Demokratin som slog tillbaka

En essä om indisk demokrati på gräsrotsnivå.

I Parassala ett par till mil söder om Trivandrum i den sydindiska delstaten Kerala tror man på den lokala demokratins förmåga att skapa ett bättre samhälle.

Ett slitet cementhus inbäddat i bångstyrig tropisk grönska rymmer småstadens medborgarkontor och byråd, panchayat, vars ursprungliga betydelse är ett råd med fem (panch) medlemmar. Här träffar jag ordförande R Biju, medlem i Communist Party of India (Marxist), som stolt berättar att byrådet administrerar nio skolor, två sjukhus och sex vårdcentraler för stadens 51|000 invånare. Han tillägger att nästan 100 procent av stadens befolkning kan läsa och skriva, vilket är en sensationellt hög siffra i Indien.

– Undervisningen och vården är avgiftsfri. För dem som tjänar mindre än 12 000 rupier (2 000 kronor) om året är även medicinen gratis, berättar han och bjuder på lokalt odlade cashewnötter och knubbiga, röda bananer i sitt spartanskt inredda arbetsrum.

Genom det öppna fönstret: ljudet av tjittrande ekorrar i guavaträden. I rummet: ett skrivbord täckt med en luddig vinröd duk, högar med fuktbuckliga papper och registerböcker, två vita telefoner, fläckiga turkos cementväggar och kvav stillastående värme, som omsluter oss som en våtvarm yllefilt. I våra pannor: glimmande svettdroppar. När R Biju tar fram en näsduk och torkar ansiktet torrt böjer sig sekreteraren äntligen fram och knäpper på fläkten.

Vanan att ha fem medlemmar övergavs för länge sedan. Parassalas byråd har 22 ledamöter – varav nio är kvinnor och två tillhör de lägsta kasterna – som möts två gånger i månaden.

R Bijus positiva bild av småstads-Kerala är inte tomt skryt, utan bekräftas av Indiens folkräkning från 2001 och otaliga vetenskapliga utvärderingar. Kerala är bäst i den indiska klassen när det gäller såväl social välfärd och jämlikhet mellan könen som lokaldemokrati.

Just nu genomförs i Indien en stor omfördelning av makt från toppen till basen, panchayati raj. Valda byråd har funnits här och där runt om i Indien sedan ett par tusen år tillbaka, men från och med 1993 är de obligatoriska enligt ett konstitutionstillägg. Varje delstat måste numera se till att regelbundna val hålls till byråd på minst två nivåer och en tredjedel av platserna ska vara reserverade för kvinnor. Det är en imponerande reform i en värld där makten har en förmåga att fjärma sig från medborgarna. Kanske är det som statsvetaren och Indienkännaren Sten Widmalm vid Uppsala universitet säger: panchayati raj är en av världens största decentraliseringsreformer och innehåller världens mest omfattande reformer baserad på kvotering av kvinnor.

Kerala är en av de delstater där byrådsreformen genomförts mest konsekvent och effektivast, har det visat sig. Här har man dessutom gått ett steg längre. 1996 lanserade nationalekonomen Thomas Isaac, i dag finansminister i delstatens kommunistledda regering, direktdemokratiprojektet Folkets kampanj. Målet var att öka medborgarnas engagemang i lokalpolitiken med metoder från demokratins vagga i det antika Aten: möten där alla medborgare är välkomna och göra sin röst hörd.

R Biju skiner av självförtroende när han berättar om framgångarna för Folkets kampanj. I Parassala hålls öppna stormöten var tredje månad. Då är det fullsatt i det stora rummet bredvid R Bijus kontor.

– Folk kommer hit med sina ärenden och problem och röstar fram förslag på förbättringar som byrådet följer upp. Det är direktdemokrati på riktigt, säger han.

Vad är viktigaste frågan just nu?

– Sopsortering. Det säger folk som kommer till stormötena. Titta dig omkring, överallt nedskräpat. Vad vi ska göra åt skräpet? Vi vill bygga en sopförbränningsanläggning och ordna med kompostering. Vårt mål: en grön stad.

Väst har ofta haft en pessimistisk syn på Indiens demokrati. 1961 skrev författaren Aldous Huxley att landet kommer att bli en militärdiktatur när premiärminister Jawaharlal Nehru avgår. 1967 skrev London Times att det då förestående fjärde valet till parlamentet förmodligen skulle bli det sista. Erfarenheterna från andra avkolonialiserade länder i Afrika och Asien var avskräckande. Snart brakar också Indiens demokrati samman som ett illa byggt korthus, var slutsatsen.

I juni 1975 verkade pessimisterna få rätt. Indira Gandhi hade varit premiärminister sedan 1966 och successivt stärkt centralregeringens makt på delstaternas bekostnad. Nu var läget ansträngt. Oljekrisen i världen hade lett till att landets ekonomi var i kris och inflationen skenade. I det läget förklarade en domstol att Indira Gandhis plats i parlamentet, Lok Sabha, var ett resultat av korruption och valfusk – och begärde att hon skulle avsäga sig sin plats.

Indira Gandhi svarade med att utlysa undantagstillstånd. Pressen cencurerades, oppositionspolitiker fängslades, fackföreningarna kuvades. Makten knöts allt närmare den högsta ledaren. Besluten togs inte längre under regeringssammanträdena eller i parlamentet utan av premiärministerns eget kansli och Kongresspartiets ungdomsförbund, där hennes yngste son, Sanjay Gandhi, styrde.

Men inte ens den nästan enväldiga Indira Gandhi hade gett upp tron på demokratin. Undantagstillståndet blev just vad begreppet innebär: en avvikelse från det normala. Ett och ett halvt år efter att demokratin upphävts utlyste hon nyval för att få väljarnas stöd för sin antidemokratiska regim, vilket onekligen framstår som en scen i en absurd politisk teater. Hon trodde att hon hade folket bakom sig. Men hon hade gått för långt. Indira röstades ut i kylan av en majoritet av väljarna, lydde snällt valresultatet och lämnade över till oppositionen.

Resultatet av den indiska politikens allra mörkaste period blev paradoxalt nog en fördjupning av demokratin. Kongresspartiet, som suttit vid makten sedan självständigheten, förlorade valet. Indien fick för första gången sedan självständigheten en regering utan det allt mer maktfullkomliga Kongresspartiet. Den nya regeringen tillsatte omedelbart en utredning – The Ashok Mehta Committee – för att undersöka hur centralregeringens makt skulle kunna minskas. Utredningens förslag om ökad regional makt ledde bland annat fram till byrådsreformen 1993.

Väljarnas tro på Indira Gandhi hade visserligen fått sig en knäck, men inte värre än att Kongresspartiet i valet 1980 åter fick förtroendet att bilda regering. Indira blev ännu en gång landets ledare. Förtroende för Indira som demokratisk politiker var återupprättat, som om åren då hon ströp demokratin redan var ett glömt kapitel.

Även Indiens kulturella och språkliga mångfald har fått pessimister i väst att spå en snar undergång. 1970 skrev Bernard Nossiter i Washington Post att Indien ”var Babels land, ett land som saknar en gemensam röst”. Från självständighetsdagen, fortsatte han, är landet ”förpestat av separatistiska tendenser, som vidgas av språkförvirringen och hotar den indiska statens sammanhållning”.

Farhågan att landet ska falla isär har aktualiserats i åtminstone tre konflikthärdar där separatister tagit till vapen och bomber i försök att bryta sig loss från den indiska unionen.

Sedan femtiotalet har väpnade grupper i Nagaland, Mizoram, Manipur och Assam i nordöstra Indien kämpat för självständighet. En stor del av områdets befolkning tillhör tibeto-burmanska folkgrupper, är inte hinduer och har heller inte varit en del av de tidigare indiska rikena innan britterna införlivade dem i sitt indiska kolonialvälde. Men de senaste åren har läget blivit lugnare, längtan efter fred har börjat övertrumfa stridsviljan och förhandlingar pågår mellan separatistgrupper och den indiska regeringen.

I början av åttiotalet krävde militanta sikher ett självständigt Khalistan (punjabi för de renas land) i delstaten Punjab. Militanta separatister förskansade sig i sikhernas heliga Gyllene tempel i Amritsar. I juni 1984 gick indiska armén in med stridsvagnar i templet i en blodig aktion som väckte antipatier mot regeringen även bland grupper som inte stödde kravet på självständighet. I oktober samma år mördades Indira Gandhi av sina egna sikhiska livvakter, som bytte lojalitet och riktade vapnen mot den de var anställda för att beskydda, vilket ledde till pogromer som lämnade över 3|000 dödade sikher.

I början av nittiotalet ebbade frågan om självständighet för Punjab ut. De flesta av de hårdföra separatisterna hade helt enkelt dött i den blodiga kampen. New Delhi hade dessutom gått med på en rad kompromisser – bland annat fick sikhismen status i Indiens författning som egen religion. Gamla oförrätter tonar nu bort. Varför? Ökat välstånd i Punjab är en förklaring. Andra försonande händelser har varit Kongresspartiordföranden Sonia Gandhis förlåtelserundtur till sikhiska tempel och valet av sikhen Manmohan Singh till premiärminister.

Sedan 1989 är det konflikten i Kashmir, där beväpnade muslimska grupper strider för anslutning till Pakistan eller självständighet, som oroar regeringen i New Delhi mest.

Parallellt med det separatistiska våldet har idén om ett enat Indien växt sig allt starkare. 60 år efter självständigheten visar det sig att de pessimistiska förutsägelserna har kommit på skam. Valdeltagande, till skillnad från i väst, har ökat från val till val. I första valet röstade cirka 45 procent de röstberättigade, i dag är valdeltagandet runt 60 procent. Samtidigt röstar allt fler demokratiskt marginaliserade grupper: kvinnor, daliter, stamfolk (adivasis), fattiga, lågutbildade. I delstaten Uttar Pradesh, Indiens folkrikaste delstat med 167 miljoner invånare, har dalitpartier ritat om den politiska kartan genom att framgångsrikt utmana de etablerade partierna och hamna i regeringsställning. Statsvetaren och valanalytikern Yogendra Yadav säger till och med att Indien är det enda land i världen där de lägsta samhällsklasserna i många distrikt har högre valdeltagande än de utbildade privilegierade grupperna.

Med tanke på den indiska väljarkårens storlek kan man påstå att fler människor röstat i indiska val än i någon annan demokrati världen. I Kina växer förvisso ekonomin snabbare, men där har å andra sidan inte någonsin hållits ett demokratiskt val. I den ständiga tvekampen om rollen som världens mest sympatiska tillväxtekonomi myntade indiska politiker vid World Economic Forum 2006 uttrycket ”Indien – världens snabbast växande demokratiska ekonomi”. Och visst är det så. Valet till parlamentet 2004 var, enligt statsvetaren Sunil Khilnani, känd för sin bok The Idea of India, ”den största demokratiska valprocessen någonsin i mänsklighetens historia”.

