En alltför ljus och optimistisk bild av Indien

Jag skrev en recension av Patrick French tjocka bok om Indien i Dagens Nyheter för ett par veckor sedan.

Läs gärna DN-artikeln först!

Texten publicerade jag därefter även här på Indien Online.

Hans Magnusson som driver Dalit Solidarity Network-Sweden (som är medlem i International Dalit Solidarity Network, www.idsn.org) har invändningar mot min - som han anser - alltför ljusa bild av Indien med sina kasthierarkier och förtryck av svaga grupper i samhället.

Här publicerar jag hans kritik av min Indienbild. Om några dagar svarar jag här på Indien Online.

Indien – bilder och motbilder

”Indien kan i framtiden bli en standard för resten av världen”, säger Patrick French i sin bok India – an intimate biography of 1.2 bilion people. Per J Andersson recenserar boken i DN den 4 juni och han tror att Patrick French har rätt. Per J refererar också till Indiens Sverigeambassadör, som menar att det står inte långt på förrän Indien och Sverige får ombytta roller, där Indien hjälper Sverige. Ja, det är ju ingen brist på självförtroendet. Indiens industri- och handelsministern Kamal Nath menande 2006 att: ”Vi diskuterar inte längre framtiden för Indien. Vi säger: Indien är framtiden”.

Då Kinas premiärminister, Wen Jiabao, år 2006 besökte Indien uttryckte han sin tillfredsställelse över samarbetet med Indien; ett samarbete som han ser som en dynamisk kraft för ett kommande ´Asiatiskt Århundrade´ och Indiens premiärminister, Manmohan Singh, fyllde på med att säga att han ser en klar potential för de båda länderna att tillsammans dana en ny världsordning. Lovande framtidsutsikter, ja visst; frågan är bara för vilka!

Det är sant som Per J säger, att Indien kan beskrivas med många motstridiga men samtidigt sanna bilder. Den bild som oftast förmedlas i media är den som Per J bidrar till – att Indien är en demokrati, att liberaliseringen av ekonomin 1991 ger en tillväxt som alla får del av, och att landet är en sekulär religionsneutral stat med en identitet som står över etnisk tillhörighet. Visst är det roligt att förmedla positiva bilder. Det är ju vad människor i allmänhet vill se. Allt annat är besvärligt. Jag vill hävda att Per J utgår från ett Mumbai-perspektiv. Jag kontrar med ett by-perspektiv under rubrikerna demokrati, kastsystem, och tillväxt och fattigdom; tre företeelser som hänger samman.

Demokrati
Om vi nöjer oss med att en formell syn på demokrati så är Indien absolut en demokrati, en parlamentarisk demokrati där sittande regering lydigt avgår om den förlorar sin majoritet. Men demokrati omfattar också kvalitativa värden. En demokrati är en rättsstat i meningen att lagarna tillämpas med respekt för alla människors lika värde och att det råder likhet inför lagen. Staten begår inte övergrepp mot sina medborgare eller underlåter att beivra brott som kommer till dess kännedom. Staten bör dessutom värna om medborgarnas välfärd för vilket ett bestämt mått för all del inte kan sättas, då förutsättningarna varierar kraftigt från plats till plats över världen. Men en minsta gemensamma nämnare bör vara att staten gör sitt yttersta för att se till att människor kan äta sig hyggligt mätta, ha en hygglig bostad, och att barnen får en hygglig utbildning. Den indiska demokratin uppfyller inte dessa villkor.

Så t.ex. skriver den franske statvetaren Christophe Jaffrelot (2003) i India’s Silent Revolution att Indien med sitt parlamentariska system, fria allmänna val med relativt högt valdeltagande, en fri press och en i stort fungerande maktdelning mellan styrande och dömande funktioner kan hävda sin demokratiska status. Men, betonar han, det finns många företeelser som motsäger detta. Underlåtenhet hos politiska ledare att aktivt skydda minoriteters rättigheter och säkerhet, ett socialt system som domineras av ett hierarkiskt kastsystem, den stora andelen av medborgarna som lever under fattigdomsgränsen, den höga nivån av straffrihet för brott mot mänskliga rättigheter begångna polis och andra myndighetspersoner och institutioner, samt den vitt spridda korruptionen är företeelser som pekar på att Indiens demokrati saknar verklig substans.

Leonard Cohens poem, Democracy on US Poetry från hans album The Future (1992) passer väl in på demokratin I Indien:

It's coming through a hole in the air,
from those nights in Tiananmen Square.
It's coming from the feel
that it ain't exactly real,
or it's real, but it ain't exactly there.

Så kan jag beskriva mina egna försök att förstå vad demokrati i Indien innebär. För visst smyger sig känslan på att demokratin inte är riktigt verklig, eller att den är verklig som i Indiens konstitution, men ändå inte riktigt närvarande.

Kastsystemet
Per J nämner överhuvudtaget in kastsystemet. I sin bok Indien – Elefanten som började dansa frammanar han bilden av den trygga elefanten som långsamt dansar vägen fram från by till by med demokratins kärra på släp; en förledande skön metafor. Men verkligheten är att elefanten i det indiska rummet är kastsystemet. Per J väljer att bortse från det.

Det tycks finnas två utbredd föreställning om kastsystemet i Indien; den ena att det är avskaffat och den andra att det saknar betydelse eller att har gått upp i ett klassbegrepp. Vad som gäller är att diskriminering pga. kasttillhörighet är förbjuden. Detta är inskrivet i Indien konstitution och det finns en lag från 1989 Scheduled Castes & Scheduled Tribes (Prevention of Atrocities) Act som särskilt gäller sådan diskriminering. Det måste betonas att det inte finns något att anmärka på vad gäller Indiens grundlag och annan lagstiftning till skydd för minoriteter, snarare tvärtom.

Det Indiens regering och underställda myndigheter gör sig skyldiga till är en underlåtenhet och/eller oförmåga att genomföra och upprätthålla lagarna.

Jag ska här ta ett exempel som många världen över har sett men inte förstådd vidden av; pojken som i inledningsscenen till filmen Slumdog Millionaire torteras i polisens häkte. Sådana övergrepp är allmänt förekommande och det utan att förövarna straffas. Straffriheten i Indien är ett gissel.

Den diskriminering och det våld som utövas mot de lägst stående kasterna (Daliterna, de f.d. ´oberörbara´; det finns 250 millioner Daliter i Indien) kan bäst förstås genom en jämförelse med apartheid i Sydafrika. Det finns många dagliga vittnesmål om detta både från organisationer som verkar för Daliternas rättigheter och i utredningar utförda på ett metodiskt sätt.

Frågan om Daliternas mänskliga rättigheter har från konferensen mot rasism i Sydafrika år 2001 varit ett aktuellt tema och en resolution utarbetat av två särskilda rapportörer utsedda av den tidigare subkommissionen för mänskliga rättigheter väntar nu på att behandlas av FN:s Råd för Mänskliga Rättigheter. FN:s Kommisson för Avskaffande av All Diskriminering pga. Rasism har redan år 1996 tydligt uttalat att ”situationen för Daliter (Scheduled Castes) och stamfolk (Scheduled Tribes) innefattas i termen ´härkomst´ (descent) i artikel 1 i den internationella konventionen mot rasism.” Också EU Parlamentet har uttalat sig i frågan. Indiens premiärminister Manmohan Singh har själv jämfört diskrimineringen av Daliter med apartheid i Sydafrika.

Av detta följer att påståendet att det finns en nationell identitet som står över etnisk tillhörighet är grovt missvisande. Det finns en mångfald av identiteter. Ser man till kulturella och symboliska frågor, som bl.a. Gail Omvedt gör i Dalit Visions från 2006, träder sociala rörelser, inte minst Dalitrörelsen, fram som ifrågasätter och konfronterar den hegemoni över indisk kultur som Brahmanic Hinduism företräder.

Världssamfundet, förutom FN också nationella regeringar, dåvarande EEC, och the Commonwealth reagerade mot Sydafrika för att avskaffa apartheid. Då det gäller diskriminering baserad på kast är det egentligen bara FN som tydligt uttalar sig. Andra viker undan. För det kan man peka på två skäl. Apartheid hade lagligt stöd; diskriminering baserad på kast är olagligt men förkommer lika hejdlöst. Equal by Law; Unequal by Caste är titeln på en rapport år 2008 från New York University School of Law. Det andra skälet är att Indien ses som en alltmer betydelsefull handelspartner, är en regional kärvapenbestyckad stormakt och en stat alla vill vara vän med i detta oroliga hörn av världen. Detta framkommer tydligt vid de tillfällen jag deltagit i möten med företrädare för svenska UD och olika EU parlamentariker.

Tillväxt och Fattigdom
Indien tillsammans med Kina framhålls med rätta som världens snabbast växande ekonomier med en tillväxt på 6-8 % per år det senaste decenniet. Ekonomisk tillväxt som sådan, som ju ofta görs ett stort nummer av, är dock av underordnad betydelse då det gäller att värna om människors välfärd. Redan Aristoteles, påpekar Amartya Sen (2000) i Development as Freedom, genomskådade detta: ”Det yttersta goda vi söker är uppenbarligen inte rikedom; för dess betydelse ligger snarare i att man kan använda den till något annat”. Tillväxten i Indien drivs fram av en mindre hightech präglad del av ekonomin. Nästan alla utländska investeringar går till de sex mest urbaniserade staterna medan de 22 övriga är mer eller mindre ignorerade. ”Det handlar om kapital, inte om arbete, om befriade vinster, inte befriade människor” säger John Pilger i Friheten får vänta (2006).

Enbart tillväxtsiffror kan inte utgöra det huvudsakliga måttet på utveckling i ett så stort och socioekonomiskt varierat land som Indien, säger Waquar Ahmed, m.fl. i India´s New Economic Policy (2011). De hänvisar till en rapport från National Commission for Enterprises in the Unorganized Sector; Government of India (2007), som lyfter fram två uppgifter av intresse för bilden av ekonomisk och social utveckling i Indien. Den ena avser den oorganiserade eller informella sektorn av arbetsmarknaden, där 92 % av arbetskraften finns. Denna sektor saknar enligt rapporten anställningstrygghet, arbetarskydd och social trygghet. Rapporten visar också på ett klart samband mellan denna sektor och den andelen av befolkningen, 77 %, med en daglig konsumtionsnivå motsvarande 20 rupies (1 US dollar). Antalet personer in denna grupp, som kommissionen kallar ´Poor and Vulnerable´, ökade från 811 millioner 1999-00 till 836 millioner 2004-05.

