Radioaktiva vänner

Välkommen till atomklubben! Indien har provsprängt kärnvapen och vägrar skriva under icke-spridningsavtalet. Ändå slöt USA och Indien i oktober ett avtal som ger grönt ljus för Indien att både behålla sina kärnvapen och importera uran till de indiska kärnkraftverken.

Under Puramfestivalen i maj varje år rider hinduiska präster med påfågelsfjädrar på guldsmyckade elefanter genom parken framför templet medan tablastrummor smattrar och fyrverkerier exploderar på natthimlen. Men ikväll är det andra toner framför templet i staden Trichur i den sydindiska delstaten Kerala.

En mässingsorkester spelar marschmusik medan Indiska kommunistpartiets medlemmar i röda skjortor tågar in under tamarindträden framför den provisoriska scenen. När en partifunktionär skrikit ”Kamrater, honnör! Kamrater, sitt ner!” ut i det röda folkhavet är det dags för kvällens första talare.

– Kärnkraftsavtalet med Amerika hotar Indiens frihet, dundrar Kodiyeri Balakrishnan, minister i Keralas kommuniststyrda delstatsregering.

En av de hundratals medlemmarna i Indiska kommunistpartiet (CPI-M) som samlats för att lyssna på de globaliseringskritiska talen i parken heter Nishanthip och är arbetslös akademiker och lokalpolitiker.

– Med det här avtalet får väst får rätt att inspektera våra reaktorer. Det är inte bra. Det är nykolonialism. Vi är ett självständigt land.
Han höjer rösten för att överrösta teförsäljarnas lockrop och dissonansen från högtalarna vid scenen – och skriker:

– Vi klarar oss själv!

I samma sekund som Nishanthip uttalar de orden blir det strömavbrott, som en skeptisk replik på hans trosvisshet Allt slocknar. Parkens strålkastare, gatubelysningen och affärernas reklamskyltar. Det blir becksvart i staden.

1991 övergav Indien självförsörjningspolitiken, avreglerade näringslivet och sänkte tullmurarna. Sedan dess har landet upplevt rekordhög ekonomisk tillväxt, inte minst tack vare en expansiv IT- och tjänstesektor – och den konsumerande medelklassen har växt från 150 till 300 miljoner människor.

Denna boom har inneburit en kraftig ökning av efterfrågan på energi. Under de timmar på dygnet då elförbrukningen är som störst överstiger efterfrågan utbudet med 15 procent. Hoppsan, där slocknar internationella flygplatsterminalen utanför Keralas största stad Trivandrum. Oj, nu släcks lamporna i affärer och kontor på Park Road, Calcuttas stora affärsgata. Men det är bara den tillfälliga besökaren som förvånas, indier höjer inte på ögonbrynen. De vet vad som kommer. Efter en minut rasslar hundratals dieseldrivna reservaggregat igång – och åter strålar terminaler, kontorslandskap och affärer av ljus.

I vissa landsändar är bristen på el akut och myndigheterna har tvingats till schemalagda avbrott. I Kerala, som höljs i totalt mörker en halvtimme varje kväll, hänger affischer i affärer och hotellhissar med det bistra budskapet om att det råder akut energibrist och uppmaningen att man bör välja trappan före hissen.

Indiens 22 kärnkraftsreaktorer svarar för knappt tre procent av landets elproduktion, medan lejonparten av all el – 70 procent – kommer från kolkraftverk. Men regeringens kärnenergiplaner är ambitiösa: år 2050 ska en fjärdedel av all el komma från ett växande antal atomreaktorer.

Det finns dock ett hinder för atomexpansionen. Sedan Indien provsprängde sin första atombomb i öknen i Rajasthan 1974 har landet varit bannlyst som importör av bränsle och kärnteknik. När man 1998 genomförde ytterligare provsprängningar fördömdes Indien i hårda ordalag i en resolution från FN:s säkerhetsråd.

Indien vägrar också – tillsammans med Israel, Pakistan och Nordkorea – att skriva på icke-spridningsavtalet (NPT).

Kort sagt: Indien underkänner idén om att det bara är andra världskrigets fem segrarmakter som har rätt att skaffa sig atombomben.

För att få kärnkraftsavtalet i hamn var Indiens regering tvungen att gå genom den inrikespolitiska skärselden. Sedan premiärminister Manmohan Singh och hans Kongresspartiledda regering slöt en principöverenskommelse med president Bush sommaren 2005 har den utsatts för hård kritik från oppositionen.

Den starkaste kritiken kom från Indiska kommunistpartiet – ett av Kongresspartiets stödpartier i regeringssamarbetet – som ansåg att kärnkraftsavtalet binder Indien alltid för hårt till USA:s maktsfär, äventyrar Indiens suveränitet och självständiga säkerhetspolitik. Det största oppositionspartiet – hindunationalistiska BJP – var i princip för avtalet, men ogillade att Indien lovade att sluta med provsprängningarna.
I juli – mindre ett år före det planerade parlamentsvalet – höll avtalet på att bli regerings fall. Sedan vänstern, inklusive kommunistpartiet, hoppat av regeringssamarbetet i protest mot samarbetet med USA utsattes regeringen för misstroendeförklaring, men vann den dramatiska omröstningen i parlamentet med knapp marginal.

Därefter var det dags för Indien att godkännas av världssamfundet, vilket gick som en dans.

Först kom ett godkännande från de 45 länderna (däribland Sverige) i Nuclear Supliers Group (NSG), som ironiskt nog bildades efter Indiens första atombombsprov med syfte att hindra att fler länder upprepade indiernas exempel, det vill säga tog importerad civil kärnteknik och använde den militärt.

Därefter sa också FN:s atomenergiorgan IAEA ja.

Skälet till den smidiga och positiva beslutsgången är enkel: president Bush ägnade mycket kraft på att övertyga alla inblandade om Indiens trovärdighet.

Till slut godkände också den amerikanska kongressen avtalet.

Att atombusen Indien nu får importera uran och kärnteknik är ”en katastrof för arbetet mot kärnvapenspridning”, anser Mark Fitzpatrick, kärnvapenexpert på International Institute of Strategic Studies i London.

– USA:s agerande visar på dubbelmoral. Pakistan, Iran och Nordkorea kommer att använda denna dubbelmoral som ursäkt för att fortsätta med sina kärnvapenaktiviteter, säger han till Fokus.

Men i och med avtalet får ju IAEA rätt att inspektera Indiens reaktorer och därmed försäkra sig om att man inte använder dem för militära syften?

– Men bara 14 av de 22 reaktorerna öppnas för inspektion. Åtta lämnas helt utanför. Där kan Indien ostört fortsätta att producera plutonium.

USA:s drivkrafter att gynna Indien har varit strategiska: att belöna ett vänligt sinnat land, få en allierad i kriget mot terrorn och inte minst motverka Kinas dominans i Asien.

Indien får nu både importera kärnkraftsteknik och behålla sina kärnvapen – innebär det att världen därmed fått en sjätte officiell kärnvapenmakt?

– Ja, absolut, så måste man se det, säger Ingemar Dörfer, gästforskare på Utrikespolitiska institutet och expert på USA:s säkerhetspolitik. USA:s vilja att sälja kärnteknik till Indien visar att det går bra att ha kärnvapen bara man är vänligt inställd till USA och dess allierade.

Under kalla kriget lutade sig Indien tryggt mot Sovjetunionen, till Washingtons förtret. Nu är landet definitivt tillbaka i den västliga fållan och USA:s bästa kompis i Asien.

Det är fler stormakter som vill vara kompisar med Indien och tjäna pengar på landets enorma energibehov. Även Frankrike har slutit avtal om köpt av kärnkraftsmaterial – och i i december gjorde Ryssland samma sak. Ryssarna vill dessutom hyra ut atomdrivna ubåtar till Indien. Och både USA och Ryssland står på tå för att bistå Indien i jakten på de terrorister som utförde 26-novemberattacken på Bombay.

Samtidigt fortsätter missnöjet att pyra i det röda Kerala. Sedan avtalet skrevs under 10 oktober har kommunistpartiet åter demonstretat i flera städer med röda fanor och allt bittrare slagord.

”Regeringen har misslett folket” och ”En total kapitulation för USA”, ropar demonstranterna.

Publicerad i en något kortare version i senaste numret av nyhetsmagasinet Fokus.

Mumbai, Shanghai, Dubai – or Goodbye!

”För att ytterligare understryka det allmänna elände som rådde hade landet föregående vinter hemsökts av en hungersnöd som var värre än någonting som ens de äldsta kunde erinra sig … Människorna hade klarat sig undan från rena svältdöden genom att äta barkbröd och ett gräs som vi efteråt identifierade som harsyra.”

Citatet är plockat ur en reseskildring av en brittisk skribent. Men han har inte rest genom dagens Etiopien eller Bangladesh. Nej, ekonomen Thomas Robert Malthus gjorde dessa observationer sommaren 1799 under en resa mellan Värmland och Stockholm.

Denna gruvliga nöd rådde inte överallt i Norden. Nej, Malthus hade strax innan rest genom Norge, där han tyckte sig märka att folk hade det bättre. Eländets rötter, menade Malthus, fanns i den svenska överbefolkningen.

60 år senare rådde fortfarande hungersnöd i Sverige – och det rika jordbrukslandet Argentina skickade livsmedelbistånd till Norrland, där människor desperat letade efter föda, barnens magar var uppsvällda, barnadödligheten var skyhög och tyfusepidemier härjade.

Biståndsgivaren Argentina var nyrikt, mer etablerade stormakter med starka ekonomier fanns längre österut. År 1700 var Kinas qingdynasti och Indiens mogulrike världens två största ekonomier. Var och en av dem var ekonomiskt mäktigare än hela den europeiska världsdelen – tillsammans stod Kina och Indien för hälften av världens samlade BNP.

Ekonomiskt framgångsrika biståndsgivare i Asien och Sydamerika och fattiga, svältdrabbade biståndsmottagare i Nordeuropa. Så var det en gång i tiden, frågan är om det kan bli så igen.

Flera framtidsrapporter de senaste åren slår fast att Europas och USA:s totala ekonomiska dominans är bortblåst i mitten av detta sekel. Brasiliens ekonomi är då större än Japans. Rysslands, Mexikos och Indonesiens ekonomier är större än Tysklands. Och Turkiets större än Italiens.