Samtidigt verkar det som om accepterandet av den språkliga mångfalden, tvärtemot Bernard Nossiters farhåga, tämjt separatisterna. Historikern Ramachandra Guha tar i senaste bok India After Gandhi: The History of the World’s Largest Democracy grannländerna som exempel för att visa på enhetsspråkmodellens misslyckande.
I Sri Lanka försökte man driva igenom singalesiskan som riksspråk, vilket ledde till det inbördeskrig som ännu pågår mellan den singalesspråkiga regeringen och Tamilska Tigrarna, som slåss för den tamilspråkiga minoriteten.

Pakistan föll efter ett par decennier sönder efter lingvistiska motsättningar, där bengalispråkiga Östpakistan/Bangladesh tröttnade på urdutalande Västpakistans dominans och utropade sig som självständig nation.

Om hindi hade drivits igenom som det allenarådande riksspråket i Indien, som vissa politiker ville på femtiotalet, hade vi i dag kanske inte haft 18 språk och en indisk nation, utan 18 nationer och ett indiskt språk.

Ett decennium efter självständigheten ritades kartan över Indiens regioner om. Den gamla koloniala uppdelningen skrotades. Istället skapades delstater som i princip omfattade de olika språkområdena. Det visade sig vara ett genidrag. I dag har de flesta indier två självklara kulturella identiteter. Man är bengali, punjabi, orhiya, gujarati, malayali, kannadigi etc – alla med sin kultur och sitt språk – och samtidigt indier. Det finns fortfarande separatistiska landsändar. I muslimska Kashmir och de tibeto-burmanska delstaterna i nordöstra Indien styr religion och etnicitet. I centrala Indien, där en maoistisk gerilla härjar, en blandning av etnicitet och klass. Men när det gäller rätten till sitt språk är frågan löst. Man må vara missnöjd med mycket, inte minst den illa skötta och korrumperade administrationen, men en majoritet av alla indier uppfattar den demokratiskt valda regeringen i New Delhi som legitim och självklar.


De flesta nationer hålls samman av det kitt som skapas av antingen ett gemensamt språk eller en gemensam kultur, religion och historia. Dessutom finns en föreställning att demokrati kräver en välutbildad befolkning. Europeiska kommentatorer har därför i det brokiga och fattiga Indien sett ett exempel på ett hopplöst projekt.

Vid sidan av flerspråksmodellen är den sekulära staten, som garanterar lika rättigheter för alla religioner, förmodligen den viktigaste förklaringen till att Indien överlevt som nation. Ända sedan självständigheten har det varit en självklarhet att Indien inte ska utvecklas som Pakistan, som i dag är en muslimsk enhetsstat med sharialagar. Vad Indien än är, så är det inte ett ”hinduiskt Pakistan”. Indiens rikaste affärsman är muslim, några av Bollywoods mest populära skådespelare är muslimer och flera presidenter har varit muslimer. I skrivande stund är premiärministern sikh (Manmohan Singh) och ordföranden i det största politiska partiet född katolik (Sonia Gandhi). Trots islamiseringen i Kashmir är väldigt få av Indiens 144 miljoner muslimer fundamentalister. Istället, har det visat sig, tror de allt mer på det indiska demokratiska systemet. Medan 69 procent av alla indier har stort förtroende för det demokratiska systemet, enligt en nyligen genomförd studie, är motsvarande siffra för Indiens muslimer 72 procent.

På nittiotalet växte sig hindufundamentalismen stark, vilket ledde till fasansfulla våldsutbrott mellan hinduer och muslimer. Vintern 1992-93 drabbades Bombay och i februari 2002 Gujarat.

Historikern Ramachandra Guhas analys av hindutva, den politiska hinduismen, är att rörelsen närs av ett yttre hot. I klartext: existensen av ett muslimskt teokratiskt ”andra Indien”. Så länge Pakistan existerar, skriver Guha, kommer det att finnas hindufundamentalister i Indien. Hindunationalisternas kamplust hålls glödande av rädslan för att Indiens muslimer med hjälp av Pakistan ska utplåna hinduerna, hinduismen och Indien.

Men de senaste åren har även hindunationalisterna mjuknat. En av deras bastioner, Bharatiya Janata Party (BJP), har fått en muslimsk generalsekretare och börjat fiska röster bland muslimer. Kanske kan man i dag se BJP mer som ett missnöjesparti, som ibland spelar på hinduernas rädsla för islam, men som inte längre är ett renodlat hindunationalistiskt parti.

Det självständiga Indien är såväl Europas dåtid som framtid, menar Ramachandra Guha. ”Det [Indien] är Europas dåtid i det att man har reproducerat moderniseringens, industrialiseringens och urbaniseringens konflikter”, argumenterar han. ”Det [Indien] är Europas framtid i det att man … lyckats skapa en flerspråkig, mångreligiös, multietnisk politisk och ekonomisk samhörighet”.

Guhas inte särskilt politiskt korrekta analys är att den brittiska kolonialismen fungerade enande. Vad hade Indien varit utan koloniala institutioner och företeelser som järnvägen, armén, administrationen, engelska språket, cricket? Från britterna lånade man också den liberala grundtanken, även om den försågs med socialistisk retorik och fram till 1991 också en socialistisk näringslivspolitik. Men trots femårsplaner, tullmurar och regleringar har den fria företagsamheten alltid varit omhuldad och medborgarna i Indien är fria att bo, jobba, studera och investera var som helst i landet. Indien har kanske överlevt just på grund av att man accepterat pluralism på alla plan och inte försökt skapa enhet.

Men vad innebär det att vara indier? Vari består det indiska? Om inte religion och språk förenar, vad är det då?

En pusselbit vid sidan av en delvis gemensam historia, menar Ramachandra Guha, är hindifilmen. Alla indiska delstater har sin kultur, tradition och stil. Men så finns det ytterligare en ”delstat” som omfattar alla: Bollywood.

Filmerna från den indiska drömfabriken har inte bara gett indierna en gemensam uppsättning hjältar, utan också gemensamma samtalsämnen och ett gemensamt uttryckssätt. Strofer från filmsånger och delar av filmdialoger, skriver Ramachandra Gua, används i samtal på skolor, universitet, hem och kontor – och på gatan. Så länge man tittar på hindifilmer och sjunger med i deras sånger, sammanfattar han, kommer Indien att överleva.

I Madhya Pradesh, där kasthiarkierna ännu är hårda som flinta, fungerar den offentliga sektorn uselt. I Kerala, där de värsta formerna av kastförtryck är historia, fungerar den offentliga sektorn med indiska mått utmärkt. Det är med andra ord två delstater som inte har mycket gemensamt, förutom den allt starkare lokaldemokratin. Statsvetaren Sten Widmalms fältstudier visar att drygt 30 procent av befolkningen i båda delstaterna anser sig ha fått större politiskt inflytande som en följd av panchayati raj-reformen och decentraliseringen av makten. Inte nog med det. I båda delstaterna tyckte de som deltog i undersökningen att avståndet mellan medborgarna och de styrande hade minskat de senaste åren.

Vad är det egentligen som håller på att hända? Jo, de centralistiska tendenserna i Indien ger vika för decentraliseringens tongångar. Delstaterna får ökat makt på bekostnad av regeringen i New Delhi.

Demokratin i Indien utvecklas nu nerifrån och upp, menar Sten Widmalm, vilket gör Indien unikt i världen.

Det är glada nyheter i ett land som upprepade gånger förutspåtts att implodera av fattigdom och hierarkier och falla sönder av separatism.

Detta är ett utdrag ur ”Indien – Elefanten som började dansa” (Bilda förlag, 2007).

Lite om indiska bröllop

Bombay. Jag vet att Sanjay till vardags klär sig i t-tröja och jeans, eller möjligtvis chinos. Men i dag ska han gifta sig och han är klädd som en maharaja. Lång sidenkurta (skjorta som går till knäna) med guldbrodyr, orange turban med plym och glittriga sandaler med en spira längst fram.

Sunita är heller ingen klädtraditionalist. Man ser henne mest i slitna jeans och en tajt top och kanske en grå kavaj när hon kör sin skoter genom den hektiska Bombaytrafiken. Men i dag ska hon gifta sig och är liksom sin blivande man klädd enligt traditionen i hans och hennes föräldrars hemby: guldglittrande röd sari, hennafärgade händer och fötter och armarna täckta med silvriga och guldiga bangles (armringar).

Det är båda klädda och smyckade mycket otidsenligt (för att vara Bombay) och traditionellt (för att vara just Sanjay och Sunita).

Snart kommer gästerna. 500 är bjudna. Piren bredvid Gateway of India i Bombay, som praktiskt taget varje kväll är uthyrd till bröllop, strålar av ljus. Partytält, överdåd av cateringmat och hundratals plaststolar. Dessutom en mässingsorkester som spelar en blandning av hindifilmlåtar och västerländska popklassiker, ackompanjerad av fyrverkeriernas kraftiga explosioner. Allt är som i en saga, som i en dröm, som i en Bollywoodfilm och som i hundratusentals byar och städer runt om i Indien.

Det finns lika många bröllopstraditioner i Indien som det finns etniska, lingvistiska och kulturella grupper. Smak, stil och riter bestäms av religion, kast, klass, utbildning, hemby. Men överdådet och den glittrande prakten har de gemensamt.

Att man låter bröllop kosta mycket pengar är inget unikt indiskt, men om man skulle göra en lista över länder där de generellt sett är mest påkostade skulle förmodligen Indien hamna högst. Ett skäl till att de är så påkostade är vanan att bjuda många gäster. Jämfört med i väst bjuds betydligt vidare cirklar: vänners vänner och släktingars vänners vänner eller varför inte en västerlänning som bara råkar gå förbi.

Fattiga familjer tar lån för att ha råd med sina barns bröllop, vilket gör att de kan bli skuldsatta för resten av livet. Att ordna ett litet avskalat budgetbröllop har därför blivit ett radikalt val bland socialt engagerade och välutbildade, som anser att megabröllopen är en dålig indisk tradition, som ruinerar och exkluderar.

Är man traditionell låter man en astrolog bestämma datumet för bröllopet. Stjärnorna måste stå rätt för lyckad förening. Någon gång under den torra vinterårstiden är vanligaste valet. Tre dagars eller en hel veckas firande är inte ovanligt. Populära inslag är att brudgummen rider till bröllopet på en vit häst, att manliga och kvinnliga gäster umgås var för sig under festen, att kvinnorna dagen före vigselceremonin uppträder med en ceremoniell dans och kvällen efteråt arrangerar lekar för att de nygifta, som i dagarna kanske träffats för allra första gången, ska lära känna varandra.

Bland hinduer är det ofta en brahmin (präst) som utför ceremonin. Men man kan också gifta sig borgerligt med en tjänsteman från kommunen eller jurist från en lokal domstol som vigselförrättare. Till skillnad från kristna gifter sig hinduer vanligtvis inte i templet, utan hemma eller i en hyrd lokal.

I början av åttiotalet skilde sig i snitt fem procent av alla gifta indier, i dag är siffran 14 procent.

Erotisk frestelse i Khajuraho

Stenkvinna med ena handen vilande på höften och den andra runt mannens hals, stenmannens fingrar lätt på hennes klotformade bröst. Stenkvinna som böjer upp benet mot baken, som om hon stretchade lårmusklerna. Stenkvinna och stenman i spektakulär samlagsställning, så akrobatisk att de måste ha hjälp av två kvinnor för att hålla balansen.