Waquar Ahmed pekar också på att kast och klass i stor utsträckning följs åt så att en persons klass status sammanfaller med personens kast status. Högre kaster har större tillgång till utbildning och välstånd och har i större utsträckning dragit fördel av Indiens New Economic Policy från 1991. Tillväxten i den privata industrin och företagen har lett till skapandet av en säker zon för eliten, definierad som högre kast och högre klass, medan en diskussion om åtgärder för att garantera socialt stöd och välfärd för de lägre kasterna har hållits tillbaka. Övergången till nyliberalt ekonomiskt system har på så sätt bekräftat klass/kast elitens sociala och ekonomiska maktposition, som grundlades före liberaliseringen av ekonomin.

Så Per J, för vilka blev Indien fritt på riktigt år 1991? Vilka räknas som fullvärdiga medborgare, tillhöriga, inkluderade i det indiska samhället? Fråga den skinande medelklassen; fråga de 800 miljonerna, som lever på marginalen, eller de lägre kasterna som söker frigöra sig från ett flertusenårigt diskriminerande kastsystem!
Hans Magnusson

Jag svarar på Hans Magnussons kritik om några dagar.

Lediga jobb för svenska lärare i Indien

Vill du jobba i Indien i höst. Lärare sökes till Internationella skolor. Svenskar efterfrågas! Ta chansen:

Assignments for International Schools in India
se.eds are currently recruiting consultants for assignments at International Boarding K-12 Schools in India, some of which are being up-graded and some in the process of being started. Employment will be with our Indian client. We will need:

Teachers/Advisors in English and Mathematics
Principals
Teacher Trainers

Requirements
Appropriate University Degree.

Training and Experience of one or several International Curricula. Experience from International Education.

Locations
The Schools are located all over India, some in the rural South and some in the big cities.

Duration
These assignments are for one year minimum.

Compensation
Positions include housing, school meals, competence development and yearly flights to and from site. Salaries are benchmarked to match European average.

Application
Please send CV and Cover Letter to info@seedsedu.se. Web: www.seedsedu.se.

Recruitment process
Applications are continuously reviewed and the selected candidates contacted. Recruitment events are being published on se.eds Intraweb.

Kan Indien visa vägen?

Att skriva en bok som porträtterar Indien är inte lätt. Med tanke på landets många etniska grupper, religioner och språk ter det sig som en lika tuff uppgift som 1800-talsvetenskapsmannen Alexander von Humboldts försök att sammanfatta världsalltet i livsverket ”Kosmos”. Jag tror att många har en diffus känsla av att Indien är svårförståeligt, ungefär som brittiska nationalekonomen Joan Robinson skrev: ”Vad du än med rätta påstår om Indien är motsatsen också sann”.

En annan britt, Patrick French, har ändå försökt. Efter porträttböcker om Indienfödda kolonialisten Francis Younghusband och Indienättade författaren V S Naipul har han nu gett sig på att ge en sammanhängande bild av världens näst folkrikaste land. Han är en del av en trend. Sedan Sunil Khilnanis nydanande ”The Idea of India” 1999 har det getts ut ett tjugotal liknande böcker med ”Indien” i titeln, varav flera är globala succéer.

I de här böckerna är Indien förvandlat från offer till möjlighet. I januari lyssnade jag på ett anförande av landets nya Sverigeambassadör som sa att Indien skulle kunna hjälpa Sverige (och inte tvärtom som på biståndstiden). Han lyfte fram en stark indisk gren: samhörighet i ett mångkulturellt samhälle. Jag tror han har rätt. Patrick French är inne på samma linje: ”Indien kan i framtiden bli en standard för resten av världen”.

French bok tecknar ett beundrande porträtt av självständiga Indiens första ledare, framför allt landets förste premiärminister, Jawaharlal Nehru. Han beskriver honom som en klok och humanistisk politiker som trodde på frälsning genom att tämja gudarna och främja vetenskapen. När en journalist frågade Nehru vad som var svårast med att styra Indien fick han svaret: ”Att skapa en sekulär stat i ett religiöst land”. Premiärministern blev ursinnig när vidskepelsen visade sitt fula tryne, som när han fick höra att myndigheterna i Lucknow vägrat avliva en rabiessmittad apa eftersom man var rädd för att förolämpa tillbedjare av apguden Hanuman.

Nehru misstrodde de värsta formerna av socialistiska experiment och satsade på en blandning av privat sektor och femårsplaner, statliga stålverk och höga importtullar i syfte att slå sönder gamla imperialistiska strukturer. Han lyckades: västerländska multisar måste idag fajtas med inhemska industrialister, som fick chansen att växa sig starka bakom tullmurarna. Å andra sidan var tillväxten låg, ibland obefintlig.

”Hinduisk tillväxttakt”, muttrade kritiker i väst. Däremot växte korruptionen eftersom varje regel kunde förbises med en muta.

Först sedan Indien 1991 släppte på regleringarna tog ekonomin fart. Hade man kört på som tidigare hade man – med nuvarande premiärminister Manmohan Singhs ord – fått fortsätta att ”fördela fattigdom snarare än välstånd”. Ungefär: först när entreprenörssjälen släpptes fri – 44 år efter politiska självständigheten – blev Indien fritt på riktigt.

I en annan av årets nya Indienböcker, ”India Calling – an Intimate Portrait of a Nation Remaking” av Anand Giridharadas, skildras tiden strax efter denna andra frigörelse. Giridharadas växte upp i USA men återvände på 00-talet som ung vuxen till sitt kulturella hemland och upptäckte att det inte längre var efterblivet, utan snarare svaret på många av västerlandets problem. Precis som tusentals andra ambitiösa karriärindier valde han därefter bort London och New York till förmån för Bombay. Framtiden, insåg han, finns i öst, inte i väst.

Den indiska demokratin är stabil, skriver Patrick French, tack vare en nedärvd tro på att det oftast finns ”flera möjliga lösningar på ett problem, snarare än ett rätt svar”. Samtidigt har självkänslan återvänt med insikten att landet är på väg att återta sin historiska roll som en av världens största ekonomier.

Det finns en indisk tradition att racka ner på utomståendes skildringar av landet. Sedan French bok kom ut i januari har den blivit hårt åtgången av intellektuella i hemlandet och i förskingringen. Kritiken är ideologisk: författarna Pankaj Mishra och Priyamvada Gopal anser att boken räddhågset sällar sig till dagens globala liberala konsensus. Mishra anklagar också britten French för kolonialt översitteri – och liknar honom vid Lord Curzon, vicekungen av Indien i början av 1900-talet. Men historikern French, som kandiderat till brittiska parlamentet för Green Party, biter tillbaka: mina rötter finns i Irland och min familj är lika mycket offer för brittisk kolonialism som din!

En annan författare, Bookerprisvinnaren Aravind Adiga, var mindre kritisk och klassade i en artikel i The Guardian French bok som den fjärde bästa om Indiens modernisering efter Edward Luces journalistiska ”In Spite of the Gods” (2006), Ramachandra Guhas historiska ”India after Gandhi” (2007) och V S Naipuls litterära ”Indien – raseri och revolt” (1990).

Indiens landsfäder och -mödrar kan vara stolta över att man med en religionsneutral stat, järnvägen, Bollywood och cricket (landet knep VM-guldet i år) lyckats skapa en nationell identitet som står över etnisk tillhörighet. Men en uppgift återstår: att lyfta 300–400 miljoner indier ur fattigdom. En bok om Indien som inte vill klinga falskt måste innehålla det påpekandet, skriver Aravind Adiga. Men i Patrick French Indienbok saknas det. Övermod kan leda till missgrepp. Största hotet mot Indien är inte fattigdom, korruption eller Pakistan, utan alltför uppblåst självförtroende.

”India – an Intimate Biography of 1.2 Billion People”
Patrick French
Penguin/Allen Lane, 2011

Publicerad i Dagens Nyheter Boklördag 4 juni.

En indisk Lula de Silva

Allting började här. Slätten runt floden Ganges var en av jordens första högproducerande jordbruksbygder. Här byggdes redan årtusendet före Kristus några av världens första storstäder; grundades mäktiga kungariken; växte prins Siddharta upp och blev Buddha.

Det som idag är delstaten Bihar i norra Indien var en välmående, högtstående civilisation, långt före de flesta andra.

Men de senaste hundra åren har den bördiga Gangesslätten snarare gjort sig känd som det fattigaste av det fattiga Indien, ett svart hål, ett problem, som man alltid framhölls för att illustrera hur illa det kan gå.

Svältkatastrofer. Naturkatastrofer. Maktfullkomliga storgodsägare. Patriarkal triumf. Kvinnoförtryck. Fattiga och maktlösa lantarbetare. Kastkrig. Vapen. Korruption.

De som kunde flydde. Trottoarer och slumområden i Indiens storstäder fylldes av fattiga flyktingar från Bihar. Biharemigranterna tjänade pengar som taxichaufförer, städare och hembiträden i Calcutta, New Delhi och Bombay. Vore det inte för pengarna de skickade hem till sina utblottade storfamiljer i Bihar hade det varit ännu värre.

Om sydindiska Kerala med sina starka kvinnor och höga läs- och skrivkunnighet var hoppet, ja då var nordindiska Bihar hopplösheten.

Men så hände något. 2005 vann socialisten Nitish Kumar delstatsvalet. Därefter har han och hans administration uträttat allt det som tidigare bara omnämndes i till intet förpliktigande högtidstal.

Framför allt satsade man på att lyfta kvinnorna. Medan det i resten av Indien är lag på att en tredjedel av ledamöterna i byråden ska vara kvinnor, har socialisten Kumar infört krav på varannan damernas. Han har infört gratis skoluniformer och böcker för flickor för att locka fattiga familjer att inte bara satsa på sina söners utbildning. Och alla flickor som går ut grundskolan får en gratis cykel i bonus från delstaten.

