Bonus till flickföräldrar

En bonus på 20 000 kronor till alla föräldrar som föder flickor. Det är indiska regeringens senaste försök att råda bot på landets skriande underskott på kvinnor, enligt BBC.

Bonusprogrammet, hoppas man, ska få bukt med den dåliga vanan att abortera flickfoster - en desperat åtgärd som många indiska familjer tar till för att slippa betala hemgift för att få sina döttrar bortgifta, och istället föda inkomstbringande söner.

Indien förbjöd 1994 könsbestämning av foster via ultraljud, men ovanan fortsätter i stor skala - nu illegalt.

Enligt brittiska källor har 10 miljoner flickfoster aborterats i Indien de senaste 20 åren.

Enligt det nya programmet har fattiga familjer i sju indiska delstater rätt till bonusen om de föder flickor. De räcker inte att föda dem - bonusen faller ut först den dag flickorna fyller18 år.

Värst snedfördelning av män-kvinnor har delstaten Punjab där det bara går 793 flickor på 1 000 pojkar.

Läs också tidigare blogginlägg om att trenden vänt och fler flickor föds i delstaten Haryana.

Indien världstrea 2050

2050 kommer Kinas ekonomi att vara 30 procent större än USA:s. Samtidigt kommer Indiens ekonomi då ha nått ungefär 90 procent av USA:s ekonomi.

Kina, USA, Indien - så kommer alltså topplistan över världens största ekonomier se ut.

Allt enligt Öhrlings Pricewaterhouse Coopers beräkningar.

Frågan är vad det kommer att få geopolitiska effekter?

Indien och Kina - två nya konkurrerande världspoliser?

Kommer Indiens premiärminister vara nästan lika inflytelserik i värlspolitiken som USA:s president?

New Delhi smutsigt trots allt

Trots att New Delhi 2002 införde hyfsat rent bränsle (naturgas) i stadens bussar, lastbilar, taxibilar och mopedrikshor - och därmed kraftigt minskat utsläppen av farliga ämnen från motorfordon - räknas staden fortfarande som en av världens smutsigaste huvudstäder, enligt en undersökning som tidskriften Forbes gjort.

New Delhi hamnade på 24:e plats bland världens 25 skitigaste städer, vilket framför allt beror på att stadens flod, Yamuna, är så skitig och på slumområdena som saknar sophantering.

New Delhis borgmästare, Arti Mehra, säger att hon är skeptisk till Forbes mätning, men medger också de stora problem man har med att hålla rent.

- Delhi har en enorm befolkning med miljoner som lever i slumområden och andra områden utan ordnade förhållanden. Uppgiften att sanera och organisera dessa områden är enorm. Vi har en stor uppgift framför oss - och det kommer att tid att få ordning på dessa områden, säger hon till Times of India.

Borgmästaren i Delhi passar på att lova åtgärder för att en effektivare sophantering i staden. Vi får se vad som händer konkret av det löftet - jag hoppas Times of India och andra indiska medier följer upp löftet om ett år.

New Delhi planerar att söka sommar-OS 2020. Ska man vinna den kampen får man sätta fart med såväl social som sanitär upprustning. Med dagens föga hedrande 24:e plats på skitigaste huvudstaden-listan lär det bli svårt, men under har skett förr. Och en ansökan kan ju vara en puff för ett radikalt miljöarbete, om inte annat för fåfängan när världens blickar riktas hit.

En klen tröst: Bombay är skitigare och hamnar på åttonde plats på listan.

Världens allra skitigaste huvudstad? Svar: Baku i Azerbajdzjan. Näst skitigast: Dhaka i Bangaldesh.

Läs Forbes undersökning.

Läs mer om Delhis OS-ansökan .

Antik storstad i Orissa

En 2 500 år gammal indisk storstad med 20 000-25 000 invånare - två och en halv gånger fler än i antika Aten - har grävts fram i Sisupalgarh strax utanför Orissas huvudstad Bhubaneswar.

Arkeologerna har hittat 18 pelare i sten, krukor, armband, ringar, örhängen och andra smycken.

Staden fanns redan på 400-500-talet f Kr, men fick sin storhetsperiod några århundraden senare.

Utgrävningarna har utförts av R K Mohanty på arkeologiinstitutionen på Deccan College i Pune och Monica Smith från Cotsen Institute of Archaeology på University of California - med stöd från National Science Foundation of India och National Geographic Society.

Uppgiften om 25 000 invånare är försiktig, säger Monica Smith. Det kan alltså röra sig om en ännu större stad.

På 500-talet f Kr – över 1|000 år efter den urbana Induskulturens undergång – började det åter byggas städer i Indien. Ett av kungadömena som växte sig starkt var Mauryariket. Om det berättas det i tidiga buddhistiska texter, rapporter från den grekiske ambassadören Megasthenes och verser inristade i pelare och klippväggar i olika delar av det snabbt växande riket. En av Mauryarikets kungar hette Ashoka och regerade från 272 till 233 f Kr.