År 2050 har Asiens giganter återtagit sina historiskt sett starka positioner i världsekonomin. Kina är då världens överlägset största ekonomi med Indien på tredje plats.

Men får den globala finanskrisen USA och EU att falla – precis som Romerska imperiet. Får vi i framtiden se bistånd från snabbväxande ekonomier i syd till nöden i nord?

Välstånd och ekonomisk makt rör sig från väst mot öst som aldrig förr, enligt en ny amerikansk underrättelserapport som ska hjälpa den nya presidenten att staka ut kursen när han tillträder efter årsskiftet. Rapporten – som blickar fram till år 2025 – slår fast att finanskrisen skyndar på denna utveckling, som leder till att Kina och Indien kommer att dominera världsekonomin.

Obama och hans efterträdare måste förbereda sig på att USA förlorar sin politiska dominans. Den nya världen har inte ett, inte två, utan flera maktcentra. Kinas och Indiens växande medelklass kommer inte att nöja sig med konsumentmakt, de kommer att kräva av sina politiker att de blickar ut i världen och gör anspråk på inflytande.

Anti-amerikanismen kommer att minska i takt med att USA inte längre är ensam herre på täppan. Man hatar de starkaste – och när amerikanerna inte längre är starkast i världen kommer de också att bli mildare behandlade. Istället kommer kanske anti-globaliseringsrörelsen att protestera mot Pekings och New Delhis framtida maktfullkomlighet och världspolisambitioner.

Amerika, gottar sig rapportförfattarna, kommer att bli mer poppis, framför allt som motvikt till Asiens supermakter – och terroristerna kommer att välja andra mål än amerikanska. När jag läser rapporten får jag en känsla av att amerikanerna tycker att det ska bli ganska skönt att slippa vara störst och starkast.

Dagens ekonomiska kris innebär också en renässans för vänsterpolitik. Den snabba globaliseringsprocessen bromsas tillfälligt in, samtidigt som det höjs krav på bevarade tullmurar, tror de amerikanska prognosmakarna. Inte nog med det. De spår också ökat statligt engagemang, framför allt i utvecklingsländerna, och lyfter fram nödvändigheten av att tygla marknaden.

Världsbankens och Valutafondens liberala chockterapi för uländer i kris verkar vara en kur på utdöende. Staten har blivit riddaren som kan få marknadsdraken att besinna sig.

Så här står det i den amerikanska rapporten: ”I början av 1990-talet förutspådde många ekonomer att statligt ägda bolag skulle bli en relik från 1900-talet. De hade fel. Statliga bolag är långt i från uträknade, de frodas och växer över de nationella gränserna …”.

Tänk att man skulle få höra det från strategerna i Washington.

Världen år 2025 eller 2050 bjuder alltså på statligt dirigerad kapitalism, och åtminstone två av världens maktcentra i Asien.

Men hur går det då för Sverige? Kommer svenska Bergslagen – sedan den sista underleverantören till Volvo för länge sedan klappat igen – att likna dagens indiska Bihar, en fattig och efterbliven provins som en gång i tiden var rik och mäktig?
Nja, ingen tror väl på allvar att den nöd som Thomas Robert Malthus såg i Sverige för 200 år sedan ska komma tillbaka.

Även om asiatiskt bistånd till fattiga Bergslagskommuner inte känns troligt har många västerländska företag vänt sig österut när kassan tryter. Indiska företag har köpt så många västerländska företag, inklusive statusbilarna Jaguar och Landrover, att indiska ledarsidor bitterljuvt konstaterat att ”Indien kolonialiserar världen”.

I England finns ett uttryck som jag tror kommer att sprida sig till Sverige i någon form. Det lyder ”Mumbai, Shanghai, Dubai – or Goodbye”.

Arvika Gjuteri, som gör delar till lastbilar och traktorer, är indiskt sedan i februari i år. Ett stalltips är att denna österländska köplust fortsätter – och att Volvo och Saab om några år har kinesiska eller indiska ägare.

Läst:
Global Trends 2025 – a Transformed World, National Intelligence Council, november 2008.
The World in 2050: Beyond the BRICs, PriceWaterhouseCoopers, mars 2008.
Sveriges ekonomiska historia, Lars Magnusson, 1997.

Sänt i Obs i P1 16 december.

Enögda medier

Terrorattacken mot Bombay visade att svenska tidningar och radio- och tv-kanaler har sitt intresse och sin kompetens någon annanstans.

Stort pådrag. Javisst, västerlänningar var ju drabbade. Men därefter kom krystade analyser med fokus på det politiska kaoset i Pakistan, talibanernas framgångar i Afghanistan och presidentvalet i USA. Gott så. Jag menar inte att de var helt fel ute – undantaget den långsökta analysen att terroristerna slog till mot Bombay bara för att visa Barack Obama att man finns. Få resonerade kring de hinduchauvinistiska, antimuslimska politikerna som styr Bombay eller det religiösa våldet efter rivningen av en moské i staden Ayodhya för sexton år sedan.

Ett par dagar efter attacken kändes det som om Bombay bara var terrorns arena, saknade karaktärsdrag och eget socialt och politiskt liv.

Experter bjöds in. De hade inte heller så mycket att säga om Indien, desto mer om internationell terrorism. Analyserna blev därefter. Fokus låg någon annanstans. Så småningom dök det upp fina undantag, till exempel statsvetaren och Indienkännaren Sten Widmalm i Dagens Nyheter och islamologen Jan Hjärpe här i Sydsvenskan.

Men de första dagarna var enögda. Inte så konstigt. Inget svenskt medieföretag har permanent korrespondent i Indien. De svenska journalister som rapporterar därifrån är frilansande stringers eller tillfälligt utsända, har ofta ekonomi som huvudområde och rapporterar knappt alls om indisk politik.

Om några decennier spås Indien vara världens tredje största ekonomi. Kanske smider medieföretagen planer på att skicka korrar österut? Satsa stort. Färglägga den stora vita fläcken på mediekartan. Nej, istället är det billigare arbetsmetoder som gäller. Hemmaredaktionens reportrar får surfa runt på engelskspråkiga dagstidningars hemsidor på jakt efter material som de kan rewrita. Till detta kommer en efterlysning till svenskar på resa i världen: Är du på plats? Har du bilder? Mms:a redaktionen!

Googlereportrar och fotograferande turister istället för utrikeskorrespondenter. Det blir effektfullt, billigt, ofta ryckt ur sitt sammanhang och fullständigt förvirrat.

Vår utrikesrapportering styrs av en mängd faktorer. Bomber och katastrofer går före långsamma förändringar. Områden där västerlänningar nyligen haft ett finger med i spelet går före områden där de inte har haft det. Länder där svenska företag har intressen går före länder där de inte har det. Länder där det är bekvämt för journalister att bo går före länder där det är obekvämt.

När det gäller Indien finns ännu ett motiv för ointresse. Landet är multireligiöst, flerspråkigt och mångkulturellt och anses svårt att förklara. Dessutom drabbar våldet – före Bombaydåden – inte västerlänningar, bara indier. En axelryckning: jaha, nu slåss de igen, hinduerna och muslimerna!

I november 1996 kolliderade en saudisk jumbojet med ett kazakstanskt fraktflygplan kort efter start från flygplatsen i Delhi. 349 människor dog, inte en enda västerlänning. När internationella nyhetsbyråer kom fram till nedslagsplatsen mötte de en polis som förstått hur journalisterna tänker. Ta det lugnt, sa han i all välmening till reportrarna, här finns bara döda bruna människor.

Publicerad i Sydsvenskan 15 december.

Terrorturism i Bombay

Två veckor efter terrorattacken har attentatsplatserna i Bombay blivit turistattraktioner.

Bombaybor, hitresta indier och en och annan västerlänning flockas framför Taj Mahal Hotel och Oberoi Trident, inne på Café Leopold och på järnvägsstationen Chatrapathi Shivaji (före detta Victoria).

– Det här har blivit en alternativ turistpromenad – terroristpromenaden. Det låter kanske cyniskt, men det är så det är. Du startar vid Taj Mahal Hotel, går till Nariman House, fortsätter till Café Leopold, där kyparna i samma veva visar skotthålen och serverar öl, och avslutar med att sätta dig (på muren) vid havet framför Oberoi, säger Bombaybon Anup Kutty till Hindustan Times.

På Café Leopold, där sex människor dog, är det fullt hus. Ägaren Farhang Jehani säger att alla vill se var kulorna träffade. Han har förståelse för det.

– Den här typen av nyfikenhet är en naturlig reaktion och vi försöker att vara alla till lags, säger han.

Staden som hatas av de rättrogna

Terroristerna kunde inte ha valt ett bättre mål. Bombay är alla rättrognas hatobjekt. Staden puritanerna älskar att hata. Sydasiens minst traditionella, minst religiösa och mest etniskt blandade stad.

Ursprungsbefolkningen är i minoritet, invandrarna i majoritet. Här talas världens alla språk, bor hinduer, muslimer, parser, kristna, jainer och ateister sida vid sida, är kasttillhörighet av underordnad betydelse, lever de slum- och trottoarboende tätt intill de skamlöst rika.

Ashok Banker är född och uppvuxen i Bombay, en tolerant stad som styrs av intoleranta politiker. Han ser sig själv som en spegelbild av staden: en hybrid och en motsägelse. Kristen mamma med europeiskt påbrå, hinduisk-indisk pappa. Författare till såväl hårdkokta deckare om en kvinnlig maffiajagande polis med stålbehå som till en serie populariserade versioner av det religiösa eposet Ramayana, essensen av hinduisk-indisk tradition. Tvetydigheterna ger frihet. I Bombay, sa Ashok Banker när jag för några år sedan träffade honom i hans slitna tvårummare, ”äter även ortodoxa vegetarianer kött, dricker även absolutisterna alkohol”.

Också de unga terrorister som i förra veckan sköt vilt omkring sig har, gud förbjude, frestats av stadens liberala image. Alla sydasiater – från Kabul i norr till Male i söder – har någon gång drömt om ”paap-ni-bhoomi”, det syndiga landet, de stora stålarnas och de miljoner förhoppningarnas stad – inte minst tack vare filmerna från Bollywood.