Ash Narain Roy leder ansedda Institute of Social Sciences i New Delhi. Hans forskningsinstitut har specialiserat sig på politik, makt och genus på indiska landsbygden. Roy kommer själv från Bihar och är entusiastisk över förvandlingen. Han berättar att när man for runt på Bihars landsbygd för några år sedan såg man knappt några kvinnor utomhus alls. Fattigdomen och den låga läs- och skrivkunnigheten var förlamande. Idag kan man med egna ögon se att något hänt, säger Roy: en ny självmedvetenhet hos fattiga och lågkastiga. Och överallt flickor på sina cyklar som gör att de kan ta sig till gymnasiet som ofta ligger i närmaste stad och tidigare var onåbar för de fattiga som saknade busspengar.

Fram till för några år sedan betraktades Bihars politiker som landets mest korrupta med förgreningar till den organiserade brottsligheten. Fortfarande pågår rättsprocesser efter en gigantisk mutskandal på 90-talet då delstatens politiker snodde bistånd i form av djurfoder, tänkt för fattiga bönder.

Roy är optimistisk. Maffiapolitik har ersatts av social ingenjörskonst. Och idag är det inte bara kasttillhörighet och pengar som bestämmer din status i samhället, utan också utbildning.

Allt färre flyttar från Bihar till storstädernas slumområden – allt fler till storstädernas universitet.

Delstatens kampanjer har trumpetat ut att utbildning är räddningen för fattiga och lett till en snabb attitydförändring. På ansedda Jawaharlal Nehru-universitetet i indiska huvudstaden är studenter från Bihar nu överrepresenterade.

Om någon för tio år sedan sagt att Bihar inom kort kommer att vara en modell för en positiv utveckling bland landsbygdens förtryckta, hade Roy trott att det var ett skämt.
Men det är precis vad som hänt.

Det avskräckande exemplet för hur illa det kan gå med ett samhälle, på hur lågt man kan sjunka om man låter maktfullkomligheten grassera, har på kort tid blivit ett ideal som andra fattiga landsändar i Indien försöker efterlikna.

Mer att läsa
Institute of Social Institute som leds av Ash Narin Roy och har haft gäststudenter från Lunds Universitet.
Artikel på BBCs sajt från valet då 2010 då Nitish Kumar blev omvald med bred majoritet.

Slut på kommuniststyret i Calcutta

En epok gick i dag i graven. Efter 34 år vid makten i delstaten Västbengalen är det nu dags för något annat, tyckte väljarna i senaste valet till delstatens parlament, vidhan sabha.

Idag fredag svor Mamata Banerjee eden som ny chefsminister och ledare för en allians betestånde av flera partier, bland annat hennes eget Trinamool-Kongresspartiet.

Hon är den första kvinnliga chefsministern i Västbengalen någonsin och alltså den första icke-kommunistiska på 34 år. Sedan 1977 har nämligen en väsnterallians ledd av marxistiska CPI (M) styrt delstaten.

Tre indiska populister

1933 skrev franska författaren Henri Michaux så här i reseskildringen ”En barbar i Asien”:

”Hade de kristna velat omvända hinduerna skulle de istället för tiotusen genomsnittsmissionärer ha skickat ut ett helgon. Ett enda helgon skulle omvända miljoner hinduer”.

Raljant skrivet, men visst hade Michaux rätt! Indien, som några år senare blev självständigt, är på flera sätt en perfekt spelplats för såväl religiös som politisk populism. En demokrati där en tredjedel av invånarna inte kan läsa och skriva. En perfekt mylla för tillväxt av populister.

Men med några hemska undantag har de indiska väljarna trots allt inte röstat fram de värsta demagogerna. Olika etniska grupper, språk och religioner har balanserats av en kungstanke att ingen grupp ska favoriseras framför en annan.

Kongresspartiet som suttit vid makten större delen av tiden sedan britterna drog har väljare i alla etniska grupper och religioner. Trots svågervälde och korruption har man byggt sin identitet på att man är ett parti för såväl braminer som daliter och såväl hinduer som muslimer och kristna.

Indien satsade på en religionsneutral stat och inte ett utan 22 officiella språk. Dessutom en filmcensur som griper in mot filmer där man befarar att en religiös grupp kan ta anstöt – och en valmyndighet som tillrättavisar politiker som under valrörelserna hetsar mot etniska eller religiösa grupper.

I valrörelsen för två år sedan tog valmyndigheten i med hårdhandskarna mot politikern Varun Gandhi från hindunationalistiska partiet BJP (Barathiya Janata Party = Indiska Folkpartiet). I ett tal hade han sagt att ”om nån asocial person lyfter en hand mot en hindu, eller betraktar hinduerna som svaga, då svär jag på Bhagavad Ghita att jag kommer att hugga av hans hand”.

Varun Gandhis hotfulla retorik syftade förstås på den islamistiska terror som drabbat Indien och var en känga mot grannlandet Pakistan, där tjuvar i enlighet med muslimsk lag kan få ena handen avhuggen.

Men talet ansågs underblåsa hat och misstro – och valmyndigheten ingrep. Varun Gandhi arresterades och fick sitta i fängelse i tre veckor.

Indiens politiska system har alltså en inbyggd varningssignal som ljuder när allt för populistiska budskap framförs. Det handlar ytterst om att undvika att religiös hatpropaganda leder till våldsamheter.

Det har hänt några gånger. Senast 2002 i delstaten Gujarat.

Då brakade helvetet loss sedan 58 hinduiska pilgrimer bränts inne i en tågvagn. De var på väg hem från den heliga staden Ayodhya, där hinduer, påhejade av hindunationalister, tio år tidigare rivit en historisk moské för att återskapa ett mytomspunnet hinduiskt tempel.

Muslimer fick skulden för att ha tuttat på tågvagnen. Och hinduer i flera städer i Gujarat svarade med att döda över 1 000 oskyldiga muslimer i fasansfulla pogromer.
Delstaten Gujarat styrs av en regering ledd av Narendra Modi, också han från hindunationalistiska BJP. Han har anklagats för att under dödandet av muslimer då för nio år sedan gett polisen order att titta bort.

När Indiens Högsta domstol utredde hans inblandning i massakern jämförde man honom med romerska kejsaren Nero, som spelade lyra medan Rom brann.
Narendra Modi är ingen idiot. Samtidigt som han anklagat muslimer för att vara ”skurkar” och ”listiga ränksmidare” är han en smart och duktig politisk strateg som har levererat politiska resultat.

Under hans regeringstid har delstaten upplevt snabb ekonomisk tillväxt, samtidigt som han fördelat pengar till de fattigaste och gett kvinnor ökat inflytande. Populisten Narendra Modi fick till och med pris av FN för effektivt katastrofbistånd efter den stora jordbävningen i Gujarat för tio år sedan.

Att jämföra honom med Hitler, som gav tyskarna jobb och nytt självförtroende samtidigt som han hetsade mot minoriteter, är kanske orättvist, men Bombaypolitikern Bal Thackeray ryggar inte tillbaka för en sån jämförelse.

Tvärtom. Bombays karismatiska stjärnpolitiker, eller Tigern som hans anhängare kallar honom, har flera gånger sagt att han beundrar Hitler. Han har också sagt att Indien behöver en diktator som styr med järnhand.

Bal Thackeray grundade Shiv Sena, ett parti som tagit sitt namn efter kung Shivaji som på 1600-talet gjorde marathernas rike starkt. Partiet, som idag styrs av hans son, har framgångsrikt fört fram drömmen om en ny storhetstid för de marathitalande folken.
Med sina tefatsstora glasögon, traditionella vita långskjorta och halsband med träkulor ser han ut som en kommersiellt framgångsrik religiös guru.

Bombay ska inte vara den multietniska stad den är, missionerar han och kräver mer makt åt sin egen grupp – och mindre för alla andra.

Hans budskap är demagogiska och enkla: ned med västerländsk kultur, fler jobb åt jordens söner, ut med sydindierna, ut med nordindierna och ut med muslimerna. Han har åtalats, men aldrig straffats, för att ligga bakom pogromer på muslimer och stenkastning mot biografer som visar filmer där hinduer framställs i dålig dager.

Bal Thackeray tilltalar marather ur de flesta samhällsklasser från daglönare och sluminvånare till välmående butiksägare, som anser att den egna gruppen är förbisedd och att det gullas för mycket med muslimerna.

I Bombay är Shiv Sena sedan 20 år tillbaka största partiet i den styrande koalitionen, men man styr inte längre i delstaten Maharashtra, marathernas en gång så stolta rike. Och i parlamentsvalen går det sämre och sämre.

Landets snabba ekonomiska tillväxt har varit ett starkt motargument mot hetsretoriken: i takt med att fler får jobb och råd att konsumera och sätta sina barn i bra skolor lockas allt färre av hans krav på att minoriteterna ska kastas ut.

Men viktigaste medicinen mot chauvinism – som indiska historikern Ramachandra Guha påpekat – är ändå att det i Indien idag finns annat än religion, språk och etnicitet som förenar. Du kan ha flyttat till Bombay från en annan del av landet, vara muslim eller buddist och prata ett annat språk än det lokala – spela roll, det finns andra saker som skapar samhörighet, som cricket och … Bollywood.

Sändes utsprungligen i Obs i Sveriges Radios P1 18 maj. Lyssna!

Läs mer:
The Clash Within av Martha Nussbaum. Lysande essäbok med djupgående analyser av massakern på muslimer i Gujarat 2002.
Morens sista suck av Salman Rushdie. Roman där Bal Thackeray porträtteras, fast med annat namn (Raman Fielding).
Maximum City, Bombay Lost and Found av Suketu Metha. Lysande, kritikerhyllad reportagebok som innehåller intervju med män som varit med i mobben och massakrerat muslimer. Dessutom intervju med Bal Thackeray själv.

Slumturism och volontärresor - en diskussion

Att åka som volontär kan öka förståelsen för andra kulturer och vara en berikande upplevelse. Men när går man över gränsen och blir exotifierande? Det var temat för torsdagskvällens mer än fullsatta diskussion.

OmVärlden släppte nytt nummer och bjöd tillsammans med Vagabond in till diskussion. Samtalade gjorde Per J Andersson (tf) chefredaktör för tidningen Vagabond och Eva Kaijser (som ersatte Emma Höjer) som arbetar på Volontärresor. Samtalsledare var David Isaksson, Global Reporting.

