt det där? Varför det?
Vilken människosyn får den indiska medelklassen när de hålls upp av alla dessa hjälpredor?
Alltför många ser tyvärr så här på saken: det finns två sorters människor – riktiga människor, det vill säga människor med pengar som man behandlar respektfullt, och inte fullt riktiga människor, det vill säga människor utan pengar som man förväntar sig ska vara underdåniga och hjälpsamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar