Kan matexport lindra Indiens fattigdom?

Indiens framgångssaga de senaste åren har handlat om ett snabbt gensvar på det globala behovet av IT-produkter och kundservice.

Indien står för forskning och utveckling av teknologi, som sedan tillverkas i Kina. När prylarna går sönder är det åter dags för Indien, vars tusentals callcenters tar hand om kundservicen.

Läser man ekonomisidorna i vilken tidning som helst kan man därför tro att de flesta indier numera jobbar med högteknologi och service.

Så är det inte.

Indiens IT-sektor står för en stor del av landets BNP, men mer än hälften av alla indier jobbar fortfarande i jordbruket.

Indiens bönder har inte hängt med när den rika världens jordbruk har förvandlats till effektiva och mekaniserade matfabriker. I Indien är oxen som drar plogen och manuellt jordbruksarbete fortfarande en vanlig syn. Idag talar man om en indisk jordbrukskris med katastrofala följder.

Krisen handlar främst om bomullsbönderna, symbolen för det självständiga Indien. Under kolonialtiden skapade britterna ett system där indierna odlade bomullen – till låg förtjänst – medan spinning, vävning och tillverkning av kläder skedde i Storbritannien – till hög förtjänst – kläder som därefter exporterades tillbaka till Indien.

Det var det koloniala, imperialistiska mönster som Mahatma Gandhi ville bryta med när han själv började spinna bomull och premiärminister Nehru bröt med när han införde höga tullmurar för såväl import som export.

Indien skulle stå på egna ben och vara självförsörjande.

Men de senaste tio åren har minst 100 000 indiska bönder begått självmord, betydligt fler än tidigare.

En vanlig förklaring är att Indien för tio år sedan – efter påtryckningar från Världsbanken – skrotade Nehrus gamla självförsörjningsmodell, sänkte tullmurarna och gjorde Indiens bönder till fritt villebråd på världsmarknaden.

Och Indiens bomullsbönder tvingades skuldsätta sig för att ha råd med licenser på genmodifierade och patenterade bomullssorter från amerikanska bioteknikföretag.

En mänsklig katastrof utlöst av ett ökat inslag av marknadsekonomi och vetenskap: plötsligt blev frön – som varit allas och ingen egendom i tusentals år – en privat ägodel och handelsvara.

Den indiska miljö- och människorättsaktivisten Vandana Shiva är en av debattörerna som målat upp bilden av Indiens bomullsbönder som ett av det kommersiella utsädets första offer.

Efter att ha läst en undersökning av ekonomen Srijit Mishra på Indira Gandhi Institute of Development Research i Bombay vill jag också skylla på globaliseringen, men inte i första hand på de patenterade fröna.

Mishra har intervjuat familjer i bomullsbältet centrala Indien, som av indiska tidningar döpts till ”The Suicide country". Han har kommit fram till att odlingen av genmodifierad bomull lett till att bönderna ökat produktiviteten och minskat användningen av bekämpningsmedel.

Men eftersom kostnaderna blivit högre krävs att man får bättre betalt än tidigare – och eftersom amerikanska odlare pumpar ut billig bomull på världsmarknaden är de indiska bönderna chanslösa.

Varför är amerikansk bomull så billig? kan man fråga sig. Jo, för att amerikanska staten betalar ut massiva subventioner till sina bönder. Subventionerad amerikansk bomull översvämmar den indiska marknaden och slår ut indiska bomullsbönder.

Man kan säga att för varje amerikansk bomullsbonde som får statligt stöd begår en indisk bomullsbonde självmord 1 300 mil österut.

Globaliseringen bjuder också på ett hopp för Indiens bönder. De skulle kunna svara med samma mynt. Vad som krävs är indiskt statligt stöd för att skapa ett modernt system för distribution av färska jordbruksvaror så att Indiens bönder kan sälja bortom den lokala basaren.

Om den globala marknaden blev synlig och nåbar för den indiska bonden skulle Indien kunna exportera billig mat till väst, där matpriserna gått upp kraftigt de senaste åren.

Kompetensen finns redan i Indien, det som saknas är genomförandet. Times of India föreslog nyligen i en ledare en tioårsplan med fokus på spridning av teknologi från de indiska forskningslaboratorierna till landsbygden. Ledarskribenten ville också se billiga regeringssubventionerade krediter till bönderna, precis som i USA och EU.

Syftet: mer indiska vindruvor och mangos och mer indiskt vete och ris i västvärldens mataffärer.

Visst rymmer Indiens möjlighet att öka välståndet på landsbygden på en konflikt: att transportera mat över halva jordklotet kommer aldrig att vara bra för miljön. Men vem ska betala det högsta priset för en tuff global miljöpolitik?

Så länge väst exporterar produkter till Indien och så länge Kina förser världen med billig hushållsteknologi bör det i rättvisans namn inte finnas något hinder för Indien att sälja mer mat till oss.

Kanske bör Indien få rätt att släppa ut lite mer skit under en övergångsperiod, ända tills fattigdomen bekämpats.

Under tiden är det vi i den rika världen som bör betala det högsta priset för bättre global miljö.

Sänt i Obs i P1 i mitten av april.

Indien tjänar på amerikansk kris

Indien drar längsta strået när västerländska företag stramar åt som en följd av bolånekrisen i USA.

Amerikanska och europeiska IT-företag jagar kostnader genom att förlägga allt mer av sin forskning, service och support i Asien. Därmed stärks Indiens ställning som favoritdestination för outsourcing.

Nätverks- och mjukvaruföretaget Nortel beslutade nyligen att flytta 1 000 jobb från USA och Storbritannien till Indien, Kina och Mexiko

- Flytten syftar både till att rekonstruera verksamheten och att minska kostnaderna, säger Nortel Networks global services ordförande Dietmar Wendt, enligt Times of India idag.

IT-företagen Logica och Symphony Services tror också på ökad outsourcing i bolånekrisens spår - och framför allt till Indien.

- Att flytta till Indien innebär att vi får bättre kontroll på kostnaderna, men det finns också andra fördelar [i Indien], som ... ökad produktivitet och effektivitet, säger Symphony Services vd Ajay Kela, också det enligt Times of India.

Glädje i Indien, får man förmoda, men också ilska i USA. Det är inte kul att bli av med sina privilegier: amerikanska lobbyorganisationen No jobs for India konstaterar på sin hemsida i en anda av xenofobi:

"Don't do business with companies that outsource ... Dump their stock, tell them you won't do business with them because they outsource. Write to Congress, your state Senator, the President and ask them why companies are allowed to import cheap labor on L1/H1 Visa's when there is an American needing that job. Ask Why American workers are being forced to train their cheaper replacement and then laid-off. Ask why your personal information; credit, banking and health info is in the hands of foreigners."

Ännu en superbillig indisk bil

Renault-Nissan och den indiska skoter- och mc-tillverkaren Bajaj utmanar Tata Motors med planer på att lansera en lika billig bil som Tata Nano.

Bilen går under kodnamnet ULC och ska kosta cirka 17 500 kronor (100 000 rupier), alltså ungefär lika mycket som Tatas superbilliga bil.

Huvudmarknaden för bilen är tänkt att vara Indien och bilfabriken ska ligga i Chakan i Maharashtra. Produktionen börjar 2011.

Så länge tillverkarna av superbilliga bilar inte lämnar den traditionella bensinmotorn och satsar på alternativa bränslen känns planerna oroande.

I rättvisans namn är det svårt för oss i väst att komma med moraliska invändningar till ökad bilism i Indien, men det är ju å andra sidan lättare att tänka nytt innan bilarna är färdigutvecklade och rullar ut i miljontal på Indiens vägar.

Miljökritiken kommer också inifrån: Centre for Science and Environment (CSE) i New Delhi har redan formulerat en rapport som är starkt kritisk till Tata Motors planer på Nano, som blev offentliga i höstas.

Tata har föresten redan kommit med planer på ett miljövänligare alternativ: en tryckluftsbil. Läs mer om den.

Avspänning och stabilitet

Vid en första titt på Sydasien kan säkerhetsläget verka skakigt:

Inbördeskrig på Sri Lanka.

Kärnvapen i Indien och Pakistan, som länge bråkat om områden i Kashmir.

Islamister och militärer med politiska ambitioner i både Bangladesh och Pakistan.

Pashtunska talibaner som strävar efter makten med vapen i hand i Afghanistan.

Maoister som snart kommer att bilda regering i Nepal, förmodligen med starkt stöd av Kina, som varit Indiens rival om gränsområden i Himalaya sedan länge.

Men trots allt detta är läget lugnt, säkerheten hög och framtidsprognoserna goda för säkerheten i Sydasien.

Paradoxen presenterades av Krishnan Srinivasan, bland annat för detta kabinettsekreterare på UD i New Delhi, när han igår kväll pratade om "India and the security environment in South Asia", arrangerat av Svensk-indiska föreningen.

Viktigaste komponenten i spelet om Sydasien är förstås Indien, tack vare sin mittenposition, storlek, tillväxt och demokrati. Indiens huvudmål är stabilitet och världsstatus. En världsstatus som inte bygger på dominans över grannländer, utan på finkänslig diplomati, som ibland kan te sig lite väl opportunistiskt försiktig. Indien höjer inte rösten i förmanande tonfall - allt för att inte reta upp grannar, allt för stabiliteten.

Bristen på pekpinnar har också en historisk förklaring, menade Srinavasan: efter århundraden av kolonialt utnyttjande vet man hur det känns när främmande makter förklarar hur ett land bäst ska skötas.

Därför kan Indiens utrikespolitik verka mer pragmatisk än ideologisk: Okej, säger New Delhi, vi gillar inte regimen i Burma, men den står för stabilitet och motverkar ett annars förmodat kaos när rivalitet bryter ut mellan olika folkgrupper (som kan spilla över i nordöstra Indien).

- Indien har inte kärnvapen för avskräckning utan för världsstatus. Pakistans kärnvapen däremot är en reaktion på Indiens innehav och ska verka avskräckande. Jag är trots allt nukleär optimist: jag gillar inte vapnen, men jag tror att de avvärjt stora konventionella krig i Sydasien och resten av världen ända sedan andra världskriget, sa Krishnan Srinivasan.