Volontärerna har funnits med i biståndet under lång tid – fram tills nu. På 1970-talet åkte svenska läkare ut och vaccinerade barn – nu har biståndet rört sig mot samverkan och påverkan på politisk nivå. Att åka som volontär har också varit en väg in i branschen och en karriär inom Sida, UD eller någon frivilligorganisation. Idag finns det knappast några biståndsorganisationer alls som har volontärverksamhet (däremot lever bl.a. UD i stor utsträckning på arbete som görs av oavlönade praktikanter). På resemarknaden har allt fler företag fångat upp och kanaliserat det återigen växande intresset för att bli volontär.

Läs referatet från diskussionen på Omvärldens sajt.

Kaos är granne med Kabul

Bilden: Författaren till Mangnon som sprängdes, Mohammed Hanif.

Det är grillfest på amerikanska ambassaden i Pakistans huvudstad Islamabad. Kvällens tema är Kabul-Texas, tiden sent 80-tal. De amerikanska diplomaterna har klätt ut sig till afghanska klanledare, en hyllning till mojahidin som med hjälp av saudiska och amerikanska stålar och Sting-robotar är på väg att fördriva Sovjet ut ur Afghanistan.

På festen minglar en långskäggig saudier som kallar sig OBL. Han säger att han representerar ”Byggfirman Laden & Co”, mumsar på nygrillade lammspett och konverserar CIA-chefen, som trycker hans hand och utbrister:

– Snyggt jobbat, fortsatt i samma stil.


OBL tog honom på orden. Och vem kan klandra honom? När Sovjet dragit sig tillbaka återstod ju bara en supermakt som la näsan i blöt i de rättrognas land. Kommunister eller kapitalister, spela roll! De ogudaktiga ska ut. Jobbet måste slutföras.

Scenen skulle kunna vara hämtad ur en ny reportagebok om islamismens framväxt i Mellanöstern. Men nej, det är en fiktiv scen ur pakistaniern Mohammed Hanifs roman ”Mangon som sprängdes” som kom på svenska i höstas och i pocket i år (Brombergs/Pocketförlaget).

Jag låg i sängen och njöt av bokens svarta humor när Dagens Eko i måndags morse basunerade ut nyheten om att verklighetens OBL efter tio års jakt äntligen hittats och eliminerats. När verklighet ligger så nära litteraturen får man en svindlande känsla av att den senare sitter inne med den sanna bilden av hur allt hänger ihop. En känsla som förstärks av ett inifrånperspektiv: författaren var pakistansk stridspilot innan han sadlade om och blev journalist på BBC.

Boken är en absurd drift med dåligt fungerande Pakistan, men också med militarismen i sig. Det är inte utan att man jämför Ali Shigri, flygkadetten som är bokens ena huvudperson, med Yossarian i Joseph Hellers ”Moment 22”: militärer är sig lika, oavsett till vilka ideal man svär sin trohet. Den andra huvudpersonen är general Zia ul-Haq, diktatorn som styrde Pakistan från 1978 till 1988, då Herculesplanet han och USA:s Pakistanambassadör färdades i – ett plan fullastat med militärer och mogna mangos – mystiskt kraschade.

Pakistan hamnar på tionde plats i Foreign Policys index över världens sämst fungerade stater, konstaterar Henrik Chetan Aspengren i välskrivna reportageboken ”Pakistan – upprorens land” (Norstedts). Drömmen om en säker plats för Sydasiens muslimer föddes i samma stund som Zafar, Indiens sista mogulkejsare, fördrevs från Delhi efter sepoyupproret 1857, skriver han. 90 år senare, när britterna lämnade Indien och landet delades, blev visionen verklighet.

Medan Indien satsade på en regnbågsmodell med ett tjugotal officiella språk och en stat som förhåller sig neutral till religionen, valde Pakistan påtvingad enhet med en officiell religion och ett officiellt språk (urdu, som bara talas av tio procent av befolkningen).

Resultat: mångfalds-Indien har skapat nationell sammanhållning i ett spektrum av regionala identiteter, medan enhets-Pakistan utan framgång kämpar med att folket ska uppleva staten som legitim.

Pakistan är idag inte land med en armé, utan en armé med ett land, där ena handen inte vet vad den andra gör och där maktens män bevakar varandra med paranoid misstänksamhet. Kort sagt: ett idealiskt gömställe för OBL.


Publicerades först i Dagens Nyheters Boklördag 7 maj.

Bengalernas älskade Tagore

Ett radioreportage om Tagore, som föddes idag för 150 år sedan. Sändes i Obs i P1 i toprsdags 5 maj och idag lördag 7 maj. Lyssna!

Vi åker i en skramlig taxi med gnisslande stötdämpare genom smala gator fulla av liv. Kvinnor som tvättar kläder och lagar mat, män som tvålar in sina kroppar, barn på väg till skolan.

Med mig i taxin är historikern Hena Basu. Hon berättar att det här i Jorasanko-kvarteren i Calcutta mest bor daglönare och arbetare från fattiga byar i delstaten Bihar som flyttat till storstan med hopp om arbete.

I ett stort ståtligt hus mitt i Calcuttas arbetarkvarter bodde också författaren Rabindranath Tagore, den första icke-europén som fick Nobels litteraturpris. Men inte hade Nobelkommittén då när det begav sig 1913 språklig kompetens att läsa hans böcker, som ju är skrivna på bengali. Nej, priset är framför allt en förtjänst av att Tagore själv översatte sin diktsamling Gitanjali till engelska och gjorde den tillgänglig för omvärlden.

Dåtidens litterära etablissemang i Europa såg Tagore som en spirituell guru, vilket även gällde en av hans största beundrare, irländske poeten William Butler Yeats (uttalas: Jerts). Kanske förstärktes bilden av en indisk andlig ledare av Tagores långa yviga skägg, som i själva verket var ett vanligt profant utseende i dåtidens Calcutta.

Tagore var ingen guru, även om hans texter ofta uttrycker existentiella tankar. Han såg ofta på sin omvärld ur en politisk snarare än en andlig synvinkel. Han blev till exempel förbannad på vännen mahatma Gandhi sedan han hävdat att den förödande jordbävningen i Bihar 1934 var guds straff mot de högkastiga braminerna för deras förakt för de oberörbara.

Ett hopp om en radikal gud förvisso, men ändå vidskepelse, enligt Tagore.

Vi kliver av taxin som inte kommer längre i trängseln och tar oss fram till fots mot familjen Tagores hus som idag är museum.
Tagore är en indisk klenod. Han är författare och kompositör till Jana Gana Mana, landets nationalsång. Men man pratar inte gärna högt om att han ursprungligen skrev den som hyllning till kung George V, representanten för den förhatliga kolonialmakten. Britterna besvarade artigheten med att adla Tagore, en titel som han klokt nog avsa sig efter brittiska soldaters massaker på civila indier i Punjab 1919. Därmed återupprättades hans rykte som en politiskt korrekt historisk person.

Men hans indiska hjältestatus hindrar honom inte från att vara lika mycket hjälte i grannlandet Bangladesh, där han också är upphovsman till nationalsången Amar Shonar Bangla. Förklaring är förstås att Tagore är bengal och att Bengalen är delat: västra halvan är sedan kolonialmaktens sorti 1947 den indiska delstaten Västbengalen, medan östra halvan är den självständiga nationen Bangladesh.

Det ger Tagore ytterligare ett omnämnande i rekordböckerna: han är den enda människan på jorden som skrivit två länders nationalsånger.

Hena Basu är född och uppvuxen i Calcutta, en megastad med över tio miljoner invånare som är osedvanligt högljudd, tät och rörig, även med indiska mått. Hena Basu säger att myllret är beroendeframkallande. När hon är på besök i betydligt mer välordnade New Delhi får hon kaos-abstinens.

Staden finns inom henne, liksom Tagores sånger. Hena Basu berättar att bengaliska barn föds med en Tagore-ton som ljuder inuti dem. Förklaringen är att många mammor under graviditeten nynnat nationalskaldens sånger. Och när barnen lär sig läsa är Tagores texter några av de första de får öva på. Läsandet och sjungandet av hans verk fortsätter i alla livsfaser upp i ålderdomen. Texterna passar för alla känslolägen, menar Hena Basu: såväl i livskriser som i lyckliga stunder.

Tagore är en märklig blandning av Alice Tegnér, Lina Sandell, August Strindberg och Hjalmar Branting. Lyriskt nationalistisk, uttolkare av guds röst, politiskt subversiv och reformator – allt i ett. Högstämd, sentimental och lättrallad. Sånger för de bildade såväl som för folket. Fortfarande spelas han musik i radion och på festivaler och ännu säljer nytryck av hans böcker och cd-skivor med hans musik.

Tagore är mer än en älskad författare, menar Hena Basu, i Bengalen dyrkas han som en gud.

Vi åker vidare i den skrangliga taxin till Rabindra Bharati-universitetet i utkanten av Calcutta, där familjen Tagore, som var rika storjordägare, bedrev jordbruk. Vi hamnar mitt i en välkomstceremoni för tio japanska gäststudenter som hälsas välkomna med Tagoresånger och dans av flickor med bjällror på fötterna.

Universitetet är specialiserat på kultur i mångkunnige Tagores anda: sång, dans, konst, dramatik och litteratur. Men här ges också undervisning i ekonomi och samhällsvetenskapliga ämnen. Till och med på lektionerna i nationalekonomi ligger fokus på den bengaliska nationalskalden, då i form av hans idéer om byn som självförsörjande enhet, idéer som liknade mahatma Gandhis.

Tagore var en tidig modernist. Han var motståndare till auktoritär katederundervisning, inspirerad som han var från sina världsomspännande resor och möten med dåtidens största intellektuella, inte minst italienska pedagogikreformatorn Maria Montesorri.

Han tyckte också att den indiska storfamiljen ställde omänskliga krav på nygifta par som aldrig fick vara i fred. I Indien finns en andlig tradition där män i 50-årsåldern lämnar sitt världsliga liv och vandrar och tigger sig fram mellan olika pilgrimsmål eller flyttar ut i skogen för att meditera. Tagore ogillade den hinduiska traditionen.

Äldre män behövs hemma för att ta hand om familj, barn och barnbarn, menade han.

Istället borde det unga nygifta paret flytta ut i avskildhet i skogen för att leva ut sin romans och fördjupa relationen – och låta de äldre ta hand om hushåll och småbarn.


Till sist följer jag med Hena Basu till Calcuttas stadsbibliotek där hon undervisar blinda med hjälp av Tagores texter och sånger. Jag träffar blinda studenten Nilratna Bala som kommer till biblioteket två dagar i veckan för att läsa texter av Tagore och andra bengaliska författare i blindskrift.