Alla dessa detaljrika och konstnärligt avancerade stenskulpturer pryder praktfulla tempel i byn Khajuraho i delstaten Madhya Pradesh. De byggdes av en kungadynasti som kallades Chandellas, som från 900- till 1300-talet styrde över ett område som då kallades Jejakabhukti. Under kung Vidyadhara, som styrde 1017–29, stod riket på sin höjdpunkt med tempelbyggen, poesi och musik. Men man vet från den arabiska resenären Mohammad Ibn Battutas texter att templen användes fram till åtminstone 1335. Någon gång därefter antar man att folk övergav Khajuraho och att templen föll i glömska.

De var gömda i djungeln mitt i Indien i ganska precis 500 år, vilket var deras räddning. Hade templen varit kända för utomstående hade de muslimska härskarna i Delhisultanatet och Stormogulriket rivit monumenten med sina avgudabilder och erotiska scener.

1838 fick den brittiska officeren T S Burt, som var på resa genom kontinenten på uppdrag av företaget Bengal Engineers, höra talas om templen. Först trodde han inte historierna som hans lokala medhjälpare berättade. Sedan vandrade han till platsen och fick se med egna ögon.

Hittills har man grävt fram 25 av vad man tror var totalt 85 tempel. Vad som förvånat arkeologerna är att man inte hittat en enda rest av profana byggnader som bostadshus och affärer. Som om Khajuraho bara var en stad för gudarna och deras tillbedjare.
Frågan många ställer sig är varför man skulpterade samlagsscener här i djungeln för över 1|000 år sedan.

En teori säger att kungarna utövade tantrisk kult, som går ut på att man med sexuell njutning jagar bort demonerna och når upplysning. Skulpturerna skulle alltså vara en beskrivning av det sexuella-religiösa utövandet. En annan teori är att figurerna helt enkelt beskriver scener ur Kama Sutra, den hinduiska kärleksläran. I så fall handlar det snarare om ett slags sexualupplysningslektioner. Ytterligare en teori går ut på att de älskande paren snidades för att underhålla gudarna.

Varje år kommer hundratusentals turister för att beundra Khajurahotemplen, som är världsarvsklassade av Unesco. Byn har för att vara så liten en stor flygplats med direktflyg till flera indiska storstäder och till Kathmandu i Nepal – allt för att göra det möjligt för turister att snabbt nå de avlägset belägna templen i djungeln i Indiens mitt.

Indiens underutvecklade turism

Häromkvällen träffade jag tillsammans med andra journalister och Indienintresserade Indiens nye ambassadör i Sverige. Han heter Ashok Sajjanhar och är en man som ger ett intryck av handlingskraft. Det gillar jag. För det finns en hel del att göra.

Han talade sig varm, som sig bör, för Indien. Men jag gillar verkligen vad han valde att skryta om. Nämligen: Indiens etniska och religiösa mångfald. Han sa inte ett ord om den hinduiska kulturens värden, utan betonade att demokratin tillsammans med den multikulturella blandningen är grejen – och kvaliten - med Indien. Där har Indien mycket att lära Sverige.

Vad är det det då en ambassadör i Sverige kan göra? Jo, bland annat kan han se till att det går fortare att få indiskt turistvisum. Mycket har gjorts för att effektivisera visumproceduren och mycket har blivit bättre, särskilt sedan man la ut det praktiska arbetet på företaget TT Services.

Men faktum kvarstår att det tar flera dagar att få turistvisum till Indien. Bor du inte i Stockholm måste du posta pass och blanketter, vilket tar längre tid.

Förut hade flera svenska charterbolag resor till Goa. Nu är det bara Apollo kvar. Charterturistströmmarna från Sverige till Goa har avtagit. Apollo säger att största skälet till att man inte kör fler resor är ... just det ... väntetiden för visumen.

Till Thailand, som sköter hela visumproceduren på flygplatsen när man landat, kan man sälja en sista minuten-resa samma dag som resan går. Till Indien är det omöjligt.

Jag och flera andra av gästerna diskuterade detta med ambassadören, som lovade att försöka lösa det.

Någon gång i framtiden vet vi om han lyckades.

Jag hoppas det. För antalet utländska turister som besöker Indien är extremt lågt. Lilla Sverige tar emot fler utländska turister (5,2 miljoner turister/år) än jättelika Indien (5,08 miljoner), enligt FN:s Världsturismorgnasiation.

Andra turistländer i Asien rör sig i en helt annan division: Jämnstora Kina tar emot tio gånger så många (54,7 miljoner) turister/år, Malaysia besöks av 22 miljoner turister och Thailand av 14,5 miljoner.

Det finns förstås flera orsaker till Indiens magra turism. Dålig infrastruktur och européers och amerikaners rädsla för magsjuka och tiggare. Men med tanke på landets enorma variation av upplevelser (allt från snöklädda berg till tropiska stränder) är det konstigt att turisterna som väljer Indien - trots alla hinder - är så förskräckligt få.

Turiststatistiken kommer från FN:s Världsturismorganisation UNWTO och är från 2007.

Striden om flodvattnet

Vatten är det mest grundläggande mänskliga behovet. Inte så konstigt att frågan om tillgången till vatten vållar politisk strid.

Den 130 mil långa floden Narmada rinner till i bergen i Madhya Pradesh och flyter ner på slätten i Gujarat och ut i Arabiska havet. Vattnets livgivande funktion har helig status som förlösare från samsara, återfödandets kretslopp. Enligt hinduisk mytologi är Narmada månens dotter och vid flodens källa finns ett tempel dit pilgrimer vallfärdar.

Sedan 1987 pågår ett gigantiskt projekt att bygga 30 stora, 135 mellanstora och 3|000 små dammar i floden. Projektet ska ge elektricitet till en nation som skriker efter energi och vatten till de förtorkade fälten i Gujarat. Nyttan kan tyckas vara så stor att den är invändningsfri. Framför allt kommer miljoner fattiga småbönder och lantarbetare i Gujarat att gynnas.

Men utbyggnaden av Narmada har lett till det självständiga Indiens mest omfattade miljöprotester. Narmada Bachao Andolans (Rädda Narmada-rörelsen), som fått draghjälp av den internationellt kända författaren Arundhati Roy, protesterar framför allt mot de omfattande folkomflyttningarna som krävs i Madhya Pradesh för att ge plats för dammar och bevattningskanaler.

I söder pågår ända sedan 1800-talet en annan kamp om vattnet. Den 77 mil långa floden Kaveri har sin källa i Västra Ghats i Karnataka, störtar ut för Shivasamudramfallen, Indiens näst högsta, rinner ner på slätten i Tamil Nadu och ut i Bengaliska viken. Kaveris helighet har sitt mytologiska ursprung i föreställningen att floden är en uppenbarelse av Vishnumaya (som ibland kallas Lopamudra), dotter till skapelseguden Brahma.

Kaveri är sedan länge uppdämd i Karnataka och ger el till den energislukande storstaden Bangalore, hem för Indiens IT-under. Samtidigt är granndelstaten Tamil Nadu extremt beroende av flodens vatten för vattenförsörjning och jordbruk. Karnatakas makt att öppna och stänga vattenluckorna har lett till våldsamma protester i Tamil Nadu, protester som i sin tur eldat på anti-tamilska stämningar i Karnataka.

Sedan 1990 finns en särskild federal vattendomstol som ska reglera dispyten, men båda sidorna anklagar regeringen i New Delhi för att gynna den andra parten i kampen om det livsnödvändiga vattnet.

Reseskildringen måste uppdateras

Publicerad i Dagens Nyheter lördag 15 januari.

Efter 1945 blev utlandsresandet av lust och inte av nödvändighet för första gången i världshistorien en sysselsättning för andra än en liten utbildad elit. 1950 korsade 25 miljoner turister en landgräns. I år blir vi en miljard. Varken terrorhot eller klimatkris har kunnat kuva reslusten.

Internationell turism är förvisso ett nöje för den sjättedel av jordens befolkning som har det bäst ställt, men det är inte längre bara en aktivitet för vita européer och amerikaner: senaste tjugo åren har också asiatiska turister översvämmat jordklotet för att få rekreation, åka på sightseeing och, i bästa fall, kanske skaffa sig nya insikter.

Svenskarna är inget undantag. Vårt resande ökar inte lika snabbt som ryssarnas, kinesernas och indiernas, men likafullt pekar kurvan stadigt uppåt. Och statistiken visar att resorna går allt längre bort. Idag känner sig många svenskar hemmastadda i kulturer som vi för några årtionden sedan inte visste ett skvatt om.

Lustigt nog började den rika utgivningen av litterära reseskildringar förtvina samtidigt som det folkliga utlandsresandet tog fart. På 60- och 70-talen ersattes reseskildringen av den politiskt medvetna rapportboken från socialismens fronter och därefter av – ett tomrum.

I reseskildringarnas ställe har det vällt in ett stort utbud av guideböcker som beskriver hur man ska resa (för att minimera överraskningar), men knappast säger något om kulturmötet. En paradox: när vi på allvar började ta del av världen utanför Sverige försvann böckerna som handlade om just detta. Ändå finns ju råvaran på internet i form av tusentals resebloggar. Märkligt att så få – om ens någon – tagit sig an uppgiften att förädla den till dokumentär litteratur som skildrar ett allt vanligare tillstånd: att vara på vift ute i världen.

Dagstidningarna producerar förvisso allt fler resesidor och resebilagor, men de innehåller sällan berättelser som vågar skildra världen som den är – både söt, salt och sur – utan har resignerat till konsumentinformation och tillrättalagda resmålsskildringar. Många tidningars reseberättelser har gått samma öde till mötes som drabbade reseboken: köttet har skilts från benen och kastats bort, den personliga erfarenheten har kokats ner till kortfattade, instrumentella tips. Resejournalistik ska vara kortfattad och användbar och ingen jävla litterär lekstuga, verkar redaktörerna ha resonerat.

Dagspressens genreuppdelning spökar också: politik på utrikessidorna, matupplevelser på matsidorna och turistartiklar på resesidorna. Resereportaget är ju i själva verket allt detta (och lite till) – och får därmed inte plats någonstans.

Om reseskildringen ska få samma status som den har i Storbritannien och USA måste det uppdateras. Den ensamresande unge mannen som testar gränser för vad som är möjligt – fysiskt, psykiskt och geografiskt – känns lika mossig som akademikerresenären som är så upptagen av det redan skrivna att han missar verkligheten.

En bra bit in på 1900-talet handlade reseskrivande om att beskriva platserna, gärna de ”oupptäckta”. De bästa reseskildringarna i dagens kartlagda värld handlar om människorna. Reseskildrarens nya uppgift: att undersöka ”den extraordinära mångfald som fortlever under globaliseringens fernissa”, som brittiske reseförfattaren William Dalrymple formulerat det.

Reseskildraren 2.0 måste stanna längre på varje plats, ha en mission och ett syfte. Hon kan man inte bara dimpa ner, eller rida förbi i sporrsträck. Människor lär man bäst känna genom upprepade iakttagelser, genom vad Dalrymple kallar ”extended stays”. Med tanke på hur många unga svenskar som väljer att stanna borta lite längre – bo ett år i New York, plugga en termin i Barcelona eller övervintra i Thailand – är förutsättningarna alltså mycket goda för skapandet av initierade reseskildringar.

Det borde därmed finnas en rik utgivning av uppdaterade och intressanta reseskildringar. Men någonstans på vägen är det något som går snett. Kanske är det förlagen som inte fattat. Kanske är det författarnas rädsla för att termen ”reseskildrare” gör dem mindre seriösa – resultatet av det akademiska bakhåll som genren utsattes för av bland andra Edward Said i ”Orientalism” (1993), som klassade reseskrivandet som en unken fortsättning på kolonialismen.

Reseskildringen är en nyckel till att förstå världen eftersom nyhetsrapporteringen blivit så kortfattad och befriad från historisk kontext, skrev William Dalrymple i sitt försvarstal för resereportaget i The Guardian för drygt ett år sedan.

Utrikesreportern lämnar en massa luckor: hur ser världen ut när bomberna inte briserar, floderna inte svämmar över och parlamentsvalen är överstökade? Dalrymple pekade på flera bästsäljande reseskribenter som försökt fylla igen luckorna, som Rory Stewart (”The Places in Between” om Afghanistan), Pico Iyer (”Video Night in Kathmandu” om globaliseringen) och Suketu Mehta (”Maximum City – Bombay lost and found” om slum och intolerans i megastaden).

I Storbritannien och USA finns också en ny generation hungriga skribenter, många av dem förtjänstfullt sammanförda i antologier från kaliforniska förlaget Travelers Tales, som sedan 1993 gett ut ett hundratal reseskildringar. Förlagets ambition är att deras böcker ska ge läsaren en känsla av att ”sitta på kafé med andra resenärer som utbyter berättelser om platsen dit du är på väg”.

Jag har just avslutat Travelers Tales senaste samlingar, ”Best Travel Writing 2010 och ”Best Women’s Travel Writing 2010”, och är imponerad av särskild de unga kvinnliga skribenternas förmåga att skildra det stora genom det lilla. Som 28-åriga Laura Lee P Huttenbach skildring av förtryckets och hyperinflationens Zimbabwe genom ett gäng gästfria bensinsmugglare i Bulawayo.

Men i Sverige har reseskildringen blivit ”en diffus genre som inte har någon självklar plats i litteraturen”, som litteraturprofessorn Arne Mellberg skriver i ”Resa och skriva” (2005). Kritiker och litteraturvetare betraktar den skeptiskt, för att inte säga irriterat. Och bokhandlare och bibliotekarier vet inte hur de ska kategorisera den och har därför gjort den hemlös (medan bokhandeln i den anglosaxiska världen har uppfunnit den geniala kategorin ”armchair travel”).

Att reseskildringar i bokform fortfarande lockar läsare i Storbritannien hänger kanske ihop med det koloniala arvet. Många britter har en morfar eller farmor som under en period bott i Karibien, Kenya eller Indien – eller har helt enkelt sina rötter där. Världen på andra sidan havet är helt enkelt relevant som scen för flera sorters berättelser som försöker tvinna ihop trådarna (reseerfarenheten, utrikesrapporten, biografin).

Det finns förvisso ljus i det svenska mörkret, som Nina Solomins ”Ok, amen” (2001) som är resultatet av Dalrymples önskan om ”extended stays” (Solomin bodde två år i New York-kvarteret som hon skildrar) och Jesper Huors ”Sista resan till Phnom Penh” (2006) där tar han reda på vad som hände med pappan som försvann under Röda khmerernas styre. Bra reportageböcker skrivna utifrån resor i främmande land är också Pernilla Ahlséns ”En fattig familjs hus tar bara fem minuter att riva” (2006), Peter Fröberg Idlings ”Pol Pots leende” (2006) och Henrik Brandão Jönssons ”Fantasiön” (2010).
Fem resereportageböcker (även om förlagen inte i något av dessa fall kallat dem just det) på ett decennium – och sedan är det stopp.

I övrigt råder reselitterärt mörker.

Åtta skimrande reseskildringar från anglosaxiska världen

”Dark Star Safari” (2002) av Paul Theroux. Amerikansk författare som på sjuttiotalet skrev succébok om tågresande i Asien (”Den stora järnvägsbasaren”, som sålde i en och en halv miljon ex). Här reser han landvägen Kairo–Kapstaden.
”London Orbital” (2002) av Iain Sinclair. Om en vandring längs Londons yttre ringmotorled, bakåt i tiden och tillbaka till nuet. Också film med samma namn.
”The Cruelest Journey: 600 Miles to Timbuktu” (2004) av Kira Salak. Amerikansk, kvinnlig äventyrare (med doktorsexamen i engelska) paddlar kajak på Nigerfloden och minns skotsk äventyrare som omkom under snarlik resa 200 år tidigare.
”Maximum City: Bombay Lost and Found” (2004) av Suketu Mehta. Amerikansk exilindier flyttar tillbaka till Indiens finansiella centrum och finner att stadens oskuld gått förlorad.
”Temptations of the West: How to be Modern in India, Pakistan and Beyond” (2006) av Pankaj Mishra. Indisk författare med antropologisk blick och intellektuell cred reser till inte så fullt moderna och framgångsrika platser i Sydasien.
”Nine Lives: In Search of the Sacred in Modern India” (2009) av William Dalrymple. Rundresa av indienälskande britt i sökande efter andlighet och gudstro i ett snabbt moderniserat samhälle.
”Delhi – Adventures in a Megacity” (2009) av Sam Miller. En BBC-journalists mustiga skildring av en av världens största städer, med besök på platser turister gärna undviker och intervjuer med allt från gatsopare till professorer.
”Rebel Land – Among Turkey's Forgotten Peoples” (2009) av Christopher de Bellaigue. Turkisktalande före detta Istanbulkorrespondent för The Economist reser till östra Turkiet för att skildra livet bland kurder och armenier i ett område styrt av uråldriga principer.

Cherrapunji - det eviga regnets by

Jag går på huvudgatan i ett kallt regn som träffar kroppen uppifrån, från sidorna och på något makalöst sätt också underifrån. Paraplyet har blåst sönder, kläderna är dyblöta. När allt känns hopplöst blir jag inbjuden i ett hus med en sprakande brasa och bjuds på varmt te med apelsinblomshonung. Sakta torkar kroppen, blir kroppen varm.

Det var en ur turistsynpunkt en synnerligen lyckad dag i Cherrapunji i delstaten Meghalaya (”regnmolnens land”).

Åker man till den ort som i decennier klassats som jordens regnigaste plats, enligt Guinness rekordbok, skulle sol och blå himmel kännas som ett misslyckande.

Genomsnittsåret regnar det 12 000 millimeter, men några extra våta har man noterat 23 000 millimeter. Jordens uppmätta kraftigaste regn föll här 1876 då det föll 1 040 millimeter, alltså en meter – under ett enda dygn.

Cherrapunji ligger på en högplatå i Khasibergen, strax innan de störtar ner i Bangladesh. Lågtrycken vandrar stora delar av året in från Bengaliska viken och krockar efter flygturen över Bangladesh med Khasibergen, vilket resulterar i att de regntunga molnen släpper sin våta last. Förutsättningarna för regn är med andra ord perfekta. Resultatet kan inte bli annat än rekord.

Men trots regnrekord lider Cherrapunji paradoxalt nog av torka. Den omgivande skogen har huggits ner och den rotlösa jorden saknar förmåga att binda vattnet, som rinner ner i Bangladesh, där Brahmaputras deltalandskap allt som oftast svämmar över.

Tittar du i Guinness rekordboks senaste upplaga står det dock att jordens regnigaste plats heter Mawsynram, grannbyn som nu knipit världsrekordet.

Wikileaks: Läckta samtal, brustna myter

För några år sedan mötte jag en välbärgade egen företagare i Bombay. Han var sekulariserad, inte särskilt religiös hindu, men när det kom till politiken röstade han på ett hinduiskt högerparti. Han målade upp en världsbild för mig.

På ena sidan: Indiens hinduer, USA, resten av västerlandet och alla andra demokratiska länder.

På andra sidan: världens muslimer, Pakistan, Kina och alla andra totalitära länder.

Bombayföretagaren stod för den vanliga ståndpunkten att hinduismen står för upplysning och tolerans, medan islam står för intolerans – och att Indien tillsammans med USA utgör ett bålverk mot västerlandshatare och diktaturer.

För min vän i Bombay måste det ha varit jobbigt att konfronteras med den betydligt mer pragmatiska bild som tonade fram efter Wikileaks-avslöjandena. I konversationen mellan Washington och amerikanska ambassaden i New Delhi visade det sig nämligen att politiker från regeringspartiet målat upp hinduiska extremhögern som ett värre hot än islamisterna.

Bahukutumbi Raman jobbade tidigare med terrorismbekämpning i underrättelsetjänsten, idag är han chef för en tankesmedja. Han skrev nyligen en krönika i en indisk tidning där han i Wikileaksavslöjandens spår avlivade en rad myter.

Han menade att Wikileaks visat att avideologiseringen av USA:s utrikespolitik gått längre än vad man trott. Läckta dokument visade nämligen att USA inte bara stödjer Indiens jakt på pakistanska islamister, utan också pakistansk terrorism i Indien, skrev Raman – anything goes, bara det gynnar USA:s intressen i regionen.

Myten om att USA idag är en särdeles go och lojal vann till Indien har alltså spruckit.
Wikileaks avslöjade också att Kina är mer skeptisk till Indiens ökade ekonomiska makt än vad man befarat. Läckta dokument visar nämligen att Peking inte vill att Indien ska få en permanent plats i FN:s säkerhetsråd, vilket flera stora länder i väst tycker att Indien gjort sig förtjänst av.

Kinas skäl är inte ju inte svåra att förstå: Indien börjar helt enkelt bli lite för kaxigt och måste hållas kort.

Bättre upp för Indien är de läckta dokument som visar att Indiens muslimska grannländer är mer splittrade än vad man trott. Det finns ingen världsomspännande muslimsk gemenskap som vill förgöra Indien och västerlandet.

Jag tror att min vän i Bombay – han som ser världen så svart och vit – tack vare Wikileaks har fått en mer nyanserad bild av världen.

Världen, visar avslöjandena, var ju ett snäpp mindre ideologisk och förutsägbar än vad han trodde. Och politikerna var mer pragmatiska och oberäkneliga. Praktiskt taget allt blev därmed svårare att förstå – men också svårare att forma extrema ståndpunkter om.


Mer att läsa:
Rahul Gandhi i regerande Kongresspartiet anser att hinduextremister är farligare än islamister.


Bahukutumbi Raman på tankesmedjan Institute for Topical Studies i Madras tycker att Wikileaks avlivar fem säkerhetspolitiska myter.


Bahukutumbi Ramans blogg.

Texten sändes i Obs i Sveriges Radio P1 idag 12 januari. Lyssna!

Den heliga kon

Såväl i Induscivilisationen som i de tidiga indoariska rikena åt man biff och offrade kor för att blidka gud. Men under de första århundradena efter Kristus hände något. Allt fler jägar- och samlarsamhällen övergick till jordbruk och kon och tjuren förvandlades från jaktbyten till viktiga inkomstbringande ägodelar. Samtidigt växte sig buddhismen och jainismen starka med sin betoning av ickevåld och vegetarisk kost. Ungefär samtidigt började kon få status som helig.

Dwijendra Narayan Jha, professor i historia vid universitet i Delhi, har skrivit boken The Myth of the Holy Cow. I den argumenterar han för att kons transformation till helig hänger ihop med jordbrukets utbredning. När man lät kon och tjuren förvandlades från mat och offer till arbetsredskap och mjölkproducent var det praktiskt att skydda kon genom att ge henne religiös status.

Tjuren är Shivas riddjur, men för övrigt, resonerar professor Jha, har det aldrig funnits en kogud eller några tempel tillägnade kon som skulle kunna ge heligheten någon djupare innebörd.

I samband med de senaste decenniernas hindunationalistiska strömningar har den heliga kon blivit politisk. Heligheten har propagerats av politiker och flera delstater styrda av hindupartiet BJP har förbjudit koslakt.

Frihetshjälten mahatma Gandhi beskrev beskyddandet av kon som hinduismens gåva till världen – och sant är att många hinduer aldrig skulle kunna tänka sig att äta biff. Men skrapar man lite på ytan är verkligheten komplex. Det är inte sant att hinduer aldrig någonsin äter kött från nötboskap. Andelen vegetarianer i Indien är högre än i något annat land på jorden, men enligt Anthropological Survey of Indias underökning av indiernas matvanor är bara 15 procent av alla hinduer strikta vegetarianer, 20 procent äter ibland biff och en majoritet äter fisk, kyckling, get och lamm.

Det finns många myter kring Indiens heliga kor. En myt är att om en ko ställer sig i en gatukorsning blir trafiken stående eftersom ingen vågar gå fram och sjasa bort kossan. Men en sådan vördnad skulle vara alldeles för opraktisk. Vad som händer är att första bästa bilförare kliver ur bilen, plockar upp en pinne och bryskt kör bort kon.

En annan myt är att Indiens fattigdom skulle vara puts väck om man bara slutade tramsa runt med korna och istället slaktade och åt upp dem. Men energiåtgången för att hålla nötköttdjur är högre än för att producera grönsaker och spannmål. Dessutom ger kon mjölk, spillning (som används som bränsle i vedspisen) och arbetskraft till dem som ännu inte har råd att köpa traktor. Att införa storskalig köttproduktion är ingen ekonomiskt fördelaktig modell för att råda bot på fattigdomen.

Sant är dock att religiösa braminers ovilja mot att slakta kon innebär att det ofta är lågkastiga hinduer som jobbar på slakterier och garverier.

Historia med politiska syften

Att förhärliga sitt förflutna, flytta på årtal och överdriva sin egen betydelse är ett populärt sätt att stärka den kulturella och nationella självkänslan.

Hundratals år av muslimskt styre och brittisk kolonisation skapade ett behov att puffa lite extra för den del av historien som handlar om hinduism och indiskt självstyre.

Den indiska historikern, självständighetskämpen och nationalisten Bal Gangadhar Tilak skrev 1903 boken The Arctic Home of the Vedas, där han menar att det finns belägg för att Vedaböckerna skrevs på 5000- eller 6000-talet f Kr. Han gjorde alltså den indoariska och därmed hinduiska historien flera tusen år äldre än vad den är.

Han grundade sin tidsbestämning på referenser till hur stjärnorna stod när vedaskrifterna skapades. Syftet? Att förlänga den hinduiska historien bakåt och därmed göra den mer betydelsefull och grandios.

The Greater Indian Society bildades 1926 i Calcutta och under dess namn publicerade historikern R C Majumdar en serie studier som gick ut på att Indien under första årtusendet efter Kristus militärt erövrat och koloniserat Sydostasien. Han ville visa att Indien också en gång i tiden varit förmöget att kolonisera andra länder. Men krigarteorin har därefter förkastats av de flesta historiker.

Snarare ska man förklara spridningen av indisk kultur i Kambodja, på Malackahalvön och de indonesiska öarna med att braminer och buddhistiska munkar följde med indiska handelsmän på deras resor österut och påverkade folken där. Det handlade alltså inte om indisk vapenmakt, utan om fredliga påverkan, vilket R C Majumdar förmodligen tyckte kändes för mesigt.

Även i dag används historien politiskt i Indien. Det hindunationalistiska partiet BJP beordrade under sin regeringstid 1998–2004 omskrivning av skolbarnens historieböcker för att framhäva det hinduiskt storslagna förflutna.

Schackspelet speglade kriget

Årtusendet före Kristus bildade indoarierna flera nya kungadömen på Gangesslätten. Mäktigast var Magadha och Maurya, båda med centrum i Pataliputra (dagens Patna).
Indoarierna var militärt överlägsna andra folk tack vare hästar, vagnar med hjul och – från cirka 500 f Kr – även krigselefanter.

Dåtidens militära strategier återspeglas i schackspelet, som anses ha hittats på i ett av de indoariska rikena av en brahmin (präst) som underhållning åt kungen.

I spelet, liksom på det verkliga slagfältet, dirigerade kungen slaget från elefantryggen. Det var viktigt för kungen, att inte bli angripen, eftersom armén då förlorade styrsel. En armé utan kung var värdelös. Därför, sa strategin, måste kungens rörelser på slagfältet vara små. Om kungen attackerades var slaget förlorat (schack matt).

Flankerna skyddades av elefanter – löparna (på ryska har dessa pjäser faktiskt behållit sitt ursprungliga namn, elefanterna) – som också kunde flyttas fram till fronten i slutskedet av slaget. Infanteriet – bönderna – bestod av otränade soldater som rörde sig långsamt och hade mycket enkla vapen. Deras styrka var deras stora antal, inte deras slagfärdighet.

En brahmin vill att korna ska äta mycket vitlök

En dikt av Sujata Bhatt:

En brahmin vill att korna ska äta mycket vitlök
Så att han kan dricka
den vitlöksstinna mjölken.

Bara på det viset
får han lov att äta vitlök.

I tre dagar och tre nätter
väntar han, låter vitlöken sippra ut i
kossorna, han väntar på den rätta stunden.

En brahmin vill att korna
ska äta mycket vitlök
så han betraktar dem och sjunger bhajans
för att förvissa sig om det.

Han vill kliva ut
ur sitt brahminskap och vandra
ko-lik genom det vår-disiga-purpurröda dammet,
ko-dammet.

Men några klunkar mjölk
får honom att sansa sig.

Svensk översättning Birgitta Wallin. Ur antologin Innan Ganges flyter in i natten (Bokförlaget Tranan/Indiska biblioteket).

Apropå bombdådet i Stockholm: Så fostras en extremist

Författaren Hanif Kureishi 1992 och samma Hanif idag, några gråa hår senare.

Flera år före elfte september skrev Hanif Kureishi ”The Black Album”, som förebådade dagens terror-skräck. I romanen, som kom 1995, följer vi studenten Shahid Hasan som är av pakistansk börd och uppvuxen i en brittisk småstadsidyll, men nu pluggar litteraturhistoria på ett college i Kilburn i nordvästra London, inte långt från svenska självmordsbombarens Luton.

Shahid är blyg, ensam och söker efter en identitet. Vad är han egentligen? Integrerad britt eller bespottad blatte? Pappas pojke som snart tar över familjens resebyrå eller självständig intellektuell?

Säpo säger att våldsamma extremister får näring av utanförskap, och att terrornätverk ofta föds i kompisgäng. De måste ha läst Kureishi. Shahid raggas upp på skolan av Riaz och hans kompisgäng i muslimska brödraskapet med löfte om att tjäna ett högre syfte. ”Vi kämpar för vårt folk som plågas i Palestina, Afghanistan, Kashmir. Man har förklarat krig mot oss. Men vi är beväpnade”, säger Riaz sturskt.

Hanif Kureishi, vars pappa kommer från Pakistan, beskriver islamismen som en befrielseteologi: de intellektuella och socialisterna bara snackar, nu är det dags att göra något åt det vita/kristna förtrycket. När jag läser romanen, som utspelar sig 1989 under Tatchers sista år, kan jag förstå deras frustration. Vad har muslimerna från Pakistan och Mellanöstern egentligen uppnått i Storbritannien annat än utanförskap? De får spö av skinheads och National Front-anhängare – allt medan de med smärta i bröstet ser hur krig rasar i den muslimska världen.

Huvudpersonen Shahid säljer dock inte sin själ (och sitt liv) för kampen. För i andra änden drar kärleksaffären med den sexiga litteraturläraren Deedee, som representerar alla de njutningar man kan uppnå med en sann libertinsk och hedonistisk filosofi. Extacy, sexuella äventyr, dans på ravepartyn och dessutom en postmodern diskussion om identitet, kön och etnicitet där inga svar är givna.

Fundamentalistiske Riaz och liberala Deedee är trots allt överens om fiendebilden: vita, kristna män. Men deras metoder för att bekämpa hegemonin, och visionen om vad ska komma istället, är diametralt motsatta.

Romanens huvudperson utsätts för svåra prövningar men väljer till slut njutningarna. Bombmannen från Tranås, verkar det som, tog den andra vägen.

Publicerad i Dagens Nyheter 18 december.

Spännande Bombayförfattare på Södra teatern ikväll

Siddharth Dhanvant Shanghvi. Född på 70-talet, övre medelklass, jetset, skriver om sex och relationer, kommer från och bor i Bombay.

Ikväll kan du lyssna när han läser en av sina egna texter på Södra teatern.

Missa inte!

Vem är han? Läs intervju med honom och flera av hans generationskamrater i DN.

Frankrike vill ge Indien permament plats i säkerhetsrådet

Frankrikes president Nicolas Sarkozy är på besök i Bangalore. Han säger där att han stödjer Indiens önskan att få en permanent plats i FN:s säkerhetsråd.

- Indien förtjänar en permanent plats i säkerhetsrådet, sa han.

Det är på tiden.

Vi lever i en helt annan värld idag än 1945. Permanenta platserna i FN:s säkerhetsråd, som USA, Ryssland, Kina, Storbritannien och Frankrike har, bygger på utgången av ett krig som slutade för 65 år sedan.

Läs hela artikeln i Times of India.

Läs också mitt inlägg från december 2008 om Indien 2050: "Mumbai, Shanghai, Dubai - or goodbye".

Pessimister i väst och optimister i öst

Drömmen om Amerika handlar om ett samhälle fritt från ärvda privilegier,
där alla oavsett härkomst har möjlighet att lyckas – bara man är duktig och jobbar hårt.

Indien är ett av de länder som tagit den amerikanska drömmen på störst allvar. Senaste 20 åren har man framgångsrikt kopierat amerikanerna. Kunnandet och entreprenörsandan som skapade Silicon Valley förvaltas nu av smarta och hårt arbetande indier i Bangalore och Hyderabad.