Avspänningen mellan Indien och Pakistan har kommit långt. Det är en enorm skillnad mot för bara några år sedan. Idag reser betydligt fler över gränsen, bland annat med två reguljära internationella tåglinjer, länderna möts regelbundet i cricketmatcher och tonläget hos de högsta ledarna har förbytts från beskyllningar och hätska ord till försonande och milda formuleringar. Till exempel anklagar inte längre Indien automatiskt Pakistan när terrorister smäller en bomb i Indien.

Framtiden?

- I framtiden ser jag ökat ekonomiskt samarbete, inte militära sammanstötningar i Sydasien.

Överbefolkning?

- Ingen pratar längre om det. Och det är inte så konstigt. Indiens befolkningsökning har planat ut. Dessutom ser den demografiska sammansättningen bra ut. Idag har Kina 230 miljoner fler invånare i arbetsför ålder, 15-65 år, än Indien. År 2050 är förhållandet det omvända. Då har Indien 230 miljoner fler mellan 15 och 65. Och det är bra för Indien.

Vem är Krishnan Srinavasan. Läs mer här!

Mer indiskt mobilprat

Häromveckan gick Indien om USA när det gäller mobiltelefonanvändare. Nu har Indien näst flest mobiltelefonabbonemang i världen (efter Kina).

Enligt analysföretaget Gartners mobilexpert Anshul Gupta, som citeras i Dagens Industri, har USA 252 miljoner abonnenter och Indien 260 miljoner.

När det gäller ökningen av mobilpratare är Indien däremot nummer ett i värkden. Ingen annanstans tecknas så många nya abonnemang.

Analysföretaget Informa Telecoms & Media har spått att Indien får ytterligare 90 miljoner abonnenter i år. Indien skulle i så fall vara den enda stora marknaden i världen som i år har högre tillväxt än 2007.

Kulturella korsreferenser

Indiens hindunationalister pratar gärna om hinduisk tradition, kultur etc. Men det som vi idag kallar indisk kultur är till stor del - åtminstone i Nordindien - en blandning av hinduisk och muslimsk tradition.

På 1500-1700-talen dominerade tre muslimska imperier världen från Adriatiska havet till Bengaliska viken: Ottomanska riket (Turkiet), Safaviddynastin (Persien/Iran) och Mogulriket (Pakistan, norra Indien, Bangladesh).

Dåtidens Indien var alltså inte bara en muslimsk erövring i periferin, utan ett av den muslimska världens kulturella och religiösa centra.

De muslimska härskarna i Indien formade en värld via arkitektur och konst som lånade lika mycket från den hinduiska befolkningen som den blickade inåt mot islams estetiska mittpunkt. Därav indosarascensk byggnadskonst, design, tradition. Därav det Nordindien vi ser idag med Taj Mahal, Rajasthans borgar och maharajapalats, Fatehpur Sikri, Delhis Röda fort, designen på Varanasis/Benares sidensaris med mera. Därav danser och sånger på skördefester, bröllop och festivaler i Nordindien som är resultatet av en persisk-indisk och muslimsk-hinduisk mixkultur.

När hindunationalister angriper islams inflytande i Indien angriper de sig själva. Nordindien är en del av ett arv där det är omöjligt att separera beståndsdelarna med mindre än progromer, fascistisk ideologi och etnisk rensning.

Därför blir indier tjocka

Nyheter som går ut på att det finns genetiska förklaringar till varför vi blir feta duggar tätt. Nu kommer också en förklaring till indiers tidigare förmodade predestinering att bli tjocka.

En forskargrupp från Imperial College i London har kommit fram till att indier har en sekvens gener som inte bara innebär förhöjd risk för diabetes typ 2, utan också fetma.

I genomsnitt 50 procent av av alla jordens befolkning har dessa "fetmagener", men i Indien är siffran snarare runt 70 procent.

Forskarna tror att indierna, som utgör 25 procent av jordens befolkning, på grund av en växande medelklass - och denna gensekvens - år 2020 kommer att stå för 40 procent av alla hjärt- och kärlsjukdomar.

Var beredd på innovationen chai garam low fat zero sugar.

Slut på minskning av fattigdom?

Det senaste decenniet har världsfattigdomen minskat - flera hundra miljoner människor har lyfts ur fattigdom tack vare den starka tillväxten i framför allt Indien och Kina.

Nu varnar Asiatiska utvecklingsbanken (ADB) för att fattigdomsminskningen i Asien - där två tredjedelar av världens fattiga bor - förbyts i en ökning av antalet fattiga. Orsak: den globala "matkrisen" med snabbt stigande matpriser.

Bankens ordförande Haruhiko Kuroda tror att "perioden med billig mat nu kan vara över".

Varför stiger priserna just nu? Dåliga skördar på grund av global uppvärmning, ökad efterfrågan på grund av en växande medelklass och omställningen av produktionen från mat till biobränsle är några orsaker som nämnts.

Politiker som tänker snävt nationellt är förmodligen en annan orsak. Både Indien och Vietnam har begränsat risexporten för att säkra matförsörjningen på hemmafronten. Resultat: priset på ris på världsmarknaden har ökat ännu mer, vilket drabbar många fattiga länder i Afrika och Asien hårt.

Indiska sexvanor avslöjade

Om man säger till en bildad indier att Indien är ett puritanskt land brukar de svara med att de har de nästan 2 000 år gamla erotiska texterna i Kama Sutra och de 1 000 år gamla erotiska skulpturerna i Khajuraho. Där är sexscenerna varken förvandlade till symboler eller försedda med skygglappar som ger signaler om ett samhälle som räds sexualiteten. Och hur kan man beskriva ett land med 1,1 miljarder invånare ("vi, om några, vet väl hur man gör barn, he, he ...") som sexuellt puritanskt?

Men att det fanns en palatskultur för flera tusen år sedan som verkade ha ett öppet förhållningssätt och att folk idag gör många barn inom äktenskapet är en sak. Att inte ens gifta par promenerar hand i hand eller ses kramas offentligt är en annan. Till och med den mest försiktiga kroppskontakt mellan man och kvinna inför åsynen av andra är fortfarande praktiskt taget tabu.

Kondomföretaget Durex globala sexundersökning från 2005 talar ett tydligt språk: den genomsnittliga sexdebutåldern i Indien 19 år och 1 månad. (Värdsgenomsnitet är 17,3 år. I Sverige är genomsnittsåldern för sexdebuten 16,1 år.)

Samtidigt är den genomsnittliga åldern för giftermål låg i Indien. Tidigast gifter sig outbildade och fattiga på landsbygden. Utbildade kvinnor i städerna väntar ofta allt längre att gifta sig av det enkla skälet att det är svårt att kombinera karriär med barn.

Kama Sutras kärlekslära är dessutom praktiskt taget död i Indien. På frågan om man någon gång praktiserat tantrisk sex svarar bara 2 procent av indierna i undersökningen ja. Till och med protestantiska Sverige har fler utövare av tantrisk sex i Kama Sutras anda än Indien: här svarade 3 procent ja på den frågan. I Honkong är världsledande på "indisk sex": här har 75 procent testat Kama Sutras yogaliknande samlagsställningar.

Några oomtvistade slutsatser:

1. Genomsnitts-indiern gifter sig tidigt.
2. Genomsnitts-indiern gör sin sexdebut sent.
3. Genomsnitts-indiern har sällan sex innan de gifter sig.
4. Indiens sexuella kulturarv tas inte på allvar.

Samtidigt är Indien inte längre det där landet där man aldrig ser halvnakna människor på bild. Reklam som riktar sig till medelklassen spelar numera ofta på sexuella teman, precis som i väst.

I Bollywoodfilmerna finns dock fortfarande ett kodspråk: inga explicita sexscener, men danser och sånger som är koreograferade dansversioner av sexscener - alltså ett slags symbolisk sex.

Sammantaget bäddar detta för stor tonårsfrustration.

Dels matas indiska ungdomar med samhällets värderingar om att sex före äktenskapet är syndigt, fult och för flickor i vissa fall till och med en social katastrof med förödande personliga konsekvenser.

Dels matas de med bilder från en alltmer sexualiserad reklamvärld.

Durex undersökning omfattar både fattiga och rika. Men frågar du runt bland medelklassungdomar i storstäderna är bilden en annan: där har nya värderingar brytit in och där gäller definitivt inte längre tabut om att vänta med sex till bröllopsnatten.

Ladda ner Durex undersökning.

Indien siktar mot stjärnorna

Indien ger sig nu på allvar in i rymdindustrin. Igår sköt Indien upp en raket från Sriharikotabasen utanför Madras i Tamil Nadu med tio satteliter för att få fart på sitt rymdprogram.

- Ett historiskt ögonblick för oss, eftersom det är första gången vi skickat upp tio satteliter med en raket, sa G Madhavan Nair, ordförande i statliga Indian Space Research Organisation (Isro), enligt BBC.

En av satteliterna har med sig en kamera som ska leverera högupplösta bilder som Indien tänkt använda som underlag för olika infrastruktur- och naturresursprojekt.

Indien startade sitt rymdprogram redan 1963. Landet bygger sina egna satteliter och raketer och har alltid skickat upp dem från sin bas i Indien.

Indien planerar att inom 6-7 år skicka upp egna austronauter från sin bas utanför Madras. Det finns också planer på obemannade expeditioner till månen och mars.

Rymdprogrammet producerar en del nytta för Indien och nuförtiden också en del inkomster från andra länder som vill få lift upp i rymden med Indiens raketer. Det finns också pengar att tjäna på att sälja information på en komersiell marknad (kartor, sattelitbilder, klimat- och miljöforskning ...)

Men rymdprogrammet handlar också om att skaffa sig prestige och oberoende. Med ett eget rymdprogram följer internationell pondus och säkerhetspolitiskt manöverutrymme, men också kritik för att landet siktar mot stjärnorna innan man fixat primärvård, grundskolor och försörjning till de fattigaste.

Se uppskjutet på BBC.

För bibehållen fred: låt Indien och Kina få va med

För 300 år sedan stod Indien och Kina för hälften av världsekonomin. I mitten av 1900-talet hade de båda ländernas andel av jordklotets samlade ekonomi krympt till mindre en femtedel.
Nu håller de, som bekant, på att återta sin historiskt starka roll.

När världsordningen rubbas av att ett eller flera länder snabbt ökar sin makt – ekonomiskt, politiskt, militärt … – brukar det leda till krig. Men sedan mitten av 1900-talet är läget annorlunda. Sedan dess har inte stora maktförskjutningar automatiskt utlöst förödande förstörelse av mänsklig strävan.