Han vill sjunga en Tagoresång för mig, säger han. Hena Basu plockar fram bibliotekets harmonium, en indisk handpumpad orgel. Och Nilratna sjunger en sång om frigörelse, som var ett av Tagores paradteman – en sång på bengali som i Hena Basus översättning blir:

När du tvekar förödmjukar du dig själv
Låt dig inte skrämmas av faran
Frigör dig från rädsla
Var stark
Så ska du övervinna din tvekan, övervinna dig själv.

Pakistan ett skenande tåg i natten

USA genomför en militär aktion i Pakistan utan att landets regering vet ett skvatt om vad som händer. Typiskt Pakistan, som inte längre är ett land med en armé, utan en armé med ett land, men paradoxalt nog ändå ett av världens mest kaotiska.

Pakistan är ett skenande tåg i natten. Regeringen får allt mindre kontroll över säkerhetsläget. Militären har ändå sedan självständigheten då och då fått panik, tagit över styret och försökt bringa ordning. Sedan har en normaliseringsprocess startat, politikerna har kommit tillbaka, kaos har utbrutit och militären har ingripit ännu en gång.

I det maktvakuum som uppstått i maktkampen mellan politiker och militärer har landet blivit ett schlaraffenland för terrorister (som slagit till mot framför allt Indien), religiösa extremister (med förgreningar i Afghanistan och indiska Kashmir) och banditer (i bland annat laglösa provinsen Baluchistan), till glädje för militärer, vapentillverkare och en och annan maktlysten imam, men till sorg för vanliga pakistanier som inget annat önskar än färre vapen, ordning och reda, demokrati och utveckling.

Under 00-talet har Pakistan med stöd av USA bekämpat de våldsamma islamistiska grupperna som rör sig över gränsen till Afghanistan som om det vore deras egna ägor. Men paradoxalt nog är islamisterna på flera sätt en produkt av Pakistans och USA:s officiella politik:

1. På 1980-talet pumpade USA in pengar i Mujaheddin och deras kamp mot den sovjetiska ockupationen av Afghanistan. Sedan amerikanerna efter elfte september störtat talibanregimen i Afghanistan har de afghanska mullorna opererat från baser i laglösa nordvästra Pakistan, där deras religiösa kamp inspirerat och islamiserat pakistanska stamledare.

2. På 80-talet försökte den pakistanska militärregimen skaffa sig folklig legitimitet med hjälp av religionen. General Zia ul-Haq, som styrde landet 1977–1988, inledde en process där sharia fick färga av sig på rättsystemet och militärväsendet islamiserades.

Kursändringen kom snabbt. Den pakistanska författaren Mohammed Hanif, Sverigeaktuell med nyöversatta romanen ”Mangon som sprängdes”, har beskrivit hur den militärhögskola han på 1980-talet studerade på inom loppet av några månader förvandlades från en sekulariserad högskola till en ”ivrigt kämpande madrassa, där en missad morgonbön bedömdes som ett värre brott en missad morgonexercis”.

Man skulle kunna säga att USA och den pakistanska militären får skylla sig själva.
Pakistan och Indien har ärvt samma svåra problem: en mängd språk och etniska grupper – och en befolkningsmajoritet som vid självständigheten 1947 var illitterat och mycket fattig. I det läget finns alltid risk för att olika grupper beter sig chauvinistiskt, vilket kan leda till mobbeteende och i förlängningen – när kaoset brutit ut – till att militären tar över och skapar ordning på sitt sätt.

I Indien har de språkliga, etniska och religiösa oroshärdarna balanserats av mahatma Gandhis ännu fungerande kungstanke om att den politiska ledningen ska stå fri från religionen och grupptänkandet. Indien valde en regnbågsmodell med 22 officiella språk (hindi är bara ett av många språk med officiell status) och dessutom en stat som förhåller sig helt neutral till religionen (hinduism är inte statsreligion).

Pakistan å andra sidan utropade nio år efter självständigheten en islamisk republik och införde urdu – som bara pratas av knappt tio procent av befolkningen – som riksspråk, vilket retade upp befolkningsmajoriteten.

I Pakistan har den allt mer islamiserade och politiserade armén och den påtvingade enheten skapat en ond cirkel: när olika grupper känner sig åsidosatta har de tagit till våld. Upptrappning sker ofta snabbt utan motkraften från en legitim stat: politiken spårar ur om och om igen, och militären tar över.

Pakistan har i praktiken styrts av två krafter: militären och mobben, den auktoritära ordningen och det våldsamma kaoset.

Politiken har inte haft en chans.

Att USA knep Usama bin Ladin i pakistanska staden Abottabad ser grannlandet Indien som bara ytterligare ett bevis för att Pakistan är ett eldorado för allsköns terrorister.

New Delhi kräver idag att pakistanska regeringen tar krafttag för att gripa de återstående nio terroristerna som stod bakom terrorattacken mot Bombay 2008 då 166 människor dödades.

Jag tror det är en naiv förhoppning. Pakistan lyckades inte gripa Usama, tvärtom tyder mycket på att de skyddade honom. Och USA kommer inte ödsla pengar på att hjälpa Indien att hitta Bombaydådets ansvariga.

Enskilda pakistanska militärer och toppolitiker ligger dessutom förmodligen bakom Bombayattackaen tillsammans med olika terrornätverk. Men representanter för Pakistans officiella ledning har ingen aning om nåt, om du frågar dem.

Som vanligt råder ett pakistanskt kaos. Ett tåg som skenar i natten.

Publicerades först på Newsmill måndag 2 maj, samma dag som Usama Bin Ladin dödades.

Om de indiska tågen är fullsatta

Här på Indien Online och i Vagabond har jag tipsat om indiska resesajten Cleartrip där man kan boka samtliga indiska flygbolag, inklusive lågprisflyg, hotell och indiska tåg.

Inte minst ett lättanvänt och strulfritt alternativ till Indian Railways hopplösa bokningssajt. Har själv bokat indiska tåg på Cleartrip, det tar två minuter. Wow! Jämför det med att stå i kö på en järnvägsstation.

Men från Sami på svenska Indienspecialiserade resebyrån Indcen har jag fått höra att Cleartrip har en nackdel. Där kommer man inte åt den särskilda kvoten med biljetter reserverade för utländska turister, som ofta är räddningen när tågen för övrigt är fullbokade.

Fullbokade tåg är vanligt, framför allt från Bombay och söderut mot Kerala och Goa - och särskilt vid indiska skollov, som jul- och nyår.

Därför kompletterar jag nu mitt råd. Är tåget fullsatt enligt Cleartrip, kontakta Indcen som mot en smärre avgift fixar biljetter åt dig från turistkvoten.

Skånsk kolonialism i Indien

Vad finns det för koppling mellan Österlen och Indien? Svaret heter Ove Gjedde, dansk-skånsk adelsman född 1594 i Tomarp utanför Kristianstad. 1618 ledde han en expedition till Indien utsänd av den danske kungen Christian IV. Syftet? Att grunda en dansk koloni i pepparns hemland.

Han lyckades. Från 1620 till 1845 vajade danska flaggan över Tranquebar vid Cauveryflodens mynning tio mil söder om fransmännens Pondicherry på Indiens sydöstkust. Liksom de andra europeiska ostindiekompanierna behövde danskarna inte kriga för sin besittning. Ove Gjedde köpte marken av rajan av Thanjavur, en av det gamla Cholarikets huvudstäder.

Tranquebar var under dansktiden en livlig hamnstad. Danska Ostindiska kompaniet bedrev intensiv handel med kryddor och siden och så småningom bomullstyger. Kolonin kröntes av fästningen Dansborg, var stort som Helsingör och hade danska gatunamn, även om den danska befolkningen aldrig blev större än 200.

De danska affärsmännen fick snart sällskap av missionärer. 1706 grundades en evangelisk-luthersk mission i Tranquebar, den första utanför Europa och Nordamerika. Biskopen av Tranquebar är fortfarande den officiella titeln på ledaren för Thamil Suvesesha Lutheran Thiruchabai (Tamilska evangeliska lutheranska kyrkan), grundad 1919 efter mission från bland andra Svenska kyrkan.

Handeln gick som bäst i slutet av 1700-talet, men efter kriget mot England i början av 1800-talet bar det utför med finanserna. 1845 såldes Tranquebar tillsammans med bengaliska Shrirampur, som danskarna kallade Frederiksnagor, till brittiska Ostindiska kompaniet för 20 000 brittiska pund. Besittningarna på Nikobarerna, en ögrupp i Bengaliska viken, behöll man till 1869, då de gavs bort till brittiska staten.

Dansborg står fortfarande kvar och delar av den har gjorts om till kulturarvshotellet Bungalow on the Beach. På Historiska museet i Madras (Chennai) kan man titta på de danska kanoner som en gång skyddade den skandinaviska kolonin i Indien.

Tre kortdokumentärer om Indien

Journalisten Malin Mendel Westberg har, liksom tidigare år, bott i Bombay i vinter och gjort flera intressanta inslag till Korrespondenterna i SVT. Passa på att se dem på SVT Play innan de försvinner.

Om indiska surrugatmödrar.

Om mobiltelefonernas möjlighet att öka välstånd bland fattiga.

Om lökprisernas betydelse i indisk politik.

Resreportagedebatt i Göteborg

Varför ges det så få reseskildringar i bokform? Är det ute med reserportage? Har bloggandet ersatt den tryckta reseskildringen?

På torsdag 24 mars kan du lyssna på ett spännande samtal mellan några av Sveriges mest meriterade reseskildrare. Samtalet hålls på Världskulturmuseet där jag leder ett samtal om resereportaget.

Med i samtalet är författaren Tomas Löfström och Vagabondmedarbetaren Pernilla Sjöholm. Frågan de ska försöka svara på är: Hur skriver man resereportage för Facebook-generationen?

Tomas Löfström debuterade 1971 med romanen Liftare, därefter skrev han bl a Vägen till Kathmandu, Transit och Mellan Haväng och Himalaya. I Vagabond var han krönikör från starten 1987 och flera år in på 90-talet. Just nu jobbar Tomas med en bok om resenären Torgny Sommelis.

Pernilla Sjöholm är resande fotograf och reporter, flitig medarbetare i Vagabond, men även i flera andra tidningar. Hon leder också resefotkurser.