Suketu Mehta flyttade från Bombay till New York när han var 14 år. I vuxen ålder flyttade han tillbaka med fru och barn. I reportageboken ”Maximum City” beskriver han hur hans barndomstad förlorade sin oskuld i samband med våldet mellan hinduer och muslimer 1992–93. Efter de senaste dåden – som i indisk media kort och gott kallas 26/11 – skriver han i New York Times om mötet med en muslimsk man i slummen som älskar sin stad eftersom den är en gyllene sångfågel. ”Den flyger snabbt och lekfullt”, sa mannen, ”och du måste jobba hårt för att fånga den, men om du gör det fylls ditt liv av lycka och välgång”.

Terroristerna som häromdagen sköt vilt omkring sig, skriver Suketu Mehta, försökte fånga och döda sångfågeln.

Taj Mahal Hotel var ett av målen för attacken. Också det en hybrid: byggd i en stil som hejvilt blandar öst med väst, profant med sakralt, gotiskt med moriskt med florentinsk renässans. Hotellet grundades runt förra sekelskiftet som en plats för alla, oavsett hudfärg, av parsern Jamsetji Nusserwanji Tata sedan han nekats komma in på ett white-only-hotell. Jamsetjis arvtagare, Tatakoncernen, har idag, bitterljuvt nog, börjat köpa upp västerlandets bilindustri och basnäringar. ”Imperiet slår tillbaka”, som en ledarskribent på Times of India formulerade det.

Även mitt stamställe, Café Leopold, attackerades. På en bild ser jag blodet från de sex som dödades där flyta över stengolvet och föreställer mig smärtan, paniken och skräcken. Leopold är sinnebilden för det vidöppna, skamligt liberala Bombay.

Blandningen av gäster är som hämtad från en gammal spionroman. Shejker, sjömän, östafrikanska affärsmän i fotsida dräkter … plus medelklassindier, västerländska ryggsäcksluffare och lyxturister. Jag har ivrigt gått hit vid varje Bombaybesök sedan 25 år tillbaka för att få en fläkt av en kosmopolitisk la belle époque-atmosfär.

Med Gregory David Roberts tegelstensroman ”Shantaram” klev Café Leopold in i litteraturen. I boken sitter huvudpersonen, en lätt förklädd Roberts, allt som oftast på Leopold, dricker öl, pratar med prostituerade, gangstrar och resenärer. Efter attacken skriver Suketu Mehta: ”Deras berusat festande och skamlöst flirtande måste ha förolämpat de rättrogna jihadisterna”.

Att attentatsmännen kom från det kaotiska grannlandet Pakistan och tränats av terrorgruppen Lashkar-e-Taiba är de flesta överens om. Men motivet? Okej, att destabilisera Indien. Men mera? Jo, skriver författaren Pankaj Mishra i New York Times, den segdragna konflikten i Kashmir, den framväxande hindunationalismen och pogromerna på muslimer i Gujarat 2002. Hinduisk chauvinism har skapat en ny generation av arga sydasiatiska muslimer med ett grundmurat hat mot Indien.

Eller som brittiska författaren William Dalrymple uttrycker det i The Guardian: medan Israels behandling av palestinier är motiv för muslimska självmordsbombare i Mellanöstern har Indiens hantering av konflikten i Kashmir blivit motiv för terrordåd från sydasiatiska muslimer.

Även om bara 0,01 procent av alla som känner sig alienerade tar till våld kan de förstöra livet för resten av befolkningen, påpekar författaren Arundhati Roy i en intervju i BBC. Visst, men jag lovar, det kommer inte att ske i Bombay, där folk efter de senaste årens många bombdåd inte springer bort för att sätta sig i säkerhet utan mot explosionens centrum för att hjälpa de drabbade.

Och nu? Hela världen, skriver Suketu Mehta, borde rusa mot katastrofens mitt, flyga till Bombay och spendera sina pengar, ”… drömma större, tjäna ännu mer pengar, besöka staden mer än någonsin … skruva upp den förbjudna musiken och dansa, arbeta hårt och festa hårdare”.

Böcker om Bombay, fundamentalism och indisk islam
• ”Maximum City – Bombay Lost and Found” (2004) av Suketu Mehta. Reportage om stark närvarokänsla om rikedom, våld, slum och förlorad oskuld.
• ”Midnattsbarnen” (1983) och ”Clownen Shalimar” (2006) av Salman Rushdie. En kärleksförklaring till Bombay respektive en skildring av terrorism och konflikten i Kashmir.
• ”I skuggan av Taj Hotel” (1998) av Anita Desai. Roman om tyska juden Hugo Baumgartner, för mörk för Hitler, för ljus för Indien, som bosätter sig i Bombay.
• ”Shantaram” av Gregory David Roberts. Bästsäljande roman om förrymd australisk fånge som blir hantlangare åt maffian i Bombay.
• ”The Elephanta Suite” av Paul Theoux (2007). Tre noveller om Indien i skärningspunkten mellan kolonialt arv och globalisering. Titeln är lånad från dyraste sviten på Hotel Taj Mahal, där huvudpersonen i en av berättelserna bor.
• ”The Last Moghul: The Fall of a Dynasty” (2007) av William Dalrymple. Indiskt perspektiv på sepoyupproret, som innebar slutet för flera hundra av muslimskt styre i Indien.
• ”Ravan and Eddie” (1994) av Kiran Nagarkar. Rolig roman om vännerna Eddie (kristen) och Ravan (hindu) som växer upp i samma område i Bombay på 1950-talet.

Tidigare publicerad i DN 6 december 2008

Hopp om kraft i indiskt krispaket

Sänkta skatter ska leda till att en rad konsumtionsvaror blir billigare. Satsning på vägbyggen ska skynda på välbehövlig uppgradering av landets usla infrastruktur. Bidrag ska göra det billigare för låginkomsttagare att bygga hus. Statliga bankgarantier ska göra det lättare för småföretagare att ta lån.

Det är indiska regeringens variant av krispaket, lanserat igår, för att få fart på ekonomin. Frågan är förstås, som alltid i Indien, hur mycket som når fram.

Stora delar Indiens ekonomiska liv fungerar målstyrt, effektivt och okorrumperat, medan alla system som innefattar statliga bidrag, subventioner etc tenderar att snabbt förfuskas och bli till intet. Ett typiskt bedrägeri är program riktade till fattiga, där pengarna tas av lägre tjänstemän som därefter bara utför en bråkdel av vad de förutsatts att göra.

Resultat: byskolor utan lärare, vårdcentraler på landet utan läkare.

Hoppas att myndigheterna denna gång byggt in något slags kontrollapparat för att denna indiska förfuskningsplåga inte återkommer med full kraft, som vanligt, utan förhoppningsvis i en mildare form, helst inte alls. En from förhoppning ...

Det är inte bara finanskrisen som drabbar Indien ekonomiskt. Bombays hotell och restauranger har fått känna på den nervositet och försiktighet som drabbat staden efter 26-novemberattacken.

Sedan terrordåden har Bombays små och medelstora hotell förlorat 35 procent av sin omsättning. I första hand handlar det inte om utebliven utländsk turism, utan om Bombaybor som ställt in hotellrestaurangbesök, bröllopsfester i hyrda hotellokaler etc i rädsla för nya attentat.

26/11 hade kunnat stoppas

Terrordåden i Bombay i onsdags – som i indiska media kort och gott kallas 26/11 – hade kunnat stoppas. Indisk hemlig polis (Research & Analysis Wing, R&AW) fick i mitten av september veta att islamistiska terrorgruppen Lashkar-e-Toiba (LeT) planerade en stor attack mot Bombay och att den skulle komma från havet. Tidskriften Outlook skrev häromdagen att informationen kom från USA:s underrättelsetjänst. Hindustan Times skriver idag att varslet om en attack kom från ett sattelittelefonsamtal mellan en känd LeT-aktivist och en okänd man som R&AW avlyssnade 18 september.

Indisk polis fick uppgifter också från andra källor, skriver Outlook. Även sonen till en man som gripits för mordet på en minister i Gujarats delstatsregering ska ha sagt till polisen att en attack på Bombay från havet var på gång.

24 september fick R&AW uppfifter om ett pågående träningsläger utanför Karachi i Pakistan. Även här sas att en attack mot Bombay från havet planerades. Hemliga polisen fick också veta att LeT:s operativa chef bett en man i Bangladesh, som kallas Yayah, att skaffa fram internationella sim-kort till mobiltelefoner till en planerad aktion.

I mitten av november hade R&AW pusslat ihop en mängd liknande informationer och hade en ganska klar bild framför sig. Bombay skulle attackeras. Anfallet skulle komma från havet. Hotell Taj Mahal vid Gateway of India i Colaba i södra Bombay var ett av målen.

Hemliga polisen bad 18 november kustbevakningen att hålla utkik efter pakistanskregistrerade eller möjligtvis oregistrerade båtar. Men terroristerna lurade försvaret. De kapade en indisk fiskebåt ute på internationellt vatten, avrättade alla i besättningen utom en, som skulle hjälpa till med navigeringen, och styrde mot Bombay.

De landade nära Badhwar Park vid Cuff Parade, både ett stiligt medelklassområde och en slum ett par kilometersydväst om Colaba. Vid parken väntade andra båtar, som skaffats fram av den muslimske maffiabossen och före detta Bombaybon Dawood Ibrahim (som nu uppges ha sin bas i Karachi, tidigare uppgavs han bo i Dubai), som via ett nätverk av diesel-smugglare har bra kontakter i Bombay.

Hotell Taj Mahals ledning hade fått veta att det fanns förhöjd risk för attentat och hade skärpt säkerhetskontrollerna vid huvudentréerna. Men terroristerna tog sig in bakvägen via ingången för varor och personal på B Behram Marg.

De flesta av terroristerna kom från pakistanska Punjab. De blev tränade i ett år före attacken. Träningen bestod av olika färdigheter som behövdes för att utföra dåden, men också i ideologisk skolning och motivation. Ett argument för att dessa 19-21-åriga pojkar skulle utföra dåden var, enligt den enda levande gripne terroristen, att hämnas tidigare ”grymheter som begåtts mot muslimer i Indien”.

Om man räknar ihop allt religiöst motiverat våld mellan hinduer och muslimer i Indien efter 1947 (alltså våldet i samband med själva delningen borträknat) består cirka 75 procent av offren av muslimer. Senaste stora massakern på muslimer skedde i delstaten Gujarat i februari 2002 och motiverades av hinduerna som utförde den av att man ville ha hämnd för att muslimer strax innan dödat hinduiska pilgrimer ombord på ett tåg.