Fram till 1991 satsade indiska regeringar på protektionism. En nationalistisk och socialistisk idé om att producera allt man behövde inom landets gränser. På den tiden rullade praktiskt taget bara en bilmodell på indiska vägar – och den var utvecklad och byggd i Indien. Få multinationella företag fanns på plats och i affärerna såg man mest indiska varor, oavsett om det rörde sig om läskedrycker eller datorer.

Självförsörjningsidéen lyftes först fram av mahatma Gandhi – och syftet var att slå sönder gamla imperialistiska mönster där multinationella företag med bas i västerlandet förädlade, förpackade och sålde produkterna och därmed tog hem det mesta av vinsten, medan tredje världen levererade råvarorna.

När modellen hotades av bankrutt rådde USA, Världsbanken och Internationella valutafonden Indien att inte producera allt själv. Satsa istället på meritokrati, sa man, och frihandel … och öppen marknadsekonomi …

Indien lydde.

Är amerikanerna nu stolta och glada för att deras drömmar och idéer slog igenom också i Indien? Tittar amerikanerna sig omkring i världen och myser självgott: våra idéer vann?

Nej, tvärtom, idag slår man bakut i landet där drömmarna föddes. Och ropen på protektionism hörs allt oftare:

En nyligen gjord undersökning visar att amerikanerna anser att outsourcing av jobb är den viktigaste orsaken till landets allvarliga ekonomiska problem.

Amerikanska fackföreningsrörelsen har startat en ”Vart tog jobben vägen”-sajt. Du slår in ett postnummer och får därefter veta vilka företag i området som är så oamerikanska att de outsourcar jobb.

Och amerikanska regeringen har infört regler som förbjuder företag som fått statliga stödpengar att anställa utländska gästarbetare. De nya reglerna drabbar framför allt indiska it-tekniker med spetskompetens som tagit de öppna gränserna på allvar och skaffat klippkort på flyget mellan Bangalore och Silicon Valley.

Indiern Nayan Chanda som forskat i globaliseringen på amerikanska Yale-universitet är mycket bekymrad över USA:s nyprotektionistiska hållning.

Den första industriella revolutionen i mitten av 1800-talet, som innebar att jobben flyttades från jordbruket till industrierna, byggde också på outsourcing, påpekar han. Att väva tygerna på traditionellt vis i Indien var inte effektivt och lönsamt.

Britterna valde därför att outsourca jobben till den plats i världen där jobbet kunde utföras allra bäst, det vill säga till de nya mekaniserade väverierna i Manchester och Lancashire.

Den andra industriella revolutionen på 1970-talet innebar att jobben sakta men säkert förflyttades från tillverkningsindustrin till servicebranschen.

Den tredje industriella revolutionen, som tog fart i Silicon Valley på 1990-talet, gjorde att servicen enkelt och billigt kan förflyttas över hela jordklotet med en enda knapptryckning. Det innebar att många av servicejobben hamnade där de kan utföras allra bäst, det vill säga i Bangalore och Hyderabad.

Men USA är sorligt nog inte beredd att dra nytta av den revolution som man själv startat. Istället anklagar amerikanska politiker dem som fullt ut förstått den amerikanska drömmen för att sno amerikanska jobb.

Den amerikanska arbetaren tror idag att hans barn kommer att få det sämre än vad han har haft det, medan det indiska hembiträdet sliter för att hennes barn ska kunna ta extra engelskalektioner och komma in på universitetet – och i slutänden få ett bättre jobb och bättre liv.

Ja, vart tog den amerikanska drömmen vägen? Svaret är ju uppenbart. Den amerikanska drömmen for österut.

Sänd i Obs i P1 tisdag 30 november - lyssna!


Läs mer:
The Third Revolution av Nayan Chanda i indiska Business World

Obama´s bold Indo-US equation av Shekhar Gupta i Hindustan Times

It´s morning in India av Thomas L Friedman i New York Times

Do Believe the Hype av Thomas L Friedman i New York Times

Amerikanska fackföreningen AFL-CIO:s sajt för att hitta företagen som outsourcar (Job Tracker)

Missa inte indisk resekväll och indisk ekonomikväll

På tisdag 16 november om en vecka är det dags för indisk resekväll på Kägelbanan i Stockholm.

Vi är väl alla på väg till Indien, förr eller senare. Samla nu på dig tips om retreats, ashrams och yogaställen, hur du tar dig genom Indien matvägen och hur du dessutom undviker att bli magsjuk. Lyssna på anekdoter från resenärernas Indien, få koll på visumproceduren och som grädde på moset; boka Indienflyg med rabatt och vinn en Indienresecheck på 5000 kr!

Onsdag 24 november är det dags Rupee me! En helkväll om Indiens växande ekonomiska makt.

Shanghai, Mumbai, Dubai or goodbay! Om 50 år är Indien tillsammans med Kina världens nya stormakter, både kulturellt och ekonomiskt. Så lyder mångas förutsägelse och Indienfonder är populära bland småsparare. Kanske då på tiden att vi lär känna denna nya världsmakt. Vi låter en diger panel analysera Indiens i ett ekonomiskt perspektiv och nyansera bilden.

Är Indien den nya ekonomiska framgångsmaskinen med IT och äldreomsorg på export, genomsyrat av okuvlig optimism? Eller är det präglat av extrem fattigdom, ökande klyftor, mark som tvångstas för att förse utländska bolag med prime land, och fattiga arbetare som exploateras?

Bombay eller Mumbai? Det är frågan

Har du hört talas om Indraprastha? Eller Karnavati? Förmodligen inte! Men kanske dags att börja plugga. Om några år kan de nämligen vara nya namn på de indiska städerna New Delhi och Ahmedabad.

Ända sedan självständigheten 1947 har Indien bytt namn på städer, gator, torg och järnvägsstationer. Man har översatt engelska gatunamn till hindi och andra indiska språk och man har tagit bort namn som innehåller brittiska kungar och drottningar och ersatt dem med indiska ledare och hjältar.

Ibland speglar namnbytena politiska ambitioner. Som när huvudstadens paradgata Queens Way förvandlades till Janpath, Folkets väg.

Ibland handlar namnbytena om att korrigera stavningen så att den mer liknar uttalet på det lokala språket. När man pratar bengaliska har man alltid sagt Kolkata om Calcutta. Och det fullständiga namnet på Trivandrum har alltid varit Thiruvananthapuram. Skillnaden är att ursprungsuttalet nu upphöjts till officiell stavning.

Så långt har namnbytena varit okontroversiella. Det har varit en process som gått ut på att tvätta bort minnen av Europas överhöghet och skapa en ny indisk identitet.

Men nu finns det ju ett problem när det gäller Indiens identitet – och det är att landet inte har en, utan minst lika många som de 22 officiella språken. Och till det kommer de religiösa tillhörigheterna.

Man kan säga att det finns två läger.

Det ena lägret tycker att Indien ska acceptera den historia man har. Städer och gator ska få behålla brittiska namn, kristna och muslimska namn. I det här lägret finns de som vill betona att Indien är en kulturell smältdegel och korsväg.

Det andra lägret vill ändra namn för att betona en språklig eller religiös grupps företräde framför andra. Här hittar man hindunationalister och lokalpatrioter som anser att platsnamn ska skrivas på deras språk och uppkallas efter deras gudar och hjältar.

Hårdast har debatten rasat i Bombay, där det chauvinistiska partiet Shiv Sena 1995 beslöt att ändra stans namn till Mumbai. Argumentet var att Bombay var kolonialt eftersom det kommer från portugisiskans Bom Bahia, som betyder vacker bukt, medan Mumbai syftar på gudinnan Mumba Devi, som dyrkades av fiskarfolk som ursprungligen bodde här.

Försvarare av Bombays mångkulturella identitet drog en lans för det gamla namnet, eftersom namnbytet hängde samman med Shiv Senas politik, som ville höja statusen för områdets hinduiska ursprungsbefolkning på bekostnad av såväl muslimer som inflyttade nord- och sydindier.

Vi vägrar säga Mumbai, hävdade namnbytesskeptikerna, och visade på så sätt att de var vidsynta.

Men med åren har det nya namnet satt sig och debatten ebbat ut.

Mumbai vann! kan man nog konstatera, även om ingen som kommer till stan och säger Bombay på nåt sätt gör bort säg. I Indien har man inga problem med flera namn på samma sak. Själv tillhör jag dem som envisas med att säga Bombay, mest som en protest mot Shiv Senas galna politik.

Sedan några år finns förslag på att radera ut minnen av århundradena då Indien styrdes av muslimska härskare.

Förslag finns att ändra Allahabad, alltså Allahs stad, till Prayag, som är sanskrit för offerplats.

Och att byta ut Ahmedabad, som är uppkallad efter en muslimsk sultan, mot Karnavati, som var namnet på en hinduisk furste som ärofullt stred mot de muslimska mogulerna.
Även New Delhi, som har den sympatiska betydelsen Den nya portalen, vill man byta ut mot Indraprastha, det vill säga Gudinnan Indras stad, som omnämns i eposet Mahabharata.

Namnbytena föreslås uteslutande av företrädare för hindutva, alltså den politisk rörelse som betonar hinduernas överhöghet, men har fått blankt nej från regeringen, som värnar om den indiska staten identitet som pluralistisk och religionsneutral.

I första paragrafen i Indiens grundlag står det att landet heter både India och Bharat. Alltså: har både ett namn på engelska och ett på hindi.

Hindutva-anhängarna tycker att Bharat räcker gott.

Läs mer
Första kapitlet i min reportagebok Moderna Indien handlar om de politiska aspekterna på bytet av namn från Bombay till Mumbai. Kapitlet kan man ladda hem gratis som pdf här.

En viss svensk författare bästsäljare i Indien

Bokaffärskedjan Crosswords har affärer i flera stora indiska städer. Deras tio-i-topp-listor över böcker som säljer bäst är alltid intressanta.

För några år sedan innehöll såväl skönlitterära som faktabokslistan mest indiska författare.

Idag har en svensk författare tagit sig in med två titlar på den skönlitterära bästsäljarlistan.

1. The Cobra, Frederick Forsyth.

2. Fall of Giants, Ken Follett

3. The Immortals of Meluha, Amish

4. The Lost Symbol, Dan Brown

5. Sidney Sheldon’s After the Darkness, Tilly Bagshawe

6. The Girl with the Dragon Tattoo, Steig Larsson

7. Keep the Change, Nirupama Subramaniam

8. Mini Shopaholic, Sophie Kinsella

9. The Girl Who Kicked The Hornets Nes, Stieg Larsson

10. Last Night at Chateau Marmont, Lauren Weisberger

Ska tilläggga att detta är topplistan för engelskspråkiga böcker. Det finns andra listor för böcker på hindi, malayalam, bengali etc.

Här är Crosswords sajt - missa inte att besöka en av deras butiker nästa gång du är i Indien - imponerande utbud!

Brustna drömmar i Bangalore

Intervju med Anjum Hasan, författare till Bort, Bort (Ordfront), publicerad i Dagens Nyheter 9 oktober.


Hemma i småstaden går tiden i snigelfart. I storstaden Bangalore är samtiden ett skenande snabbtåg. Alla jagar lycka, pengar och prylar. Hejdå bildning, religion och sitarer. Hej shoppinggallerior, sms-lån och drömmen om en ny stadsjeep.