Plats: Världskulturmuseet.
Tid: Torsdag 24 mars kl 18.30.
Entré: 60 kr.
Boka biljett och läs mer om arrangemanget.

Välkomna!

Ingen dödade Jessica - ändå är hon död

Två uppmärksammade fall där medias granskning - och allmänhetens aktivism - ändrat domslut som från början var resultatet av det korrumperade svågerväldet: morden på Jessica Lal och Priyadarshini Mattoo.

• Den unga juridikstudenten Priyadarshini Mattoo våldtogs och mördades 1996 av Santosh Kumar Singh, son till en polischef. Han frikändes, trots att domstolen ansåg att han förmodligen var skyldig till brottet.
Ännu ett exempel på att det finns två rättsbegrepp i Indien, menade medborgarrättsrörelsen: ett för fattiga och maktlösa och ett för rika och inflytelserika, som startade en kampanj för att få rättsväsendet att ta nya tag. Media hängde på. Det lyckades.
Några månader senare dömdes Santosh Kumar Singh till döden.

• Trots flera vittnen frikändes Manu Sharma för mord på Jessica Lal. Manu är son till en hög Kongresspartipolitiker, Jessica kom från en familj utan inflytande i maktens korridorer. Det luktade rättsröta, vilket tände gnistan.
Efter en massiv mediekampanj av tevebolaget NDTV och tidskriften Tehelka och en demonstration i New Delhi togs fallet upp igen och några månader senare dömdes Manu Sharma till livstid.

Jessica Lal-fallet har nu dessutom förvandlats till mycket bra film, No one killed Jessica, med stark nutidskänsla och tydlig vrede över korruption och svågervälde. Dessutom bjuder filmen på kanonlåten "Dilli, Dilli" - som handlar om megastaden Delhi.


Filmens sajt.

Ledmotivet "Dilli, Dilli" från No one killed Jessica:

Snabbare indiskt visum

Glada nyheter för alla Indienresenärer. Nu går det snabbare att få indiskt visum.

Resenärer har senaste åren klagat på att väntetiden på att få indiskt visum ökat från ett par dagar till en-två veckor. Inte minst har det drabbat Apollo, som har charter en gång i veckan till Goa. Att sälja sista minuten-resor med så lång handläggningstid för visum är omöjligt.

Indiens nye ambassadör i Sverige Ashok Sajjanhar lovade för några månader sedan att försöka snabba på visumproceduren. Effektiviseringen är nu genomförd.

- De allra flesta turistvisum ordnas numera på en-två dagar och under inga omständigheter på mer än fem dagar, säger Ashok Sajjanhar.

Om du inte själv uppsöker visumkontoret i Stockholm, utan postar pass och ansökningshandlingar, får de lägga till 3-4 dagars väntetid för postgången.

För att göra det möjligt att sälja sista minuten med mycket varsel utreder just nu TT Visa Application Service, företaget som tar emot och administrerar visumansökningarna, möjligheten att inom kort börja ta emot visumansökningar online och därefter klistra in visumet i passet på Arlanda flygplats i samband med utresan.

Förhoppningen är att börja med expresservice för indiskt visum innan vinterns säsong för charter till Goa tar slut.

Grilla tandoori som i Old Delhi

Att grilla tandoori som i Indien kräver traditionell tandooriugn: en stor oval lerkruka med glödande kolbädd på botten. Som substitut duger vanlig utegrill fint. Skippa filéer och grillar istället kyckling med skin och ben, då blir resultatet smakrikare och saftigare. Rätten uppfanns på 1920-talet av kockar på restaurang Moti Mahal i Peshawar (nuvarande Pakistan) som testade att grilla kycklingarna i böndernas traditionella brödugnar. Krogen finns nu i Old Delhi med massor av franscising-filialer runt om i Delhi.

Råvara: 1 hel kyckling (ca 1 kg) med ben och skinn delad i 5-6 delar.

Alternativ: Laxfilé, kubikcentimeterstora bitar av vit salladssost (liknar indisk panirost) och/eller rejäla bitar lök, zucchini och paprika.

Marinad: Blanda 3 dl naturell yoghurt med färdigköpt tandooripasta eller tandooripulver. Gnid in yoghurtmarinaden i kycklingbitarna. Låt kycklingen marinera i kylskåpet länge, helst ett dygn. Du kan också göra kryddblandningen själv (se Tandoorimarinad).

Tillbehör: Tunt skivad rödlök, limeklyftor att pressa över löken, fint strimlad vitkål och paprika och nanbröd (baka, köp färdiga nan i butiken eller som substitut mexikanska vetetortillas).

Sås: Grön mintchutney att doppa den nygrillade kycklingen i. Enkel att göra (se Myntasås).

Dricka till: Sweet lime soda (1 pressad lime, 1 tsk socker och kolsyrat vatten) passar utmärkt. Eller ljust indiskt öl: på Systembolagshyllan finns Cobra (nr 1623, 13,90 kr), medan Kingfisher, Chakra och Taj Mahal kan förbeställas.

TANDOORIMARINAD
3 dl naturell yoghurt
½ pressad lime
2 tsk paprikapulver
1 tsk chilipulver (eller två små finhackade röda chilis)
2 krm mald koriander
2 tsk mald spiskummin
2 krm mald ingefära
2 krm mald kardemumma
2 krm mald kanel
ev 4 droppar röd karamellfärg

MYNTASÅS
2 dl mat/meze/grekisk yoghurt (10 proc fett)
2 dl myntablad
1 hackad vitlöksklyfta
3 cm skalad och hackad ingefärsrot
1 liten grön chili
½ dl pressad citron.

Blanda allt kallt, kör i matberedare eller med stavmixer. Klar.

Vintergrilla
Grillspett i elektrisk ugn ser trist ut och smakar mindre. Har du inget alternativ finns knep: trolla fram smaken av träkolsgrillat genom att dutta matolja på en träkolsbrikett och lägga in den i ugnen. Röken som bildas därinne ger köttet smak av träkolsgrillat.

Indiska kvinnor tar plats

Sedan urminnes tider har patriarkatet härskat i delstaterna Haryana och Punjab i nordvästra Indien. När man läser om hedersmord, abortering av flickfoster och kvinnounderskott i befolkningen kommer exemplen ofta just härifrån.

Men från Indiens patriarkala hjärtland, från de uråldriga jordbruksbygderna där machostriderna i indiska eposet Mahabharata utspelade sig, kommer nu signaler om förändring.

Sedan drygt ett år tillbaka är Ashobi Khan, en 47-årig illitterat kvinna, ordförande i byrådet i den lilla byn Neemkheda i Haryana. Inte nog med det. De övriga nio demokratiskt valda ledamöterna är numera också … kvinnor. Det blev en rockad efter senaste valet: från 100 procent män till 100 procent kvinnor.

Ashobi berättar för indiska tidningen Tehelka att männen först var chockade, och opponerade sig. Ni, sa männen, härskar i hemmen, men vi män måste bestämma ute i samhället – ni förstår er inte på det här med demokrati. Men då svarade Ashobi kaxigt: Vänta ni, vänta så ska ni få se!

Sedan dess har det kvinnostyrda byrådet uträttat snudd på underverk. I år dras de sista rören så att byn för första gången i historien får vattenledningsvatten, och kvinnorna slipper vandra de två kilometerna till den kollektiva brunnen. I år öppnar också ett högstadium för flickor i byn, vilket gör att fler familjer kommer att låta sina döttrar studera vidare.

Dessutom har kvinnorna infört en inofficiell men effektiv regel för att råda bot på ett av byns allvarliga sociala problem. Tillsammans med byns övriga kvinnor har man bestämt att alla som missbrukar alkohol, vilket bara män gör i Neemkheda, inte får någon mat av sina fruar när de kommer hem. Först när de håller sig nyktra kan de räkna med att äta sig mätta.

När männen styrde byrådet var alkoholmissbruk en icke-fråga. Men för oss, berättar Ashobi, är drickandet ett av de värsta brotten man kan begå mot sin familj.

Också behovet av offentliga toaletter hade länge nonchalerats av byns män. Inte så konstigt kanske, en man kan ju alltid lätta på trycket i närmaste buske. Men för kvinnorna i Neemkheda blev toaletterna en frigörelsefråga – och en förutsättning för att de skulle kunna bryta isoleringen i hemmet.

Historien upprepar sig: när jag läser om de indiska kvinnornas krav på toaletter tänker jag på den svenska kvinnorörelsen på 1910-talet, som hade exakt samma krav med exakt samma argument.

I statistiken över indiska kvinnors läs- och skrivkunnighet hamnar delstaten Haryana alltid långt ner på listan. Men en utbildningsrevolution är på gång. Senaste 25 åren har antalet flickor som läser klart de sista åren på högstadiet och fortsätter på gymnasiet fyrfaldigast, medan andelen pojkar som studerar vidare bara har fördubblats. I flera av de traditionellt extremt patriarkala distrikten i Haryana läser idag fler flickor än pojkar vidare efter grundskolan.

Tidningen Outlook berättar om byflickan Tamanna som studerar för att inte upprepa sin mammas och äldre systrars bundenhet till hemmet och männen. Hon klär sig modernare än sina systrar, har mobiltelefon, pluggar hårt, åker skoter, är inte rädd för att säga vad hon tycker och har ambitionen att en dag bli jurist.

Hon nöjer sig inte med det traditionella arrangerade äktenskapet utan vill själv vara med och bestämma. Vad för sorts man söker du, frågar tidningens reporter. Tamanna svarar: En som förstår och respekterar mina känslor.

Delstaten Haryana har Indiens största kvinnounderskott. Här finns det bara 861 kvinnor per 1.000 män. En stor del av de kvinnor som saknas i befolkningen försvann redan i en abort efter ett ultraljud, där mamma och pappa tagit reda på fostrets kön. Att såna undersökningar är illegala sedan mitten av nittiotalet verkar inte hjälpa. I Indien görs varje år 750.000 aborter av flickfoster, en stor del av dem här i nordvästra delen av landet.

Föräldrars skräck att sätta en flicka till världen handlar i huvudsak om rädslan för ytterligare ekonomisk börda. En pojke kan i vuxen ålder arbeta och försörja sina åldrande föräldrar. Han är en god investering, och en pensionsförsäkring. Indiens hemgiftstradition gör också sonen till en jackpot. När han ska giftas bort ska brudens föräldrar ge brudgummens föräldrar en rejäl gåva. Det kan handla om ett kylskåp, en skoter, en bil eller pengar som motsvarar givarens årslön.