Ashokas erövrande av kungadömet Kalinga i dagens Orissa var osedvanligt blodigt. Enligt pelarinskriptioner fördrevs 150|000 människor från sina hem, medan 100|000 dödades i strid. Efter blodbadet drabbades Ashoka av samvetskval. I den berömda trettonde klippinskriptionen skriver Ashoka: ”Även endast en hundradel eller tusendel av alla de människor som höggs ner, dödades eller togs till fånga i Kalinga ses som en smärtsam förlust av Devanampiy [en annan benämning på Ashoka], som härmed förkunnar att han numera bara strävar efter erövring i andlig bemärkelse genom att sprida läran om rätt handling (dhamma)” - vilket innebar att kungen konverterade till buddism.

Kanske gick Sisupalgarh, som nu grävts fram, under i samband med Ashokas erövring av Kalinga.

Men före detta chefen för delstaten Orissas arkeologidepartementet, B K Rath, är skeptisk till uppgifterna om stadens ålder och invånare.

- Det är en gissning. Innan man grävt ut hela området är det inte möjligt att bestämma befolkningens storlek eller tidsperioden, säger han till BCC, som idag skriver mer om utgrävningarna.

Att få vara med eller inte

Övergången från jordbruk till industri kan gå brutalt till. Det visar inte minst våldsamheterna i Nandigram i indiska Västbengalen (se mitt blogginlägg från januari förra året och se också Sunandan Roy Chowdhurys artikel i DN 19 december).

Där och i närbelägna Singur vill delstatsregeringen – ironiskt nog ledd av Indiens kommunistparti – expropiera böndernas mark och inrätta ekonomiska frizoner där företag får tull- och skattebefrielse. Indiska industrikonglomeratet Tata och indonesiska jätten Salim Group nappade på erbjudandet.

Men landsbygdsbefolkningen satte sig på tvären mot denna oheliga allians mellan kommunistiska politiker och globaliserat kapital. Beväpnad polis skickades in. Situationen urartade. I mars förra året sköts 14 människor ihjäl för att de försvarat rätten till sin mark.

Är tanken på ekonomiska frizoner därmed för alltid förknippad med myndighetsutövat våld och kväsande av böndernas rättigheter?

Nej, det finns också goda exempel. I byn Avasari Khurd nära Bombay i delstaten Maharashtra ser invånarna positivt på planerna att inrätta en ekonomisk frizon. Varför? Jo, här har byborna bestämt sig för att själva dra nytta av den direktaccess till den globala marknaden som en frizon erbjuder.

De flesta av områdets 1 500 bönder har köpt in sig som delägare i projektet – och en majoritet av samhällets 18 000 invånare är därför positiva till planerna.

”Du kan kalla det en socialistisk ekonomisk frizon, säger den 72-årige bonden Sopanrao Bhor till nyhetsmagasinet Outlook.

Frizonen kommer inte ha en stor industri dit för detta lantarbetare ska vallfärda i form av ett nybildat industriproletariat. Nej, här handlar det om att lokalbefolkningen är entreprenörer i ett myller av småföretag som sysslar med allt från IT och bioteknik till tillverkning av bildelar och förädling av jordbruksprodukter. I närheten finns planer på frizoner för vin- och köttexport.

Sopanrao Bhor vill varken ge upp marken – som hans släkt brukat i generationer – eller stillatigande se hur utländska företag tar över indiskt näringsliv. ”Men genom att förvandla min mark till småindustri i en ekonomisk frizon, där jag själv är delägare”, säger han, ”bidrar jag till att marken utnyttjas mer effektivt och på ett modernare sätt”.

Frizonen i Avasari Khurd visar att globalisering inte behöver vara ett hot mot Indiens landsbygd – bara bönderna själva får vara med och kamma hem vinsten.

Hög barnadödlighet i Orissa och Bihar

Tack vare vaccination mot vanliga barnsjukdomar och malariaprevention har barnadödligheten (de barn som dör före fem års ålder) i världen minskat dramatiskt de senaste åren.

2006 var det enligt FN:s barnfond Unicef färre än 10 miljoner barn som dog innan de fyllde fem år - vilket är lägsta siffran sedan man började räkna.

Men av dessa knappt tio miljoner dödsfall finns oroväckande många i Indien, en nation med stark ekonomisk tillväxt och överlag ljusa framtidsutsikter. Skillnaderna är stora inom Indien. Medan delstater som Kerala, Tamil Nadu och Himachal Pradesh har relativt välfungerande mödra- och barnavård och låga dödstal är det värre ställt på andra håll:

I Orissa, Rajasthan och Bihar är barnadödligheten nästan lika hög som i Afrika söder om Sahara.

-Statistiken för barnadödligheten i Indien är chockerande, säger Shirin Miller på indiska Rädda barnen till BBC.

Orsaker?

Läkarbrist, säger vissa. Inte så att Indien har brist på läkare, det är gott om läkare som till hög lön gärna operar hjärtan på rika människor i storstäderna.

Men det är brist på läkare som till låg lön vill tjänstgöra i den offentliga lågteknologiska vården i avlägsna byar.

Inte så konstigt kanske: man kan inte bygga ett lands sjukvård på idealism.

Vidskepelse, säger andra.

Myndigheterna i Orissa skyller delvis på folket i byarna som är outbildade och vidskepliga. Vanan att utsätta nyfödda för temporär svält och att bada dem iskallt är två sådana "barbariska" vanor som Orissas myndigheter pekar på som orsaker till delstgatens höga barnadödlighetstal.

I båda fallen handlar det om brist på offentliga/statliga insatser. Propblemet skulle vara ur vägen med ett decenniums massiv satsning på landsbygden: mer pengar för att höja kvaliteten på och få personal till landsbygdens skolor - för att utbilda bort vidskepelsen - och vårdcentraler - för att precis som i Kerala kunna erbjuda bra primärvård.

I dag är många av de skolor och och vårdinrättningar som finns på Orissas och Bihars landsbygd tyvärr katastrofalt dåliga. Jag har sett det själv på nära håll: skolor som saknar lärare och därmed elever. Den dagen lektionerna drar igång kommer eleverna.

Man kan också läsa sig till eländet - läs Palagummi Sainaths chockerande reportage från bland annat Orissas landsbygd - Alla älskar en rejäl torka - och förfäras.

Arvet efter Gandhi

Varje frigörelse och revolution leder efter en tid till kaos eller skräckvälde om inte befrielseledarna står fria från snävt grupptänkandet, religiös chauvinism och politisk dogmatism.

Att Indien överlevt som nation i 60 år är en seger som kan tillskrivas Mahatma Gandhi, Nehru och de andra ledarna i den indiska frihetsrörelsen, som lyckades skapa ett land med sammanhållning trots stora kulturella och religiösa olikheter.

Men det började med nederlag och katastrof.

Gandhi och Nehru såg ut som förlorare när de 1947 mot sin övertygelse tvingades gå med på delningen av den brittiska kolonin i två stater: en där muslimerna är majoritet och en där de flesta är hinduer.

När våld samma år bröt ut mellan anhängare av de båda religionerna tänkte många att det var slutet för Gandhis vackra ideal.

Spiken i kistan verkade vara mordet på Gandhi själv, som utfördes av hindunationalisten Nathuram Godse den 30 januari 1948.

Mördarens motiv: att få tyst på Gandhi och hans agitation för samexistens över religionsgränserna och hans försonliga tongångar gentemot muslimerna.

Men tittar man på dagens Indien – som är praktiskt taget intakt sedan frigörelsen 1947 – kan man konstatera att Gandhis och Nehrus filosofi blev den slutgiltiga vinnaren.

Gandhi använde ofta hinduisk terminologi när han pratade till massorna och betonade religionens moraliska och etiska värden, men han var övertygad om att Indien måste vara en ”demokratisk, sekulariserad stat, där alla medborgare har fullständiga rättigheter och behandlas lika av staten, oavsett vilken religion de tillhör”.

Mördaren, hindunationalisten Godse, misstrodde däremot det mångkulturella samhälle.

Ännu idag lever å ena sidan mördaren Godses och å andra sidan frihetshjälten Gandhis diametralt motsatta filosofier kvar i Indien.

Mahatma Gandhis ideal om ett mångkulturellt samhälle är idag fundamentet i det sekulariserade Indiens grundlag. Idéerna förespråkas i varje val av Kongresspartiet, Indiens största parti och självständighetsrörelsens efterföljare och av vänsterpartierna.

Mördarens ideal om ett samhälle där hinduismens saffransfärg ska få färga av sig på politiken genomsyrar – mer eller mindre – de partier och organisationer som kallar sig hindunationalister: BJP och Världshindurådet – och den grupp som Gandhis mördare var medlem i: Nationella frivilligkåren, RSS.

När islamister härjar i grannlandet Pakistan har Indiens hindunationalister fått vatten på sin kvarn. Världshindurådets ledare sa nyligen i ett tal att ”terrorismen inte kan bekämpas innan vi gett upp Gandhis ickevåldsideal och idéer om att lägga sig platt för muslimerna”.

Det lät nästan som president George W Bush i ett av sina brandtal för kriget mot terrorism.

Våldet mellan muslimer och hinduer har brutit ut på allvar två gånger efter delningen, dels i Bombays slum 1992–93, dels i delstaten Gujarat 2002. Därför frågar man sig hur Indien – som genomsyrats av Mahatma Gandhis idéer – kan drabbas av detta besinningslösa mobbvåld? Varför fick pacifismen och ohörsamheten sådan framgång i kampen mot ett yttre hot (det vill säga britterna) samtidigt som våldet triumferat i inhemska konflikter?

Den indiska författaren Pavan K Varma beskriver det här schizofrena draget i sin bok ”Being Indian”. Indierna är motståndare till våld om det hotar att rasera den sociala ordningen. Om våldet tvärtom syftar till att upprätthålla det egna kastens, religionens eller etniska gruppens status och paranoida idéer om ”renhet”, skriver Varma, då bär indierna på samma tendens att använda våld som alla andra människor på jorden.

Ett annat svar på frågan om konflikten mellan försoning och fientlighet kommer från filosofen och professorn i juridisk etik Martha Nussbaum.

I boken ”The Clash Within” skriver Nussbaum att Indiens förste premiärminister Nehru begick ett stort misstag. Indien, där religiositeten var så stark, fick vid självständigheten ett styre som satsade allt för mycket på förnuftet och maskinen. Gandhi trodde på religionen som moralisk vägledare. Nehru däremot såg den enbart som en ”förskräcklig börda”.

