Protester mot slumsanering

Sluminvånare i Bombay går man ur huse för att protestera mot planerna på att förvandla Asiens största slum till ett prydligt bostadsområde.

I måndags stängde alla verkstäder och affärer i jätteslummen Dharavi och tusentals sluminvånare tågade till slumsaneringsmyndighetens kontor för att protestera mot planerna.

Regeringen i delstaten Maharashtra, där Bombay ligger, drog i början av juni igång projektet som går ut på att för totalt 14 miljarder kronor riva skjulen, dra in vatten och avlopp och bygga lägenhetshus. De sluminvånare som bott här mer än tolv år kommer att erbjudas bostäder i de nya husen.

Invånarna protesterar mot att de inte tagits med i planeringsarbetet och att lägenheterna blir alldeles för små.

I Dharavi finns närmare 5.000 småföretag textilverkstäder, krukmakerier, sopåtervinningscentraler som drivs av de boende själva.

Problemet är att sluminvånarna som driver företagen själva varken äger marken eller har lagfarter på husen. De befarar därför att renoveringen leder till att de berövas sina inkomstmöjligheter samtidigt som markägare och byggföretag tjänar stora pengar.

- Alla vill slippa att ta med sig en hink med vatten och köa till de få toaletter som finns, men renoveringsplanerna måste gynna lokalbefolkningen och inte bara dem som sköter exploateringen, säger Arputham Jockin i National Slum-Dwellers Federation till tidningen The Hindu.

Delstatsregeringen har utsett en känd indisk arkitekt som bor i USA till projektledare och bjudit in byggföretag från hela världen att komma med anbud. Den nya stadsdelen får bostadshus med lägenheter, shoppingcenter och rekreationsområden.

Läs också DN:s Mia Holmgrens reportage om en skönhetssalong i Dharavi.

Det svarta hålet

Mitt i Bombay finns ett svart hål. Det kallas Dharavi och är Asiens största slumområde.

Där finns ingen fungerande kommunal sophämtning, ingen hälsovård och oftast inget rinnande vatten indraget i husen, som är ruckel av korrugerad plåt och masonit.

På det två kvadratkilometer stora området delar upp till 800 invånare på varje toalett. I områdets utkanter surrar flugorna över högar med avföring och urin, bråte och sopor.

Förstadiet till helvetet, säger många. Anarkistiskt och fult – ja, men laddat med strävan och framåtanda, säger andra som menar att Dharavi är ett unikt livskraftigt stadslandskap.

De riktigt utblottade bor inte här, de bor under bar himmel eller pappskivor på trottoarerna runt om i Bombay. Dharavi är ett snäpp upp i de fattigas statushierarki. Här är arbetslösheten låg och optimismen stor. Här omsätter tusentals småföretag närmare 300 miljoner kronor om året.

Här har staten abdikerat men marknadskrafterna ångar på: trots brist på vatten och avlopp har många av husen såväl sattelitteve som bredbandsinternet.

Men nu har myndigheterna i Bombay vaknat. Planerna är storstilade. Fram till 2010 ska allt rivas och ge plats för kommunala hyreshus – där sluminvånarna kommer att erbjudas hyreskontrakt – sjukhus och skolor. Allt till en kostnad av 15 miljarder kronor och med hjälp av internationella byggkonsortier. År 2020, hoppas myndigheterna, ska all slum i Bombay vara historia, även den i stadens utkanter och den som breder ut sig på trottoarer, längs järnvägsräls och trafikleder.

Invändningsfritt kan man tycka, i alla fall om planerna realiseras. Ändå finns det en stark opposition mot rivningen av slummen. De argaste kritikerna är slumområdenas egna invånare som är rädda för att förlora sina inkomstmöjligheter. Den dag bulldozrarna kommer försvinner de mödosamt uppbyggda brödbutikerna, lädergarverierna, tvätterierna och mekaniska verkstäderna.

Eftersom ingen har papper på sin egendom eller lagfarter på sina hus förlorar de alla investeringar de gjort, blir allt arbete de lagt ner förgäves.

Men de får ju en kommunal hyreslägenhet med wc och rinnande vatten – vad har slumskjulinvånarna för invändningar mot denna gåva?

Vi kanske hamnar i de nya miljonprogramsområdena i Bombays utkanter, säger de, långt från det ekonomiskt dynamiska centrum där vi kan tjäna pengar, svarar kritikerna, som är rädda för att en strävsam slum ska ersättas av en apatisk förortstillvaro.

Utrota fattigdomen

Begreppet Shining India myntades av Barathyia Janata Party-regeringen som styrde landet 1998–2004 för att beskriva de ekonomiska framgångarna. Var det tomt prat? Nej, i själva verket handlade det om parallella utvecklingar. Regeringen hade rätt och inte rätt, landet var fattigt och rikt, illa skött och välskött.

I början av nittiotalet hade Kongresspartiets ledande politiker varit arkitekterna bakom den nya politiken med avregleringar, privatiseringar och sänkta tullmurar. Men i valet 2004 vann Kongresspartiet tillbaka regeringsmakten med löften som påminde om Indira Gandhis Garibi Hatao, utrota fattigdomen, 30 år tidigare. Det andra Indien, The Other India, får inte glömmas bort, sa partiordförande Sonia Gandhi och lovade reformer.

I samband med euforin kring börsuppgång och ökande tillväxt runt millennieskiftet hade fattigdomen varit en icke-fråga. Nu är den på väg tillbaka in i politiken. Mediarapporterna om ekonomiska framsteg blandas nu med allt fler och allt mer upprörda fattigdomsskildringar. Medvetenheten om fattigdomen har ökat där man minst anar det. När Indiens största filmstjärna, Amitabh Bachchan, i ett teveprogram 2007 fick frågan om vad som är Indiens viktigaste fråga svarade han utan att tveka: fattigdomen.

Regeringen har nu lanserat en utvecklingsplan, Bharat Nirman, indisk välfärd, för att förverkliga Sonia Gandhis vallöfte. Det är den enskilt dyraste reform som en indisk regering någonsin presenterat och innebär en satsning på landsbygdens infrastruktur. Nya vägar, telefonlinjer, husbyggen, elektrifiering, dricksvattenledningar och bevattningsanläggningar till de fattigaste, minst utvecklade och mest avlägsna byarna där en stor del av Indiens de drygt 200 miljoner absolut fattiga bor. Samtidigt satsar man stort på olika trygghetsprogram som ska ge sjukvård och pension till 370 miljoner lantarbetare, fiskare, vävare och andra som i dag varken har anställningskontrakt, försäkringar eller representeras av fackföreningar.

Förhoppningarna är stora. Men kommer även de här projekten att försnillas bort av oärliga administratörer, snikna underleverantörer och korrumperade lokalpolitiker?

Situationen i dag är annorlunda jämfört med under Indira Gandhis regeringstid. Sedan sjuttiotalet har maskineriet Indien förvandlats från att vara nästan helt dysfunktionellt till att åtminstone knackigt och med vissa tillfälliga stopp jobba på. I delstaterna Bihar, Uttar Pradesh och Orissa – för att nämna några av de sämst skötta delstaterna – stannar maskinen ofta och länge. I södra och västra Indien fungerar den riktigt bra tack vare den växande ekonomins smörjmedel. Staten har i dag, till skillnad från för 30 år sedan, resurser att genomföra sin satsning. Statens kassakista är välfylld.

Underbart motsägelsefullt

Jag gillar detaljrika bilder, plottrighet, inkonsekvens, motsägelser och undantag. Kanske för att jag är uppväxt i en stad (Västerås) i en kultur (svensk medelklass) som är så konsekvent och genomtänkt. I min hembygd är allt undersökt, klassat som säkert, nyttigt och förnuftigt och därefter utportionerat i lagom portioner. Det är så invändningsfritt att jag inte ens kan komma på något negativt att säga om det. Jag älskar det.

Redan som 21-åring hamnade jag i Indien och förstod att jag upptäckt medelklass-Västerås motsats. Indien var inte bara kaotiskt myllrande, det saknade också, verkade det, en bakomliggande idé och var fullt av motsägelser. Först var jag skeptisk och förbryllad. Längtade hem till Västerås. Sedan insåg jag att jag om och om igen ställde fel fråga. Det var helt enkelt lönlöst att söka efter konsekvens. När jag insåg det blev det lätt att andas, ljusnade blicken, förbyttes avsmak i förtjusning. Den västerländska förnuftssektens irrläror släppte greppet om mig. Jag var avprogrammerad.

Oöverskådligt och svårt, säger många om Indien. Vem har sagt att det finns en förklarande helhet att upptäcka? svarar jag. Sluta söka efter en mening med allt! Det är lika lönlöst att försöka förklara Indien som att förstå universums eventuella uppkomst. Njut istället av slumpens oemotståndliga skönhet.

Indien är en löst knuten säck där det trillat ner en massa väsenskilda företeelser, som tagit färg av varandra och därför till det yttra verkar höra ihop, men som innerst inne är varandras motsatser. Riktigt lurigt faktiskt.

– Same same but different, brukar den förvirrade indiske turistguiden svara på västerlänningens frågor om hur allt egentligen hänger ihop.

Jag kan inte påstå att jag gillar ens en tiondel av de Bollywoodfilmer jag sett. En majoritet av allt som drömfabriken i Bombay spottar ur sig är riktigt uselt. Men jag älskar genren som inte är en genre, utan en blandning av alla genrer. Masalafilmen.
Bara skådespeleriet och manusen kunde höja sig över Bollibompanivå.