Många döttrar som ska giftas bort i en fattig familj kan helt enkelt bli dess ruin och i vissa fall – undergång.

Men nu finns tecken på att en omvärdering inletts.

Förändringen drivs på av insikten att döttrarna har lätt att få jobb på den nya arbetsmarknad som skapats av Indiens snabba ekonomiska tillväxt. De nya jobben kräver teoretisk utbildning, där flickor precis som på andra håll i världen uppnår bättre resultat än pojkar. Det innebär att fler flickor väljer att studera, som i sin tur innebär att de lättare får jobb och i slutänden höjer sin status på äktenskapsmarknaden – och i samhället.

I jordbruket, styrt av gamla patriarkala lagar, har kvinnorna av tradition de enklaste och sämst betalda jobben. I de nya service-, kommunikations- och it-företagen, styrda av en mer könsneutral meritokrati, är flickorna med och konkurrerar om de mest avancerade och bäst betalda jobben.

Förändringarna sker på teletjänstföretag där det räcker med motsvarande gymnasieutbildning och bra kunskaper i engelska. Förändringen sker också när det gälller näringslivets toppjobb. Enligt Grant Thorntons senaste jämförelse av näringslivet i 32 länder minskar antalet kvinnliga vd: ar i de flesta länder i Europa och Nordamerika, medan de blir stadigt fler i Indien, där 14 procent av alla toppchefer idag är kvinnor.

Många föräldrar runt om i Indien har precis börjat inse att en dotter kan vara en lika bra ekonomisk investering som en son. Därmed kommer hennes status att öka – samtidigt som kraven på dyra hemgiftsgåvor mildras.

Maktbalansen mellan män och kvinnor är förstås resultat av tradition, men kan förändras snabbt när kvinnan skaffar sig utbildning och jobb. Jag tänker på en studie som kom för några år sedan och visade att en fjärdedel av alla utbildade muslimska kvinnor i Indien har illitterata män. I de familjerna bestämmer kvinnan över mer än bara hushållskassan; i de familjerna är männens makt mest av ceremoniell karaktär.

Ett exempel på hur traditionen upprätthålls för att blidka familjetraditionen är de indiska muslimska kvinnor som bär niquab i hemmet, när gamlingarna i släkten ser på, men kastar av sig den och klär sig i jeans och t-shirt när de går till jobbet eller kaféet för att träffa vännerna.

Men för kvinnor som Ashobi Khan, som jag inledningsvis berättade om, är det inte utbildning som skapat förändring. Ashobi tillhör de cirka 30 procent indier som fortfarande är analfabeter. För henne är det istället lokaldemokratin som varit språngbrädan för vägen ut ur hemmets isolering.

Runt om i Indien har den lokala demokratin stärkts de senaste 20 åren – det vittnar flera studier om. Dessutom är det lag på att minst en tredjedel av ledamöterna i byråden ska vara kvinnor. Förra året antogs en lag som innebär att kraven på en tredjedel kvinnor nu också gäller i Indiens parlament.

Men 47-åriga Ashobi nöjer sig inte med den politiska makten. Nu ska hon också lära sig läsa och skriva. Om ni kommer tillbaka om ett år och tar med er artikeln ni ska skriva, säger hon till tidningen Tehelkas reporter, då ska ni se att jag kan läsa vad ni skrivit om mig.

Sändes i Obs i P1 på kvinnodagen 8 mars 2011. Lyssna!

Slum och lyx i Bombay

I de flesta länder på jorden finns vattentäta skott mellan de rika och de fattiga. De har varsitt habitat, så att säga, och sällan mötas de tu (förutom att de fattiga tjänar som pigor och drängar i de rikas hus).

I Indien är det väldigt annorlunda, inte med hierarkierna, utan med bristen på vattentäta skott.

Fattiga och rika bokstavligt talat snubblar över varandra i sitt dagliga liv.

Bilderna är båda från stadsdelen Colaba i Bombay.

Till vänster: fiskarfolket kolis kåkstad i Colaba. En illegal slum med sopberg och brädlappshus.

Till höger: lägenhetshus i Colaba (området ligger tio meter från slummen, eller ja, är ihopvävt med slummen) med utsikt över fiskarfolkets sopstrand. En bostadsrätt i det här huset har jag inte råd med. Räkna med tio miljoner kr för en trea. Minst!

Det tråkiga: Kommunpolitiker i Bombay ser inte slummen ens som ett problem. Stans styrs av en koalition mellan chauvinistiska högerpartierna Shiv Sena och BJP som gör minimalt för att ordna riktiga bostäder, även om en del är på gång sedan gammalt - och då ofta i konflikt med slumboende som då får maka på sig och inte har råd att flytta in i de nybyggda riktiga husen.

Det hoppfullare: närheten mellan rikt och fattigt är i sig katalysator för förändring. När man inte ser varandra kan man fortsätta med hierarkierna i all oändlighet. Men nu ....

Läs också:
Slumdog Millionaires påverkan på Bombayslummen.
Nytt hopp för Asiens största slum.
Andra sidor av slummen. Essä om slumböcker publicerad i DN.

Är mer statliga bidrag dåligt för Indiens fattga?

Å ena sidan brist på fördelningspoltik.

Å andra sidan korrupta underhuggare som försnillar stora delar av de statliga bidragen.

Skylla eller Karybdis?

Times of India har en ledare idag som sätter fingret på problemet.

Bidrag till konstgödsel till småbönder i fattiga landsändar hamnar till stor del i konstgödselförsäljarnas fickor och hos rika storbönder, som verkligen inte behöver bidrag.

Och när bidrag betalas ut för att distribuera gratis eller subventionerad spannmål till fattiga, ja då hamnar 65 procent av spannmålet på marknaden, där det säljs till marknadspris, enligt Times of India.

Alla system där lokala indiska myndigheter är inblandade riskerar att grovt förfuskas. De hoppfulla fattiga blir blåsta på de utlovade bidragen. Landsbygdens småpåvar blir ännu lite fetare.

Times of Indias liberala slutsats är att det är bättre att se till att lantarbetare och småbönder får tillgång till riktiga jobb och en fungerande marknad där de av egen kraft kan handla det de behöver.

Indiska varumarknader är ju, visar de senaste decenniernas erfarenhet, okorrumperade, i alla fall så länge myndighetsbeslut och licenser inte krävs.

När jag skriver detta ser jag ett inslag på tv-kanalen NDTV som handlar om ännu en korruptionsskandal där pengar till ransoneringskort för fattiga (så att de kan köpa mat billigare) försnillats.

Å andra sidan: hur ser man till att landsbygdens fattiga får köpkraft?

Moment 22.

Eller ett avancerat navigerande mitt i sundet mellan å ena sidan Skylla och å andra sidan Karybdis.

Intervju med mig i Dagens Media

Med anledning av en debatt på Vagabond.se intervjuade Dagens Media mig igår.

Debatten på vagabond.se.

Intervjun i Dagens Media.

Calcuttaturism

Man kan förstås klanka ner på backpackerkulturen. Unga ryggsäcksresenärer från väst är omedvetna om vad som händer i länderna de besöker, deras bidrag till landets BNP är litet, de är bara intresserade av att träffa andra resenärer och de är drogromantiker och allmänt omogna.

Men den här bilden säger något om skillnaden mellan olika former av turism.

För även om dessa Indienromanitiserande backpackers inte är några idealistiska kulturmötesutövare så leder deras semestrande i Indien till tusen gånger mer insikt i hur det är här än vad en allt inkluderat-turist i Goa kan skaffa sig om han så stannar ett år.

I gänderna runt Sudder Street i Calcutta sitter riskhawallahs, daglönare, indiska medelklassungdomar och västerländska backpackers axel mot axel och dricker te ur brända lerkoppar à 42 öre/koppen.

Tredje världen-romantik?

Kanske, men här knyts i alla fall kontakter och här diskuteras det över kultur- och klassgränser.

Tidlöst i Calcutta

Tusentals hönor i väntan på slakt i burar på trottoaren utanför New Market.

Getter framför den lilla Kalitempelnischen på Mirza Ghalib Street.

En sjungande blind man som leds av sin son genom folkmassorna på Sudder Street.

En barfota man som sakta går längs Lindsay Street med sin handdragna riksha och pinglar med klockan han håller i handen.

Chaidrickare, axel mot axel, på bänkarna längs muren på Hartford Lane medan en flock bräkande getter passerar anförda av en herde som ser ut att höra hemma på landsbygden i en svunnen tid.

Och gatubelysningen blänker i de gula ambassadorbilarna, minareterna sjunger och tiggarna sover.

Calcutta väntar

Calcutta kokar. Som vanligt. Ah, så är jag här igen. Jag kom hit första gången för tjugo år sedan och var tillbaka för tio år sen.

Tio år mellan besöken. Då är det lätt att lägga märke till förändringarna.

För det första skrivs stan numera Kolkata (men bengali- och hindtispråkiga har alltid sagt ungefär så, det är bara stavningen som blivit mer fonetisk). Ovanför stora gatan, Chowringhee, har man byggt en fly-over, en vägbro på betongpelare. Det finns fler barer och pubar där det inte bara sitter feta män som rapar och dricker grogg, utan också yngre gäng med gymmade killar och tjejer i jeans och med smartphones i nävarna. Gatorna har nog lite slätare och mindre gropig beläggning. Central Market har fått ett underjordiskt garage med bilhissar som transporterar fordon upp och ner. Och på Park Street finns Barista som serverar finfin espresso och cappuccino.

Små perifera tecken på modernitet.

Men för övrigt är det mesta sig likt.

Ännu vajar röda fanor med hammaren och skäran i gathörnen. Ännu kliver man över uteliggare på trottoarerna i centrum. Ännu tvättar hundratusentals människor sina kroppar och bylten med kläder vid handpumpar i gathörnen mitt i stan. Ännu rullar rikshor byggda av trä, så ålderdomliga att de ser ut att höra hemma i 1700-talet, dragna av mannakraft. Ännu leder herdar sina hjordar med getter på gator i centrum. Ännu rasslar buckliga, flagnande, rostiga spårvagnar på gatorna. Ännu är majoriteten av alla bilar Hindustan Motors Ambassadorer (med chassi som är identiskt med Morris Oxford årsmodell 1954). Ännu är det ”mass feading of the poor” tack vare kristna välgörenhetsgrupper på Sudder Street varje söndag. Ännu bökar grisarna i sophögarna på Free School Street.