Men alla människor har ett behov av ”poesi och musik och sörjande och kärlek, oavsett om de tar sig religiös eller profan form”, anser Nussbaum.

Efter mordet på Gandhi kunde detta behov kidnappas av hindunationalisterna.

Alla människor bär inom sig på en rädsla, säger Nussbaum, men den tar sig bara organiserat råa uttryck när den utövas i gruppens eller nationens namn och dirigeras av en makttörstande elit.

Konflikten finns inom varje demokratisk medborgare: mellan vårt behov av att å ena sidan skapa trygghet via aggressivt självförsvar och å andra sidan uppnå trygghet genom samarbete och fredlig samexistens med ”de andra”.

Och inom varje demokratiskt samhälle: mellan de som anser att mångfald hotar stabilitet och säkerhet och de som ser mångfald som en förutsättning för ett tolerant samhälle.

Trots allt är Mahatma Gandhis kungstanke om Indien som hem för alla, oavsett, språk, religion och etnicitet, fortfarande den förhärskande politiska ideologin i Indien, som därför har förblivit demokratiskt och stabilt.

Men hatet mot muslimer hotar ständigt att locka fattiga, förfördelade hinduer att anamma hindunationalismens lockrop om att släppa fram rädslan och sätta hårt mot hårt.

Böckerna som jag läst är:
”Being Indian” av Pavan K Varma (Penguin India 2002)
”The Clash Within” av Martha C Nussbaum (Belknap Press/Harvard University Press, 2007)
”India after Gandhi” av Ramachandra Guha (Harper Collins, 2007)
”Mahatma – eller konsten att vända världen upp och ner” av Zac O´Yeah (Ordfront, 2008)

Sänt i Obs i Sveriges Radio P1 5 februari. Lyssna!

Alla har rätt att bo i Bombay

Den politiska ledningen i delstaten Maharashtra, där Bombay är huvudort, har visat att man inte låter chauvinistiska lokalpolitiker fritt hetsa mot folk som pratar andra språk och är födda någon annanstans i landet.

I torsdags grep polisen Bombaypolitikerna Raj Thackery för att han hetsat mot nordindier som flyttat in till staden.

Raj Thackeray - ordförande i det lokala partiet Maharashtra Navnirman Sena (MNS) - greps för att eggat sina partimedlemmar att ta till våld mot nordindier som flyttat in i Bombay. I söndags gick partianhängare till attack mot biografer i Bombay som visade filmer på bhojpuri, en hindidialekt som talas i delar av östra Uttar Pradesh och Bihar. De gav sig också ut på gatorna och misshandlade nordindier, däribland flera taxichaufförer. I Nasik och Pune förekom stenkastning mellan nordindier och MNS-anhängare.

Polisen grep också Abu Azmi, en av ledarna i Samajwadipartiet, som har sin bas i norra Indien. Azmi anklagas för att ha uppmanat nordindierna att vedergälla attackerna.

Båda frigavs senare mot borgen men riskerar åtal för att utsått fiendskap mellan folk.

Bombay med sin expansiva ekonomi är en magnet för fattiga landsbygdsbor, inte minst från de nordindiska delstaterna Uttar Pradesh och Bihar. I dag är knappt hälften av stadens befolkning marather, den ursprungliga befolkningen, medan resten är folk som flyttat in från andra delar av landet.

Raj Thackerays parti anser att maratherna missgynnas och har krävt fler jobb till vad Thackeray kallar "jordens söner". Partiet bildades 2005, efter en splittring i Bombaypartiet Shiv Sena som leds av Rajs farbror, Bal Thackeray.

Shiv Sena styr Bombay i koalition med hindunationalistpartiet BJP och har gjort sig känt för namnbytet från Bombay till Mumbai, liksom för hätska utfall mot såväl muslimer som globalisering.

Shiv Sena och BJP har alltså makten i staden Bombay, men som tur var förlorade deras allians makten i delstaten 2004. Då tog en koaltion av Indian National Congress (kongresspartiet) och broderpartiet Nationalist Congress Party över makten i Maharashtra. Det är de båda kongresspartiernas representanter - som tror på indisk enighet trots etniska och språkliga olikheter - som nu stämmer i bäcken gentemot det chauvinistiska lokalpatriotiska Maharashtra Navnirman Sena.

Miljöbil från Tata - äntligen!

Det indiska bilföretaget Tata Motors har lovat att man inom ett år ska börja sälja en bil som drivs på tryckluft - och därmed släpper ut nästan inga skadliga ämnen alls.

Bilen - som kallas Onecat - ska bli femsitsig, ha glasfiberkaross, väga 350 kilo och bara kosta 100 000 rupier, motsvarande 16 000 kronor, precis som folkbilen Tata Nano, som lanserade för några veckor sedan

Tata fick då hård kritik av indiska miljörörelsen för att man lanserade en billig bil som drivs av en vanlig bensinmotor. Miljörörlesen, företrädd av det ansedda Centre for Science and Environment, anser att Tata Nano tack vare sitt låga pris och förväntade popularitet hotar att ytterligare bidrag till den globala uppvärmningen.

Tryckluften som Tatas nya miljöbil ska drivas av lagras i en kolfibertank. En kompressor fyller bilens tank på bara tre minuter.