Men förbättring är på väg, märkte jag vintern 2007 då jag bodde i Bombay. Rang de Basanti, Black Friday, Omkara och Munnabhai är några exempel på nya indiska filmer med bra manus, socialt patos och politisk glöd.

Bollywood har något overkligt över sig sett ur ett västerländskt perspektiv. En för oss okänd värld av filmer, premiärfester, skvaller och filmstjärnor. Som om det fanns ett parallellt jordklot, snarlikt, men pråligare och mer melodramatiskt och myllrande än vårt.

Från Bollywoods enorma filmproduktion har bara små rännilar sipprat till väst. Dels för att filmerna är för banala för en rationell västerländsk publik, dels för att de innehåller anspelningar på indisk mytologi som ingen väster om floden Indus förstår sig på.

Men nu har en förbindelse upprättats mellan de parallella jordkloten, nu samarbetar öst med väst. Kanske en tidsspegel mot en allt mer globaliserad värld? Inom närmaste året kan vi se Singularity (av Roland ”Killing Fields” Joffé, med Aishwarya Rai), Chaos (remix av fransk film med Aishwarya Rai och Meryl Streep) och Shantaram (efter Gregory David Roberts succéroman, i regi av Mira Nair och med Amitabh Bachchan och Johnny Depp i huvudrollerna).

Att se en Bollywoodfilm är bra känslomässig research inför en Indikenresa. För att de ger en rättvis bild av Indien? Knappast, men de ger en bild av Indiens innersta väsen, av ”sinnets icke-indoktrinerade vildmark”, som författaren Arundhati Roy så vackert har uttryckt det, ”full med okända hemligheter och vilda föreställningar”.

Som i USA för 200 år sedan

Journalisten Vontibettu Thimmappa Rajshekar, redaktör för kamptidskriften Dalit Voice, formulerade släktskapet med situationen för USA:s svarta så här: ”Afro-amerikanarna måste vara medvetna om att deras frigörelsekamp inte är fulländad så länge deras blodsbröder och systrar i Asien lider. Det är sant att Afro-amerikanarna också lider, men vi [indiska daliter] befinner oss där afro-amerikanarna befann sig för 200 år sedan”.

Kan man göra en sådan historisk parallell? Vad tycker du? Har slaveriet överlevt i Indien?

Färre födda barn, ändå ökar befolkningen

Medan Kinas befolkningsökning planat ut tack vare sin policy att bara acceptera ett barn per familj stiger Indiens befolkning desto snabbare. 1950 fanns det 357 miljoner indier, i dag 1,1 miljard. 2030 beräknas indierna vara 1,6 miljarder och därmed fler än kineserna.

Under premiärminister Indira Gandhis undantagstillstånd 1975–77 introducerades en premie till dem som steriliserade sig. Men kampanjen fick kritik för att lokala tjänstemän i försök att uppfylla steriliseringsmålen gick för hårt fram och tvingade folk, som ibland var ovetande om vad det var för operation de genomgått. Därefter har politiska utspel om familjeplanering ofta bemötts med skepsis hos väljarna, som förknippar åtgärderna med auktoritära och odemokratiska metoder.

Trots denna historiska skepsis mot storskaliga familjeplaneringsprojekt ökar användningen av preventivmedel – framför allt bland kvinnor. Det är huvudförklaringen till att indiska kvinnor föder färre barn i dag än för 15 år sedan: från 3,4 barn per kvinna 1992 till 2,7 barn per kvinna 2006, enligt National Family Health Survey.

I städerna är tvåbarnsfamiljen redan norm, på landet är den på god väg att bli det. Utvecklingen skulle gå snabbare om det inte vore för att pojkar värderas så mycket högre än flickor. Flickor kostar att gifta bort och anses dessutom inte kunna dra in lika mycket i inkomst till familjen som pojkar. Därför genomförs det internationellt sett många illegala aborter av flickfoster samtidigt som flickebarn får sämre behandling än pojkar, vilket lett till att det i Indien bara går 933 kvinnor per 1|000 män (det naturliga i ett samhälle är att det finns fler kvinnor än män). Å andra sidan väljer familjer som till exempel har två fickor att fortsätta föda barn tills de får en pojke, vilket skyndar på befolkningsökningen.

Men trenden är positiv. I takt med ljusare utsikter för kvinnor på arbetsmarknaden säger allt fler familjer, enligt National Family Health Survey, att de nöjer sig med två barn även om båda är flickor. Det visar att förklaringen till indiernas nedvärdering av flickebarn i huvudsak är ekonomisk. Attityderna förändras i takt med ökade utsikter om att döttrarna kan bli lika lönsamma som sönerna.

Att befolkningen fortsätter att öka så snabbt beror också på positiva förändringar som att barnadödligheten sjunkit med 30 procent sedan 1992 och att medellivslängden ökar.

Miraklet i Indien

Väst har ofta haft en pessimistisk syn på Indien. 1961 skrev Aldous Huxley att landet kommer att bli en militärdiktatur när Nehru avgår. 1967 skrev London Times att det förestående valet till parlamentet förmodligen skulle bli det sista. På 70-talet var Calcutta föremål för domedagsprofetior. Snart brakar hela skiten samman, var slutsatsen.

I år fyller Indien 60 år som självständig nation och praktiskt taget alla förutsägelser har kommit på skam. I senaste numret av tidskriften Outlook publiceras ett utdrag ur historikern Ramachandra Guhas nya bok ”India After Gandhi: The History of the World’s Largest Democracy”. Till skillnad från i väst ökar indiernas valdeltagande, skriver han.

Samtidigt röstar allt fler demokratiskt marginaliserade grupper. Det gäller framför allt i Nordindien, där dalitpartier har skakat om de etablerade partierna i Uttar Pradesh, Indiens folkrikaste delstat. Guha citerar statsvetaren Yogendra Yadav som sagt att Indien förmodligen är det enda land i världen där de lägsta samhällsklasserna har högre valdeltagande än de privilegierade grupperna.

Ramachandra Guha hyllar också indiernas förmåga att känna samhörighet med nationen samtidigt som man identifierar sig med sin regionala kultur. Ett kitt är Bollywood: ”… så länge man tittar på hindifilmer och sjunger med i deras sånger kommer Indien att överleva”.

Publicerad i DN 22 maj.

Demokrati underifrån

Madhya Pradesh med en dåligt fungerande offentlig sektor och Kerala med en välfungerande statlig administration är två delstater som inte har mycket gemensamt, förutom den allt mer starkare lokaldemokratin sedan panchayati-raj-reformen löanserades 1993.

Statsvetaren Sten Widmalms fältstudier visar att drygt 30 procent av befolkningen i båda delstaterna anser sig ha fått större politiskt inflytande som en följd av panchayati raj-reformen och decentraliseringen av makten. Inte nog med det. I båda delstaterna tyckte de som deltog i undersökningen att avståndet mellan medborgarna och de styrande hade minskat de senaste åren.

De centralistiska tendenserna i Indien ger vika för federalismens tongångar. De demokratiska institutionerna i delstaterna får ökat makt på bekostnad av regeringen i New Delhi.

Det är glada nyheter i ett land som upprepade gånger förutspåtts att implodera av fattigdom och hierarkier.

Demokratin i Indien utvecklas nu nerifrån och upp, menar Sten Widmalm, och det gör Indien unikt i världen.

Release för Parul Sharmas nya bok

Reklam:
Release party in Stockholm for Parul Sharma's book
A release party for the new book Right to Life; the Pluralism of Human Existence, published by Parul Sharma, Legal Adviser for CSR Globe Forum, and General Manager of South Asia Experts - Sweden, will be held in Stockholm on Wednesday 23 May 2007, 18.00. The book presents various human rights aspects of India as a case study, with individual testimonies, and NGO interventions (more information about the book). The seminar will be held in Swedish, and is jointly organised by Amnesty International Sweden and the Dalit Solidarity Network - Sweden. Venue: ABF, Heden-salen, Sveavägen 41, Stockholm. More information about the release party.
Reklam slut.

Indiens andel av utsläpp ännu liten

Bilismen och elkonsumtionen ökar dramatiskt i takt med medelklassindiernas förbättrade ekonomi. Men trots att invånarna i de flesta storstäder hostar i avgasmolnen som hovrar över stadsgatorna är Indiens per capita-utsläpp av växthusgaser – 0,9 ton per år – knappt en fjärdedel av världsgenomsnittet och bara en tjugondel jämfört med genomsnittsamerikanen. Jämfört med storproducenterna av utsläpp – Nordamerika och Europa – är varje indiers bidrag till den globala uppvärmningen minimal.

Indien, som har 17 procent av världens befolkning, står för bara 5,4 procent av de totala utsläppen av växthusgaser. Fram till 2050, då Indiens ekonomi spås ha blivit världens näst största efter Kinas, väntas landets andel av utsläppen i världen ha ökat till 9,4 procent.

En förklaring till Indiens relativt blygsamma andel av världens utsläpp är att det vid sidan av den 300–400 miljoner stora medelklassen finns 700 miljoner indier som sällan eller aldrig åker bil och skoter och inte har energikonsumerande kylskåp och luftkonditionering. Medelklassen har heller inte, även om de skulle ha råd, diskmaskin, tvättmaskin och dammsugare. De låter sin disk, tvätt och skit tas hand om av hemhjälpen, som utför sysslorna manuellt. I Indien regerar fortfarande diskborsten, sopkvasten och tvättkaret.