Indien och Kinas snabbt stigande ekonomiska styrka behöver heller inte göra det, menar Kishore Mahbubani i sin nya bok The New Asian Hemisphere.

De asiatiska ländernas ambitioner handlar inte om att dominera väst, utan om att efterlikna (replicate) väst, anser Mahbubani, samtidigt som Asien ser till att vrida till den västerländska erfarenheten så att den passar asiatiska mönster.

Men det finns ett hot. Hotet kommer från de odemokratiska internationella institutioner som skapats efter andra världskriget, FN:s säkerhetsråd, G7, Internationella valutafonden, Världsbanken med flera. Idag domineras de av väst. Om inte de växande ekonomierna släpps in där och får lika stort inflytande som länderna i väst kommer det nya världsläget att leda till spänningar.

Men, om Indien, Kina, Brasilien med flera får vara med, skriver Mahbubani, då kan vi se fram emot några århundraden av fred och stabilitet.

Kishore Mahbubani är professor på Lee Kuan Yew School of Public Policy i Singapore och har i över tre decennier jobbat som diplomat för Singapore. Han har skrivit flera böcker (Can Asians Think?, Beyond the Age of Innocence) och skriver analyser och kommentarer för Los Angeles Times, Newsweek, The Guardian, Hindustan Times med flera. Hans hemsida hittar du här.

Föredrag om Indiens säkerhetspolitik

India and the security environment in South Asia

FÖREDRAG AV KRISHNAN SRINIVASAN

Måndagen den 12 maj kl 19.00

Krishnan Srinivasan är f d kabinettsekreterare på indiska UD och var därmed Indiens högsta diplomat.

Han har varit ambassadör i Zambia, Botswana, Nigeria, Benin, Kamerun, Nederländerna och Bangladesh.

Åren 1992 till 1995 var han Secretary och 1995 Foreign Secretary. Han har också innehaft olika akademiska uppdrag såsom föreläsare i bla London, Oxford, Nederländerna och nu senast i Uppsala.

Han har även skrivit några böcker, bl a Tricks of the Trade (2000); The Rise, Decline and Future of the British Commonwealth (2005); The Jamdani Revolution; Politics, Personalities and Civil Society in Bangladesh (2007) och The Ugly Ambassador (2003).

TID: Måndagen den 12 maj kl 19.00

PLATS: Restaurang Maharaja (en trappa ner), Timmermansgatan 35, Stockholm. T-bana Mariatorget.

Efter föreläsningen kan de som vill äta middag tillsammans - på egen bekostnad. Ett bra sätt att mingla med föreläsaren och andra föreningsmedlemmar!

ALLA ÄR VÄLKOMNA!

Arrangör: Svensk-Indiska Föreningen

För icke medlemmar: entré 50 kr per person, alternativt kan man lösa medlemsavgift (150 kr, student 100 kr) vid dörren.

Indien vägrar gå Washingtons ärenden i Iran

USA försöker använda Indien i det storpolitiska spelet kring Iran.

USA vill som bekant få Iran att sluta tillverka anrikat uran, eftersom man misstänker att det ska användas till landets kärnvapenprogram. (Teheran förnekar förstås att landets uranbränsleproduktion har med kärnvapen att göra, och hävdar att det enbart handlar om civil användning.)

Därför har USA bett Indiens regering att utöva påtryckningar på Iran att sluta med sin uranbränsleproduktion.

Men Indien säger nej.

Indiens utrikesminister säger att varken Indien eller Iran behöver råd om hur man ska sköta sina bilaterala relationer. Indien har haft bra relationer med Iran i århundraden och vill sköta dem utan yttre inblandning.

För någon vecka sedan kom Indien och Iran överens om att Indian Railways ska rusta upp och utveckla Irans järnvägar. Indien och Iran förhandlar också om att bygga en gasledning från Iran till Indien (via Pakistan) – ett projekt värt drygt 40 miljarder kronor, som kommer att lösa Indiens problem med konstant energibrist. I nästa vecka kommer Irans president Ahmadinejad på officiellt besök till New Delhi.

Frågan har en inrikespolitisk dimension i Indien. USA och Indien står inför att skriva under ett avtal där Indien ska få del av amerikansk kärnkraftsteknik och kärnkraftsbränsle. Ett avtal som kongresspartiets alliansparti i regeringen, Communist Party of India (Marxist), kritiserat.

När New Delhi säger nej till USA:s begäran att gå Washingtons ärenden i Iran är det ett sätt för Manmohan Singh och kongresspartiet att blidka kommunistpartiet och andra kritiker av det indisk-amerikanska kärnkraftsavtalet.

Nyckeln till Bombay

Trafiken flyter trögt på Mahim Causeway, vägen som förbinder den välmående medelklassförorten Bandra (där många Bollywoodstjärnor bor) med Dharavi (Asiens största slum).

Cucu Godhwani och jag sitter i en bucklig Fiat Padmini-taxi, en indisk variant av 1958 års modell av Fiat 1100, en av Bombays alla paradoxer. I Indiens kapitalstarkaste stad – finansiellt centrum med rekordtillväxt och en börs som de senaste fyra åren stigit med 400 procent – är en halvsekel gammal bilmodell förhärskande.

Vem är Cucu Godhwani? Jo, en man som jag pratade med på planet tillbaka hem från Madras. En man som också symboliserar Bombays halsbrytande kontraster: han har sitt arbete i en läderfabrik som ligger i slummen i Dharavi och sitt hem i Bombays finaste kvarter på Malabar Hill.

På taxibilarnas motorhuvar sitter ålderdomliga taxametrar som visar vad din resa skulle ha kostat om klockan stannat 1967. Men chauffören har en konverteringstabell i handsfacket så att han snabbt kan se vad inflationen åstadkommit. 12 rupier på taxametern … få se här, betala 169 rupier.

Cucu Godhwani har för säkerhets skull en egen tabell i kavajfickan så att han kan dubbelkolla vad chauffören kommit fram till.

– Jag har bott hela mitt liv i Bombay. Jag är streetsmart, det är bara nykomlingar som blir lurade.

– Jag har bara bott här en månad, säger jag.

– Här, ta min tabell! Använd den! Låt dig inte skörtas upp!

Tacksamt tar jag emot konverteringsnyckeln, känner mig genast mer hemmastadd i staden.

Vem vinner indiska valet 2009?

Om drygt ett år är det val till parlamentet i New Delhi.

Sedan valet 2004 styrs Indien av en koalition ledd av kongresspartiet, som då vann valet framför allt med löften om en politik som skulle gynna de fattigaste.

Mot kongresspartiets koalition står största oppositionspartiet, hindunationalistiska BJP, som också måste ta hjälp av andra partier för att ha en chans att få majoritet.

Några reformer för stöd till de fattigaste har införts sedan 2004, liksom ett skuldsaneringsprogram till bomullsbönder i kris. Men ännu väntar väljarna på att premiärminister Manmohan Singhs utfästelser om en "new deal" ska omsättas i konkreta åtgärder. Ännu har ingen sett de utlovade massiva och effektiva insatserna för att snabbt minska fattigodmen.

Andra brännheta frågor i valet är regeringens avtal med USA om att få köpa civil kärnkraftsteknologi och bränsle. Koalitionkompisarna i kommunistpartiet CPI (M) är emot avtalet, liksom oppostionspartiet BJP.

Globalisering är en het fråga när det gäller Indiens jordbruk, där ökat internationell konkurrens ges skulden för indiska bönders kris. Även beslutet att tillåta utländska matbutikskedjor att etablera sig i Indien, och därmed slå ut indiska basarer och småbutiker, kommer nog bli en brännande valfråga.

Valrörelsen kommer också handla om muslimers och andra minoriteters status, liksom förslagen på höjda kvoter för lågkastiga till statliga jobb, utbildningar och politiska församlingar.

De urusla vägarna landet runt anses vara ett av Indiens störa utvecklingshinder, vilket säkert också kommer att leda till vidlyftiga löften om nya fina motorvägar.

Det kommer med andra ord att bli en spännande valrörelse.

Har du koll på indiska partier? Nej, trodde väl det. Här är en uppfräschning av baskunskaperna (partierna i bokstavsordning):

BSP, Bahujan Samaj Party.
Partisymbol: elefant.
Grundat 1984.
Vänsterparti som framför allt representerar daliterna, de lågkastiga. Har aldrig fått mer än tre–fyra procent av rösterna till parlamentet. Men i delstaten Uttar Pradesh, där man flera gånger har suttit i delstatsregeringen, har man egen majoritet sedan valet i maj 2007.

BJP, Bharatiya Janata Party.
Partisymbol: Lotusblomma.
Grundat 1980.
Leds av den hårdföre hindunationalisten Lal Krishna Advani. BJP regerade Indien tolv dagar efter valet 1996 och hela perioden 1998–2004. Då var dock en annan BJP:are premiärminister: den mer moderate Atal Bihari Vajpayee. BJP är Indiens näst största parti efter Kongresspartiet.

CPI, Communist Party of India.
Partisymbol: Hammaren och skäran.
Grundat 1925.
Doktrinärt kommunistparti som fram till 1990 slaviskt följde dekret från Moskva. Blev världens första regerande kommunistiska parti i en demokrati när man 1957 vann delstatsvalet i Kerala. Splittrades 1964 i CPI och CPI (M).

CPI (M), Communist Party of India (Marxist).
Partisymbol: Hammaren och skäran.
Bröt sig 1964 loss från moderpartiet CPI, och orienterade sig bort från Moskva.
I dag Indiens största kommunistparti. Har successivt reformerat sin politik, men ändå behållit den kommunistiska ideologin. I valen till parlamentet har partiet sällan fått mer än fem–sex procent av rösterna. I delstaterna Västbengalen, Kerala och Tripura är CPI (M) största parti och sitter i regeringsställning.

INC, Indian National Congress.
Kallas ofta kort och gott för kongresspartiet.
Partisymbol: Handflata.
När Indien blev självständigt 1947 omvandlades självständighetsrörelsen, som grundades 1885, till kongresspartiet. Hade regeringsmakten 1947–77, 1980–89 och 1991–96, och har den sedan 2004. Kongresspartiets ledarskikt har ända sedan självständigheten dominerats av familjen Nehru-Gandhi. Har på flera sätt agerat som ett europeiskt socialdemokratiskt parti. Stor tilltro till statliga lösningar fram till 1991, därefter allt mer marknadsliberala.