Bilens räckvidd blir begränsad, varför den passar bäst i storstadsområden, men för längre resor kan bilen själv skapa tryckluft via en inbyggd kompressor, som drivs av alla sorters flytande bränsle.

Tata - som är ett indiskt industrikonglomerat med tillverkning av en rad produkter och tjänster - säger att man också utvecklar kraftstationer med samma tryckluftsteknik - vilket är välkommet i ett Indien som lider av konstant brist på eletricitet.

Ny miljöteknik från Indien kan kanske bli räddningen också för västvärlden. Dags att börja importera smarta miljölösningar österifrån?

Läs mer om tryckluftsbilen på BBC:s hemsida.

Läs också mitt tidigare blogginlägg om Tata Nano.

Samhörighet i olikhet

Bernard Nossiter var korrespondent i Indien för Washington Post. I början av sjuttiotalet skrev han en bok där han kallade Indien för "babels land". Han skrev: "Den fortsatte förvirringen kring vilket språk som gäller ... kommer bara att leda till ifrågasättandet av ett enat Indien".

Hans analys byggde på exemplet USA, som ju trots etniska skillnader just hölls samman av ett gemensamt språk (och praktiskt taget en gemensam tro).

Men Nossiters analys kunde inte vara mer fel. Det faktum att indierna fritt fått välja och kunnat utveckla sin identitet genom olika språk och olika religiösa föreställningar har tvärtom tämjt alla separatistiska tendenser.

Hade man tvingat de indiska bengalerna i öster och tamilerna och keraliterna i söder att prata hindi hade vi idag kanske inte haft ett Indien, utan flera.

I Pakistan och Sri Lanka tvingade man på befolkningen ett oficiellt språk i tron att det var nödvändigt för att hålla samman nationerna.

Istället håller dessa länder på att slitas sönder av separatistiskt våld (Pakistan slets itu 1971 på grund av språkfrågan, nu ifrågasätter fler grupper regimen).

Gnistan tändes hos minoriteterna (tamiler i Sri Lanka, bengaler i Östpakistan) när de förvägrades att tala sitt språk i officiella sammanhang.

1956 omorganiserade Indien sina delstater efter språkliga gränser och skapade ett tjugotal mininationer inom Indiska unionen. Det var ett genidrag, skulle det visa sig.

Samma år införde Sri Lanka singalesiska, befolkningsmajoriteteten singalesernas språk, som enda officiella språk i hela landet.

- När ni förnekar mig att tala mitt språk förnekar ni mig allt, sa en tamilsk ledare på Sri Lanka.

- Ni önskar ett delat Ceylon. Ni kommer att få ett delat Ceylon, varnade en annan.

Det dröjde till 1983 innan konflikten på Sri Lanka blossade upp i våld och krig. Sedan dess är det en segdragen svårtlöst konflikt som skördat tusentals liv.

Hade Sri Lanka gjort som Indien och skapat en tamilsk delstat med tamil som officiellt språk och en singalesisk med singalesiska som officiellt språk och en tvåspråksmodell i unionsregeringen hade landet förmodligen varit lugnt och fredligt idag.

Hade Pakistan inte infört urdu som allenarådande officiellt språk och inte byggt hela idén om nationell samhörighet på religionen (islam) hade landet förmodligen varit mycket fredligare idag.

Då, för 40-50 år sedan applåderade många i väst Pakistans och Sri Lankas enspråksmodeller, eftersom de trodde att ett språk precis som i Europa var fundamentalt för att hålla samman nationen. Indien däremot spåddes en snar undergång med sitt samelsurium av kulturella identiteter.

Regnbågsmodellen (Indien) visade sig leda till att medborgarnas förtroende för ledningen växte sig stark. Enhetsmodellen (Sri Lanka och Pakistan) ledde däremot till bittert våld och ifrågasättande av regeringens legitimitet.

Man måste få tala sitt språk och be till sin gud

Många länder hålls samman av ett gemensamt språk och en gemensam religiös tro.

Indien har varken eller. Indien har hundratals språk och visserligen en majoritet hinduer, men också alla stora världsreligioner, däribland cirka 140 miljoner muslimer (13,5 procent av befolkningen) och stora minoriteter kristna (2,3 procent) och sikher (1,9 procent).

Redan på 1920-talet omorganiserade mahatma Gandhi självständighetsrörelsen (Indiska nationalkongressen) efter språkliga gränser. Alla ska med och alla ska få prata sitt språk, resonerade han.

Som författaren Mukul Kesavan (historiker, Cricketfantast, modern sekulariserad muslim, redaktör för en litterär tidskrift, alltså en typisk indisk blandning) påpekat: Nationalkongressen var en politisk Noas ark som försökte få med "varje indisk art ombord".

Katastrofen med delningen i Indien och Pakistan 1947 - mot Gandhis och Nehrus vilja - gjorde de indiska politikerna ännu mer övertygade: Indien skulle vara en sekulariserad republik, och inte ett hinduiskt Pakistan.

Indiens konstitution blev och har förblivit sekulariserad. Där står inget som ger hinduer mer rätt att utöva sin religion än andra, som ger hinduer någotsom helst privilegium över andra trosinriktningar.