Indien är liksom Kina i huvudsak beroende av kol för elproduktion, bara några få procent av elen kommer från andra källor.

Samtidigt är Indiens regering förmodligen den enda i världen som har ett särskilt departement för alternativa energikällor. Indien är i dag världens fjärde största producent av solenergi och en av världens största producenter av el från vindkraft. Expansionstakten är stor. 2006 ökade vindkraften med 35 procent och indiska energiföretag har gjort strategiska uppköp av danska och tyska energiföretag.

Men, men ... Den globala uppvärmningen går fortare än man tidigare trott, se artikel i SvD i dag.

WiFi-beduin

Denna blogg liksom boken jag håller på med – och allt annat jag jobbar på just nu – skriver jag på kafé.

Varför? Bebis och sambo hemma gör hemmet lite för rörigt för att vara en bra arbetsplats. Hyrd lokal är för dyrt. Istället roterar jag mellan tre–fyra olika kaféer med gratis trådlöst internet och gott kaffe.

Se här en liten och mycket geografiskt begränsad guide: Bäst kaffe och trevligast personal har Tvålpalatset på St Paulsgatan. Snabbast internet men en mycket trist ceasarsallad och väldigt anonym personal har Röda korsets kafé på Hornsgatan. Bäst fikabröd, trevligaste utsikten och ett ok men inte jättesnabbt internet har Söders Espresso på Medborgarplatsen.

Jag efterlyser en kombination av de tre: snabbt internet, perfekt kaffe och bra fikabröd. Kanske finns det någon annanstans. Tips, någon!

Bättre luft när oljan sinar

Det mesta av Indiens el produceras av skitiga kolkraftverk och Indien är på väg mot en miljökatastrof om inget nytt vägval görs mycket snart. Men... Indiens regering är samtidigt förmodligen den enda i världen som har ett särskilt departement för alternativa energikällor. Indien är i dag världens fjärde största producent av solenergi och en av världens största producenter av el från vindkraft. Expansionstakten är stor. 2006 ökade vindkraften med 35 procent och indiska energiföretag har gjort strategiska uppköp av danska och tyska energiföretag.

De positiva exemplen har drivits igenom eftersom de framstått som ekonomiskt fördelaktiga alternativ till olja och kol. I Rajasthans väglösa öken kan det helt enkelt vara effektivare att producera el med vindkraftverk än att bygga högspänningsledningar från avlägsna kolkraftverk. Och i Himalayas otillgängliga bergsområden kan det bli billigare att värma vattnet med biogas än med fossila bränslen.

Men trots ljuspunkterna kommer det mesta av elen från kolkraft och drivs de flesta bilar med bensin och smutsig diesel. Anhängare av Peak oil och Peak coal-teorin – se senast DN Debatt 18 maj – tror att den historiska produktionstoppen för fossilt bränsle inträffar någon gång mellan 2008 och 2018. Om det stämmer har vi med den explosionsartade ekonomiska utvecklingen i Asien inte så många decennier på oss innan oljan och kolet är helt slut. Den finns en ljus sida av denna utveckling. Domedagsprofetiorna om enorma temperaturhöjningar och översvämning av jordens alla låglänta områden kommer aldrig att slå in om enrgipessimisterna har rätt: oljan och kolet räcker inte till det.

För att tillfredsställa alla hundratals miljoner indier som inom de närmaste åren kommer att skrota cykeln och skaffa sig skoter eller bil måste man hitta alternativa bränslen. Det handlar med andra ord inte bara om miljön, det handlar om att över huvud taget hitta något att hälla i soppatanken. Det handlar om en global energikris.
Välståndsökningen i Indien och Kina driver på krisen och skyndar på den nödvändiga omställningen från olje- och kolberoende till alternativ energi. På så sätt kan den globala miljön räddas av den ekonomiska utvecklingen i Asien.

Inte så indiskt

Maten du äter på en indisk restaurang i Sverige är inte indisk. För det första lagas maten på nio av tio indiska krogar i Sverige av bangladeshier. För det andra är många av rätterna utvecklingar av en matkultur som de muslimska mogulerna hade med sig när de invaderade Nordindien på 1500-talet. För det tredje är några av rätterna uppfunna i Storbritannien på 1960-talet.

Ta till exempel paradrätten chicken tikka masala (kycklingfilébitar grillade på spett och serverade i en röd gräddig sås). Tikka står för röd färg och masala för kryddblandning. Namnkombinationen och såsen är en uppfinning av sydasiatiska kockar på indiska krogar i Storbritannien i ett försök att skapa något som ser exotiskt ut men ändå inte är för starkt. Rätten har därefter spritt sig till indiska krogar över hela västvärlden och även exporterats tillbaka till moderlandet.

Visst kan man ändå kalla den indiska restaurangmaten i Sverige för indisk. Trots sitt historiska arv från Nordindiens muslimska erövrare utvecklats har den ju ändå sina rötter på den indiska kontinenten och all matkultur är i grunden en blandning av influenser från vitt skilda håll. Visst kan det upplevas som reaktionärt att söka efter nationellt genuina kulturyttringar: vad är föresten ”indiskt” och vad betyder ”genuint”?

Men är det den vanligast förekommande maten som äts i runt om Indien du är ute efter är ett besök på en indisk krog i Sverige ingen bra plats att börja den kulinariska resan på. Då får du åka till London eller New York, där maten inte bara kommer från mogulköket och där kockarna är indiska – eller helt enkelt bege dig till Indien.

Hur definierar man "pure vegetarian"?

Jag har förgäves försökt få fram en relevant definition av begreppet "pure vegetarian", som det tolkas av religiösa hinduer.

Ungefär så här trodde jag att det var: Först och främst inte kött, fisk eller ägg, kanske inte heller lök, vitlök och svamp. Dessutom ska ett "pure vegetarian"-kök och dess kock vara helt dedicerat till detta och inte till exempel parallellt laga kött etc till andra gäster.

Är det en korrekt definition? Nåt att tillägga eller dra bort? Bör man till exempel också följa ayurvediska principer om rätt mat för rätt typ av människa för att det ska bli "pure veg"?

Alla som vet kan väl bidra!

Försök till förklaring till allt

Men hur kan det då komma sig att den bördiga nordindiska slätten, vars goda förutsättningar i historiens gryning ledde till utvecklandet av högkulturer, i dag är så fattig och problemfylld?

Förklaringen verkar man i vilket fall inte hitta i jordmån och klimat, utan snarare i hur människan organiserat sina samhällen och förvaltat det försprång som naturen gett. Kanske var naturen i norr för givmild – och frestade människorna till överutnyttjande, som ledde till överbefolkning och miljöförstöring. Kanske man också peka på de militärtekniskt skickliga indoarierna, som skapade patriarkala och feodala samhällen och utvecklade kastsystemet.

Andra delar av Indien – särskilt i södern och längs kusterna – har haft en historia med mer upplysta och reformintresserade maharajor, många småriken – precis som i Europa – och i vissa fall matrilinjär arvsrätt. I södern har kommunikationen med omvärlden byggt på relativt fredlig handel, medan invånarna på slätten i norr ständigt erövrats av främmande arméer.

De stora tunga nordindiska imperierna intresserade sig mer för vackra byggnadsverk än sociala reformer och var ointresserade av jordreformer för att bryta jordägarnas makt och lantarbetarnas slaveri. Den gamla kulturbygden runt floden Ganges förvandlades under de muslimska dynastierna från medeltiden och framåt till ett ekonomiskt bakvatten, till allt mer hierarkiska och militaristiska samhällen, som till slut imploderade och lämnade fältet fritt för britternas ekonomiska utsugning.

Delstaterna Uttar Pradesh och Bihar är helig, historisk och anrik mark. Här utspelar sig Mahabharata och Ramayana, utvecklades hinduismen till vad den är i dag, föddes buddhismen, regerade några av världens konstnärligt sett mest imponerande kungariken. Men här är i dag jordägandet mest ojämlikt, fattigdomen störst, politikerna mest korrupta och kasthierarkierna hårdast.

Sedan Lasse Berg skrev Längs Ganges har metropolerna New Delhi i slättens västra hörn och Calcutta i slättens östra hörn vaknat, genomgår snabba sociologiska förändringar och får uppleva ekonomisk tillväxt. Men där emellan: feodal landsbygd och illa administrerade städer på Indiens bördigaste jordar.

Rika förutsättningar, magert resultat

Det nordindiska slättlandet runt floderna Indus, Ganges och Brahmaputra skulle kunna vara jordens politiska och ekonomiska centrum. Under mänsklighetens historia har nästan alltid en femtedel av världens befolkning bott här på de tjocka lagren av bördigt flodsediment.

Här och dess närhet såg mänsklighetens första jordbruk dagens ljus, har flera världsreligioner fötts och några av historiens mäktigaste imperier regerat. Ändå är slättlandet som bevattnas av smältvatten från världens högsta bergskedja en problemfylld region med världens största anhopning av absolut fattiga, politisk turbulens, stora ekologiska problem och ett internationella sett extremt lågproduktivt jordbruk.

Här finns alla förutsättningar för ett gott liv, ändå blev livet så tufft för en så stor del av befolkningen. Gangesdalens rika mylla och vattentillgångar, skrev Lasse Berg i Längs Ganges från 1986, skulle ”teoretiskt räcka för att försörja hela mänskligheten! Ganges bär på löftet om ett gott liv, men orsakar nu i allt större utsträckning lidande och död”.