NCP, Nationalist Congress Party.
Partisymbol: Klocka som visar tiden 10.10.
Bildades 1999 av tre uteslutna kongresspartipolitiker.
Hyllar federalism och jämlikhet, men befinner sig aningen vänster om Kongresspartiet, som man sedan 2004 samregerar med i den federala regeringen. Har sitt starkaste fäste i delstaten Maharashtra.

Shiv Sena.
Partisymbol: Pilbåge.
Hindunationalistiskt parti grundat 1966 av Bal Thackeray, som fortfarande sitter i partiledningen.
Har sin bas i delstaten Maharashtra. Partiet ingick i den BJP-ledda koalition som regerade 1998–2004, men har aldrig fått mer än ett par procent av rösterna till parlamentet i New Delhi. Styr Bombays storkommun tillsammans med koalitionspartier.

Bollywoods svenska röst

Han sjunger playback för skådisar som Shah Rukh Khan och Sanjay Dutt och skriver filmmusik till Bollywood.

Hans syns ofta i indiska MTV och när han står på scen och sjunger är det tiotusentals i publiken. Han är född i Indien, men har bott nästan hela sitt vuxna liv i Stockholm och är svensk medborgare.

I Indien har han stjärnstatus, i Sverige är han helt okänd.

Han heter Neeraj Shridhar, kallar sig Bombay Viking, bor numera i Bombay men har sitt hjärta i Sverige. Om han går ut på gatan i Indien får han svans av unga beundrare bakom sig, alla vill ha autografer.

– Jag hade ett nyårsgig i New Delhi och tänkte ta en promenad vid Connaught Place i centrum, men folk skockades runt mig. Jag fick hoppa in i bilen igen, det blev för jobbigt, berättar han när vi träffas i hans lägenhet i Bombayförorten Andheri.

Hans band heter Bombay Vikings och består förutom av honom själv också av svenska musikerna Oscar Söderberg och Mats Olsson. De spelar pop med influenser av soul, rock och Bollywood – ”Abba, Roxette och Björn Skifs har betytt mycket för mig” – i form av omtolkningar av indisk filmmusik, men också helt egna låtar. Han spelas ofta i indiska MTV och ger konserter över hela Indien.

Han har också uppträtt i Sydafrika, Kenya, Dubai, Surinam, Europa, USA och på Fiji inför publikhav på tiotusentals människor.

– I Surinam grät och skrek flickorna. Jag kände mig som en i Beatles. Och så ville de att jag skulle vinka från hotellbalkongen. Då kände jag mig som Mikael Jackson, säger han och lägger in en prilla General, som en svensk vän som ofta reser till Indien brukar ha med sig.

Han sitter tillbakalutad i en svart skinnfåtölj framför ett stort glasbord med indiska gudafigurer. På väggen afrikanska masker och en jättelik plasmateveskärm.

– Men jag har aldrig uppträtt i Sverige, säger han. I mitt andliga och kulturella hemland är jag helt okänd. Men det är ganska skönt. Det är underbart att promenera omkring i Märsta och Sollentuna, där jag bodde förut, utan att behöva skriva autografer.

Ja, Sverige är hans hjärteland, trots att han är född indier.

– Blir det krig mellan Sverige och Indien då krigar jag för Sverige. Om Sverige möter Indien i tennis då hejar jag på Sverige.

Han säger att han älskar det ”normalsvenska”: Maxi stormarknad, Pressbyråns grillkorv, färdigmat från Findus och filmen Sällskapsresan. Men efter 25 år i Sverige flyttade han för några år sedan tillbaka till Indien. Det är här han är känd, det är här han kan arbeta och tjäna pengar.

– Men jag vill betala tillbaka till Sverige för att allt landet gett mig. Utan Sverige hade jag inte varit känd musiker i Indien.

Som 18-åring lämnade han Indien och flyttade till Sverige, där hans äldre bror redan bodde sedan några år. Han diskade i hotellrestaurang, städade på nattklubb och jobbade med cateringmat och taxfreeleveranser på Arlanda. Men på kvällarna och nätterna skrev han musik hemma i lägenheten och drömde om att kunna leva på sin musik. Till slut sa han upp sig för att slippa de tidiga morgnarna och var arbetslös ett tag. Sedan fick han tipset att söka starta eget-bidrag från Arbetsförmedlingen.

Bidraget blev hans räddning. Han investerade i inspelningsprylar, började komponera och skicka låtar till producenter i Indien. Det dröjde inte länge innan han fick napp.

Han började åka i skytteltrafik till Bombay, spelade in skivor, blev intervjuad i teve och fick erbjudanden om att sjunga playback för stora skådisar i Bollywood: hittills har han varit Shah Rukh Khans, Abhishek Bachchans och Sanjay Dutts röst i olika sång- och dansnummer.

Till slut insåg han att det skulle bli billigare och enklare om han bodde där han hade jobbet. När han på en resa till sitt gamla hemland träffade Nikila bestämde han sig.

Han och tog sitt pick och pack och flyttade tillbaka.

I dag är han 45 år och bor med sin nya fru, deras ett år gamla son och sin 19-åriga dotter från ett tidigare förhållande i Sverige. Studion har han hemma i lägenheten: ett rum belamrat med mixerbord, Macar, instrument och stora högtalare. Här har han skapat titellåten till kassasuccén Bhagam Bhag som hade premiär 2006.
Han ursäktar sig, säger att han måste mixa klart en låt som han ska leverera redan ikväll till en ny film regisserad av Sanjay Gupta. Han slår sig ner framför bildskärmen och klickar på olika reglage i ljudregeringsprogrammet.

– Lyssna, säger han och höjer volymen så att högtalarmembranen vibrerar, vad tycker du, låter det inte lite svenskt åttiotal, lite Roxette?

Neeraj har flera visioner. Han vill göra Sverige berömt i Indien – ”I dag vet alla tack vare Bollywood var Schweiz ligger, men Sverige har de inte hört talas om” – och knyta kontakter mellan svenska och indiska musiker, regissörer, ljudtekniker, producenter.

– Jag jobbar hårt på att Bollywood ska filma i Sverige, världens vackraste land. Varför inte svenska fler svenska musiker som skriver musik till Bollywood? Varför inte Bollywoodfilmer med svenska skådespelare som dubbas till hindi?

Nyhet! Åk tåg Calcutta-Dhaka

De stängda gränsernas politik är på väg att avvecklas.

Mellan Indien och Pakistan har det öppnats gränspassager och startats tåglinjer i flera år. Nu är det dags för ett hål i gränsstängslet också i öster - det ska bli lättare att ta sig de 50 milen mellan de båda bengaliska megastäderna - från Calcutta i Indien till Dhaka i Bangladesh, olyckligt separerade, åtskiljda av kolonialism, religion och nationalism.

Efter mer än 40 års uppehåll har passagerartrafiken på järnvägen mellan de båda städerna återupptagit. Idag måndag gick de första tågen.

Tågets namn? Jo, Maitreyi Express, det vill säga Vänskapsexpressen.

Dock krånglar gränspoliserna rejält. Fyra timmar tar gränskontrollen, enligt BBC:s korrespondent, som provåkt.

Men man får vara glad för att det överhuvud taget går ett tåg.

Nyheten bär på ett hopp: mer avspänning, öppnare gränser och därmed också ökad handel mellan Sydasiens länder.

Indien satsar på Afrika

Kolonialismen och imperialismen byggde på att västerlandet var centrum och kolonierna periferi.

Periferin (Indien med flera) odlade och utvann råvarorna till låg förtjänst. Råvarornas kickades därefter till centrum (Storbritannien med flera), där de förvandlades till färdiga produkter till hög förtjänst. Produkterna såldes sedan i såväl centrum som periferi till ännu högre förtjänst.

Summa summarum: de stora förtjänsterna gick till centrum/väst/Storbritannien.

De små inkomsterna gick till periferin/kolonierna/Indien.

Men nu byggs globala tvärförbindelser mellan länderna i periferin.

Kina har länge varit på gång i Afrika. I slutet av 2006 ordnades ett kinesiskt-afrikanskt toppmöte i Peking för att ytterligare stärka banden. Kinas ambition: att komma åt Afrikas råvaror.

Nu är Indien på gång med en motsvarighet till Europas ”Scramble for Africa” för hundra år sedan. Indien har kopierat Kinas recept och har denna vecka i New Delhi ordnat ett toppmöte med fokus på relationerna - politiska och ekonomiska – till Afrika.

Även för Indien handlar det om att få tillgång till afrikansk olja och gas till sin snabbväxande ekonomi. Samtidigt är Afrika en bra marknad för indisk högteknologi.

I motsats till Kina styrs Indiens utrikespolitik mer av principer och mindre av opportunism. Det finns också tendenser till att Indien kommer att satsa mer på Afrikas bräckliga demokratier, medan Kina inte drar sig för att alliera sig med dikaturer och förtryckarregimer, som den i Sudan.

- Ingen förstår bättre än Indien Afrikas behov av att bygga en mer jämlik global ekonomisk och politisk ordning, sa Indiens premiärminister Manmohan Singh på toppmötet och lovade stora indiska biståndsinsatser till Afrika.

Kanske börjar vi se en ny världsordning: Afrika står för råvarorna, som därefter blir produkter i Indien och Kina för att sedan säljas i Europa och USA. Fast även den beskrivningen måste kompletteras med det faktum att Afrika är en snabbt växande för indiska och kinesiska produkter.

Frågan är förstås var dagens centrum ligger.

Svaret är nog: det finns flera centrum.

Imperialismen i sin ursprungliga form är död och begraven sedan länge. Nu börjar dessutom USA:s världsdominans att avta.

Kanske är Kinas och Indiens kamp om Afrika början på den post-amerikanska världsordningen.

Läs intressant rapport om Indiens satsning på Afrika från brittiska tankesmedjan Chatham House.

Föredrag om Indien nästa onsdag

Sista föreläsningen denna vår om Indien - elefanten som började dansa med bildspel av Håkan Elofsson – som har tagit bilden från Churchgate Station i Bombay som du ser här bredvid – blir på onsdag om en vecka, det vill säga 16 april, i Stockholm.

Alla välkomna!

Jag kommer att berätta om och visa bilder från Indiens mångfald,historia, språk, kultur, mat och sevärdheter.

Jag kommer också att sälja mina senaste Indienböcker till rabatterat pris, passa på:

Indien - elefanten som började dansa - 200 kr
Moderna Indien - 150 kr
Indien - personlig guide - 150 kr

När: Ons 16 april kl 19.
Inträde: 20 kr.
Var: Internationellt kulturcentrum, Bondegatan 39, Stockholm.
Arr: Internationellt kulturcentrum.