Att vara muslim i Indien har ofta inneburit att man utsatts för diskriminering (men utan stöd i lagar och oficiella dokument, som tvärtom predikar lika rätt). Sedan självständigheten har å andra sidan tre presidenter varit muslimer, liksom två riksåklagare (chief justices). Sittande premiärminister är sikh och ordförande i största politiska partiet är född katolik. Indiens rikaste industrialist är muslim, liksom flera av Bollywoods mest populära skådespelare.

Indiens muslimer tror mer på demokratin än genmomsnittsindierna, och muslimerna har också högre valdeltagande än resten av befolkningen. Väldigt få indiska muslimer har gått med i fundamentalistiska islamistiska rörelser.

Däremot finns en stark hindufundamentalistisk rörelse. Historikern Ramachandra Guha har en teori om varför hindunationaliströrelsen växt i styrka de senaste 15 åren: så länge Pakistan ser ut som det gör (med starka muslimska fundamentalistiska krafter) kommer det att finnas hindufundamentalism i Indien, säger han.

Har Indiens ungdomar en chans? Indien i TV8

Ikväll - torsdag 7 februari – i TV 8:s utrikesmagasin Världen i Fokus Special blir det reportage och diskussion i studion om Indien.

Reportaget från Indien är gjort av Malin Mendel Westberg.

Medverkande i studion är mångårige Indienexperten David Ståhl, Amestys människorättsjurist Parul Sharma (också mycket Indienkunnig) och jag själv.

Frågan är: hur är läget för ungdomar i Indien? Finns det framtidshopp, jobb etc? Finns det anledning att vara optimist efter senaste tidens ekonomiska tillväxt, eller finns det alltför många som inte är med på tåget som går mot ljusare tider för att man ska ha anledning att fira?

Tiden? Jo, kl 21.30–22.00.

Det blir repris och webb-tv-utsändning också. Kolla TV8:s hemsida.

Titta!

Outsorcing från Springfield till Indien

Mera film.

Homer Simpsons arbetsplats har outsourcats till Indien.

Se hur det går.

Indisk trafik

Människor kan samspela utan tydliga regler - det är tydligt om man tittar på denna video från en indisk gatukorsning.

Bara det går tillräckligt långsamt och alla är beredd på det oförutsedda kan kaos vara en fungerande modell. Kanske bättre än tydliga regler och hög hastighet, där alla tar för givet att man har rätt att blåsa på.

Se filmen.

Det finns dock ett mönster - ser du vilket?

Försoning med farfars far Gandhi

Det här skrev jag i oktober, men tycker jag är värd att upprepas på grund av en epilog (se längst ner i inlägget) från verkligheten, som inträffade i onsdags, på 60-årsdagen av Mohandas "mahatma" Gandhis död.

Invigningsfilmen på Sifas Indienfilmfestival på Filmhuset i Stockholm igår (8 oktober) hette Gandhi, My father och var gjord av regissören Feroze Khan. Filmen bygger på två böcker om Harilal Gandhi, mahatmas son.

Det gick inte så bra för Harilal. Pappa mahatma frälste Indien men lyckades inte rädda sin egen son, som kände sig negligerad och oälskad av sin krävande pappa, som ville att alla skulle ge upp allt för kampen för ett fritt Indien.

Harilal blev alkolist, konverterade till islam, rekonventerade till hinduism, utnyttjades av andra för att han hette Gandhi (ett användbart namn i Indien om man ville öppna dörrar), blev uteliggare i Bombay och dog ensam och glömd 18 juni 1948, ett halvår efter mordet på pappan.

För mig ett okänt öde - tills nu.

Intressant att göra ikonen mahatma Gandhi mänsklig och visa hans tillkortakommanden. Man har hört historien i andra sammanhang: hyllad av tusental (miljarder i mahatmas fall), men inte omtyckt av sina egna barn.

Epilog:

På 60-årsdagen av mordet på Indiens landsfader mahatma Gandhi spreds resterna av hans aska över havet, väster om Bombay, rapporterar TT-AFP.

En kopparurna innehållande en del av fredsapostelns aska öppnades och askan blandades med vattnet av Gandhis barnbarnsbarn Nilamben Parikh, allt i enlighet med hinduisk ritual.

Dagens ceremoni satte fingret på den en gång välkända konflikten mellan Gandhi och hans äldste son Harilal, farfar till Parikh. Denne ansåg sig förskjuten av fadern och var inte med om begravningen 1948. Han konverterade fram och tillbaka till islam och dog övergiven på sjukhus, bara knappt ett halvår efter fadern. Att Parikh hade en ledande roll i onsdagens ceremoni sågs som en försoningsgest mellan olika delar av Gandhis familj.

Läs mer om filmen på IMDB.

Filmens officiella hemsida.

Ett försök att hålla samman

Indiens sammanhållning trots olika språk, etniska grupper och religioner är en framgångssaga - och unik i världshistorien. Det finns andra mångkulturella, multietniska nationer, men de hålls ofta samman av antingen en religion eller ett språk.

Indien hålls samman av något annat, som det ibland kan vara svårt att få tag på och beskriva. Det finns några hållpunkter: kung Ashoka (som levde för över 2 000 år sedan) och frihetsledarna Jawaharlal Nehru och Mahatma Gandhi är några, religions-, litteratur- och vetenskapshistorien är andra. Historikern Ramachandra Guha anser till och med att filmindustrin Bollywood är en sammanhållande kraft.