Att man valde Bombay som mål kan också tolkas som att stan är den mest ogudaktiga av Indiens städer, en stad som kännetecknas av kapitalism, jakten på mammon, sprit, nattklubbar, slum, Bollywooddrömmar, skamlös rikedom, en regnbåge av kulturer, språk och religioner.

Unga pakistanska – och kanske några indiska – muslimer, födda i slutet av 80-talet, närda av Bollywoodfilmer och väl bekanta med Taj Mahals fasad och Gateway of India, slog till mot den dröm som de älskar att drömma … och hatar… eftertraktar och … usch, denna ogudaktiva, syndiga stad, vill förgöra!

Varför valde terrorn Bombay?

På onsdagskvällen slog en terrorgrupp till mot hjärtat av Bombay. För första gången drabbades turister. Terroristerna valde att slå till mot bland annat en järnvägsstation (Victoria Terminus, se bilden här bredvid), tre lyxhotell och den populära turistrestaurangen Leopold i Colaba – det område i stan där de flesta utländska turister bor, äter och handlar.

Bombay är den stad i Indien som drabbats värst av terrordåd de senaste 15 åren. Men hittills har bomberna briserat på platser där många människor befinner sig (passagerartåg, pendeltågstationer, marknader etc) och byggnader som kan tolkas som symboler för indiska staten/det officiella Indien (parlamentet, Bombaybörsen, Air Indias kontor etc).

Nu har terrorn trappats upp och utvidgats. Onsdagens dåd är det första där terrorister i en samordnad stor attack både skjuter med automatvapen, tar gisslan och smäller bomber.

Terroristerna som attackerade lyxhotellen Taj Mahal (i Colaba) och närbelägna Oberoi (vid Nariman Point) frågade efter turister med brittiskt eller amerikanskt pass, som tillsammans med indiska hotellgäster därefter togs som gisslan. Det kan tolkas som att terroristerna är särskilt fientliga till den västerländska världsdominansen när det gäller ekonomi och politik – eller bara som att gisslan som kommer från dessa länder helt enkelt är mer värda och väcker mer uppmärksamhet internationellt.

En grupp som kallar sig Deccan Mujahedin har tagit på sig ansvaret. Kruxet är att ingen hört talas om dem tidigare. Men namnet antyder att det handlar om indiska islamister.
Deccan är namnet på den sydindiska högplatån där bland annat IT-staden Bangalore ligger och som för flera hundra år sedan styrdes av olika muslimska kungar (sultanat).

Mujaheddin är det arabiska ordet för de som deltar i det heliga kriget (jihad).
Efter bombdåd i turiststaden Jaipur i Rajasthan i maj i och i industristaden Ahmedabad i Gujarat i juli i år tog en annan okänd grupp på sig ansvaret. Den kallade sig Indian Mujaheddin och fick också politiska analytiker att förbryllat klia sig i huvudet: ingen hade hört talas om dem tidigare.

Kanske är grupperna vars namn slutar på mujaheddin frontorganisationer för andra kända islamistiska grupper som Lashkar-e-toiba som har kopplingar till konflikten i Kashmir och Students Islamic Movement of India (Simi).

Men om det nu är någon av dessa fundamentalistiska organisationer som ligger bakom – vad är då deras syfte med attackerna?

Om detta kan man bara spekulera. I början av 1990-talet växte sig hindunationalismen stark i Indien. Dess budskap var och är att landets politik bör vara mer färgad av hinduismen, som är landets majoritetsreligion. Alla andra, menar hindunationalisterna, bör vara tacksamma, foga sig under det hinduiska styret och hålla käften.

1992 rev hindunationalister, påhejade av politiker från det politiska partiet BJP, en gammal moské i staden Ayodhya i Nordindien. Hinduaktivisterna hävdade att det stått ett hinduiskt Ramatempel på samma plats och att det lät rivas av en muslimsk mogulkejsare på 1500-talet.

Rivningen av den historiska moskén ledde till en våldsvåg som kulminerade med att hinduer urskiljningslöst mördade av muslimer i Bombay vintern 1992-93 och i Gujarat 2002.

Flera av de terrorattacker som skett sedan dess och som misstänks vara utförda av islamister kan antas vara hämnd för detta dödande av muslimer.

Dessutom har Bombay i flera år styrts av en koalition som består av bland annat de hinduchauvinistiska partierna Shiv Sena (Sivas armé) och Maharashtra Navnirman Sena (MNS).

Dessa partiers politik har gått på fientliga uttalandet mot indiska muslimer och mot indier (såväl hinduer som muslimer) som flyttat in till Bombay från Nordindien; fattiga människor från delstaterna Bihar och Uttar Pradesh. Deras slagord: Bombay åt maratherna (= delstaten Maharashtras, alltså Bombayregionens ursprungsbefolkning).

Så sent som häromdagen gjorde MNS uttalanden om att maratherna bör få gå före andra indier när Bombayföretag rekryterar anställda.

Detta kan förstås ha triggat terroristerna.

Av Indiens 1,1 miljarder invånare är cirka 150 miljoner muslimer, vilket gör landet till världens tredje största muslimska land (efter Indonesien och Pakistan). Indiens muslimer är i allmänhet moderata och brukar inte koppla hop religion och politik. Muslimska fundamentalistiska politiska idéer har svagt eller inget stöd bland Indiens muslimer.

Bombay är samtidigt Indiens mest toleranta och mångkulturella stad med folk från hela Indien och från alla religioner. Detta faktum kan förstås också ha retat upp terrorgrupper som inte vill att olika etniska, religiösa, språkliga grupper blandas, vilket ligger i det fundamentalistiska begreppets natur.

Hård kritik av indiska skolor

Nästan hälften av alla indiska barn är undernärda. Det är en chockerande siffra som varit känd i några år. FN-organet Unesco har nu kommit med en rapport som kopplar ihop undernäringen med förmågan att lära sig saker i skolan.

Hjärnans kapacitet sjunker hos skolbarn som inte får den näring som de behöver.

Dessutom:

– Barn som inte får tillräckligt med mat de första två åren i sitt liv kan få nedsatt hjärnkapacitet för resten av livet. Påverkan är oåterkallelig, säger doktor Arjun Gupta på Breastfeeding Promotion Network of India till Hindustan Times.

Tester visar att 45 procent av alla indiska elever i klass tre inte klarade av att läsa en testtext ämnad för elever i första klass. 42 procent av tredjeklassarna klarade inte av enklaste formen av plus och minus.

Sämst skolresultat görs i delstaterna Orissa och Rajasthan, där också undernäringen bland barn är hög.

Unescorapporten kritiserar indiska regeringen för att man trots flera år med stark ekonomisk tillväxt inte lyckas omsätta framåtskridandet i bättre livsvillkor för de fattigaste barnen. Sedan 1998 har andelen barn som är undernärda bara minskat med en procentenhet från 47 till 46 procent.

Indien använder bara 3,3 procent av sitt BNP till utbildning. I exempelvis Storbritannien och grannlandet Maldiverna ligger andelen på mellan åtta och tio procent.

Rapporten kritiserar också indiska myndigheter och politiker för det stora antalet lärare som aldrig dyker upp i skolorna på morgonen – ett sedan länge känt indiskt problem. I snitt skolkar 25 procent av alla indiska lärare. Detta får katastrofala följder för landets ekonomi. Enligt Unescorapporten förlorar Indien motsvarande 16 miljarder kronor om året bara på grund av lärare som tar emot lönen men struntar i att utföra sitt jobb.

Läs- och skrivkunnigheten i Indien var 65 procent 2006. Det är en procentenhet högre än året före, enligt rapporten, men långt under genomsnittet för världens utvecklingsländer, som är 79 procent.

Indien har en lång väg att vandra innan man ens kommer upp i samma nivå som flera av de andra utvecklingsländerna. Upp till de tidig-industrialiserade länderna i Europa och Nordamerika är vägen förstås oändligt mycket längre.

Enligt en annan färsk rapport, Global Trends 2025 från amerikanska National Intelligence Council, kommer visserligen Kina och Indien att i en snar framtid bli världens största respektive tredje största ekonomier samtidigt som deras globala politiska ambitioner kommer att öka, men framför allt Indien kommer att under lång tid förbli en stormakt med dubbla identiteter, tror rapporten: stor, mäktig och framgångsrik och samtidigt fattig och eländig.

Ladda hem och läs hela Unescos rapport.

Ladda hem och läs hela National Intelligence Councils rapport.

Billigare flyga i Indien

Det ska bli billigare att flyga såväl inrikes i Indien som från Indien till andra länder.

Landets tre största flygbolag, privata Jet Airways och Kingfisher Airlines och statliga Air India/Indian meddelade idag att de tar bort en avgift som alla bolag tar ut vid köp av flygbiljetter. De andra mindre flygbolagen väntas snart ta samma beslut.

Air India planerar att dessutom sänka priserna på sina biljetter, skriver Hindustan Times.

Utspelen kom tre dagar efter att flygminister Praful Patel bett flyg bolagen sänka priserna som en följd av de senaste veckornas kraftigt sjunkande bränslepriser.

Renässans för steriliseringar

Sen Indira Gandhis undantagstillstånd 1975-77 har alla kampanjer för och politiska uttalanden om sterliseringar av män setts med skepsis i Indien.

Förklaringen är att det gick överstyr den gången. 30 procent av alla indiska gifta män steriliserade sig, men nitiska statstjänstemän tvingade en del av dessa män att göra ingreppet, allt för att tjänstemännen skulle uppnå de politiska målen.

Sterilisering blev därmed synonymt med maktmissbruk och inskränkningar i demokratin.

Då sågs också den snabba befolkningsökningen i enlighet med Thomas Robert Malthus gamla teorier som en förklaring till fattigdom. Idag, när tillväxten är stark, pratar få om Indiens överbefolkning; den stora unga befolkningen har mer börjat ses som en resurs än som en belastning.

Dessuom har födelsetalen sjunkit tack vare urbanisering, växande medelklass, mer utbildning och kampanjer för preventivmedel.

2004 hade andelen gifta män som steriliserat sig sjunkit till rekordlåga 0,9 procent.

Men nu är manlig sterilisering på gång igen i Indien. Mellan 2006-2007 och 2007-2008 ökade antalet manliga setriliseringar i Indien med 118 procent, enligt data insamlade av statliga planeringskommissionen, skriver Hindustan Times idag.