Vill du boka en Indienföreläsning av mig, klicka då här!

Indiska IT-företag flyttar österut

Det har börjat bli för dyrt i Indien.

Det tycker i alla fall flera indiska IT-företag som därför planerar att ta indisk personal, pick och pack och flytta österut till Malaysia.

Känns paradoxalt: Indien som alltid brukar räknas som det billigaste av det billiga. Lägre priser finns inte - i alla fall inte på jorden. Trodde man.

- Företagsskatten är tuffa 33 procent. I Singapore är den bara 18 procent, som högst, klagar styrelseordförande i indiska IT-bolaget Blueshift, Sankaran P Raghunathan.

Man undrar var alla indiska skattepengar tar vägen - inte är det till primarvård och grundskola i alla fall. I alla fall når de inte fram - de statliga medel som anslås rinner ut i många fula hål och ner i många lägre tjänstemäns privata fickor.

Det är ingen kontroversiell åsikt. Fråga någon på finansministeriet i Delhi - de håller med om påståendet om den förskräckliga korruptionen på lägre nivåer.

Men vad säger personalen om att deras jobb flyttar utomlands?

Anställda på ett IT-företag, som BBC talat med, är jätteglada över flyttplanerna och följer gärna med till Malaysia. Härligt med nya erfarenheter, resonerar de.

Läs reportaget på BBC:s hemsida idag.

Idrott och politik hör ihop

Visst hör idrott och politik ihop.

I alla fall när en regim som snart står värd för sommar-OS inte drar sig för att få blod på sina händer för att kuva ett minoritetsfolk. Som tur är kan kritik mot Peking uttryckas av idrottsmän i omvärlden.

De svenska OS-delegaterna är för fega, de flesta av världens elitidrottsmän är för fega - eller apolitiska.

Men i Indien finns det åtminstone en som är modigare - eller mer politisk.

Kaptenen i det indiska OS-laget i fotboll - Baichung Bhutia - vägrar nämligen att bära den olympiska facklan när den ska färdas genom Dehli senare i april. Han vägrar i protest mot att de kinesiska myndigheterna med våld slagit ner protesterna i Tibet, vilket lett till minst 140 dödsoffer.

- Detta är mitt sätt att stödja Tibets folk och deras kamp. Jag är emot våld i alla dess former, säger Bhutia enligt Times of India.

Jag vill höra mer sånt från idrottsmän som ska till Peking. De kan ju för all del åka och tävla - men de kan ju först uttrycka en åsikt. Den är guld värd när det gäller att påverka Kina.

Den amerikanska drömmen lockade indier

Hundra indier som lockats till USA med löfte om guld och gröna skogar har genomfört en marsch till Washington DC för att protestera mot att de utnyttjas som "slavarbetskraft".

Amerikanska rekryterare i Indien fick männen på kroken genom att locka med ett erbjudande de inte kunde tacka nej till. För 20 000 dollar lovades de ett nytt liv, jobb i USA och framgång och lycka.

Företaget som lockade dem, Signal International registrerat i delstaten Mississippi, nekar till anklagelserna om slavliknande arbetsförhållanden. De anklagar istället rekryteringsfirman, Global Resources, för att ha gett indierna falska löften.

Nyheten, som BBC skriver om idag, påminner skrämmande mycket om handlingen i Hari Kunzrus bok leela.exe - läs den.

Det är en fantastisk, rolig, dråplig och samtidigt allvarlig bok om det öde som mötte Arjun Mehta, datanörd från New Delhis sattelitstad Noida, när han lockades av den amerikanska drömmen och blev virusjägare, om än på assistentnivå, på ett av Silicon Valleys största datorsäkerhetsföretag.

Hans hämnd, närd av kärleken till Bollywoodskådespelaren Leela Zahir, var gruvlig och finurlig. Han förvandlade nämligen henne till jordklotets mest spridda datorvirus, därav bokens titel.

Läs också min artikel om Hari Kunzrus roman och sattelitstaden Noida, publicerad i DN 15 januari 2007 och därefter här på bloggen.

Konflikt mellan miljö och fattigdomsbekämpning

Indiens finasminister P Chidambaram tycker att det vansinnigt att de industrialiserade länderna odlar grödor som används som biobränsle istället för mat.

Han anser med rätta att det är upprörande eftersom den fattiga delen av världen samtidigt kämpar med stigande matpriser och att världen just nu upplever stor osäkerhet kring livsmedelsförsörjningen - en situation skapad av det faktum att allt större kvanititeter majs, sojabönor och sockerrör används för att fylla bilarnas soppatankar.

Priset på bland annat majs har fördubblats sedan 2004.

Chidambaram pekar särskilt ut USA där 20 procent av majsskörden går till biobränsle.

Den indiske ministerns uttalande är intressant för att det sätter fingret på en av vår tids stora konflikter: den mellan fattigdomsbekämpning och kampen mot klimatförändringarna.

Vi kommer att få höra fler liknande beskyllningar i framtiden.

Framtiden kommer att bjuda på blockader, väpnade konflikter och allianser styrda av hur länderna agerar i förhållande till å ena sidan fattigdom och å andra sidan miljön.

Sverige kanske kan förklara sig neutralt.

Mer om vad ministern sa om biobränsle finns att läsa på BBC:s hemsida.

Kör indiskt! Kör Jaguar och Land Rover!

Det har pratats om affären i över ett år. Men nu är den klar. Indiska Tata blir ny ägare till de brittiska symbolbilarna Jaguar och Land Rover

Fast bilarna har inte varit brittiska på ett tag. Bilmärkena ägs av amerikanska Ford.

Fram till nu.

Hädanefter ägs de av en koncern med huvudkontor i Bombay, ett företag som startade som bomullsväveri i Indien, då styrt av britterna, i slutet av 1800-talet.

Indien kolonialiserar världen och Imperiet slår tillbaka, som indiska tidningar bitterljuvt skrev när planerna på köpet blev offentliga förra vintern.

Kör indiskt! Kör Jaguar och Land Rover!

Läs min analys av Indiens företagsköp utomlands, sänd förra året i Obs i Sveriges Radios P1.

120 miljoner klimatflyktingar från Sydasien

Ytterligare 75 miljoner bangladeshier och 45 miljoner indier - sammanlagt 120 miljoner människor - kommer att bli hemlösa före år 2100.

De blir Sydasiens nya klimatflyktingar, offren för utsläppen av växthusgaser och dess effekter på klimatet. En katastrof orsakad av hela mänskligheten, men mest av de tidig-industrialiserade länderna i Nordamerika och Europa.

Kort sagt: Indien och Bangladesh får betala det högsta priset för ett problem i huvudsak orsakat av väst. Eller uttryck annorlunda: Syd får lida för Nords synder.

Växthuseffekten får, som jag skrev i min bok Indien - elefanten som började dansa (Bilda 2007), glaciärerna i Himalaya att smälta och rinna ut i havet. Det låglänta deltalandskapet Sundarbans i Västbengalen och kanal- och sjösystemet Backwaters i Kerala, liksom hela grannländerna Bangladesh och Maldiverna, dränks i vattenmassorna. På sikt torkar Nordindiens stora floder ut och Gangesslätten förvandlas till öken.

De flesta kommer att få lämna sina hem på grund av att havsnivån stiger och torka orsakad av sjunkande grundvattennivåer.

Uppskattningen av 120 miljoner klimatflyktingar finns i en ny rapport från Amnesty, som också konstaterar att antalet klimatflyktingar kommer att vara tio gånger fler än flyktingarna efter delningen av Indien i samband med självständigheten 1947.

Idag bor ungefär 130 miljoner människor i Indien, Pakistan och Bangladesh i områden upp till 10 m ö h.

Redan nu finns anledning att oroa sig. Indiens väder - normalt styrt av de regelbundna nordost- (okt-dec) och sydvästmonsunerna (juni-sept) - är på väg att bli mindre förutsägbart.

Både perioder medå ena sidan torka och å andra sidan kraftiga kraftiga cykloner med stora mängder regn har blivit vanligare sedan 70-talet. Samtidigt har Himalayas glaciärer krympt.

120 miljoner sydasiatiska kilamtflyktingar! Var ska de ta vägen? Jo, från lågt belägna Dhaka, Calcutta, Bombay och Madras till högt belägna Delhi, Bangalore and Ahmedabad.

- De här städerna [som redan växer snabbt på grund och upplever snabb ekonomisk tillväxt] måste förbereda sig för att husera enorma mängder migranter från kustområdena, säger författaren till Amnestyrapporten, klimatexperten Sudhir Chella Rajan, enligt BBC.

Delhi får beröm för sin kollektivtrafik

Indiens premiärminister Manmohan Singh berömmer huvudstaden New Delhi och dess politiska ledning för det framgångsrika miljöarbete som utförts.

Berömmet tillfaller stadens styre och dess högste politiker, Sheila Dikshit.

Singh sade vid en ceremoni i samband med invigningen av ett nytt kraftverk att Delhi är Indiens snabbast växande storstadsområde

- Jag drar mig inte för att säga att Delhi idag är en av de renaste, grönaste och vackraste städerna i landet, sade premiärminister Singh, enligt Times of India.

Delhi är tillsammans med Bombay och Bangalore en av världens snabbast växande städer. Men det är bara i Delhi som befolkningsboomen och den goda ekonomiska tillväxten har parats med en massiv satsning på kollektivtrafik (tunnelbanan invigdes för några år sedan) och förbud mot diesel till förmån för naturgas i stadens taxibilar, rikshor, lastbilar och bussar.

Tidningen Forbes har dock en annan syn på Delhi. När redaktionen gjorde en lista över över världens mest förorenade städer hamnade Delhi på den föga hedrande topplistan.

Jag skrev om Forbes skitiga städer-lista på bloggen nyligen - läs!

Hinduer och muslimer hedrar varandra

Holi khelen padh ke bismillah, la-ilaha-illallah ...

Låt oss fira Holi genom att åkalla Guds namn, Allah, Allah

Så står på väggarna i sufihelgedomen tillägnad Abdul Samad Rehmatullah, belägen i staden Ahmedabad i delstaten Gujarat i västra Indien.

Vad är för kontsigt med det? Jo, helgedomen är muslimsk, det gudsnamn som ska åkallas är Allah, men festivalen som ska firas är hinduisk.