De nordindiska kulturbygderna Uttar Pradesh och Bihar tillhör i dag Indiens fattigaste områden. Mest hopplösa områden, enligt vissa, med sin höga korruption och sitt utbredda vardagsvåld.

Hur kan det komma sig?

Alla får svara!

Myten om hinduism

De fyra stånden, varna, består av en mängd undergrupper eller skrån, jati, som sammantaget brukar kallas kastsystemet. Det är en social klassificering med rötterna i bland annat de över 2|000 år gamla texterna Rigveda och Manus lag.

I dag har kastsystemet spritt sig även till indiska muslimer och kristna och till buddhister i Nepal och på Sri Lanka. Ursprungligen handlade det om det högsta prästståndets, braminernas, behov av att upprätthålla rituell renhet. Ju högre upp i systemet desto större rituell renhet, ju längre ner desto lägre renhet. En människa av hög kast som rörde vid eller blev serverad mat av en människa av låg kast ansågs därmed, enligt traditionen, ha blivit besudlad.

Men religionsfilosofen Torvald Olsson, som sedan sjuttiotalet bedrivit fältstudier i framför allt Sydindien, ger en annan bild av hinduismen och kastsystemet än den som brukar upprepas i läroböcker i religion. Han säger till exempel att knappast någon av de illitterata hinduer han intervjuat i byar i Thanjavurdistriktet i sydindiska Tamil Nadu känner till återfödelse- och reinkarnationsläran. Han ifrågasätter också uppfattningen om att kastsystemet skulle vara statiskt och enhetligt. Till att börja med, menar han, är inte dagens braminer ättlingar till braminerna hos de första indoarierna, i vars texter kastsystemet fick sin religiösa legitimitet. Braminerna, liksom de flesta andra kaster (som Torvald Olsson väljer att kalla jati-kluster) fick sina former först under medeltiden.

Dessutom är de inte så enhetliga. Han exemplifierar med rajputerna, som utgör tio procent av Indiens befolkning och upp mot 40 procent i delar av delstaten Rajasthan. Vissa av rajputerna var härskare och en sorts adel i de nordindiska kungadömena, medan andra var fattiga lantarbetare och småbönder som lånade status tack vare att de kallade sig rajputer och tack vare att de var ”förknippade med sin vasall och kung som tillhörde samma jati-kluster [rajputerna]”. Rajputerna liksom andra kaster, argumenterar Torvald Olsson, är snarare etniska grupper med gemensamma språk, släktskapssystem och rastypiska drag. Inom grupperna finns alla möjliga samhällsklasser. Att man trots detta framhävdar att prata om ett klassbundet och enhetligt kastsystem är bara en del av mytbildningen om det annorlunda Indien, verkar han mena.

En annan skribent som ifrågasätter den traditionella bilden av hinduismen är den unge indiska författaren Pankaj Mishra. Att hinduismen beskrivs som en sammanhängande världsreligion är inte så mycket ett resultat av renläriga hinduers vilja att framställa sin religion som enhetlig. Snarare är det effekten av de brittiska kolonisatörernas försök att förstå vad det var man såg i Indien när man anlände under 1600- och 1700-talen.

Religionerna i Indien har alltid varit mer inriktade på utövandet än på rigida tankesystem. Riterna och troslärorna varierar mellan olika delar av Indien och gudaskaran är inte komplett, utan utökas ständigt. Ateism, agnosticism, buddhism, jainism – till och med kristendom och islam – har inte setts som irrläror, utan som intressanta idéer som man mycket väl kan införlivas i det indiska religionsutövandet.

Hinduismen som en sammanhängande världsreligion är en produkt av européerna, menar Pankaj Mishra. Britterna var vana att definiera en människas identitet utifrån den monoteistiska religionen och nationalstaten. Därför var de förvirrade inför den förmoderna värld av sammansatta identiteter och trosbekännelser som man mötte i Indien. I Indien, skriver han, ”sökte britterna uniformitet på samma sätt som de mäktiga kristna i Rom, och påtvingade indierna den”. När britterna mötte de indiska religionerna ville de se likheterna, även om de inte var större än mellan kristendom, judendom och islam. Eftersom kristendomen har en bibel och en uppsättning rätta läror, resonerade britterna, måste också de indiska religionerna ha det.

Indien på Östasiatiska

I höst öppnar Indien - Bollywood och levande gudar på Östasiatiska museet i Stockholm. Idéen med utställningen är att med det indiska filmberättandet visa hur samtidens Indien hänger ihop med det förflutna genom berättelser och myter om kärlek, gudar och andra hjältar.

Jag jobbar just nu med utställningskatalogen, som ska utformas som ett tjusigt livsstilsmagasin och inte bara vara korrekt historiskt och torrt redovisande, utan försöka med ett populärt språk ge en färgsprakande bild av ett både modernt och traditionellt Indien. Katalogen kommer att heta Masala Magazine och innehålla en massa kul läsning.


30 september öppnar utställningen och pågår sedan ända till 30 mars 2008. Förutom utställning blir det förmodligen också nåt slags indiskt kafé och visning av Bollywoodfilmer. När utställningen öppnar finns också Masala Magazine klar att köpas på museet.

Läs mer om utställningen.

Schackspelet speglade kriget

Årtusendet före Kristus bildade indoarierna flera nya kungadömen på Gangesslätten, varav först Magadha och senare Maurya, båda med centrum i Pataliputra (dagens Patna), var de mäktigaste.

Indoarierna var militärt överlägsna andra folk tack vare hästar, vagnar med hjul och – från cirka 500 f Kr – även krigselefanter.

Dåtidens militära strategier återspeglas i schackspelet, som anses ha hittats på i ett av de indoariska rikena av en brahmin (präst) som underhållning åt kungen.

I spelet, liksom på det verkliga slagfältet, dirigerade kungen slaget från elefantryggen. Det var viktigt för kungen, att inte bli angripen, eftersom armén då förlorade styrsel. En armé utan kung var värdelös och kunde förlora, trots att armén var tämligen intakt. Därför, sa strategin, måste kungens rörelser på slagfältet vara små. Om kungen attackerades var slaget förlorat (schack matt).

Flankerna skyddades av elefanter (tornen), som också kunde flyttas fram till fronten i slutskedet av slaget. Infanteriet (bönderna) bestod av otränade soldater som rörde sig långsamt och hade mycket enkla vapen. Deras styrka var deras stora antal snarare än slagfärdighet.

Schackpjäserna på bilderna har en utformning som var populär under mogultiden.

Kamp för daliter i Orissa

Läs om Manisha Mahanandia från Orissa som vill förbättra livet för Indiens daliter. Artikel i Borås Tidning 22 april.

Dansk kolonialism

Vad finns det för koppling mellan Österlen och Indien? Svaret heter Ove Gjedde, skånsk adelsman född 1594 i Tomarp utanför Kristianstad. År 1618 ledde han en expedition till Indien utsänd av den danske kungen Christian IV. Syftet? Att grunda en dansk koloni i pepparns hemland.

Han lyckades. Från 1620 till 1845 vajade danska flaggan över Tranquebar vid Cauveryflodens mynning tio mil söder om fransmännens Pondicherry på Indiens sydöstkust. Liksom de andra europeiska ostindienkompanierna behövde danskarna inte kriga för sin besittning. Ove Gjedde köpte marken av rajan av Thanjavur, en av det gamla Cholarikets huvudstäder.

Tranquebar var under dansktiden en livlig hamnstad. Danska Ostindiska kompaniet bedrev intensiv handel med kryddor och siden och så småningom bomullstyger. Kolonin kröntes av fästningen Dansborg, var stort som Helsingör och hade danska gatunamn, även om den danska befolkningen aldrig blev större än 200.

De danska affärsmännen fick snart sällskap av missionärer. 1706 grundades en evangelisk-luthersk mission i Tranquebar, den första utanför Europa och Nordamerika. Biskopen av Tranquebar är fortfarande den officiella titeln på ledaren för Thamil Suvesesha Lutheran Thiruchabai (Tamilska evangeliska lutheranska kyrkan), grundad 1919 efter mission från bland andra Svenska kyrkan.

Handeln gick som bäst i slutet av 1700-talet, men efter kriget mot England i början av 1800-talet bar det utför med finanserna. 1845 såldes Tranquebar tillsammans med bengaliska Shrirampur, som danskarna kallade Frederiksnagor, till brittiska Ostindiska kompaniet för 20|000 brittiska pund. Besittningarna på Nikobarerna, en ögrupp i Bengaliska viken, behöll man till 1869, då de gavs bort till brittiska staten.

Dansborg står fortfarande kvar och delar av den har gjorts om till ett kulturarvshotell med namnet Bungalow on the Beach (läs mer på www.neemranahotels.com). På Historiska museet i Madras (Chennai) kan man titta på de danska kanoner som en gång skyddade den danska kolonin i Indien.

Sverige då? Jo, Sverige gjorde också ett försök att skaffa sig en koloni i Indien, men missslyckades kapitalt. Så mycket mer vet jag inte. Är det någon läsare som kan berätta mer om detta, skriv en kommentar!

Bollywoods ljusa framtid

Snart, mycket snart kommer indisk film och indiska skådespelare att märkas mer i väst. Det finns flera skäl till det.

1. Bollywood väljer allt oftare att spela in utomlands. Schweiz är redan etablerat, liksom Malaysia och Sydafrika. Nu lanseras också Portugal och Sverige som intressanta inspelningsplatser för Bollywood. Eldsjälen Kunnie Topden i Sweden-India Film Association i Stockholm har redan lyckats locka hit flera indiska filmteam.