I storstaden finns ett överflöd av allt det som saknades i hembygden. Och här förverkligas förhoppningar medan skenet från reklamskyltarna för globala varumärken blänker i den monsunvåta asfalten. Ändå känner sig Sophie Das, huvudpersonen i Anjum Hasans nya roman, spyfärdig i kommersialismens version av paradiset.

Hon har gjort en hisnande resa från en indisk avkrok till globaliseringens boomtown. För tio år sedan flyttade hon från regnmolnstunga hemstaden Shillong i bergen i nordöstra Indien till Bangalore, den sydindiska sexmiljonerstaden som blivit Asiens Silicon Valley, en magnet för alla som vill ta del av indiska IT-undret.

”Bort, bort”, som är hennes andra roman, är märkvärdig på flera sätt. Det har skrivits otaliga böcker om byliv, underklass och kastproblematik, liksom om livet i omtumlande megastaden Bombay. Men ingen har på allvar tagit sig an att fånga vad som händer med de unga medelklassindier som blivit västerlandets digitala galärslavar och sliter hårt på teletjänst- och IT-företag i framför allt Bangalore.

– Jag ville skriva en bok som undersöker hur livet kan te sig för de hundratusentals indier som jobbar på callcenters och IT-företag, som festar, tjänar snabba pengar och kanske inte läser så många böcker, säger Anjum Hasan som var i Sverige i veckan för en litterär scenshow på Södra teatern i Stockholm och lansering av svenska översättningen av nya romanen.

Det glesnar i glesbygderna och tätnar i städerna. Enligt amerikanska sociologen och statsvetaren Jack A Goldstone kommer 2010 troligtvis att bli året då en majoritet av jordens befolkning lever i städer. Urbaniseringen går särdeles snabbt i Indien. FN:s prognoser visar att hälften av alla indierna bor i städer 2050 – dubbelt så många som idag. Längtan är monumental till stadens frihet (bort från föräldrar och kasthierarkier), skimrande drömbilder (levererade av Bollywood och tv-såpor) och jobbmöjligheter (på teletjänst- och IT-företag).

Medan en äldre generation indiska författare gärna gestaltade rötterna bakåt och sökandet efter en indisk identitet efter hundratals år av kolonialism, beskriver Anjum Hasan ett land där medelklassen har mer gemensamt med stadsbor i väst än med sina fattiga landsmän ute i byarna.

Ingen skildrar detta förhållande bättre, tycker Anjum Hasan, än författaren Upamanyu Chatterjee i romanen ”English August” från 1988.

– I den boken möter man en ung kille från Delhi som får jobb på en myndighet på landsbygden. Han går omkring i byarna som ett ufo, lyssnar på rock i hörlurarna och är helt lost.

För alla som gjort en resa till Indien är det lätt att känna igen sig i beskrivningarna i Anjum Hasans bok av storstadens bombardemang av ljud och dofter. Just det, det är så det känns, tänker jag när jag läser hennes beskrivning av kulturkrocken, trafikkaoset och attacken på sinnena. Jag trodde att chocken var reserverad för oss västerlänningar?

– Indien är förmodligen världens minst homogena land. Vi skriver alldeles för lite om hur det är att flytta inom landet med sina många kulturer och språk. Jag har inte läst någon annan indisk litteratur som skildrat chocken som också småstadsindier kan få av att komma till en indisk storstad, säger Anjum Hasan.

Hennes 25-åriga romanfigur är ambivalent. Hon njuter av friheten i den anonyma storstaden mer än 300 mil från föräldrarna. Men även om många av stadens löften infrias (jobb, pengar, prylar, pubar, fester) infinner sig aldrig den rätta känslan.

När hon äntligen skaffat sig prylarna hon längtat mister de sin lyster, det ”… var det som om de hade inneslutits i sina hårda, stängda skal och inte var mer än det de kunde användas till”.

– Bangalore har en blank yta men ingen kultur. Hur ska man leva där? Ska man bli fullblodsmaterialist och njuta av att man kan konsumera? Eller finns det något annat? Och vad är det? Böcker? Kärlek? frågar sig Anjum Hasan.

Förutom att skriva böcker har Anjum Hasan varit redaktör för en liten kulturtidskrift, jobbat på en kulturfond, skrivit litteraturkritik i stora dagstidningar och rest världen runt, ofta i sällskap med sin man, svenske författaren Zac O’Yeah.

Hennes romanfigur är inte lika beläst och berest. Sophie har läst tre böcker i livet: Flauberts ”Madame Bovary”, R K Narayans klassiker ”Swami och hans vänner” och ”Vivekananda: det moderna Indiens uppväckare”.

– Hon har inte läst så mycket, men det hon har läst dyrkar hon. Hon tycker att de här böckerna talar till henne personligen, och plockar fram citat från dem i olika livssituationer.

Som när hon i en av stadens många luftkonditionerade köpcenter får kvävningskänslor av de köpbudskap som hon tidigare trånat efter: ”Det var Madame Bovary på nytt – hon omfamnas av sin älskare efter att ha pinats genom tragedier, men tänker ändå – gör inte det här mig spyfärdig?”.

Medan Kina brukar kallas världens verkstad är Indien världens kontor. Här sitter teletjänstpersonal och dataprogrammerare på rad i jättelika kontorslandskap och jobbar – ofta nattetid – för uppdragsgivare i USA och Europa. Geografisk position är oviktigt. Jobbet kan lika gärna göras i Bangalore som i Baltimore. Drivkraften är de indiska lönarna, som är en bråkdel jämfört med i väst. För Anjum Hasan är flytten av jobb till Indien bara en naturlig manifestation av kapitalismen.

– Det är logiskt och inte nödvändigtvis dåligt eller omoraliskt, men det kan vara alienerande för de som jobbar där. Min bok är ingen politisk kritik, den är en beskrivning av erfarenheten av att jobba i verksamheter som västvärlden outsourcat.

Bokens Sophie kan inte slå fri sig från föräldrarnas grepp, åtminstone inte på det sätt som vi anser självklart i väst. Varkens hennes pappa eller mamma är religiös, men propagerar ändå en typisk indisk traditionell moral med kyskhets- och duktighetsideal.

Mamman ringer ofta och oroar sig för hur det går för sin dotter i storstaden. Till henne och sin Shakespearetokige pappa har Sophie sagt att hon jobbar på ett barnboksförlag, när hon i själva verket sliter hårt med att texta amerikanska actionfilmer.

Att Sophie inte berättar för föräldrarna om jointarna, ölflaskorna, festerna och hårdrockskonserterna är väl inte så konstigt, men när hon även måste ljuga om sitt arbete börjar fasaden bli ansträngande att upprätthålla.

– Typiskt indiskt. Indiska föräldrar har ett så starkt grepp över sina barn, och det tar inte slut för att man fyllt 20.

Anjum Hasan skriver på engelska, som är en liten men prestigefylld litterär nisch i Indien vid sidan av böcker på hindi och andra indiska språk. Upplagorna är minimala, piratkopiering vanlig och förlagen har noll koll på försäljningen och fuskar med royalties.

Desto mer lockande är möjligheten att slå igenom utomlands. Indien är inte bara etnochic, utan säljer också med rätt ingredienser. När västerländska förläggare jagar indisk litteratur tittar de nästan uteslutande den engelskspåråkiga. Efter Arundhati Roys världssuccé med ”De små tingens gud” 1997 trålar förläggarna efter nya fynd och betalar ibland fantasihöga förskott till författare. Helst ska boken dofta av curry och ljuda av tempelklockor. Smuts, slum och beskrivningar av kastsystemets grymheter säljer också bra.

Anjums Hasans ”Bort, bort” passar inte in i den mallen. Den har tagit ett steg vidare från de vanligaste indiska schablonerna.

– Förväntar man sig att få uppleva sina förutfattade bilder av Indien, säger hon, då blir man nog besviken på min bok.

Anjum Hasan
”Bort, bort”
Ordfront
Översättning: Caroline Åberg


Anjum Hasan: en diktsamling, två romaner
• Född 1972 i Shillong i delstaten Meghalaya i nordöstra Indien, bor i sydindiska Bangalore.
• Debuterade 2006 med diktsamlingen ”Street on the Hill”.
• 2007 första romanen, ”Lunatic in my Head”, som utspelar sig i barndomsstaden.
• I år kom hennes andra roman som nu ges ut på svenska med titeln ”Bort, bort”.

Sex andra indier om livet i storstaden
1. ”Den vita Tigern” av Aravind Adiga – bitterljuv berättelse om lågkastig pojke som gör karriär bland tjänstejonen, hamnar i Delhi, mördar sin husbonde och slutar som företagare i Bangalore.
2. ”The Lost Flamingoes of Bombay” av Siddharth Dhanvant Shanghvi – om relationer, sex och fåfänga bland jetsetfolk i Bombay. Shanghvi framträder i samband med Indien/Indien-festivalen på Södra teatern i Stockholm 24 november.
3. ”Slumdog Millionaire” av Vikas Swarup – medryckande berättelse om slumpojken som vinner högsta priset i en frågesport. Också Oscarsbelönad film.
4. ”Vishnus död” av Manil Suri – en tragikomisk roman om människorna i en trappuppgång i ett slitet hyreshus i Bombay.
5. ”Maximum City” av Suketu Mehta – hyllad reportagebok. ”Vad Dickens gjorde för London … [har] Suketu Mehta gjort för Bombay”, recenserade en amerikansk tidning.
6. ”I skuggan av Taj Hotel” av Anita Desai – om en judisk tysk man som hamnar i Bombay och lever fattigliv i skuggan av Indiens lyxigaste hotell.

Mycket Indien i Stockholm i höst
Under vinjetten Indien/Indien arrangerar Kulturhuset, Södra teatern, Dansens hus, Galleri Kontrast med flera en mängd indiska kulturhändelser i höst. Rockkonserter, bhangra-klubbar, film, dans, fotografi, ekonomi och litterära samtal. Betoningen ligger på det unga och urbana.

68 indiska miljonstäder
• Indien urbaniseras i en omfattning och en hastighet som aldrig tidigare skett. Landets stadsbefolkning väntas fram till 2030 öka från dagens 340 miljoner till 590 miljoner, främst genom inflyttning från landsbygden,
• År 2030 beräknas Indien ha 68 städer med över en miljon invånare, 13 städer med över fyra miljoner och sex megastäder med över tio miljoner. Minst två av dem – Bombay och Delhi – kommer att vara bland världens fem största städer.
• För att klara transporterna i städerna måste Indien bygga 35 till 40 mil tunnelbane- eller förortslinjer per år, 20 gånger mer än vad landet byggt senaste tio åren.
Källa: Rapporten ”India’s Urban Awakening” från konsultfirman McKinesey (april 2010).

Ekonomiska framsteg? Ha!

I början av oktober arrangerades Samväldesspelen i New Delhi. Idrottsmän från 70 länder kom till Indien för att tävla i hundratals grenar.

Inför spelen har arenor byggts, tunnelbanan förlängts, taxichaffisar fått engelskalektioner, slumområden rensats och hela staden målats om och snyggats upp.
Många miljarder har investerats för att visa upp nationens huvudstad från sin bästa sida.