Det handlar faktiskt inte om något alldeles ovanligt. Ända sedan den muslimska mogulerna styrde Indien (1500-1700-talet) har det funnits en utbredd kult av muslimska sufihelgon som utövats av såväl hinduer som muslimer. Traditionen med flera hundra år på nacken, är att muslimerna hedrar hinduerna vid tiden för den hinduiska holifestivalen (som bland annat bjuder på det berömda "kriget" med röd färg) och hinduerna hedrar en parallell muslimsk högtid.

"Det är denna typ av tolerans som ensam kan hålla vårt land enat", skrev Högsta domstolen nyligen i ett beslut med referens till den muslimska traditionen att fira hinduiska holi i västra Indien.

"Över min döda kropp": Goa anno 1987

Publicerar här – med anledningen av de tidigare blogginläggen om Anjuna Beach – ett reportage om oppositionen mot turismen i Goa som jag skrev för 21 år sedan. Min Vagabondkollega Johan Tell var tillbaka och gjorde en uppföljare 1992 och jag skrev åter om Goas turismoppositionen 2001.

Detta reportage och Tells uppföljning publicerades också i en bok, Indien - Curryexpressen (Vagabond 1997), som är slutsåld men finns på många bibliotek.

Men som sagt - här är Goareportaget anno 1987:

När dagen gryr och den svala morgonluften ännu härskar över Goas blänkande, vattenfyllda risfält, då vaknar professor Sergio Carvalho i sin lägenhet i utkanten av staden Mapusa av att det bankar på dörren.

Han skruvar på sig mellan lakanen, gnuggar sig sömndrucket i ögonen och viskar till sin fru att det nog är bäst att han går och ser efter vem som bankar så envetet. Han gläntar försiktigt på dörren och ser två gängliga polismän i sandbruna uniformer som står ute i trapphuset och stampar otåligt.

Sergio Carvalho förstår genast vad de vill. Han klär på sig, säger adjö till sin hustru och låter polismännen föra iväg honom till arresten i stadens polisstation.

När Sergio Carvalho kommer till polisstationen är det bara en timme kvar tills det chartrade planet från flygbolaget Condor, fullt med tyska charterturister, landar på Dabolim-flygplatsen mitt i den frodiga djungeln några mil söderut.

När turisterna kliver av planet, in i bussen och åker till sina hotell måste professor Sergio Carvalho hållas under uppsikt. För de ansvariga politikerna vill inte att uppståndelsen utanför den lilla ankomsthallen två veckor tidigare ska upprepas.

Sergio Carvalho föses in i den svala arresten med dess fuktfläckiga, krackelerade cementväggar.

– Du vet, det är enbart i förebyggande syfte, urskuldar sig polismannen och slår igen gallergrinden.

Den där lördagen för två veckor sedan när de allra första charterturisterna landade i Goa stod Sergio Carvalho och tolv andra aktivister i Goan’s Vigilant Army – en aktionsgrupp som protesterar mot satsningen på lyx- och charterturism i Goa – och väntade på parkeringsplatsen framför terminalen. De hade banderoller målade med texter som ”Condor Turisten, fliegt zurück” (Condor-turister, åk hem igen) och ”Uns liegt nichts an eurem lebenstil oder euer D-mark” (Vi gillar inte er livsstil och vill inte ha era D-mark).

De delade ut flygblad där de förklarade varför de ogillar charterturism i Goa och när de tyska turisterna satt sig i bussen för att åka till hotellen var det någon i aktionsgruppen som gick fram till bussen och kastade en hel korg med ruttna räkor över vindrutan och kodynga på turistmyndigheternas välkomstbanderoller och det blev ett jävla liv och det kom poliser och Sergio Carvalho, gruppens ledare, greps.

Det är därför professor Carvalho nu två veckor senare sitter inlåst igen och svär högt åt de nitiska politikerna och poliserna.

– What the hell is this? skriker han till cementväggen mitt emot, men ingen svarar och han skriker igen, irriterat:

– Har vi inte rätt att demonstrera? Vad är det här för demokrati?

Nu har det gått ytterligare några veckor, snart är det jul och i trädgårdarna runt om i Goa står pyntade julträd och mellan husen i de finare kvarteren går små grupper av barn och ungdomar och sjunger Felize Navidad och andra julsånger på portugisiska och engelska och allt känns väldigt europeiskt och inte alls indiskt.

Det är bara den drypande fuktiga, tropiska hettan som svävar dallrande över asfalten i städerna och de vindlande kokospalmer­na och de vita sandstränderna som övertygar mig om att jag inte är i Lissabon eller i London, utan på den indiska västkusten 15 grader norr om ekvatorn.

Det är söndag den 19 december 1987 och kyrkklockorna ringer i Mapusa.

Sergio Carvalho är ledig från undervisningen i filosofi på universitetet i dag och han står i hallen i sin lägenhet och ber mig komma in och vi sätter oss i vardagsrummet som är inrett med en soffa, två fåtöljer och ett soffbord med glasskiva.

– Vi vill inte ha någon lyxturistindustri med jättelika hotellkomplex i Goa, säger han och häller upp te i de vita porslinskopparna. Vi vill inte att stora hotellföretag köper mark vid kusten och gör privata badstränder så att bönderna och fiskarna trängs undan.

Han bläddrar i en bunt med papper och tidningsklipp som ligger på bordet framför honom och fiskar upp ett brev från Kay Trask, professor vid universitetet i Manoa på Hawaii.

Kollegan i Stilla havet på andra sidan jordklotet berättar i brevet hur turismen förstört Hawaiis kulturella självkänsla.

”Jag är trött på människor som säger ’Du förstår, ni måste ha turism, det är bra för er.’ Vi behöver inte turismen på Hawaii. Vi har överlevt i 2 000 år utan turister. Vi kan producera vårt levebröd själva.”, skriver Kay Trask.

Hon fortsätter:

”På tal om kulturell prostitution – varför pratar ingen om kulturell prostitution? Kulturell prostitution är när besökare tar vårt språk och våra seder och tjänar pengar på dem, det är när man bygger 35-vånings hotellkomplex på den vackra, ännu inte exploaterade marken, det är när turister tittar på oss och säger ’Kan du dansa för mig, kan du säga några ord på hawaiian.’ Det är kulturell prostitution.”

Sergio Carvalho lägger tillbaka brevet på glasbordet och säger:

– Vi vill inte ha ett nytt Hawaii här i Goa.

Han höjer rösten och frågar retoriskt:

– Är Goa till salu?

Och så svarar han förstås själv på sin fråga:

– Nej, Goa är inte till salu.

Politikerna i Goa vill nu satsa på en respektabel turism, som ska tvätta bort Goas skamfilade rykte som ett hippie- och drogparadis. Därtill en turism som drar mer pengar till delstaten. I juni 1987 förklarade ministern för turism, Luis Proto Barbosa, att nu är det dags för turismen att utvcklas – och det snabbt och effektivt. En minister från centralregeringen i New Delhi pratade om 15 nya femstjärniga hotell inom några år.

Visionen av morgondagens Goa är drömmen om ett nytt Hawaii, ett nytt Barbados, ett nytt Bali, där turisterna inte övervintrar i en billig hydda och lever på vitt ris, nej där turisterna stannar ett par veckor och spenderar minst hundra dollar om dagen.

Cidade de Goa är ett femstjärnigt hotell byggt i portugisisk stil, inhägnad strand, tennisbanor och swimmingpool. Här bor 30 av de tyska charterturister som landade på Dabolim-flygplatsen den där lördagen när Sergio Carvalho satt i arresten, oförmögen att protestera.

Jag kommer till hotellet med autoriksha, en trehjuling med matt, rostprickig gul och svart lack och trött mopedmotor som långsamt och med risk för att dö knattrar uppför den pampiga uppfarten och parkerar bredvid de stora, glänsande taxibilarna och de uniformerade vakterna som öppnar bildörrar åt turister. Det känns ungefär som Peter Sellers spartanska ankomst till societetsfesten i filmen O’ vilket party.

På hotellstranden på andra sidan receptionen sitter Edmund och Doris Peissig från Tyskland i varsin solstol. Deras resa är en kombination av en vecka i Kathmandu och två veckor på det här hotellet i Goa.

– Vi kom till Goa för att se lite av Indien, säger Doris, men nu känns det som om vi är inlåsta på det här hotellet, det är som ett läger med vakter utanför stängslen.
Edmund och Doris är lite över sextio och har rest mycket, mest på charterresor, men de har alltid försökt göra avstickare, lämna gruppen för att upptäcka själva. De vill vara fria när de reser, säger de, de vill uppleva andra kulturer och träffa folk.

Lyxhotellet Cidade de Goa ser de som en fästning, väl barrikaderad mot verkligheten runt omkring. Cidade de Goas inhägnade lyx uppfyller inte deras förväntningar på Indien.

– Vi gillar egentligen inte att ligga på inhägnade stränder, vi reser ju för att se andra länder och andra kulturer, säger Edmund – och så tar han Doris under armen och tillsammans går de ner till vattnet för att svalka sig.

En lätt bris blåser in från havet och Vagator beach norr om Panjim är fylld av en brokig samling: nakna, unga européer utfläkta i sanden, fullt påklädda indiska kvinnor som promenrerar i vattenbrynet, kricketspelande indiska män med plufsiga magar och slöa kor som ligger och dåsar i solen och lugnt betraktar uppståndelsen.

Längs stranden står flera basthyddor som hyrs av västerlänningar som bestämt sig för att stanna lite längre och därför vill leva så billigt som möjligt. I ett par av hyddorna har lokalbefolkningen öppnat enklare restauranger som serverar vad fattiga ryggsäcksresenärer vill ha när de tröttnat på traditionell, välkryddad indisk mat: omelett, stekt ris med grönsaker, banana pancake med sirap. Vid de rangliga träborden spelas backgammon till rockmusik och pratas det om den hemska bussresan mellan A och B och dagens konsistens på avföringen.

Karin och Niklas sitter på stranden. Solen dalar på himlen, eftermiddagshettan ger vika och ljuset blir rödare och varmare. De hyr ett hus Av en familj i Chapora för 60 kronor i veckan, utan dusch och med toalett ute i buskarna bland grisarna. De tänker fira jul här, hundratals mil från snögloppet, julmiddagarna och mörkret.