2. Indiska filmer blir tekniskt bättre och får bättre manus och kan därmed attrahera en mer kräsen och utbildad västerländsk publik.

3. Indiska skådespelare har på sistone upptäckts av Hollywood och kommer närmaste åren att figurera i flera amerikanska och europeiska storfilmer. Den amerikanska filmatiseringen av Shantaram i Bombay kommer innebära att Bolly- och Hollywood möts på vita duken. Och på långfredagen har brittiska filmen Provoked premiär i London och andra brittiska städer. Filmen har indiska stjärnan Aishwarya Rai i huvudrollen. Handlingen bygger på verklig händelse - läs mer på BBC:s webbplats.

Vi har en gyllene Bollywoodera att se fram emot - och nu på en biograf nära dig.

Hur Indien blev Indien

– Aurangzeb, sa han med vrede i rösten där han stod i en skuggig gränd i den heliga staden Varanasis gränder i slutet av åttiotalet.

– Det var Aurangzeb som rev templet och lät bygga en moské på samma plats.

Han pekade med ena handen mot moskéns kupoler och nickade menande för att understryka det historiska övergreppet. Jag förstod att han hatade denne man som styrt Indien från 1658 till 1707 och att han ansåg att mogulriket – som Aurangzebs imperium kallades – mest hade varit till ondo. Men varför? Allt det där låg ju 300 år tillbaka i tiden. Hur kunde man fortfarande vara arg?

Ett par år efter mitt möte i Varanasi insåg jag allvaret då vreden exploderade i våldsamma kravaller som lämnade tusentals döda. Nu handlade det visserligen om ett annat tempel, i staden Ayodhya, och en annan mogulkejsare, som hette Babur. Men i sak rörde det sig om samma historiska skede.

På 1500-talet hade Babur låtit riva ett Ramatempel i Ayodhya. Det påstod i alla fall de hinduiska aktivister som hösten 1992 ansåg att den historiska oförrätten måste korrigeras. Med egna händer och under kravallartade former gick de till attack mot den gamla moskén och rev den tegelsten för tegelsten. Deras mission var att återuppbygga det hinduiska Ramatempel som de ansåg att mogulerna lät riva för att ersätta med en moské.

För att förstå ilskan som hinduaktivisterna kände måste man göra en djupdykning i Indiens historia och inse att Indien sedan tusentals år tillbaka drabbats av ständiga erövringar och ockupationer. Erövrarna har alltid kommit från väst och nordväst – från Centralasien, Persien, Afghanistan och Europa, de har haft med sig fröet till dagens hinduism och senare varit muslimer eller kristna. Religiös omvändelse har inte varit deras huvudmotiv, utan de har alla lockats hit av den indiska subkontinentens rika skördar och naturtillgångar.

Det har med andra ord handlat om drömmen att berika sig på Indiens bekostnad. Trots det har de människor som levde på den indiska halvön inte alltid varit avvisande mot inkräktarna. De har i vilket fall inte varit intresserade eller kapabla att försvara sig. Istället har de fått satsa på att utöva kulturell byteshandel. Indiens kultur har sakta men säkert påverkats av erövrarnas. Erövrarnas kultur har sakta men säkert påverkats av Indiens.

I slutänden – det Indien vi ser i dag – är det svårt att se vad det ena börjar och det andra slutar. Det kulturarv som landet bär på är på flera sätt resultatet av denna mångkulturella sammansmältning.

Bilden visar en annan mogulhärskares grav, Humayuns närmare bestämt. Ligger i Delhi.

Indiskt skryt

När indier vill skryta om sitt lands och sin kulturs förträfflighet saknas inte erövringar och upptäckter att ta upp. Ett axplock:

1. Siffersystemet och nollan uppfanns av den indiska matematikern Aryabhatta på 500-talet.

2. Värdet av ”pi” räknades första gången ut av indiern Budhyana, också det på 500-talet.

3. Tiden det tar för jorden att snurra ett varv runt solen räknades första gången ut av den indiske matematikern och astronomen Bhaska-racharya på 400-talet. Vad han kom fram till? Jo, att det tar jorden 365,259756484 dagar att snurra ett solvarv.

4. Världens första universitet grundades i Takshila i Indien cirka 700 före Kristus.

5. Indisk ayurveda var världens första system för mediciner.

6. Schackspelet uppfanns i Indien.

7. Indien har egna satelliter i rymden. Indien skjuter upp sina satelliter med egna raketer. 2008 är det dags för en månexpedition och några år senare siktar man på planeten Mars.

8. Indien är känt över hela världen för sin datorindustri. Indien tillhör de länder som har flest dataprogrammerare i världen.

9. Indien är världens största producent av mjölk, smör, mango, te, jute kokosnötter, kashewnötter, traktorer, lädervaror, grönsaker och frukt.

10. Indiska företag dominerar världens stålindustri.

11. Indien har världens största utvinning av diamanter.

12. Indien har världens största järnvägsnät. Indian Railways är världens största arbetsgivare.

13. Indien har världens äldsta och största filmindustri.

14. Sju indier har fått nobelpris: Rabindranath Tagore (litteratur, 1913), C V Raman (fysik, 1968), Hargobind Khurana (genetik, 1968), Moder Teresa (fred, 1979), S Chandrashekar (astrofysik, 1983), Amartya Sen (ekonomi, 1998), och V S Naipul (litteratur, 2001).

15. Utvecklaren av hotmail (Sabeer Bhatia) och pentiumprocessorn (Vinod Dham) är båda indier, även om de varit verksamma i USA.

Moderna böcker och seriösa filmer

Indiska böcker handlar inte bara om traditionen och byarna och indiska filmer utspelar sig inte bara på sluttande alpängar med dansande skådespelare. Här är tips till dig som vill få en uppdaterad bild av dagens Indien i litteraturen och filmen.

Böckerna hittar du i en välsorterad nätbokhandel. Filmerna kräver lite mer detektivarbete, men med hjälp av brittiska försäljningssajter av indiska dvd-filmer bör det inte vara omöjligt.

Fem seriösa indiska filmer som snart kommer att slå i väst:

1. ”Rang De Basanti” (om moderna ungdomar som börjar bry sig om gamla indiska ideal) – bilden här ovanför är en scen ur filmen

2. ”Omkhara” (en indisk Othello)

3. ”Munnabhai” (om en DJ som studerar Mahatma Gandhi och förändras)

4. ”Black Friday” (om bomberna i Bombay 1993)

5. ”Parzania” (om våldet i Gujarat 2002)

Fem böcker om det moderna Indien:

1. ”Being Indian” av Pavan K Varma.

2. ”The idea of India” av Sunil Kilnani

3. ”Vem vill bli miljardär” av Vikas Swarup

4. ”Maximum City – Bombay lost and found” av Suketu Mehta

5. ”Leela.exe” av Hari Kunzru.

Mikrolån till tsunamidrabbade

Klockan 9.17 den där olycksaliga söndagsmorgonen forsade vågen in över stränderna i Nagapattinam på Indiens sydöstkust, demolerade fiskebyar och sköljde tre kilometer inåt land.

Drygt två år senare bor de flesta överlevande fortfarande i tillfälliga läger, där volontärorganisation Indian Social Service Institute kämpar för att göra livet lättare för de drabbade.

Socialarbetaren Rengaraj Ramaswamy, som driver Indian Social Service Institute (ISSI) sedan slutet av åttiotalet, var på plats i distriktet Nagapattinam redan på katastrofens första dag för att hjälpa till att bärga döda människo- och djurkroppar.

– Det var en fruktansvärd syn och en outhärdlig stank av förruttnelse, minns han.

En av hans första reaktioner var: varför gör myndigheterna så lite? Dessvärre består hans första intryck i dag, två år senare: den indiska statens närvaro i de drabbade byarna är praktiskt taget obefintlig.

Tsunamikatastrofen annandag jul 2004 drabbade Indien hårt. I Sverige har nästan all mediauppmärksamhet handlat om Thailand, där 5 400 människor omkom, varav hälften var utländska turister.

I Indien dog sammanlagt 10 700 människor i flodvågen, praktiskt taget varenda en av dem var fattiga fiskare eller småbönder.

Indien hamnade därmed i medieskugga.

Indiens värst drabbade distrikt heter Nagapattinam och ligger 30 mil söder om Chennai (före detta Madras) ik delstaten Tamil Nadu. Av Nagapattinams 99 000 invånare dog 6 051 och skadades närmare 1 000 av flodvågen.

Totalt drabbades 200 000 människor i 73 av disktrikets byar på ett eller annat sätt. Nästan hälften av distriktets invånare bor fortfarande i tillfälliga läger med hyddor hopsatta av korrugerad plåt och presenningar, där det är olidligt varmt när solen steker och där vattnet rinner in i hyddorna när monsunen härjar.

I drabbade byar och läger arrangerar ISSI driver dagis (så att de stora barnen inte behöver de hand om de små, utan kan gå i skolan istället), kvällsskolor och tonårsgrupper och har startat självhjälpsgrupper där de kvinnliga medlemmarna kan få mikrolån för att starta egna företag.

Pengarna till tsunamihjälpen kommer bland annat från Unga Örnar i Norrköping och Palmecentret.

ISSI är förstås inte den enda volontärorganisation som är verksam i Nagapattinam.
Jag åker runt i distriktet i två dagar och ser hundratals skyltar för såväl indiska som internationella frivilligorganisationer som pekar ut olika biståndsprojekt. De nya fiskebåtarna på stränderna, byggda i moderna fibermaterial, är alla märkta med givarnas logotyper – olika bokstavskombinationer följd av ordet ”Aid”.