Skepsisen mot sterilisering har tonat bort, tror experter. Nya bidrag till dem som väljer att genomföra ingreppet har förstås hjälpt till. Idag kan män få 1 100 rupier och kvinnor 600 rupier om de väljer att sterilisera sig.

Idag tillhör Indien skaran länder där mer än 60 procent av befolkningen är under 30 år. 2025 spås denna demografiska profil ha ändrats och blivit mera lik den tidig-industrialiserade världens, enligt en ny rapport från amerikanska underrättelsetjänsten (Global Trends 2025).

Fler indiska lejon

Bland de dystra rapporterna om att de indiska tigrarna blir allt färre kommer nu glädjande rapporter om fler indiska lejon.

Den lilla spillran av asiatiska lejon i Girskogen i västliga Gujarat är snart inte längre någon liten spillra.

I början av november fångades två vilda lejon i Gondal, som ligger tio mil norr om lejonreservatet i Girskogen. Lejon har de de senaste åren också attackerat tamboskap, fallit ner i bybrunnar, setts på stränderna och sprungit på och fastnat i elstängsel.

Det har helt enkelt börjat bli trångt i skogen - lejonen söker sig nya områden.

Allt detta tas som intäckt för att bevarandet av lejonet är en succé, skriver Hindustan Times idag.

- Lejonen vet ju inte var gränserna för reservatet går och jordbruksland börjar, säger I K Chauhan, naturvårdare i Girskogen till Hindustan Times.

När Girreservatet skapades 1974 fanns 180 lejon, vid senaste räkningen 2005 var de 359.

Nu finns förslag på att utöka reservatet. Dessutom är reservatet Kunopalpur i granndelstaten Madhya Pradesh sugen på att ta över några av Girskogens lejon. Men i Kunopalpur finns redan tigrar.

- Lejon och tigrar kan inte leva i samma skog, säger S K Nanda, statssekreterare för miljö- och viltvård i delstaten Gujarat.

Det asiatiska lejonet fanns för tusen år sedan i stora mängder från Grekland i väster till Indien i i öster. Men fler människor, jakt och ökenutbredning har gjort att lejonen i västra Indien idag är de enda som finns kvar.

Girskogen kan man givetvis besöka som turist. Ligger mellan för detta portugisiska kolonienklaven Diu och före detta muslimska furstestaten Junagadh. Jag traskade runt i lejonskogen för tolv år sedan och tog då den tyvärr lite missfärgade bilden du ser här ovanför.

Såg jag något lejon?

Tyvärr, men jag tyckte jag hörde dem morra.

Bra finanssystem, usla bostäder och vägar

På grund av sin katastrofalt dåliga bostadssituation, evighetslånga bilköer, gropiga gator och extremt underdimensionerade kollektivtrafik hamnade Bombay ganska långt ner på listan enligt ett stort kontokortföretags index - som publicerades igår - över utvecklingsländernas bästa och sämsta städer för finanser och affärer.

När det handlade om kvaliteten i kärnan av verksamheten - det finansiella nätverket, handeln med aktier etc - hamnade dock Bombay i topp.

Vilket kanske förklarar paradoxen att Indien på en besökare ger ett så rangligt, rörigt och sönderfallande intryck, samtidigt som de företag som sysslar med teknisk forskning och utveckling och IT-, service och tillverkningsindustrin levererar saker av världsklass.

Vilket också bekräftar min visuella bild av hur det ser ut runt Bombaybörsens höghus på Dalal Street i Bombay Fort, Indiens finasiella centrum.

Inte långt från börshuset med den moderna plasmaskylten som visar aktiekurserna står två kor och betar blast, cyklar mjölkmannen med spenvarm mjölk i buckliga aluminiumkannor hängande från pakethållaren på sin cykel, sitter en pojke på trottoaren och kavlar chapatideg på en kartongskiva, som om de inte befann sig mitt i 16-miljonerstaden Bombay utan i en av Indiens tusentals fattiga byar.

Tittar man noga ser man också att det mellan järnstaketet och den slitna fasaden mittemot börsen hänger kläder, filtar och påsar med tandborstar, kammar och tvålar. Den nyanlända besökaren undrar förstås vem som äger dessa personliga tillhörigheter. Och varför de hänger på ett staket på Bombays börsgata?

Ägaren till tandborsten och filten som är inklämda mellan fasaden och staketet heter Anil Singh och jobbar på Dalal Street. Han distribuerar matlådor – små runda dosor av rostfritt stål – från hemmafruarna i förorten till deras män på kontoren i Indiens ekonomiska centrum.

Han tjänar pengar som försörjer både honom själv och hans föräldrar, syster, fru och barn i hembyn hundra mil norrut. Han är en ekonomisk motor som ser till att ett tiotal människor får mat för dagen. Frågar man honom hur han ser på sitt liv svarar han att det går bra för honom i Bombay. Men vad är det för liv han lever?

Han har ingenstans att bo och hans toalett är en öppen stinkande rännsten med utsikt över plasmaskärmens börskurser ...

Tillbaka till listningen av de bästa städerna för finansaffärer: Sammanlagt 65 städer i utvecklingsländer betygssattes. Bombay blev bäst i den indiska klassen med sin 19:e-placering, högt ovanför Delhi (28:e plats), Bangalore (38:e plats), Madras (39:e plats), Hyderabad (46:e plats), Calcutta (48:e plats) och Pune (52:a plats).

Vilken stad vann då denna tävling om att utses till utvecklingsekonomiernas bästa affärs- och finnansstad?

Jo, Shanghai. Och tvåa? Gissa! Peking förstås.

Ladda ner hela listan här.

Indien förebild för mångfald – trots allt

Trots en stundtals förskräckande nutidshistoria med progromer mot minoriteter och våld mellan olika grupper kan Indien bli en förebild i världen för hur man ska handskas med religiös och kulturell mångfald. Det säger Jorge Sampaio, chef för FN:s Allians för Civilisationer och före detta president i Portugal, enligt dagens Hindustan Times.

Han syftar på det faktum att den indiska nationella identiteten inte bygger på en religion, ett språk, en etnisk grupp, utan är sammansatt och mångfärgad.

Kanske just på grund av religiösa motsättningar har de mest ansvarskännande indiska politikerna blivit mästare på att hantera olikheter. Deras strategier och policys kan vara något att lära ut till ledare för andra länder som ser minoriteter som problem som måste lösas.

I få andra länder kan marxister, kristna, muslimer, hinduer, parser, liberaler etc - som dessutom pratar olika språk och kommer från olika etniska bakgrunder – samverka utan att landet bryts itu.

Det är gott om oroande undantag: muslimsk och hinduisk fundamentalism, regional chauvinism och en våldsam maoistisk gerilla.

Men helhetsbilden är en tro på att man kan hålla ihop, att man tjänar på att hålla ihop och att det faktum att man håller ihop är en del av "det indiska". Utan mångfalden, inget Indien. Vad Indien än är så är det inte ett "hinduiskt Pakistan", alltså inte en enhetsstat med ett officiellt språk och en påbjuden religion.

USA skimrar inte längre lika fint

Med anledning av valet i USA idag återpublicerar jag här ett inlägg:

Det fanns en tid när det fanns skäl för resten av världen - särskilt den så kallade tredje världen - att se upp till Amerika. Nu är allt annorlunda. USA representerar idag snarare västvärldens uppblåsta maktfullkomlighet.

Det har funnits flera goda skäl att beundra landet i väster. Där fanns och finns de bästa universiteten, den vassaste forskningen, den mest expansiva och innovativa ekonomin och på - på gott och ont - den friaste marknaden och mest prestigefyllda globala politiken.

Vad finns kvar av det idag?

En ekonomi i kris, en klumpig Mellanösternpolitik som påminner om britternas kanonbåtsdiplomati gentemot Kina för över hundra år sedan, en ovilja att satsa på alternativ energi och ta itu med miljöproblemen och ett krampaktigt grepp om de globala maktinstitutionerna.

Det är inte längre lika självklart för duktiga, strävande kineser och indier att drömma om USA. Idag finns möjligheterna hemmavid. I Asien finns spetsuniversitet, jobbmöjligheter och - när det gäller Indien - lika diversifierade och vassa medier och fora för meningsutbyte som i väst. Inte ens USA:s underhållningsindustri lockar. Den egna - Bollywood! - ses som nog så avancerad och färgrik.

USA skimrar inte längre lika vackert, Asien - trots sina brister och fula fläckar - har börjat skimra nästan lika vackert - sett ur dessa indiers och kinesers synvinkel.

Gamla trötta, konservativa USA ... Där president Bush hellre åker till Sauidarabien och vädjar till saudiska kungen för lägre oljepriser än försöker minska oljeberoendet genom att sänka hastighetsgränserna och stimulera köp av miljöbilar i USA.

Bush misslyckande att mobilisera den dynamiska och uppfinningsrika amerikanska ekonomin att skapa ett alternativ till oljan har gynnat framväxten av "petrolium-auktoritära" stater som Ryssland, Venezuela och Iran - länder som nu ritar om den globala politiska kartan efter eget huvud - och slår tillbaka med en utmanande politik gentemot USA.

Indiska ledarsidor är idag fulla av västkritiska kommentarer som riktar sin udd ... inte mot västerlandets tekniska kunnande och marknadsliberalism, som man gillar och gärna efterliknar, utan mot västerlands maktfullkomlighet och självgodhet.

En handfull länder som tillsammans rymmer 12 procent av jordens befolkning använder det så kallade världssamfundet - FN, Världsbanken, G7/G8, IMF etc - för att gynna västerländska intressen. De länder där de resterande 88 procenten av mänskligheten bor har inget att säga till om när de globala spelreglerna bestäms.

Världssamfundet ses av många intellektuella i Asien som en politisk sufflé som lanserar pretentiösa men innehållslösa deklarationer om allt från Afrikas kris till global uppvärmning. Uttalandena är skadliga på två sätt: dels skapar de illusionen av att man verkligen tar itu med de globala utmaningarna, dels skildras de i västerländska medier som om de representerade hela världen.

Det största hotet mot stabilitet och säkerhet är inte islamisk terrorism eller bristen på politisk demokrati i Kina, utan denna västerländsk maktfullkomlighet.