Kritikerna var förstås många.

Allt för mycket pengar har försvunnit i mutor, menar vissa.
Regeringen borde göra nåt åt Indiens fattigdom istället för att satsa på megastora skrytarrangemang, anser andra.
Känner ni igen tongångarna? Så här har det ju låtit inför varenda OS de senaste tjugo åren.

Varför bråka, kan man tycka. Ekonomiskt framgångsrika Indien med exportsuccé, IT-under och boomande aktiebörs klarar väl av att vara värd för en stor internationell idrottstävling.
Men det tycker inte författaren och aktivisten Arundhati Roy. Med sina välskrivna artiklar och tal har hon gjort sig känd som indiska regeringens och de ekonomiska framstegens värsta kritiker.

I senaste numret av indiska nyhetsmagasinet Outlook går hon till frontalangrepp mot nationens politiska och ekonomiska ledning. Artikeln upptar halva numret av den prestigefyllda tidningen, som läses av allt från den bildade medelklassen till de högsta beslutsfattarna.

Att arrangera pengaslukande tävlingar, argumenterar hon, är omoraliskt i ett land som har fler fattiga än de 26 fattigaste afrikanska länderna tillsammans.
Men hon går längre än så. Det är inte bara tävlingarna hon ogillar.

Arundhati Roy anser att indierna blivit västvärldens lydiga undersåtar. Brittiska imperiet är historia, skriver hon, men indierna fortsätter att vara tillmötesgående och tjänstvilliga. Serviliteten gjorts till en lönsam global affärsidé.
Indiens marknadsliberala utvecklingsväg leder käpprätt åt fel håll. Och indiska arméns krig mot den maoistiska gerillan är orättfärdigt – gerillan som säger sig stå upp för ursprungsfolkens rätt att hindra att deras skogar skövlas för nya industriprojekt.
Hon skräder inte orden. ”Frukterna av dagens moderna utveckling”, skriver Arundhati Roy, ”stinker som död boskap på motorvägen”.

För att kapitalismen ska bli framgångsrik, menar hon, måste systemet tolerera att grupper av medborgare väljer icke-kapitalistiska levnadssätt.
Inte bara det: systemet måste också acceptera att jordens råvaror inte kommer från outsinliga källor.

Arundhati Roy skiljer sig från andra kapitalistkritiker och radikalekologer på så sätt att hon har såväl den indiska som den globala elitens öra. Hon får skriva i stora kommersiella tidningar och hålla tal på fina internationella konferenser – allt tack vare framgångarna med debutromanen De små tingens gud, som på nittiotalet både hyllades av kritiker och blev en kommersiell världssuccé.

När jag läser hennes svavelosande kritik dras jag ibland med i hennes upprördhet över Indiens ekonomiska ojämlikheter. Hon har ju rätt i en stor del av sin verklighetsbeskrivning.
Men ibland blir jag förbannad på hennes svartsyn. Hon kritiserar ständigt medicinen för dess bieffekter, men förbiser helt dess hälsobringande resultat.

Jag är ambivalent. Det är också just därför jag älskar Arundhati Roys frontalangrepp på hela systemet. Utan såna som hon tror jag att det blir farligt tyst i samhället. Alla nationer behöver medier där intelligenta och arga kritiker får komma fram. Annars är risken för att samhällets utkantsideologier om och om igen väljer våldet framför ordet.

Jag tror att Indien snabbare blir ett bättre samhälle tack vare såna som Arundhati Roy.
Hon får makthavarna att skärpa sig, bättra sig och i slutänden, tror jag, ändra sig, åtminstone lite grann.

Sändes i Obs i P1 6 oktober.

Läs mer
Arundhati Roys artikel The Trickledown Revolution upptar 18 texttäta sidor i veckomagasinet Outlook nr 37/2010. Artikeln finns också att läsa på nätet där den under de första veckorna fick över 160 kommentarer, många kritiska, en del gillande.

Tidigare i år publicerade tidningen ett långt reportage av Arundhati Roy med rubriken Walking with the Comrades, som handlar om hennes vandring med den underjordiska maoistiska skogsgerillan i östra Indien.

Samväldesspelen arrangerades i Delhi mellan 3 och 14 oktober. Läs mer på spelens officiella hemsida.

Bort, bort från bergen till Bangalore

Läser just nu Anjums Hasans roman Bort, bort (Ordfront förlag) som i dagarna kom på svenska. Underhållande, gripande och lärorikt om vad det innebär att vara ung indisk tjej och flytta från provinsen till storstan.

Här krockar Vivekananda, Madame Bovary och meningen med livet med pengahets, trista outsourcingjobb, SUVar och sms-lån.

Här lever det unga Indien ett frigjort liv, men ständigt med vuxenvärlden - föräldrar mm – som moralens väktare i kulisserna.

Här är ett utdrag:

”Först de få fåglarna som återstod på jorden, som ropade ivrigt genom det öppna fönstret. Sen hyresvärden som grälade med någon av de tre besökarna som hans morgon kretsade kring – jasminförsäljaren, grönsaksförsäljaren, mjölkbudet. Slutligen telefonen som tjöt med samma enträgenhet som personen som ringde. Sophie Das kravlade sig ur sängen, höll telefonen några centimeter från örat och gick och ställde sig vid vardagsrumsfönstret. Medan hon pratade med Swami tyckte hon om att hålla utkik efter sina hyresvärdars tvååriga barnbarn som då och då strövade ut för att leka i den lilla sandhögen vid vägkanten, eller klättrade in i sin morfars scooter, eller bara stod där, fängslad av någon gåtfull tanke, tills hans morföräldrar bestämde sig för att han hade fått tillräckligt med frihet den morgonen och släpade honom tillbaka och låste grinden.
»Sophie, jag kommer att få ta lånet«, meddelade Swami. »Jag bad min pappa om lite stålar till handpenningen men han vägrar. Faktum är att han skulle kunna köpa en bil till mig bara sådär om han ville. Men ingen uppmuntrar det – vare sig bilbolagen, återförsäljarna eller bankerna. Hur som helst var jag tvungen att ta ett annat lån för handpenningen.«
»Vad sa han?«
Jag ville slippa en föreläsning om meningen med livet och så vidare, så jag har hållit hela den här bilplanen för mig själv. Men förra veckan sa jag det rakt ut – Appa, kan du ge mig lite kontanter till det här lånet jag ska ta, men istället för att fråga till vad, citerade han bara Upanishaderna eller någonting.
»Jag gillar inte heller lån«, sa Sophie.
»Vad menar du med att du inte gillar lån?«
»Bara tanken på att bli fast i den där fällan.«
»Det handlar inte om att gilla lån, det handlar om att gilla vad man kan köpa tack vare dem«, förklarade Swami tålmodigt. »Så sent som i förra veckan sa du att du gillade Chevy Tavera.«
Sophie var egentligen bilblind. Swami pekade alltid ut olika märken för henne, men där han såg individualitet och skönhet, såg hon någonting på fyra hjul som rörde sig. Den blänkande svarta och vita Taveran hade sett imponerande ut i bilaffärens fönster – det var allt, medan Swamis längtan efter en bil var något omfattande som slukade honom, gjorde honom till en skugga som skulle få karaktärsdrag och personlighet först när han blev bilägare. Det enda Sophie hade hört sin pojkvän prata om de senaste månaderna var drömmen om en bil (»Jag menar inte att jag har råd med en lyxig sedan, men det är ju inget fel med att dregla över en Audi . . . Jag hatar små bilar, jag hatar små bilar, de är så nittiotal . . . Såg du den där? Fantastiskt hantverk – sportig, säker, högt vridmoment vilket garanterar smidighet i ojämn trafik . . .«). Sophie ville så gärna att Swami skulle hålla käften. Tanken gav henne dåligt samvete, så hon försökte visa lite intresse.
»Så vad händer om du inte kan betala tillbaka lånet?« frågade hon.
»Då tar de tillbaka bilen såklart.«
»Jag åker med först när det faktiskt är din bil«, sa hon, medveten om att hon alltid förstörde allting precis när hon hade bestämt sig för att vara snäll, som om det var en del av henne som motsatte sig tanken på att vara snäll mot Swami, medan en annan del av henne gjorde ett medvetet försök att vara det.
»Det kommer att vara min bil samma dag som jag köper den. Sophie, det är lån som får hjulen att snurra i den här världen. Det finns till och med de som pungar ut med mindre avbetalningar varje månad för sina billiga små mobiler och känner sig stolta över det. Snart kommer man kunna köpa ett par jeans på avbetalning.«
»Men jag vill inte ha något med det att göra. Jag tänker hålla mig utanför alltihop.«
»Bara för att någon kvinna i en bok blev bankrutt och dog?«
Sluta, det där är Madame Bovary, tänkte Sophie. Det mesta av det skräp som Sophie hade läst under sina tjugofem år hade bleknat i ljuset av tre huvudsakliga verk – Madame Bovary, Vivekananda: det moderna Indiens uppväckare och Swami och hans vänner. Hon ville förklara för Swami att Madame Bovary inte var låneberoende. Det var bara det att hennes längtan efter kärlek och äventyr ofta tog sig uttryck i att hon köpte saker hon inte behövde med pengar hon inte hade. Istället för att leva tar man lån, tänkte Sophie storstilat, gäspade sen högljutt och önskade att hon fick krypa tillbaka in i sina drömmars vida kameravinklar. När hon vaknade smalnade allting av. Allting var olika grader av futtighet.
Swami försökte igen. »Det jag måste bestämma mig för är om jag ska skaffa en SUV, som är de som är mest robusta, eller en sedan, helt enkelt för att de är snyggast. Sophie? Säg något då!«
Mani, barnet, kom ut ur huset mittemot och satte sig ner mitt på vägen; hans mormor följde efter honom med hans frukost i en liten plåtskål. Sophie försökte vinka till honom.
»Sophie, jag ringde bara för att diskutera vilken sort jag ska satsa på och så är du världens skitstövel.«
»Är jag en skitstövel? Är det jag som vill köra runt i en bil som är så stor att den kommer sluka folk om de så mycket som försöker tuta?«
»Okej då, då bestämmer jag själv.«
Mani hukade sig ner på marken med munnen hopknipen, döv för hans redan plågade mormors böner.
»Det är klart att du bestämmer själv«, sa Sophie. »Det gör du alltid.« Men Swami hade redan lagt på.
»Glöm det«, viskade Sophie och gick in i köket och rostade en torr brödskiva över gasolbrännaren. Sen la hon fyra små smörklickar på vartdera hörn av skivan och väntade på att de skulle smälta. På morgonen kändes allting så tungt. En kniv vägde som en yxa. Trots avståndet låg Swamis röst så tätt intill hennes öra att hon skulle kunnat göra vad som helst för att stänga av den.
Några minuter senare ringde han tillbaka, precis som Sophie vetat att han skulle göra.
»Det här är något vi måste kunna vara nöjda med om två år, om fem år. Det är en långsiktig grej«, sa han, medan Sophie var tyst – ett tomrum där den entusiastiska flickvännen borde ha varit.”