De indiska myndigheterna, som direkt efter tsunamin stolt förklarade att man inte ville ha internationell hjälp, har hittills inte byggt ett enda nytt hus eller bidragit med en enda ny fiskebåt i Nagapattinam.

– I början skänkte regeringen pengar, mat och filtar till de drabbade, men sedan dess har de inte gjort ett dyft, säger Rengaraj Ramaswamy när vi skumpar fram i en indisk Ambassadorbil på vägar fulla av hål mellan de drabbade byarna vid kusten.

I ett litet hus på huvudgatan byn Thirupoondi håller en grupp med 40 tonårsflickor på att lära sig göra pickles av fisk och mango när jag kommer på besök. Vinägersyrlig pickles är ett populärt tillbehör till en indisk middag och tanken är att flickorna efter kursen ska kunna starta tillverkning i hemmet för att sälja sina produkter på marknaden.

I rummet bredvid pågår avslutningen av en sex månader lång sykurs.

Jag frågar vad de ska göra med sina nyförvärvade sykunskaper.

– Vi ska starta en systuga, säger drygt 20-åriga S Gheeta.

– Vi tänker gå ihop i kooperativ med fem–tio medlemmar och sy barnkläder och axelväskor, säger hennes kompis T Jayabarathi.

Solen gassar mot hyddornas heta plåtväggar i lägret i Seruthur som ligger ett par hundra meter från stränderna vid Indiska Oceanen. Varje familj, varav många består av sex–sju medlemmar, trängs på mindre än 20 kvadratmeter. Dagtid är det svårt att vara i hyddan då inomhustemperaturen stiger till över 40 grader. Och då är det ännu ”vinter” i Sydindien, det blir mycket värre i april och maj.

En kilometer inåt land står 200 rejäla cementhus halvfärdiga – byggda av olika internationella volontärorganisationer. Men om alla familjer i Seruthur ska få tak över huvudet behövs 500 hus.

– Säg åt dem som har pengar att bli klara med husen och bygga så att det räcker åt alla, säger Parvati Rajendra när jag går förbi.

Hon och hennes man har fyra barn.

– Att bo i den trånga, ibland kokheta, ibland översvämmade hyddan är olidligt, säger hon.

I Seruthur har ISSI bland annat startat sex självhjälpsgrupper med fem änkor i varje grupp, som har namn som Solrosen och Morgonstjärnan.
ISSI har gett kvinnorna mikrolån för att änkorna ska kunna starta verksamheter och återfå den inkomst som försvann när deras män dog i flodvågen.

Änkorna sitter i en ring på cementgolvet i lägrets medborgarkontor, som också fungerar som möteslokal, dagis och kvällsskola.

De har lånat 1 000 rupier (160 kronor) per person och hittills betalat tillbaka punktligt enligt amorteringsplanen. Räntan är en procent.

Vad har ni gjort för pengarna? frågar jag.

– Vi köper färsk fisk av fiskarna på stranden. Sedan går vi till marknader några kilometer inåt land eller tar bussen till stan, där förtjänsten blir större, säger 40-åriga trebarnsmamman Murugamal, som avslöjar att hon brukar tjäna mellan 100 och 200 rupier (16–32 kronor) om dagen.

– Tack vare lånet kan vi i dag tjäna egna pengar och föda oss själva och våra barn, säger 30-åriga fembarnsmamman Logambal, vars man hade dragit upp sin båt på stranden efter nattens fisketur när flodvågen slog till.

Jag frågar vad som står högst på deras önskelista just nu?

– Att husen blir klara och att de räcker åt alla, svarar 35-åriga fyrabarnsmamman Janagi.

Och därefter?

– Att få ihop 2 000 rupier var så att vi kan köpa islådor att förvara den fisk vi inte säljer under dagen.

Vad gör ni dag med fisken som blir över?

– Tar hem och torkar. Torkad fisk kan man också sälja, men förtjänsten är mindre, säger hon.

När änkorna är klara med dagens möte kommer tonårsgruppen Pärlan och tar deras plats på golvet på medborgarkontoret. Ett tjugotal flickor ledda av ISSI:s volontär Jayasitra träffas en gång i veckan för att diskutera allt från sexualkunskap och hälsa till miljö och säkerhet.

En aktuell fråga handlar om flickors möjlighet att lämna lägret. De skulle helt enkelt vilja ha solcellsdriven belysning på stranden och längs mörka stigar så att de vågar gå ut ensamma på kvällarna.

– Vi vill inte behöva vara rädda när vi måste gå ärenden i mörkret utanför lägret, säger 18-åriga Selvi, vars mamma dog i tsunamin.

Är din pappa ute och fiskar?

– Nej, svarar Selvi dämpat, han super. Han är alkoholist.

I flickgruppen Pärlan sparar alla medlemmar tio rupier (1 krona och 60 öre) i månaden. Tanken är att använda pengarna till att hyra en lärare för lektioner i engelska och att starta tillverkning av skolväskor som man kan sälja och tjäna en slant.

Din högsta dröm?

– Åh, att få lämna lägret, att få åka på läger med Pärlan till staden Thanjavur (fem mil bort), att få se något annat. Det vore underbart, säger Selvi och får nickande medhåll från de andra i gruppen.

Sedan får Selvi en retfull knuff av sin kompis. Hon knuffas tillbaka. Hela gruppen brister ut i smittande skratt. Glädjetårar rinner ner för kinder.
Även i ruinerna av den tsunamidrabbade byn Seruthur kan livet emellanåt kännas ljust. Mycket arbete återstår innan byn fungerar som före katastrofen, men det skadar ju inte om vägen dit kan bjuda på korta stunder av lycka.

Indian Social Service Institute (ISSI)
Huvudkontoret ligger strax utanför staden Pudukottai åtta mil från kusten, där organisationen sedan länge bedriver verksamhet bland framför allt daliter (lågkastiga), stamfolk och andra förtryckta och utsatta grupper.

I det tsunamidrabbade distriktet Nagapattinam gör man bland annat följande:

• Utbildar volontärer att bli rådgivare i allt från sexualkunskap till hälsolära.

• Driver kvällsskolor, eftersom de statliga skolorna i området fungerar uselt.

• Driver dagis, så att de stora barnen slipper ta hand om sina småsyskon och istället kan gå i skolan.

• Arrangerar sy-, matlagnings- och hantverkskurser för flickor, mekanikkurser för pojkar och självhjälpsgrupper för änkor, som får mikrolån för att börja tjäna pengar till uppehälle.

• Ordnar olika aktiviteter för barn i drabbade byar, som dans, sång, lek och spel.

ISSI vill göra mer
ISSI vill starta fler kvällsskolor och söker såväl organisationer som enskilda personer utomland som vill bistå med pengar. 1 600 kronor räcker till skolmaterial i ett helt år för en klass med 22 elever.

Issis eldsjäl och koordinationer Rengaraj Ramaswamy nås enklast på issi_org2002@yahoo.co.in. Hemsida: www.indianssi.org.

Mikrolån – så funkar det
Mikrolånen fick internationell berömmelse i och med att Mohammed Yunus och Gramen Bank fick Nobels fredspris förra året för sin enträgna satsning på att låna ut små summor pengar till kvinnor på landsbygden i Bangladesh.

I ett tal på Bombay University i februari sa Gramens Banks Mohammed Yunus följande: ”De kommersiella bankerna säger att landsbygdskvinnorna som vi lånar ut till inte är kreditvärdiga. Jag frågar mig: är bankerna människovärdiga?”.
Men Mohammed Yunus är inte ensam aktör på mikrokreditmarknaden. ISSI är bara en av tusentals organisationer i utvecklingsländerna som gör samma sak.

Så här funkar det:

• Grundidéen bygger på att låna ut pengar till kvinnor, eftersom de oftast känner störst ansvar för familjen och dessutom sällan super och spelar bort sina pengar.

• Kvinnorna går ihop en grupp på fem–tio personer.

• Lånen är personliga, men återbetalningsansvaret är kollektivt i gruppen. Den sociala kontrollen gör att kreditförlusten vid mikrolån, trots att det handlar om fattiga människor med små resurser, är nästan obefintliga.

• När det första lånet är helt återbetalat får de låna igen. Denna gång en något högre summa. När det andra lånet är återbetalat höjs beloppet man får låna ytterligare. Och så vidare.

• Räntorna är lägre än bankernas, där målgruppen för mikrolånen ändå inte får ta lån, eftersom de inte är ”kreditvärdiga”.

Även publicerad på Palmecentrets sajt.

Renovera världens kontor!

Om Kina är världens verkstad är Indien världens kontor. Kinas ekonomiska boom grundar sig på att man syr fotbollar och t-tröjor, tillverkar datorer, mobiltelefoner och teveapparater åt den rika världen. Indiens framgångar bygger på att man tar hand om den rika världens administration och kundservice, programmerar datorernas mjukvara och sköter forskningen och utvecklingen av de högteknologiska systemen.

Verkstaden och kontoret är givetvis en förenklad bild, men den ger ändå en målande beskrivning av hur de båda asiatiska jättarna nischat sig i den globala ekonomin.

Indiens teletjänst- och IT-industri har de senaste tio åren växt tiofalt och skapar varje år hundratusentals nya jobb, framför allt i städerna. Och för varje nytt avancerat IT-jobb uppstår flera nya lågavlönade servicejobb. Stadsbefolkningen växer därför snabbt. Megastäderna New Delhi, Bombay och Calcutta växer rasande snabbt.