Det finns dock hörn av Indien som aldrig riktigt känt sig indiska. Muslimska Kashmir i nordväst är ett, delstaterna i nordöst, med stor tibeto-burmansk befolkning, är ett annat.

Indiens premiärminister Manmohan Singh gör därför ett klokt val när han besöker ett av dessa hörn: delstaten Arunchal Pradesh i nordöst.

Det var på tiden. Det är första gången på över tio år en minister från centralregeringen besöker den bergiga delstaten, som är omtvistad: angränsande Kina accepterar fortfarande inte Indiens suveränitet där. Enligt Kina tillhör området kineserna, vilket 1962 ledde till ett kort krig mellan de båda länderna.

Efter Manmohan Singhs offciella besök i Peking för någon vecka sedan är relationerna med den mäktiga grannen i norr dock vänskapligare än någonsin.

För att locka invånarna i Arunchal Pradesh med sig i "projektet Indien" utlovar nu Singh en räcka utvecklingsprojekt till Arunchal Pradesh, värda totalt 13 miljarder kronor, däribland en fyrfilig motorväg, nya järnvägslinjer, vattenkraftverk och bättre system för dricksvattenförsörjning - plus en ny flygplats i delstatshuvudstaden Itanagar.

- Arunachal Pradesh är Indiens östligaste delstat och solen kysser landet först här. Det är därför delstaten är den uppåtgående solens land, sa Manmohan Sing poetiskt - i ett försök att blidka delstatens medborgare och få dem positivt inställda till regeringen i New Delhi.

Begränsa bilismen i Delhi

Indiens stora miljöproblem är inte den ökande bilismen, utan regeringens miljö- och transportpolitik.

Det säger Sunita Narain som leder Indiens framgångsrika Centre for Science and Environment (CSE) i New Delhi.

Miljöcentret lyckades för några år sedan driva ett förbud av användning av diesel i huvudstadens bussar, taxibilar, lastbilar och rikshor ända till Högsta domstolen - vilket ledde till ett totalt dieselförbud 2002. Idag går alla dessa fordon på naturgas. Det är förmodligen världens hittills radikalaste miljöreform när det gäller transporterna i en stad.

I år, då indiska Tata Motors lanserat en 16 000-kronors folkbil, Tata Nano, och bilismen ökar i allt högre tempo, kräver Sunita Narains center att regeringen slopar skatten på bussbiljetter.

- Vi tror starkt på att (indiska regeringens) nuvarande politik inte tillräckligt beaktar de sociala, miljömässiga och hälsomässiga effekterna av den ökande bilismen, säger Sunita Narain.

Varför, frågar hon sig, beskatta bussar, som står för 60 procent av alla persontransporterna i Delhi? Varför inte begränsa bilismen ytterligare och göra det ännu billigare att resa kollektivt?

Samma fråga kan ställas i Stockholm, Göteborg, Malmö, ja i alla världens storstäder.

Med tanke på tidigare miljösegrar tror jag att hennes krav kommer att uppmärksammas. Nästa radikala miljöbeslut kommer nog inte från Stockholm, utan från Delhi.

Läs mer om Sunita Narains miljöcenter på deras hemsida.

Mahatma Gandhi dog för 60 år sen

I dag för 60 år sedan sköts Indiens frihetshjälte Mahatma Gandhi till döds av hindunationalisten Nathuram Godse.

Som mördaren såg det var Gandhis ickevåldsfilosofi del av en komplott som gick ut på att Indiens muslimer skulle kunna döda så många hinduer som möjligt. Men offren i samband med delningen 1947 var inte bara hinduer utan också muslimer. Den typ av hets mot De andra som Godse stod för var den huvudsakliga orsaken till blodbadet då närmare två miljoner dog under några fasansfulla månader sommaren och hösten 1947 och våren 1948.

Gandhi trodde på samexistens över religionsgränserna och predikade samförstånd, försoning och samarbete med muslimer, kristna, sikher och alla andra religiösa utövare.

Godse trodde snarare på att hinduerna måste slå tillbaka med våld för att inte förgöras.

Ännu idag lever bådas diametralt motsatta filosofier kvar i Indien.

Kongresspartiet, vänsterpartierna och majoriteten av alla indier står för Gandhis ideal .

Hindunationalistiska partierna BJP och Shiv Sena och hinduextremistorganisationerna RSS (som för övrigt Godse var medlem i), VHP med flera står - mer eller mindre - för mördarens ideal.

Idag 60 år efter Mahatma Gandhis död sprids delar av hans aska i Arabiska havet av ättlingen Nilamben Parikh i samband med en hinduisk ceremoni.

Idag kommer också Zac O´Yeahs bok Mahatma eller konsten att vända världen upp och ner ut. Läs den! Och tänk på mannen som fick sona med sitt liv för att han lyckades skilja Indien från kolonialmakten Storbritannien.

Läs också min artikel i DN om Martha Nussbaums bok om BJP:s hets och våld mot muslimer i Gujarat 2002 - då mobben agerade som om de var mördaren Godses hängivna pilgrimer.

Snart slutrökt också i Indien

Rökarna får det allt tuffare att utöva sitt beroendeframkallande njutningsmedel.