– Att resa i Indien, säger Karin, är mer än att resa i ett främmande land, det är en resa som skapar kontraster till livet hemma i Sverige. Jag kan aldrig riktigt förstå allt som händer här. Man får bara en ytlig kontakt med befolkningen, men den där ytliga kontakten har gett mig en viss insikt även om jag hela tiden utgår från mina perspektiv.

Såväl de fattiga ryggsäcksturisternas Chapora och Vagator beach som charterturisternas Cidade de Goa har en atmosfär av turistanläggning över sig. Men i Chapora och Vagator delar resenärerna hus med befolkningen, promenerar på bygatan bland fruktstånd, kor och konverserande bybor. Här finns inga stängsel som skiljer européerna från indierna.
Francesco Simao Fernandes är 27 år. Tillsammans med sin familj driver han en liten restaurang och ett hotell i Colva, en lång vit sandstrand i södra Goa. Till skillnad från i Anjuna, Vagator och Chapora kommer inga hippies till Colva. Här stannar turisterna på sin höjd någon vecka innan de drar vidare med buss och tåg för att uppleva Indien. Drogerna har inte fått fäste här som på stränderna i norra Goa.

– Goa ska inte satsa på charterturism, säger Francesco. Goa ska satsa på småskalig turism; familjer som hyr ut rum, små hotell, små restauranger, då stannar pengarna kvar i lokalbefolkningens fickor.

– Charterturismen gynnar inte de fattiga. Om vi får charterturism i Goa försvinner bara turisternas pengar till de stora hotellbolagens konton i New Delhi och Bombay.

På en bakgata i Panjim ligger den lokala dagstidningen The Herald. På den minimala och röriga redaktionen håller tidningens chefredaktör Rajan Narayan på med morgondagens ledare. Han sitter tillbakalutad i stolen, han har en cigarett i handen och dikterar för en sekreterare som skriver på skrivmaskin. Fläkten i taket vispar runt den kvalmiga eftermiddagsluften.

Under det senaste året har Rajan Narayan varit en av förgrundsfigurerna i kritiken mot turistmyndigheternas satsning på lyx- och charterturism i Goa. Han har skrivit flera ledare och krönikor i The Herald där han fördömt turistminister Barbosas planer på ett indiskt Costa del Sol. Hans tyngsta argument är ekonomiska.

Därför frågar jag honom om han tror att turismen verkligen kan leda till ekonomisk utveckling, till att vanligt folk får det bättre ställt.

– Ja, svarar han, turismen har skapat jobb på hotell och gett inkomster till familjer som hyr ut rum till ryggsäcksturisterna.

– Men med femstjärniga hotell och charterturism stannar bara tio procent av intäkterna kvar i Goa, resten försvinner till storstäderna och tillbaka till charterturisternas hemländer.

– Dessutom får goanerna bara de sämsta jobben, som kockar, uppassare och kypare på lyxhotellen. 85 procent av föreståndar- och chefsjobben går till folk som rekryteras från Bombay och New Delhi.

Han bläddrar i några papper, hittar siffrorna han letar efter och läser högt:

– Av de 800 miljoner rupier {1 rupie var 1987 värd cirka 50 öre} som varje år investeras i turismen stannar bara åtta procent kvar i Goa.

– Men okej, turismen har kommit för att stanna, vare sig vi vill eller inte. Turismen kan inte stoppas. Det är bara inriktningen vi kan ändra på.

Syrsor spelar i den tropiska natten och havet mullrar bakom kokospalmdungarna. I en spatiös villa i portugisisk stil inte långt från flygplatsen vankar turistminister Luis Proto Barbosa av och an. Han är bekymrad över professorn i filosofi och oppositionen mot lyxturism i Goa.

Tidigare samma dag anlände de första brittiska charterturisterna någonsin till Goa, men ankomsten hemlighölls med tanke på eventuella förnedrande protester från professor Sergio Carvalho och hans aktionsgrupp.

Charterturismen i Goa är i sin linda. Snart kommer de första sovjetiska charterturisterna och hösten 1989 arrangeras de första svenska charterresorna till Goa.

Jag sitter i ministerns vardagsrum och en tjänare bär fram ett glas med kallt vatten och en flaska importerad whisky och Luis Proto Barbosa ser orolig ut, han lägger händerna på ryggen, skakar på huvudet och sätter sig sedan i en fotölj mitt emot mig, dunkar ena knytnäven i armstödet och skriker:

– Den där professorn har fel. Fel! Vi satsar inte bara på lyxturism i Goa.

När han uttalat de orden slocknar ljusen i hela villan och mörkret från den omkringliggande djungeln omsluter oss, kvällsvärmen kryper närmare kroppen, tycks det som; svetten rinner, jag ser inte längre ministern, jag hör bara hur han andas tungt i det svarta. Strömavbrott.

Tjänarna tänder stearinljus och ett varmt, fladdrande sken lyser upp Luis Proto Barbosas ansikte.

– Föresten, säger han, försvarar jag all slags turism, för jag tror att både charterturister och budgetresenärer… ja, såna där ryggsäcksturister kan skapa jobb för våra ungdomar och ge inkomster till Goa.

– Om genomsnittsturisten spenderar 100 rupier om dagen och hälften stannar i Goa är det bra.

Jag invänder att det finns statistik som säger att högst tio procent av inkomsterna från charterturismen blir kvar i Goa. Resten tar charterbolagens och de stora hotellbolagens aktieägare hand om; pengarna försvinner ut ur Goa.

– Nej, nej, nej! vrålar han. Det kan inte stämma.

Han sänker rösten och nyanserar sig.

– Vi tänker faktiskt inte bara satsa på charterturism. Vi tänker utveckla systemet med paying guests också, så att bybefolkningen kan tjäna pengar på turismen.

Och han talar om framtiden. Goa ska bli rikt tack vare turisterna, säger han. Goa ska bli ett nytt Costa del Sol. Men vem som ska tjäna pengarna, vem som ska bli rik på turisterna vill ministern inte prata om ikväll.

Han sitter tyst. Han ansikte, glansigt av svett, oroligt av ljusens fladdrande sken, ser sammanbitet ut.

Vi skakar hand och tar avsked på verandan.

Professor Sergio Carvalho är klar med dagens lektioner vid universitetet och kommer fräsande på sin skoter genom Panjims trånga, vindlande gator. Han kör ut på strandpromenaden vid Mandvi-floden och parkerar bredvid en liten uteservering, slår sig ner vid ett bord, tar av sig hjälmen och beställer in sodavatten och kaffe.

Jag frågar Sergio varför de inriktat sina protester bara mot lyx- och charterturismen och han svarar att hippierna visserligen har introducerat tyngre droger i Goa och att det naturligtvis är fruktansvärt, men för gemene man är charterturismen farligare; den kan förändra samhället, ekonomin, den kulturella självkänslan på ett mer genomgripande sätt.

– För det första, säger han. Vi har inte elström nog att försörja alla hem och industrier i Goa. Det är spänningsfall och strömavbrott i stort sett varje dag {även hemma hos turistministern, art.författ. anm.}. Men lyxhotellen förses med rikliga mängder ström dygnet runt, dessutom till rabatterade priser.

– För det andra: vi har brist på dricksvatten i Goa. De flesta byar har bara rinnande vatten en timme om dagen. Men lyxhotellen har egna pipelines och borrar egna brunnar. Bönderna som bor runt femstjärniga Fort Aguada norr om Panjim står nu med torra brunnar på grund av att hotellet tar upp för mycket vatten.

Professor Sergio Carvalho och de andra aktivisterna i Goan’s Vigilant Army vill att turistmyndigheterna förbjuder byggen av nya femstjärniga hotell och att moratorium införs för utbyggnad av dem som redan finns.

– Vill de göra Goa till ett nytt Hawaii, säger Sergio Carvalho, ja då får de göra det över våra döda kroppar.

Publicerat första gången i Vagabond nr 3/1988 och andra gången i Indien – Curryexpressen (Vagabond 1997).

Dags att renovera Anjuna Beach

Västerländska post-hippiers ofta drogstinna vinterexil i Anjuna Beach upprör allt fler goaner.

Efter mordet på den unga brittiskan Scarlett Keeling är stämningen dämpad och läget spänt i Anjuna, skriver BBC, som kommenterar läget runt stranden som sedan slutet av sextiotalet varit en poppis tillflyktsort för civilitisations-dropouts.

Medan resten av Goa har genomgått en metamorfos och blivit vallfärdsort för weekendbesökare från Bombay och Bangalore och charterturister från väst har Anjuna behållit sin lättt sunkiga och medvetandevidgande image.

Jag har besökt Anjuna regelbundet sedan 1983. Förändringen har varit enorm i resten av Goa. I Anjuna ser det mesta ut som för 24 år sedan. Senast jag var där hade några svenskar satt upp en skylt utanför huset de hyrde. Det stod "Strandvägen 1, kvarteret Hampan". Kul, men vad säger befolkningen i Anjuna om dessa bortskämda västerlänningar som använder byn som lekplats och verklighetsflykt.

I och för sig borde det vara fritt för alla att experimentera med sitt eget medvetande. Men ...

"Du får inte skada andra, du måste bjuda till, annars får du göra precis som du vill", sjunger poliskonstapel Bastian i Torbjörn Egners Folk och rövare i Kamomilla stad.

Jag tror att drogande västerlänningars livsstil i Anjuna för länge sedan brutit mot regeln "Du får inte skada andra" - även om de själva är övertygade om att de inte gör en fluga förnär.

Det faktum att också allt fler goanska ungdomar fastnar i drogberoende talar ett annat språk.

Nu är kanske Anjunas dagar som en drogliberal tillflyktsort räknade.

Läs BBC:s reportage.

Snart slutknarkat i Goa?

Polisen i Goa har genomför att stor razzia mot droghandeln. Fokus har legat på att slå till mot handeln kring stränderna. Med andra ord: där många utländska turister är kunder. Minst 40 langare har gripits.

Hasch, magic muchrooms och andra tyngre droger har varit lätta att få tag på i Goa ända sedan västerländska hippier började vallfärda hit på sjuttiotalet. Idag är dock lejonparten av turisterna respektabel indisk medelklass och västerländska charterturister.

Men en visserligen minskande skara västerlänningar har ändå fortsatt att resa hit för det billiga knarkets skull. Denna skara har för övrigt på sistone bestått av en växande andel israeliska ungdomar.

Det är inte första gången polisen försöker komma åt drogerna i Goa. För snart två år sedan förbjöds de hela-natten-långa rave- och fullmånefester, som förstås var nästen för handel med droger.