Indien har i dag 10 av världens 30 snabbast växande städer – fram till 2020 förväntas ytterligare 140 miljoner landsbygdsbor flytta in till stan.

Men parallellt med ökat välstånd och framtidshopp växer storstädernas slumområden. Hälften av Indiens stadsbor måste fortfarande lämna hemmet för att hämta vatten i brunnar och från offentliga kranar. Och en fjärdedel av stadsborna har inte tillgång till en toalett.

I Bombay, som gärna ser sig som Indiens Shanghai, är bostadsbristen som störst. 27 000 människor trängs på varje kvadratkilometer, fyra gånger tätare än i Hongkong. 73 procent av stadens invånare bor i hushåll med ett rum – och det rummet rymmer också köket.

Nästan hälften av Bombays invånare bor i slummen. Det finns storstilade planer på att riva Bombays slum – se till exempel det här reportaget från slumområdet Dharavi mellan Bandra och Mahim mitt i Bombay – och bygga kommunala sjuvåningshus för de fattiga. Men än så länge är det bara planer.

Det är bråttom. För om Indien är världens kontor ligger det i ett hus som mycket snart måste renoveras för att inte falla ihop.

Jämfotahopp över industrialiseringen

Asiatiska utvecklingsbanken är skeptisk till Indiens hat trick att gå direkt från ålderdomligt jordbruk till modern IT-industri.

Men den kommunistiska delstatsregeringen i Kerala med finansminister Thomas Isaac som ivrig påskyndare tror att det är fullt möjligt att göra ett historiskt jämfotahopp över industrialiseringsfasen och gå från risodling till datorer.

Högteknologiföretagen gynnas dessutom av den nya öppna ekonomin. Man kan säga att globaliseringen till och med är en förutsättning för deras framgång.

– Vi satsar på högteknologisk infrastruktur så att IT-företagen kan ta tillvara globaliseringens möjligheter, säger Thomas Isaac.

– Jag tror på en hållbar utveckling för såväl jordbruket som IT-sektorn.

– Men allt handlar om produktivitet, säger Thomas Isaac snabbt. Vi kan inte hålla oss kvar vid gamla. Vi måste effektivisera. Annars går vi under i den globala konkurrensen.

Talibanisering av indiskt kulturliv

Allt fler indiska filmer lämnar den ofarliga mytologin och ger sig i kast med verkligheten. Men verkligheten svarar med att ställa till problem för filmindustrin. Alltid är det någon religiös eller politisk grupp som känner sig kränkt.

Hinduiska partier på högerkanten har krävt förbud mot visning av Deepa Mehtas Oscarsnominerade ”Water” (om en hinduisk sed att diskriminera änkor), medan kristna grupper lyckades få ”Da Vinci-koden” bannlyst i Sydindien.

Senast filmen som utsatts för bojkott är Rahul Dholakias ”Parzania” som handlar om kravallerna i delstaten Gujarat 2002, då över 2.000 muslimer dödades av en hinduisk mobb.

Polisen i Gujarat, som leds av ett hinduchauvinistiskt parti, har anklagats för att passivt ha sett på när kravallerna bröt ut. Därför beslutade Gujarats biografägare – påhejade av hinduiska högergrupper – att inte visa den kontroversiella filmen.

”Den berömda demokratin i vårt land håller på att urholkas av talibanisering”, kommenterade regissören Ashoke Pandit i tidskriften Tehelka.

Andra regissörer föreslog att svara med samma mynt: vi bojkottar Gujarat. Inte en Bollywoodfilm får visas i den trilskande delstaten. Men producenterna sa nej. Inkomstbortfallet skulle bli för stort. Bollywood styrs trots allt av pengar, inte av politik.

Publicerad i DN 25 mars

Percy väcker känslor

Här på bloggen skrev jag i början av februari om mitt möte med Percy Barnevik i Madras. Läs inlägget här.

Det blev också en intervju med Percy om hans biståndsprojekt i Indien för Veckans Affärer. Intervjun finns på Ekonominyheternas sajt där man kan läsa en mängd ömsom hatiska, ömsom beundrande kommentarer. Percy Barneviks biståndsprojekt väcker starka känslor.

En tidning du måste läsa

Tehelka är en spännande veckotidning som blandar politik, sociala frågor och kultur, en efterträdare till sedan länge insomnade Illustrated Weekly of India. Tehelka är en tidning som man önskade det fanns en svensk motsvarighet till.

Läs den på nätet hemifrån på www.tehelka.com eller köp den av gatupojkarna och -flickorna som säljer tidningar vid trafikljusen i New Delhi och Bombay när du landat i Indien.

Stor i orden, liten på jorden

Indien har i decennier genomsyrats av kongresspartiets ”indiska socialism”, men har paradoxalt nog världens mest privatiserade sjukvård. En indisk paradox! Hur kan det komma sig? Jo, den offentliga sektorn är en papperstiger. Stor i politiska högtidstal och femårsplaner, liten i verkliga livet.

Så här har det sett ut länge: bara 21 procent av de totala kostnaderna för sjukvård kommer från staten, kommunerna och byråden, resten från privata vårdföretag. I flera delstater går hälften av alla barn i privata skolor.

Varför väljer de indier som har råd privata skolor och sjukhus? Svaret är enkelt: den offentliga välfärden fungerar oftast uruselt.

Varför? Framför allt tre faktorer ligger bakom det klena resultatet: hierarkiskt tänkande (kastsystem), obefintligt ansvar för samhällets gemensamma projekt (istället svågervälde och familj-ism) och korruption (skapad av de minimala lönerna för de offentliganställda, som måste ta pengar under bordet för att överleva).

Men varför är den icke-fungerande administrationen inte landets största politiska fråga? En ledarskribent på dagstidningen Daily News & Analysis svarar så här: eftersom medelklassen bara konsumerar privat utbildning och vård märker de inte hur illa det är ställt.

Men när ska den offentliga papperstigern få liv – om inte nu när skatteintäkterna ökar mer än regeringen förväntat sig på grund av att fler får jobb, lönerna stiger och konsumtionen ökar?

Men räcker det med mer pengar? Ja, jag tror det. Det är fattigdomen som drivit fram det snäva grupptänkandet, korruptionen och nepotismen. Men precis som Sida inte kan skicka ett kuvert med pengar och hoppas på det bästa kan inte indiska regeringen bara anslå pengar i stolta fattigdomsbekämpande program. De måste också göra den offentliga sektorn effektiv. Annars försvinner pengarna i många statliga tjänstemäns fickor.

Svält är lika med mord, anser FN-sändebud

När FN-sändebudet Jan Ziegler besökte svältdrabbade områden i Indien förra året och med egna öron hörde familjer berätta om sina öden hade han bara ett ord för att kommentera vad han upplevt: Mord. Detta är inte svältdöd, detta är mord.

Det berättar den svenska juristen Parul Sharma som bedriver projekt för fattiga i Kerala, Delhi, Varanasi och Jaipur. Projekten förser minst 900 barn med mat genom så kallade frukostprojekt.

Hon jobbar med att förstärka lokala organisationer som kanske aldrig kan få bidrag från organ som Sida, eftersom de inte kan kommunicera på engelska eller har den ekonomiska kapaciteten att skriva formella rapporter i västerländsk stil. Men de här organisationerna har jobbat i tiotals år med att få bort fattigdomen.

2008 planerar Parul att starta en fond för flickbebisar i delstaten Punjab i norra Indien, som har ett väldigt lågt antal kvinnor i förhållande till antal män (876 kvinnor per 1 000 män, enligt 2001 års folkräkning).

Tanken är att stärka de vuxna kvinnorna så att de vågar säga nej när de tvingas abortera bort sin dotter. Insamlingen för projektet har redan börjat och ska täcka behovet för 500 småflickors utbildning och välmående. Parul Sharma lovar att inte ett öre går åt administrative kostnader, varken i Sverige eller i Indien.

Vill du stödja eller bara veta mer, kontakta Parul Sharma på parulsh@hotmail.com.

Två nya Indienböcker

I september kommer jag med två nya Indienböcker.

Indien - personlig guide (Vagabond förlag). En uppdatering och utökning av förra upplagan, som kom 2004. Nya platser som får egen guide i nya upplagan är bland annat Chennai (Madras), Maduari, Thiruchirapalli, Pondicherry, Mamallapuram, Bhubaneshwar och Puri.

Indien – Elefanten som började dansa (Bilda förlag). En bred berättande reportage/faktabok om allt från religion, historia och politik till äktenskap, mat, kultur och miljörörelsen. Kort sagt: en bra förstabok för alla som vill veta mer om Indien. Fungerar också bra som komplementbok till resguiden ovan.

Informationsspill på indiskt callcenter

Indiens callcenter sköter kundservicen åt västerländska försäkrings- och bankkunder. Har de en dold agenda som går ut på att kopiera våra konfidentiella kredit- och personuppgifter och sälja dem till terrorister?

Det antyder i alla fall den amerikanska lobbyorganisationen No Jobs For India. Outsourcing till Indien, hävdar de, ”… handlar om ditt bankkonto, din kreditinformation och andra personliga uppgifter, som hamnat i utlänningars händer”. ”Hur lätt vore det inte för terrorister att skaffa sig den här informationen?”

Vreden är förståelig. Vem som helst som förlorar jobbet till ett låglöneland kan bli förbannad.