Och ännu är Calcutta ett slags undantagstillstånd … man tänker: vad händer, vad händer? Ska jag fly för mitt liv? Bråk på gång, katastrof, revolution, en mobb i antågande? Men så är det bara normalt folkliv på gatan en vanlig vardagkväll. Ropen man hörde var inte arga, handlade inte om mord, utan kom från nån som svarade i mobiltelefon, nån som vilje sälja en skjorta, nån som bara försökte gå över gatan och bad bilarna att sakta ner...

Idag träffade jag Hena Basu, Calcuttabo sedan födseln, historiker och kulturkonsult, som berättade att hon får trängsel- och kakofoni-abstinens när hon varit i New Delhi ett par dagar. I en Ambassadortaxi som kört fast mellan kor, getter, lastbilar och folksamlingar stora nog att fylla en fotbollsstadium, alltmedan solen sken på rutorna och fick tempen i kupén att uppnå bastutstandard, beskrev hon ingående den akuta hemlängtan som drabbar henne när hon kommer till mer ordnade och lugna miljöer.

New Delhi: en stad som många européer finner allt för kaotiskt, hektisk och … indisk. Och i den stan lider Hena Basu av att det är för tyst, organiserat och rymligt! Vad säger det om det mänskliga psykets förmåga att anpassa sig?

Även många besökare drabbas. För så är Calcutta: till en början chockerande och enerverande, men när giftet spridit sig i hela blodomloppet (och det har det efter några dagar) … beroendeframkallande.

Och så ännu ett ännu … ännu styrs Västbengalen av CPI (M), kommunistpartiet tillsammans med ett tiotal andra partier i en vänsterkoalition. I över trettio år har den röda fanan med hammaren och skäran vajat över Writer’s Building vid BBD Bagh-torget i britternas gamla koloniala huvudstad.

I går hade kommunisterna politiskt möte i stadsparken, Maidan, inför delstatsvalet senare i vår.

Folk kom i busslaster och på lastbilsflak från hela Västbengalen för att lyssna. CPI (M) hävdade att en och en halv miljon åhörare trängdes i Miadan för att få en glimt och höra tal av chefsministern (delstatens högste politiker). Buddhadheb heter han – eller Buddha som han kort och gott kallas – och han skröt om landreformerna från slutet av sjuttiotal när zamindarerna, storgodsägarna, fick se delar av sin egendom expropierad och utdelad till jordlösa lantarbetare.

Inte så konstigt att han skryter om en över trettio år gammal jordreform. På sistone har det ju inte hänt så mycket.

Ännu är centrala Calcutta en urban anomali i ett annars snabbt utvecklande Indien. En påminnelse om hur det var förut överallt runt om i Indiens storstäder.

Desperat försöker kommunisterna locka hit storkapitalet för att skapa nya jobb – och för att det överhuvudtaget ska finnas nåt att fördela. Desperat försöker man få ordning på det infrastrukturella kaoset. Men minsta förändring eller reform tar evinnerlig tid att få igenom.

Ännu väntar Calcutta.

Nu är det svårare att muta indiska politiker

Sitter i Park Hotels coffeshop på Park Street (numera omdöpt till Mother Theresa Sarani) i Calcutta.

Utanför tågar hundratusentals kommunistparti-sympatisörer på väg till Maidan, den stora stadsparken, i en gigantisk manifestation. Över allt röda fanor med hammaren och skäran.

Jag läser suveräna indiska magasinet The Caravan, som har ett megalångt reportage om rätten att få insyn i myndigheternas arbete.

Inte bara Sverige erbjuder medborgarna att läsa myndigheternas dokument. Sedan 2005 gäller samma sak i Indien. Right to Information Act innebär att alla kan del av en stor del av myndigheternas dokument, såväl på by- och kommunivå som på delstats- och riksnivå.

Lagen tillkom som en reaktion på Indiens största korruptionsskandaler, The Fodder Scam, som skakat delstaten Bihar och hela landet sedan 1996. I korthet gick den ut på att lokala politiker, affärsmän och maffiatyper i maskopi snodde statliga bidrag ämnade för foder till boskap.

Men hur funkar den nya lagen? Gäller offentlighetsprincipen? Är indisk politik numera ”transparant”?

Lagen har kantats av bakslag. I fjol mördades ett tiotal whistleblowers som med hälp av offentlighetslagen avslöjat myndighetskorruption. Mördare: okända! Men maffia lejd av korrupta politiker misstänks ligga bakom.
Från många byar rapporteras dessutom om myndigheter som skiter i lagen, eller gör det extremt krångligt att ta del av dokument.

Men totalt sett är de flesta överens om att den är en succé. Det är idag mycket svårare för politiker att göra fuffens. Vetskapen om lagen skrämmer lurendrejarna och gör dem ärligare.

Runt om i Indien finns tusentals aktivister som ser till att lagen efterlevs. De överklagar avslag och anmäler missbruk, de ordnar konferenser och kontaktar medierna. Just nu pågår inför öppen ridå 2 G-skandalen som handlar om hur politiker olovligt sålt rättigheter att få bygga nya mobilnät. Utan Right to Information Act hade den inte blivit offentlig.

Det är ett annat Indien idag jämfört med fem år sedan.

Öppnare, lite mindre korrupt (på en skala mellan ett och tio kanske korruptionsnivån sjunkit från nio till sju). Extremt mycket återstår att göra innan Indien kan kalla sig korruptionsfritt. Men nu är det i alla fall slut på den förlamade maktfullkomliga tystnaden.

Jag dricker cappuccino. Utanför ormar sig demonstrationstågen med de röda fanorna förbi.

– Upp till kamp mot korruption och fattigdom, ropar de.

Tunnelbanan jämnar ut klasskillnader

Nu kan man åka tunnelbana till de flesta ställen i Delhi. Från centrum till de flesta förorter i södra Delhi och till västra, östrae, gamla och norra Delhi; från Gurgaun i söder till Jahangirpuri i norr. Och om några veckor öppnar dessutom snabbtunnelbanan från New Delhis järnvägsstation till flygplatsen.

Tunnelbanan är en klassöverskridare.

Delhi var av tradition en hierarkisk och skiktad stad.

En stad med outbildad fet medel- och överklass utan stil och en enorm stab av idealistiska politker med bra idéer, varav en del tyvärr var väldigt korrumperade.

Under dem fanns en enorm stab av lydig underklass som tjänade, svansade och skrapade med foten.

Men det är lite annorlunda idag. Idag är Delhi en stad som, precis som Bombay, lockar allt och alla från hela Indien. Idag har de rika stil. Och ekonomin kokar av överhettning. Fattiga blir lite mindre fattiga och halvrika gör sig rika, medan rika blir superrika.

Förr åkte de rika bil, mellanskikten autoriksha, de halvfattiga cyklade och åkte buss medan de riktigt fattiga gick.

Idag samsas praktiskt alla dessa grupper i tunnelbanan. Bredvid affärsmannen i kostym en krum farbror med sjal virad runt huvudet och ett enormt bylte med kläder som han ska sälja i ett gathörn. Bredvid ungdomar i jeans i tajta t-shirts som lyssnar på musik i sina smartphones, skolbarn i uniform, daglönare från väg- och husbyggen och välnärda husmödrar i traditionella sarier.

Där sitter och står de, skuldra mot skuldra.

Delhis tunnelbana har fört samman alla, eftersom den slår den snabbaste bil i effektivitet. Alla vill åka tunnelbana. På spåren högt ovan marken och djupt under jorden finns ju inga trafikstockningar.

Jag är övertygad om att tunnelbanan de närmaste åren kommer att förändra de sociala strukturerna i Delhi.

Det blir ingen revolution förstås.

De rika förblir nog ganska rika medan de andra strävar för att ta sig upp.

Men någonting är på gång - det känns i luften och märks när man pratar med folk.

Har ni läst Times of India idag?

Har ni läst Times of India idag? Inte! Då ska ni få ett axplock.

Annons:
Rubrik: "Vädjan om identifikation"
En svartvit bild föreställer ansiktet på en död man med slutna ögon och halvöppen mun. Texten lyder: "Allmänheten informeras härmed om att en man – ålder 50, ljus hy, smal, iförd endast kalsonger, födelsemärke i nacken, tiggar-typ – upphittats medvetslös på gatan under Raj Nagar-bron [i New Delhi] och förts till Safdarjung-sjukhuset, där han dog 8 augusti 2010. Om någon vet vem han är, kontakta sjukhuset!”

Notis:
Rubrik: ”Skuldtyngd bonde tog livet av sig tillsammans med sin 12-åriga son”
Av texten framgår att de tillsammans hoppat ner i en brunn och där drunknat. Bonden hade sex tunnland mark och en skuld på 40 000 rupier på ett lån från en kooperativ förening. Misslyckad skörd på grund av det för säsongen ovanligt kraftiga regnandet tillsammans med skuldbördan fick bonden att ta sitt liv, slår notisen fast. Hittills, summerar tidningen, har fyra bönder tagit sitt liv i Vidarbha sedan 5 februari.

Notis:
Rubrik: ”Högsta domstolen tar ställning till Delhi-domstolens legalisering av gay-sex”
I texten står det att Indiens högsta domstol (Supreme Court) 19 april ska pröva om beslutet i en domstol i Delhi (Delhi High Court) från 2 juli 2009 att legalisera sexuella aktiviteter mellan människor av samma kön ska gälla i hela Indien. En petition om att legaliseringen INTE ska gälla personal inom armén, flygvapnet och marinen har dock avslagits av högsta domstolen. Petitionen, inlämnad av Suresh Kumar Koushal (tidningen förklarar inte vem det är), krävde undantag eftersom soldaterna är posterade på avlägsna platser (underförstått kan börja tafsa på varandra om det nu blir lagligt). Men, som sagt, domstolen lyssnade inte på det örat och vill inte ha några undantag från legaliseringen av gay-sex.

Sedan står det en massa annat också, bland annat om att tillväxten i ekonomin i år blir högre än vad man tidigare trodde och att framför allt jordbruksekonomin, och särskilt bomullsodlingen, växer snabbt. Men det får ni läsa själva om på Times of Indias sajt på nätet.