Om väst låter resten av världen få vara med och bestämma de globala spelreglerna är framtiden ljus.

Om väst fortsätter leva i villfarelsen att dess egna intressen är globalt allmängiltiga är framtiden mörk.

Här finns jobben

Jobben försvinner i väst och återuppstår i öst. IT-företag och callcenter Indien anställer som aldrig förr och lönerna ökar med 14 procen t om året. Kanske läge för en exodus österut. Indiska företag är inte främmande för att anställa européer med rätt kompetens.

– Vi ger européerna en lön som ger dem ett bra liv här i Indien och vi är generösa med semestrar så att de ska hinna resa runt och uppleva vårt land, sa VD:n för ett indiskt callcenter som jag träffade för några år sedan.

Outsourcing av jobb från den rika till den fattiga världen har varit ett hett debattämne de senaste åren. Inte minst i USA och Storbritannien, som förlorat tiotusentals jobb till framför allt Indien. Men även från Sverige försvinner jobb till Indien.

Hittills har de mest avancerade jobben stannat kvar i de rika länderna, medan de något enklare jobben hamnar i de fattiga länderna. Men nu börjar också de allra mest avancerade IT-jobben också att i första hand gå till Asien.

Att få jobb på callcenter i Indien innebär inga teknikst avancerade arbetsuppgifter, men är ett lyckokast för en ung indier. Här är arbetsmiljön ofta bättre och lönen högre än på traditionella indiska företag. Och i och med att de jobbar kvällar och nätter – för att vara till hands när kunder i Europa och USA är vakna – erbjuder callcenterföretagen egna bilar och bussar som skjutsar sina anställda till och från jobbet.

Indier som jobbar på callcenter med kunder i Europa och USA tillhör en ekonomiskt privilegierad grupp i Indien. Det är de callcenteranställda, som ofta är mellan 20 och 30 år, som kör omkring i nya bilar, har kreditkort och senaste mobiltelefonen och hänger på stans chickaste kaféer och nattklubbar.

Fram till nu har de indiska callcentren koncentrerat sig på kunder i USA och Storbritannien, eftersom praktiskt taget alla indier som gått ut grundskolan och läst några år på universitetet pratar flytande engelska.

Technovate i New Delh, som sköter kundservicen åt den brittiska internetresebyrån i var först i Indien med att erbjuda kundtjänst på andra europeiska språk.

Eftersom ytterst få indier pratar något annat främmande språk än engelska började företagets brittiska ägare rekrytera i Europa.

Av Technovate 1 000 anställda är 100 utlänningar från åtta europeiska länder. Ett tag hade man också svenska anställda.

– Jag såg annonsen för jobbet på Arbetsbetsförmedlingen i Sverige. Utlandsjobb lockade mig, och särskilt Indien. Jag reste runt i Indien för några år sedan och längtade tillbaka, sa svenska Marie Blomquist som jag träffade på företaget 2005 och som jobbade på Technovate några år.

Jag intervjuade också Prashant Sahni, VD för Technovate.

– En indier kan visserligen lära sig svenska, men knappast vara uppdaterad på svenska seder och bruk, kultur och nyheter. Och det krävs för att man ska kunna prata lite med kunderna innan man tar itu med uppgifterna.

Technovates affärsidé att anställa unga européer har hittills gått över förväntan. Företaget växer och anställer ständigt ny personal.

– Vi ger européerna en lön som visserligen inte duger att spara för att spendera i hemlandet, men som ger dem ett bra liv här i Indien. Och vi är generösa med semestrar så att de ska hinna resa runt och uppleva vårt land, sa Prashant Sahni.

Vad säger du till callcenteranställda i Sverige och andra länder i väst som förlorar jobbet för att deras företag outsorcat arbetsuppgiften till Indien?

– Jag säger: följ med jobbet till Indien! Kom hit, så anställer vi er! Och om det inte passar kan vi vidareutbilda er på vår egen skola, som har en resebyrå- och turismutbildning. Sedan kan man återvända hem med internationell erfarenhet och ett äventyr i bagaget och få ett mer avancerat jobb hemma i Sverige.

Även i Indien är man känslig när jobb utförs av utlänningar. När Technovate anställde tyskar blev tyskspråkiga indier upprörda och sa: ”Tyskar tar våra indiska jobb!”.

– Men det finns inga indiska jobb, dundrar Prashant Sahni, lika lite som det borde finnas tyska eller svenska jobb. Alla tjänar på om det är fri rörlighet för kapital och arbetskraft i hela världen. Så är det inte i dag. Det är mycket svårare för en indier att komma till Europa och jobba än omvänt.

Mörk nutidssaga som rör sig mot ljuset

The White Tiger
Aravind Adiga
Atlantic Books, 2008

Han vet inte när han är född och han har inget namn. Han kommer från i en by i Indiens stenkolsdistrikt på Gangesslätten där jordägarna kontrollerar politikerna med mutor och undersåtarna med feodala maktband.

I skolan får han ett namn – för det måste man ju ha – och han blir Balram Halwai, där efternamnet står för den kast av sockerbagare som han fötts in i. En dag får han också ett födelsedatum av en arbetsgivare som på så sätt köper hans röst inför valet som förfuskas av det regerande partiet lett av Den Stora Socialisten, de fattigas falska frälsare, som lever på såväl unken vänsterretorik som korrumperade ideal från frihetshjälten Mahatma Gandhi.

I ett land vars image alltmer brukar beskrivas med hjälp av ljuset och hoppet kommer Balram Halwai från det parallellt existerande stora patriarkala mörkret som regeras av familjelojaliteter och religiösa hierarkier.

Ett bistert socialreportage? Nej, en lekfull, satirisk, humoristisk och rasande ilsken debutroman av 33-åriga indiern Aravind Adiga, som är född i sydindiska Madras, uppväxt i Australien, utbildad i Oxford och bor i Bombay där han tills nyligen jobbat som korrespondent för amerikanska Time Magazine. Häromveckan vann ”The White Tiger” Bookerpriset, den anglosaxiska litteraturvärldens mest prestigefulla pris, eftersom den är ”både chockerande och underhållande”. Aravind Adiga själv säger att han skrivit boken för att ge röst åt Indiens kolossala underklass. En underklass som sitter fastskruvad i ett infernaliskt grymt socialt system.

”The White Tiger” är en psykologisk thriller som man sträckläser med samma febriga nyfikenhet som en bra deckare. Balram Halwai, romanens berättarröst, huvudperson och antihjälte, berättar om sin väg mot ljuset i form av sju nattliga brev till Kinas premiärminister Wen Jiabao, vilket ger honom anledning att förklara ett och annat om hur saker ligger till i Indien.

Det är också ett slags lägesrapport från världens största demokrati, som tillsammans med Kina inom kort spås omkullkasta den globala världsordningen. ”Om 20 år kommer det bara att vara vi bruna och gula människor på toppen av pyramiden och vi kommer att styra världen”, skriver Balram Halwai trosvisst till den kinesiska premiärministern.

Ja, hur är då läget? Enligt romanens hjälte ganska ruttet: ”Demokrati, ha, vilket jävla skämt”.

Balram Halwai är själv ett exempel på att hierarkier ändå kan brytas, även om han måste ta till brutala metoder och därefter muta sig fram. Född förtryckt, men ändå med den framåtanda som krävs för att ta sig till ljuset i huvudstaden Delhi och callcentrens och IT-undrens Bangalore. Han är allt i ett: betjänt, mördare och entreprenör, en modern motsvarighet till den bittre barberaren i musikalen ”Sweeney Todd”, som i 1800-talets London tog hämnd på samhället genom att mörda sina kunder och göra köttpajer av dem.

Aravind Adiga har hämtat stoff ur indiska mediers flitiga rapportering av rättsrötor och maktmissbruk. Har man hängt med i rapporteringen känner man igen sig, har man inte blir man introducerad. På samma sätt som en annan Bookerprisvinnare (Salman Rushdies ”Midnattsbarnen” 1981) bygger hans roman på en realistisk trohet till samtidshistorien – minus magiska inslag, plus en studie i brott.

Publicerad i Dagens Nyheter 25 november 2008

Val i Indien i februari, enligt indisk tidning

Nationella val i Indien hålls redan i februari.

Det skriver Hindustan Times i dag och citerar en "välplacerad fregeringskälla" och källor inom Kongresspartiet.

Det innebär att valen i så fall hålls tre månader före den konstitutilella deadlinen: i maj går premiärminister Manmohan Singhs regeringstid ut - då ska val hållas som allra senast.

Premiärministern anses vilja tidigarelägga valen eftersom han befarar att den ekonomiska krisen kommer att fördjupas under våren.

- Han är bekymrad och har bett sina ministrar att inte lansera dyra sociala reformer, säger en källa till Hindustan Times.

Ändå funderar regeringen på att satsa pengar på subventioner för att sänka priset på olja och utsäde - allt för att mildra effekterna av den globala ekonomiska krisen.

Idag lyfter Indien mot månen

I morse vid tvåtiden svensk tid lyfte den obemannade indiskbyggda Chandrayaan 1-raketen från en bas i Andhra Pradesh för ett rymduppdrag som kommer att pågår i två år.

En sattelit ska placerar i omloppsbana runt månen för att bland annat skapa en 3-D karta över månens yta och söka efter is vid himlakroppens poler och helium 3, en isotop som är ovanlig på jorden och som man hoppas kan användas för fusionsenergiframställning.

Man skulle kunna prata om att det pågår en asiatisk kapplöpning om rymden.

I september blev Kina det tredje landet efter USA och Ryssland som skickat upp en austronat för promenader i rymden.

Dalitkvinnor höjer rösten

När ingen lyssnar på vad du säger höj rösten genom att starta en radiostation.

Det är vad en grupp dalitkvinnor i byn Machnoor elva mil nordöst om Hyderabad i Andhra Pradesh gjort. I förra veckan började Sangham Radio att sända med slagordet: "Akka chellenlu podaame mana sanghamku maatlada podaama" ("Kom systrar, så går går vi till vår Sangham och pratar").

Sangham betyder "att samlas" eller "en plats att samlas på".

Via sin radiostation vill kvinnorna sprida medvetenhet kring såväl mänskliga rättigheter som ekologiskt jordbruk. Radiostationen ägs och drivs helt och hållet av lågkastiga/oberörbarbara kvinnor från området och programmen kan avlyssnas i 100 byar med en sammanlagd befolkning på 50 000.