Men hur ny är egentligen idén om att lägga ut servicejobb utomlands? Inte ny alls, svarar författaren och nobelpristagaren i ekonomi Amartya Sen som just nu är i Bombay och ger gästföreläsningar. Idén om att outsourca arbetsprocesser har rötterna i antiken (han nämner kineser som på 800-talet outsourcade översättningen av sanskrittexter), har alltid funnits och kommer aldrig att försvinna, inte så länge det är kvalitativt och ekonomiskt fördelaktigt, säger han.

Men rädslan för informationsspill utgör hela idén till den brittisk-indiska filmen ”American Daylight” som visats på filmfestivaler världen över och snart går upp på Bombays biografer. Den amerikanska miljonären Lawrence vill hindra sin fru från att länsa deras gemensamma konto, som handhas av Sujata på ett callcenter i New Delhi. Sujata – som i telefon kallar sig Sue – överträder reglerna och förser Lawrence med kreditinformation om sin fru.

Jag är glad att den brittiske regissören Roger Christian inte valde terroristtemat utan lät farhågan istället få blomma ut i ett romantiskt triangeldrama.

Kärlekshistorier mellan väst och öst på vita duken är ju heller inget nytt, men har byggt på att den ena parten (oftast man) står för västerländsk alienation och den andra (oftast kvinna) primitiv naturlighet. I ”American Daylight” är det annorlunda, precis som när det gäller den nya globala arbetsordningen, där Indien inte längre bara är producent av råvaror utan också står för teknisk expertis.

Sujata är ingen lycklig oförstörd vilde i en före detta europeisk koloni. Hon är en hårt arbetande kvinna i ett modernt Indien med högt tempo, med allt fler fall av hjärtinfarkter, diabetes och utbrändhet.

Publicerad i DN 23 februari.

Gautampuri nästa

Herman Barsk gör en fasansfull upptäckt på en restaurang i Gautampuri – ett indifierat Göteborg i en framtidsvärld där unionshuvudstaden inte heter Bryssel utan New Delhi. I tandooriugnen hittar Barsk förkolnade rester av fyra mördade män.

Det är upptakten till Zac O’Yeahs roman ”Tandooriälgen” (Ordfront 2006).

Låter intrigen alltför skruvad? Verkligheten bakom ”Tandooriälgen” är nog så bisarr. På kvällen 2 juli 1995 skjuter före detta ordföranden i indiska Kongresspartiets ungdomsförbund sin fru med tre skott. Motivet: svartsjuka. Tillsammans med restaurangchefen på ett populärt turisthotell i New Delhi häller han ghi – smörolja – på liket och stoppar in det i den heta tandooriugnen.

Verklighetens Herman Barsk, Nazim Kunju vid Delhipolisen, undersöker en misstänkt restaurangbrand – smöroljan rykte förskräckligt! – och gör en lika fasansfull upptäckt som sin litterära efterföljare.

Efter en veckas polisjakt grips ungdomsförbundsledaren. 2006 döms han till döden. Ännu återstår högsta domstolens prövning av tandoorifallet. Fortfarande får många Delhibor kväljningar när de läser menyernas frestande beskrivningar av olika tandoorirätter.

Nyligen braskade andra rubriker: Indiskt stålföretag köper brittisk ståljätte. Den ena pelaren i kol- och stålunionen – förstadiet till EU – håller på att bli… indisk. Nackhåren reser sig.

Publicerad i DN 4 mars.

Inga fler ravepartyn i månens sken

Månskenspartyn, hippiefester, freak-out-tillställningar … på sjuttiotalet började unga västerlänningar ordna nattliga fester i norra Goa. Traditionen levde vidare in i åttiotalet och fick ny kraft i mitten av nittiotalet med Goa Trance, en egen dansmusik med Goa Gil som starkast lysande stjärna.

Goa Gil heter egentligen Gilbert Levey och kommer från San Francisco. 1969 reste han landvägen från Europa till Indien. Under stora delar av sjuttiotalet arrangerade han fester vid Anjuna Beach. Goa Gil var hans identitet som indifierad hippie-sadhu.

När Goa Gil för några år sedan fick frågan vad alla dessa partyn ska vara bra för svarade han:

”Vi utvecklade ett koncept som gick ut på att vitalisera de uråldriga stamritualerna … och använda festerna för att vidga människors medvetande genom trance-dans-erfarenheten. Det är inget nytt, alla stamfolk har sedan tidernas begynnelse gjort samma sak.”

Men invånarna som bodde i närheten tyckte annorlunda. De ansåg att det handlade om en tummelplats för bortskämda västerlänningar, som bara ville fly bort från verkligheten med hjälp av droger.

Förra vintern var det slut på dansandet. Alltså, fortfarande kan man gå på nattklubbar och dansa till sent på natten tillsammans med indiska ungdomar och öl och drinkar, men utan hasch och andra tyngre droger.
Klubbscenen i Goa har med andra ord blivit mer som på andra ställen, anständig och drogfri (bortsett från alkohol förstås).

Bra eller dåligt? Goa Gil surar, men invånarna i Goa ser förbudet mot ravefesterna som en seger för folkviljan. Indien är ju ändå en vital demokrati, det vore väl konstigt om den inte skulle funka också i Goa.

Fotnot: Detta var den sista bloggrapporten från Indien vintern 2007. Jag ska nu skriva klart en ny bok om Indien som kommer på Bilda förlag i höst. Då kommer också en uppdaterad upplaga av ”Indien – personlig guide” (Vagabond förlag).

Mycket Indien för pengarna

Vad är det som händer? Bröllop svarar Sunil, vars taxi fastnat i trafikknuten och tvingar oss att kliva ur och fortsätta till fots. Det är bröllopssäsong. Stan kokar av liv. Men inte bara bröllop väl? Nej, resten är som det brukar vara. Stor andlig frid och ett världsligt kaos. I Shivas stad trängs miljoner människor. Tiotusentals av dem är på väg till floden. Ganges. Badet som ger bättre karma, bättre allt.

Cykelrikshor i en plingande symfoni, rasslande kedjor. Heliga män med målade pannor, orange kläder och vandringsstav. Kor och hundar på gatorna, tjattrande, bråkande apor på hustaken. Turister som inspirerats av miljön, och ser ut och går som heliga män.

På en båt på floden i det persikofärgade morgonljuset. Alla badande pilgrimer, eldslågorna som flammar vid bålen på kremeringstrappan, den grå askan av före detta människokroppar som skyfflas ner i floden. Själar som finner högre stadier.

Sedan in i gränderna, de tusenåriga. Varma, trånga, omslutande. Små trånga kiosker, järnfat med kokande olja, pojkar som kavlar chapatis. En labyrint, spännande och full av bjärt målade små saker (schampopåsar, gröna betelblad, gudabilder), dunkel och tidlös.

Tillbaka till floden. En naken sadhu med en kropp och rastaflätor insmorda i grå aska. Han snurrar sin snopp flera varv kring en pinne och blickar ut över åskådarna och floden med pigga ögon. Stolt över att kroppens plågor inte berör honom. Upphöjd. Nästan moksha, befrielse från samsara, det eviga kretsloppet.

Men jag är kvar i världen och tänker mest på hur hungrig jag är och hur gott det vore med frukost.

Boktips: ”Guru” av Zac O Yeah, en välskriven andlig reseskildring till hinduismens utmarker och okända fickor. En bok som vidgar den begränsande bild av hinduism som du lärde dig i skolan.

Connaught Place 32 år senare

PK står mitt i Connaught Place i hjärtat av Indiens huvudstad New Delhi. Här hade han för 32 år sedan sitt staffli och här ritade han folks porträtt på tio minuter för att tjäna ihop pengar till mat. ”Ten minutes, ten rupies”, stod det på ett plakat han hade skrivit.

Han var student på Delhis konstskola och bidragen från staten och pappa hemma i Orissa i östra Indien räckte bara halva månaden. Stundtals hade han ingenstans att bo och sov under broar och i parker.

I dag är fontänen på Connaught Place ersatt av en låg amfiteater i röd sten inramad av gräsmattor, dammar och planteringar.

PK tittar sig omkring på de antikinspirerade pelarna på husen runt Connaught Place och minns studenttiden och känner att han har svårt att förstå att han i dag faktiskt bor i ett stort fint gult trähus i Västergötland och inte på en pappaskiva under Minto Bridge i Delhi.

Ekoturism i Jan Lindbladhs skogar

Krokodiler, vilda elefanter och hjortar. Bo i tält på en sandbank i Mahanandiafloden. Paddla kanot på floden och rid elefant och promenera i skogen. Det gjorde den svenske naturfilmaren Jan Lindbladh, fast han bodde i naturreservatets gästhus – tälten på sandbanken fanns inte då.

Tältbyn kallas The Goorge Retreat, naturreservatet Tikarpadi Wildlife Reserve. Det öppnade för två månader sedan och drivs av en liten personalstyrka ett tjugotal volontärer, varav 90 procent är daliter (lågkastiga). Turister du här är du är du med och skapar jobb till en eftersatt grupp i Orissa. Dessutom blir du pionjär: få européer besöker denna del av Orissa sedan britterna halade Union Jack och drog den 15 augusti 1947.

Man måste boka i förväg hos Wildlife District Forest Officer i Angul, varifrån man sedan tar bussen till Tikarpadi. För att komma till Angul tar du också bussen från exempelvis Cuttack eller Bhubaneshwar. Jag kan skaffa telefonnumret om du mailar mig, även om det kan ta någon vecka innan du får svar.