Polisens razzia är välkommen, tycker jag. Inte i första hand för att rädda de drogande västerlänningarna, utan för att 1) rädda alla de goanska ungdomar som torskat dit på grund av tillgången på droger och 2) Goas image i omvärlden.

Enligt oficiell statistik dog 61 utländska turister i Goa 2007, de flesta i drogrelaterade händelser.

Det var nog festligt en gång i tiden när det begav sig om man inte överdoserade eller fastnade i beroende.

Men Goas hippierykte - om än i dalande - länns idag mest som ett socialt problem.

Läs också mitt nu årsgamla blogginlägg från Goa om ravefesterna.

Ska Indien exportera mer mat?

Drygt hälften av alla indier jobbar i jordbruket, som bara svarar för knappt 20 procent av landets BNP.

Medan tillväxten inom service, verstadsindustri och IT är tvåsiffrig växer jordbruket bara med tre procent om året.

Enligt officiella siffror begick 150 000 bönder självmord mellan 1997 och 2005, bland annat på grund av ökade skulder och tuffare eknomiska villkor på en allt mer globaliserad jordbruksmarknad.

Men det finns hopp för Indiens bönder.

I den tidig-industrialiserade världen (Europa och Nordamerika) har matpriserna ökat dramatiskt de senaste åren. Detta ger länder som Indien möjlighet att sälja produkter till oss.

Den gröna revolutionen på 60- och 70-talen gjorde att Indien förvandlades från importör av mat till exportör. 2000-talets indiska bönder är mycket mer effektiva än 60-talets. Indien har på sina håll, inte minst i Punjab, gått från oxen som drar plogen till skördetröskor och traktorer.

Nu är det dags för en andra grön revolution.

Times of Indias ledarsida föreslår idag: en tioårsplan för jordbruket med fokus av spridning av teknologi från forskningslaboratorierna till åkrarna. De vill också se billiga krediter till bönder.

Syfte: Indien bör kunna hävda sig bättre den globala matmarknaden. Mer indiska vindruvor och mangos och mer indiskt vete och ris i västvärldens mataffärer.

Visst rymmer Indiens möjlighet att öka välståndet på landsbygden på en konflikt: att transportera mat över halva jordklotet kommer aldrig att vara bra för miljön.

Vad är viktigast: Eliminera fattigdom eller hejda global upppvärmning? Vem ska betala det högsta priset för en tuff global miljöpolitik? Indien ligger långt framme när det gäller "grön" teknologi, varför det kanske inte behöver vara en konflikt. Å andra sidan: än så länge är transporten det stora problemet; än så länge kan man inte emejla riset från en åker i Punjab till Coop vid Mariatorget.

Gå och lyssna på Indien i Stockholm

Min föreläsningsturné under våren 2008 börjar närma sig slutet.

Sista föreläsningen om Indien - elefanten som började dansa med bildspel av Håkan Elofsson – som har tagit bilden från Churchgate Station i Bombay som du ser här bredvid – blir onsdag 16 april i Stockholm - alla välkomna!

Jag kommer att berätta om och visa bilder från Indiens mångfald,historia, språk, kultur, mat och sevärdheter.

Jag kommer också att sälja mina senaste Indienböcker till rabatterat pris, passa på:

Indien - elefanten som började dansa - 200 kr
Moderna Indien - 150 kr
Indien - personlig guide - 150 kr

När: Ons 16 april kl 19.
Inträde: 20 kr.
Var: Internationellt kulturcentrum, Bondegatan 39, Stockholm.
Arr: Internationellt kulturcentrum.

Vill du boka en Indienföreläsning av mig, klicka då här!

Indiska järnvägen rustas upp

Har du rest med tåg i Indien? Det fungrerar ju oftast bra, fram kommer man och ofta i någorlunda tid, även om förseningar är vanligare än punktlighet.

Ett skämt jag hörde från en i publiken när jag förläste om Indien häromdan:

En man går ombord på ett indisk tåg och ser att det sitter en annan man på hans reserverade plats. Du sitter på min plats, säger den ene. Inte alls, det här är gårdagens tåg, svarar den andre.

Standarden på de indiska tågen är låg. Gamla rangliga vagnar som knycker och vaggar fram. Och det går sakta. Snitthastigheten är sällan mycket mer än 50 kilometer i timmen. Shatabdi Express kallas snabbtåg, men där är snitthastigheten bara 100 kilometer i timme, hälften eller en tredje del jämfört med europeiska och japanska motsvarigheter.

Ännu saknas snabbtåg värda namnet. Istället väljer därför fler och fler det allt billigare lågprisflyget med Spice Jet, Air Deccan, IndiGo med flera.

När man kan flyga Bombay-Madras på 1,5 timme för 300 kronor känns det meningslöst att ta tåget som tar 20 timmar och kostar 150 kronor, vilket är sorgligt inte minst för miljön.

Men nu ... Indiens järnvägar – värdens mest omfattande nationella nät - ska rustas upp. De närmaste fem åren ska cirka 400 miljoner kronor investeras i ett upprustningsprogram, enligt järnvägsminister Lalu Prasad Yadav.

Nya järnvägslinjer och högre säkerhet är några saker man ska satsa på.

Times of India har hela listan på förbättringarna som Lalu Prasad Yadav vill göra.

Kolla Indiska järnvägens hemsida.

Här hittar du information om indiska tåg på svenska - resebyrån Indcen som driver sajten kan också boka indiska tågbiljetter från Sverige.

Passa på att se Wes Andersons film Darjeeling Unlimited, som utspelar sig på indiska tåg. Se trailern för filmen.

Vilket är ditt bästa eller sämsta indiska tågminne? Skriv en rad här nedanför och dela med dig av upplevelserna!

Kontrovers kring Bollywoodfilm

Två saker drabbar ideligen Indien:

1. Kontroverser kring de muslimska mogulhärskarnas (som regerade under 1500-1700-talen) behandling av den hinduiska befolkningen och syn på hinduism.

2. Kritik mot "sanningshalten" i filmer som skildrar händelser i Indiens historia.

Nu är det dags igen. Hindunationalistiskt sinnade rajputer i Rajasthan - företrädda av aktivistorganisationen Karni Sena - protesterar mot Ashutosh Gowarikers spelfilm Jodhaa Akbar.

Vilka är rajputerna? Historiskt var de en krigarkast som dominerade toppskiktet av flera olika små hinduiska kungadömen i det som i dag är delstaten Rajasthan. Varken då eller idag är de långt ifrån en socialt enhetlig grupp: det finns fattiga lantbarbetare likväl som framstående affärsmän bland rajputerna.

Varför är de upprörda? Jo, för att filmen skildrar äktenskapet mellan den muslimska mogulkejsaren Akbar och den hinduiska rajputkvinnan Jodhaa.

Varför är det upprörande? Jo, för att mogulerna övervann de krigiska rajputkungadömena - inte genom strid - utan genom att erbjuda dem anställning och gifteremål i mogulhovet. Det känns inte tillräckligt ärofullt för många av dagens rajputer. De vill inte skriva under på att de så simpelt lät sig mutas till att lägga ner motståndet mot de muslimska inkräktarna.

Det finns de som menar att mogulernas taktik att låta rajputerna gifta in sig i mogulhovet och anställa rajputer i högsta politiska ledningen var förutsättningen för deras makt. Och att en bidragande orsak till mogulernas fall var att de på 1700-talet slutade erbjuda rajputerna plats i hovet.

Filmen är en Bollywoodversion på en roman av den brittiska romantiska författaren Georgette Heyer (1902–1974) och inget historiskt dokument, vilket gör rajputernas upprördhet ännu mer patetiskt.

Än värre är att flera delstater, däribland Rajasthan och Uttar Pradesh, valde att förbjuda visning av filmen.

Som tur är antog Indiens Högsta domstol förnuftets röst och förklarade i fredags att filmen måste få visas i hela Indien.

Att låta sig förlämnpas av konstnärliga framställningar är ju å andra sidan ingen unik hinduisk specialitet.

Krönikören Swapan Dasgupta skrev i söndagens Times of India att de som skickat hotfulla brev till regissören "bidrar till social/religiös splittring, vilket är precis vad islamisterna också vill uppnå".

Se trailer för filmen.

Indisk engelska blir cool global dialekt

Engelskan sammanfaller i fler "globala dialekter" och den mest inflytelserika dialekten kommer att vara indisk engelska.

Indisk engelska kommer snart att ersätta amerikansk engelska som den mest inflytelserika varianten efter brittisk engelska.

Det tror i alla fall professor David Crystal, en av världens främsta experter på engelska och författare till Cambridge Encyclopedia of the English Language.

- När det gäller språk spelar antalet människor som pratar det stor roll. Och det finns fler människor som pratar engelska i Indien än i den del av världen där engelska sen gammalt är förstaspråk [USA, Storbritannien, Kanada etc], säger David Crystal, enligt Times of India.

En egenhet i indisk engelska är att man använder pågående presens snarare än vanlig presens. Indier säger oftare "I am thinking, I am feeling, I am seeing" etc snarare än "I think, I feel, I see".

- Detta sätt att prata kommer i framtiden att betrakats som inne och därmed bli en del av standardformen av global engelska, säger professorn.

Plugga till Bollywoodskådis i London

Den indiska kulturimperialismen tar ett nytt steg ut i världen: i september öppnar en skådespelarskola för blivande Bollywoodskådespelare - i London.

Skolan, som ska ligga i Ealing, blir en filial av den prestigefyllda skolan Actor Prepares academy i Bombay, grundad av Bollywoodstjärnan Anupam Kher.

Utbildningen är kort. Kursen som man erbjuder är på tre månader.

Anupam Kher säger att skolan i London ska bli en språngbräda för etableringen utomlands. Liknande skolor är på gång i Durban och Sydney.

Medan Sverige suger upp framförallt amerikansk kultur som en tvättsvamp är Indien tvärtom. Till amerikansk film och musik är man om inte skeptisk så åtminstone lätt ointresserad. Indisk kultur sprids däremot framgångsrikt utomlands.

Visste ni att franchising-konceptet MTV:s indiska upplaga - MTV India - till 85 procent spelar indisk musik. Och att det mellan 2005 och 2007 till och med fanns en särskild MTV-kanal - MTV Desi - som bara spelade Bollywood, gujarat-hiphop, bangra etc, kort sagt indisk populärmusik, och som sände i USA.

BBC vet mer.