- Kvinnorna vill använda radiomediet för att rädda sitt döende språk och kultur, sprida budskapet att kvinnor ska hålla samman, eko-jordbruk och kvinnors kontroll över jordbruksproduktionen, säger radiostationen chef P V Satheesh enligt dagens Hindustan Times.

Radiokanalen ska användas i uttalat politiska syften: för att återta dalitkvinnornas lagenliga rättigheter och förverkliga idéen om närdemokrati.

Till att börja med kommer man att sända en och en halv timme om dagen, men programutbudet förväntas snabbt växa.

Jet Airways och Kingfisher Airlines går samman

Det är inte bara i Europa som flygbolagen redovisar sjunkande vinster och färre passagerare. Två av Indiens största flygbolag meddelade på måndagen att de bestämt sig för att gå samman för att klara de höjda bränslepriserna och det sviktande passagerarunderlaget.

Jet Airways – Indiens näst största flygbolag efter Air India/Indian – ska samarbeta om det mesta med konkurrenten Kingfisher Airlines. Samarbetet handlar om allt från biljettförsäljning och gemensamma flygningar – så kallad code sharing – till personal, markservice och inköp av flygbränsle.

– Vi går samman för att minska våra kostnader och klara oss genom den ekonomiska krisen, sa affärsmannen Vijay Mallya, styrelseordförande i Kingfisher Airlines till Hindustan Times.

Jet Airways startade 1993 och Kingfisher 2005. Båda började som inrikesflygbolag, men har de senaste åren också satsat på utrikeslinjer till resten av Asien, Europa och Nordamerika. Tillsammans har flygbolagen en flotta på 189 flygplan.

Tidigare i år gick Kingfisher Airlines samman med det indiska lågprisflygbolaget Air Deccan, som efter fusionen bytt namn till Kingfisher Red.

Solrikshan har kommit till Delhi

Indiens storstäder hostar i sina egna avgaser. Trots att både Delhi och Bombay infört naturgas i taxibilar, mopedrikshor, bussar och lastbilar tätnar smoggen.

Indien har samtidigt uppskattningsvis åtta miljoner cykelrikshor, som drivs av mänskliga muskler, pedalkraft.

I Bombays utkanter och i centrala Old Delhi är de fortfarande vanliga, vilket givetvis är en hit för miljön, men bjuder på dåliga arbetsvillkor och usel lön för förarna. Och allt fler kunder väljer en mopedriska eller en taxibil för att komma fortare fram och - framför allt - transportera sig i de delar av städerna där cykelrikshorna helt enkelt är portförbjudna för att inte skapa ytterligare trafikkaos.

Nu har statliga Centre for Scientific and Industrial Research (CSIR) lanserat solrikshan i Indiens huvudstad: en trehjulig cykeltaxi som drivs av en elmotor som får kraft från ett 36-volts batteri som laddas med solceller. Rikshan, som också kan trampas, har en toppfart på 15 kilometer i timmen och rymmer tre passagerare.

Den testas nu i Delhis mest cykelriskhatäta kvarter: basargatorna runt Chandni Chowk, Jama-moskén och Röda Fortet.

- En av de viktigaste framstegen är förbättringen av arbetsvillkoren för cykelriskhaförarna, säger Pradip Kumar Sarmah, chef för Centre for Rural Development enligt nyhetsbyrån AFP.

Den solkraftsdrivna rikshan, som hyllats av Indiens vetenskaps- och teknikminister, bjuder på lyx som FM-radio och kontakter där passagerarna kan ladda sina mobiltelefoner under färden.

Ett fulladdat batteri kan driva rikshan fem till sju mil innan det måste laddas igen. Men eftersom solen ofta skiner över Indien är det alltid nära till nya kraft. Dessutom laddar batteriet även när det är mulet - bara det inte spöregnar.

Insitutet som utvecklat solriskhan hoppas att man snart ska kunna lansera en soldriven liten stadsbil, som kan ersätta traditionella bilar.

- Utsläppen av växthusgaser ökar och 60 procent av ökningen står transporterna för. I en tid av klimathot kommer solrikshan och dess efterföljare förhoppningsvis att utmana de bensin- och dieseldrivna småbilarna, säger chefen för CSIR förhoppningsfullt.

Bombaybörsen rasar, tillväxten ändå stark

Finanskrisen slår hårt mot Indien. Bombaybörsen nådde igår sin lägsta nivå på två år. Då ska man veta att uppgången fram till mitten av januari i år var enorm. Också rupien har tappat mycket i värde mot dollarn. Idag går det 48 rupier på en dollar.

Trots börsoro och valutakursfall har Indiens finansminister P Chidambaram stor tilltro till den indiska ekonomin.

- Indiens ekonomi har styrkan och motståndskraften att stå emot oron i världen och inga bankkunder ska behöva vara oroliga för sina besparingar i indiska banker, säger Chidambaram i dagens Hindustan Times.

Indiens tillväxt fortsätter trots finansoron att tuffa på. Även i år förvänats tillväxten bli uppåt åtta procent, visserligen lägre än förra året, men ändå näst störst i världen efter Kina.

Enligt Internationella valutafonden kommer dock Indiens tillväxt 2009 att sjunka till knappt sju procent.

Det stora problemet i Indien är än så länge inte eventuella svaghetstecken i den framgångsrika nya ekonomin i form av IT, tillverkning och tjänster, utan jordbruket som sysselsätter mer än hälften av alla indier och har en globalt sett extremt låg produktivitet - och därmed bidrar att hålla många indier kvar i fattigdom.

Indien närmar sig väst ännu mer

Nu är det godkänt i sista instans. Kärnkraftsavtalet mellan USA och Indien.

I förra veckan godkännande amerikanska senaten med 86 röster mot 13 det historiska kärnkraftsavtalet som jämnar vägen för miljardinvesteringar och kommer att knyta Indien närmare väst.

Avtalet ger det energifattiga Indien tillgång till amerikansk kärnkraftsteknik och kärnbränsle. I gengäld ska Indien låta FN:s atomenergiorgan IAEA inspektera landets civila kärnanläggningar.

Avtalet öppnar en jättemarknad i Indien för amerikanska kraftföretag som General Electric och Westinghouse Electric. Det innebär också att Indien närmar sig till väst, en process som började då Indien skrotade självförsörjningspolitiken 1991 och startade en period av ekonomiska reformer.

Avtalet förväntas också stärka Indiens strategiska position och motverka Kinas tilltagande makt i regionen.

Kritikerna i väst hävdar att avtalet snarast undergräver försöken att stoppa kärnvapnen eftersom det låter Indien importera kärnkraftsbränsle och kärnteknik trots att landet har provsprängt egna kärnvapen och vägrat att skriva under det internationella ickespridningsfördraget (NPT).

Kritiker i Indien - främst företrädda av indiska kommunistpartiet CPI (M) - anser att avtalet ger USA får stort inflytande över indisk inrikespolitik.

- Nykolonialism, dundrade en talar på ett CPI (M)-möte i Thrissur i Kerala som jag var på i förra veckan.

Redan i förra veckan slöt Indien och Frankrike ett avtal om kärnkraftssamarbete.

Att avtalet med USA och Frankrike nu kan genomföras kan Indien tacka atomenergiorganet IAEA och de kärnbränsleproducerande ländernas organisation som tidigare i år gett grönt ljus tilll världens länder för kärnsamarbete med Indien.

Omutbart i Bombay

Kan man slippa böter i Bombay genom att erbjuda en muta? Tidningen Mumbai Mirrors reportrar försökte häromveckan att erbjuda polis och lokaltrafikkontrollanter en muta sedan de kört mc utan hjälm, rest med pendeltåg utan biljett och skräpat ner där det är förbjudet att kasta skräp.

Hur det gick?

Alla vägrade ta emot mutor mot gentjänsten att inte skriva ut böteslappar. Hur de än vädjade och frestade med rupiesedlar blev svaret nej.

Mumbai Mirror, som är en bilaga till Times of India i Bombay, konstaterar att myndigheternas stolta deklaration att man numera är omutbara överensstämmer med verkligen - åtminstone i dessa tre fall. Det var en positiv överraskning som får en del fördomar att falla.

I Transparency Internationals Corruption Index över 180 av världens länder hamnar Indien på 85:e plats. Danmark, Nya Zeeland och Sverige ligger på delad förstaplats på listan och rankas därmed som minst korrumperade, enligt samma index. Somalia hamnade på jumboplatsen och är jordens mest korrupta land.

Läs hela artikeln i Mumbai Mirror.

Läs Transparency Internationals korruptionsindex.

Indiska bokbästsäljare

Indiska bokaffärskedjan Crosswords har en topplista över de böcker som säljer bäst.

Jag var i deras fantastiska välsorterade butik med kafé vid Kemps Corner i Bombay i förra veckan och lärde mig då att just nu säljer följande böcker bäst (genre: skönlitteratur på engelska):

1. Sea of Poppies av Amitav Ghosh. Handlar om opiumkriget mellan Kina 1839–42 och utspelar sig i såväl Indien som Kina. Brittiska The Times recenserade: "Breathtaking! Ghosh is a deeply serious writer, sure of his human and historical insights! I cannot think of another contemporary writer with whom it would be so thrilling to go so far, so fast".

2. Brida av Paulo Coelho.

3. The 3 Misstakes of my Life av Chetan Bhagat.

4. A Prisoner of Birth av Jeffrey Archer.

5. A Tousand Splendid Suns av Khaled Hosseini.

Två bra Bollywoodfilmer

Grälla färger och överdrivna ljudeffekter, patetiska sång- och dansnummer och ett skådespeleri som får stumfilmerna från 1920-talet att verka psykologiskt sofistikerade.

Det har varit ett trist men ack allt för vanligt signum när det gäller filmer från Bollywood.

Nu börjar det ändras.

Jag har nyligen sett två Bollywoodfilmer med bra skådisar och psykologiskt trovärdiga manus.

Jodhaa Akbar med Hrithik Roshan som muslismske mogulhärrskaren Akbar och Aishwaraya Rai Bachchan som hans fru, rajputprinsessan Jodhaa Bai, är en vackert filmad kostymfilm om en spännande tid i Indiens historia, då ett hinduiskt rajputkungadöme insåg att ett det vore bra att gifta ihop sig med den muslimska överheten av politiska, strategiska skäl. Och fred blev det - och kärlek...

Men filmen är mer än så: Hrithik Roshan spelar fenomenalt finkänsligt. Aishwaraya Rai Bachchan är som hon är - mer docksöt än karaktärsskådis - men kommer undan fint i den här filmen. Sammantaget: en lysande film, betydligt mer spännande, politisk och sofistikerat än Troja, Alexander, 10 000 BC och de andra kostymnfilmerna från Hollywood.

Även Guru, som kom för ett och ett halvt år sedan är en positiv överraskning. Handlar om en faderkritisk (äntligen!) son - spelad av Abhishek Bacchan - till en lärare på landsbygden i Gujarat på 1950-talet. Han gifter sig med bästa vännens syster (Aishwaraya Rai Bachchan) för att kunna göra affärer med större vinning och närheten, intimiteten, förståelsen mellan man och fru är till en början skral.

Filmerna har en sak gemensamt, förutom Aishwaraya Rai Bachchan. De skildrar det arrangerade äktenskapet på ett sätt som är relevant än idag. Man gifter sig som en del av en ekonomisk, politisk och stausmässig allians.

I början älskar de tu inte varandra, utdelar inga ömhetsbevis, har inte sex ... men sakta växer något fram, som i de här båda filmerna blir till sann kärlek, vilket är vad många som gifter sig arrangerat i Indien hoppas på, men aldrig kan räkna med. Å andra sidan slutar ju vår typ av äktenskap i de flesta fall också i något annat än sann djup kärlek ... Same, same.

Läs också mitt tidigare blogginlägg om Jodhaa Akbar.

Se filmerna! Börja med att titta de här korta puffarna:

Jodhaa Akbar

Guru

Bildade Kerala

I Kerala kan närmare 100 procent av befolkningen läsa och skriva. Mitt första samtal i Kerala är med receptionisten när jag ska checka in på Elite Hotel i Keralas kulturella huvudstad, Thrissur.

I morse lämnade jag Bombay om visserligen vimlar av högutbildade, rika och vältaliga människor med stort självförtroende, men där servicepersonal, taxichaufförer och väskbärare är lågutbildade, utstrålar underdånighet och sällan pratar mer än ett par ord engelska.

Bombay är inte en segregerad stad. Fattiga och rika lever sida vid sida. Ingen glömmer för en sekund bort den andras existens. Kontaktytorna är lika många som kontrasterna är stora. Men det är också en stad där utbildningsnivå och inkomst återspeglar sig i position, jobb, status som om betyg och lön vore skrivet med stora bokstäver i pannan.

Här är allt så annorlunda.

– Hur ser svenskarna på att priset på råolja steg till över 140 dollar per fat? frågar receptionisten, som om han stått och väntat hela morgonen på någon att få diskutera världsekonomin med.

Han har omoderna slafsiga kläder i brunmurriga toner, fettfläckiga glasögon och pratar mer välartikulerat än professorn i arkitektur som jag intervjuade i Bombay i går eftermiddag. Recceptionisten tittar på mig med nyfiken blick, uppfordrande.

– Oljeshejkerna tjänar alldeles för mycket pengar, fortsätter han. Vi måste hitta alternativa energikällor. Hur ska det annars gå? Hur ska vår ekonomi kunna fortsätta att växa? Och miljön! Något måste göras.

– Men nu sjunker oljepriset, säger jag.

– Ja, nu är det nere i 70 dollar. Men världens börser! Kurserna rasar. Indien klarar sig nog ändå. Vi har framtiden för oss, säger den diskussionsglada receptionisten.

Hotellet är billigt. Toapapper ingår inte, men däremot ett politiskt perspektiv på Indien och den globala ekonomin.

Jag är väldigt glad för att jag är tillbaka i Kerala.

Katolska risodlare i Keralas flodland

I en by i Kuttanad Backwater i Kerala. Ris- och kokospalmsodlare. Kanaler, floder, sjöar, åar. Tättbefolkat. Ett indiskt Holland. Risfälten ligger en meter under sjö-, flod- och havsnivån. När risfälten ska vattenfyllas öppar man bara en lucka i den gräsbevuxna jordvallen.

En risodlare är Hormese Hormese. Han heter så. Hans pappa hette Hormese. Han heter själv Hormese. Då blir det Hormese Hormese. Hans fru heter Leela. De är katoliker, det är nästan alla här i byn. På andra sidan floden, närmare Kottayam, är de flesta syriskt ortodoxt kristna.

Men man lever inte längre på risodlingen.

- Konkurrensen från importerat ris är för stor, priset på arbetskraft är för hög, säger Hormese.

250 rupier om dagen kostar en lantarbetare. 40 kronor.

- Uj, uj, uj, hutlöst, klagar han.

Istället drar han in extrainkomster på att ta emot betalande gäster i sitt vackra hus med trätak och inbyggt rismagasin i blanklackat mörkt trä. Här växte Hormese upp med fem syskon. Nu är det bara han, som är yngsta sonen, och Leela som bor här. Deras son pluggar till ingenjör på ett college i närheten och kommer bara hem en gång i månaden.

Kommunisterna styr Kerala. Gillar Hormese dem?

- Nej. Vi är kongresspartianhängare. Jag tror på Nehru-Gandhi-familjen. Men mina arbetare är kommunister. Alla arbetare här är kommunister.

Intresset styr tankarna. Så enkelt.

Hammaren och skäran på röda fanor längs den trånga bygatan. En kritvit nyputsad Maria med den döda krosfästa Jesus i famnen framför Mariakyrkan. Bländvita kristna symboler, gröna palmer, röda kommunistiska fanor - och stilla flyter floden med bitar av vattenhyacinter och afrikansk mossa.

Stackars de turister som bor på opersonliga lyxiga resorts, som det vimlar av i Kuttanads flodlandlandskap. Vid Vembanadsjöns strand ligger de på rad. Där betalar man, ler, ger dricks och håller käften. Hemma hos Hormese får vi en släkts berättelse på en kväll, även om Hormese är svårpratad, man får dra svaren ur honom. Men till slut kommer dem. Leela pratar bara malayalam.

Vi äter lokalt fångade vilda tigerräkor, kycklingcurry och appam. Vi dricker whisky tillsammans och pratar om Hormese pappa, om tider som flytt och vatten som passerat i flodden - och aldrig kommer igen. I så fall i ny form.

Men varför sörja det som försvunnit. Folk har det bättre nu. Men allt är annorlunda. Istället för risodling hägrar it-jobb i Trivandrum och Cochin. Eller ett jobb som hemhjälp, snickare eller chaufför i Persiska viken, där man kan tjäna 100 000 rupier i månaden på manuellt arbete. En toppdirektörslön i Indien.

Inte undra på att så många hus i Kerala är så välrenoverade och man ser plattbildsteveapparater och nya laptops inne i vardagsrummen i många hem.

På kvällen är det en halvtimmes schemalagt strömavbrott. Fläkten stannar, värmen blir intim. Myggorna biter mig på fötterna, men det är värre vid Dalälven. En stor humla stångar sig argt svirrande trött mot stearinljuset i det heta stillastående mörkret. Tänker på Arundhati Roys formulering om insekter som surrar "trögt förbryllade" - jag tror det var så hon skrev. Hennes De små tingens gud, debutromanen, och hittills den enda romanen, har sålt i sex miljoner över hela världen. Hon kommer från en by utanför Kottayam, några mil bort, men få här vet ens vem hon är.

- Arundathi who? säger Hormese.

Röda trosvissa Kerala

Röda Kerala. En indisk delstat, en myt, en legend. Styrt av en allians ledd av Indiens kommunistparti, CPI (M). Den första människa jag pratar med när jag landat i Kerala visar sig vara lokal ordförande i kommunistpartiet i staden Thrissur. Han bjuder in mig till kvällens möte. En minister från delstatsregeringen, och medlem av CPI (M):s politbyrå, ska tala i parken som omger Vaddukanatha-templet, det kommer att komma massor av folk att lyssna.

– Det kommer att bli en stor succé, säger han trosvisst.

I den lila skymningen marscherar hundratals partimedlemmar in i parken som varje år i maj är scenen för en av Indiens mest spektakulära festivaler med massor av paraderande guldutsmyckade elefanter: puram.

Men nu är det inte snablar och guld som gäller. De marscherande partimedlemmarna har alla röd skjorta och beige basker. Ett hav av rött, rött, rött. Raka led. Och en orkester som spelar militäriska trumvirvlar.

Röda fanor med hammaren och skäran vajar i vinden och kråkor kraxar.

– Kamrater, honör! Kamrater, sitt ner! skriker en partifunktionär, klädd som en officer i en armé, en armé med röda skjortor.

Eftersom jag inte förstår talet som är på malayalam drar jag mig bakåt och träffar Nishanthip, partimedlem och ledamot i grameen panchayat (byrådet) i Nandikara, ett litet samhälle strax utanför Thrissur. Han berättar entusiastiskt om hur bra röda Kerala är, om mödrapengen till fattiga mödrar, om arbetslöshetsersättningen, skolorna och den närapå 100-procentiga läs- och skrivkunnigheten – och om direktdemokratin.

– Var tredje månad är alla i samhället välkomna på stormöten. Då beslutar vi tillsammans om vi ska bygga en bro över floden eller renovera skolan.

Nishanthip är arbetslös akademiker, har en fil kand i historia från universitetet i Calicut. Han får arvode från byrådet, men det räcker inte långt. Ibland hoppar han in och jobbar som hotellkock.

– Vi i Kerala vet allt om världsläget. Vi är utbildade, duktiga, kompetenta, politiskt medvetna. Väst ser på oss som tiggare, men vi är en enorm mänsklig resurs, säger han i mörkret under tamarindträdet och tittar på mig genom sina stålbågade glasögon.

Han drar alla stora paradfrågor som Indiens kommunistparti driver – hotet från globaliseringen och självmorden bland indiska bönder, kärnkraftsavtalet med USA och hotet från nazismen i Europa.

– Stopp, säger jag, efter Hitler är väl ändå inte just nazismen något stort hot.

– Jasså, säger han milt, och verkar öppen för att revidera sitt utfall.

– Ok! Men rasismen då? säger han.

– Jo, rasismen är mer oroande, säger jag.

– Jag visste väl det, avslutar han och skyndar ner mot St Thomas College Road för att ta bussen hem.