Det första förbudet mot tobaksrökning i modern tid stod faktiskt nazisterna för. 1941 införde de rökförbud på tyska universitet, postkontor, militärsjukhus och i de egna partilokalerna.

Numera är det ju förbjudet att röka i offentliga lokaler, inklusive restauranger, barer och kaféer, här hemma i Sverige plus i Tyskland, Storbritannien, Irland, Norge, Italien, Estland, Danmark, Holland, Rumänien, Spanien, Australien, 35 amerikanska delstater och sedan 1 januari i år också i Frankrike.

Kungadömet Bhutan i Himalaya har gått längst: där är all tobaksrökning illegal sedan 2005.

I Indien är det sedan några år tillbaka förbjudet att röka på tåg, tågstationer och till och med tågperronger utomhus.

Nu är Indien dessutom på gång med ett rökförbud i alla offentliga lokaler, precis som vi har i Sverige.

Tobak tar död på 2 500 indier om dagen. Tio miljoner indiska barn röker. Indien är världens tredje största producent av tobak och hamnar dessutom på tredje plats i världen när det gäller antalet rökare, vilket i och för sig säger mer om befolkningens storlek (1,1 miljard) än om hur vanligt det är att indier röker.

Förra veckan var Indiens hälsominister Anbumani Ramadoss i Storbritannien och Frankrike och diskuterade deras erfarenhet av rökförbudet med sina kollegor.

Nu väntar Indien på lagförslaget som ska leda fram till att det är slutrökt på indiska restauranger och kaféer.

Hindunationalister lyfter fram kvinnor

Bharatiya Janata Party (BJP), som betyder ungefär indiska folkpartiet, har gjort sig känt som Indiens största hindunationalistiska parti.

I delstaten Gujarat har partiets chauvinistiska politik bidragit till hetsen mot muslimer, som kulminerade med pogromer 2002 och över 1 000 döda, de flesta muslimer.

När partiet styrde hela Indien 1998-2004 gjorde man ändringar i skolornas historieböcker för att förhärliga Indiens (hinduiska) förflutna.

I ett allt mer sekulariserat Indien med religionsfrihet och lika rättigheter - åtminstone på pappret - för alla oavsett religiös tro, har BJP stått för en politik som pekar i samma förödande riktning som Pakistans - och flera andra muslimska nationers - teokratiska system.

Nu kommer en nyhet som tyder på att de moderata krafterna i partiet vunnit framsteg.

Igår meddela BJP att man ska reservera en tredjedel av alla förtroendeposter i partiet för kvinnor.

Partiledaren Sushma Swaraj beskrev beslutet som "ett historiskt steg som syftar till att ge kvinnor ökad makt i samhället".

I Indiens parlament är idag bara åtta procent av ledamöterna kvinnor.

Nu väntar vi på försonande tongångar från BJP också gentemot Indiens muslimer.

Ormen på den gyllene stranden

För 20 år sedan fanns ingen bilväg till byn och ingen elektricitet. Jordbrukarna levde i enkla lerhyddor med halmtak. Hasse flyttade in i en hydda och bodde där i drygt ett år.

Sedan kom vita européer med pengar, skräp och konkurrens - och paradiset var för alltid förstört.

Det är upptakten till Hasse Westers film Den gyllene stranden som SVT visade igår.

Det var en välgjord film. I 20 år har han återvänt och följt delsvis samma människor. Det är beundrarnsvärt personlig, vackert och vemodigt skildrat. Och så bjöd ju filmen på civilisationskritik: vem blir glad av utveckling och pengaekonomi om det innebär konkurrens och slutet på den kollektiva arbets- och bygemenskapen?

Men det kändes som om jag sett berättelsen förut.

Just det, det är berättelsen om den ädle och lyckliga vilden - en berättelse med anor tillbaka till 1700-talets vita upptäcksresande.

Det fanns nämligen en tid - innan 1800-talets rasism började få fäste - när européer romantiserade och såg upp till det enkla liv som "infödingarna" i andra värlrdsdelar levde. Vi européer med vår civilisation var "förstörda". De, utomeuropéerna, med sin kollektiva gemenskap var "oförstörda".

Som Hasse Wester framställer det i filmen känns det så självklart: de är lyckliga, fattiga, har gemenskap. Sedan kommer ytliga arroganta europeiska hippier med pengar och förvandlar de lyckliga vildarna till en hop konkurrerande, olyckliga, ensamma individer, visserligen nu med en byskola och möjlighet att bo i rejäla stenhus istället för termitanstuckna lerhus, men ändå ...

Samma berättelse skulle ha kunnat skrivas om oss själva i övergången från jordbruk till industrialisering.

Tittar jag tillbaka på Sverige för 150 år sedan och tittar jag på Indiens landsbygd, som ännu väntar på första vägen, första elstolpen, första skolan, första vårdcentralen, blir jag inte helt övertygad om det där ursprungstillståndets oproblematiska lycka.

Jag tror att den nya tiden, trots nedskräpning och konkurrens, kommer med många positiva förändringar.

Jag tror att den nya tiden kan bryta ner klass- och kasthierarkier, att det är bättre att kunna läsa och skriva än att vara analfabet och att tillgången till pengar kan innebära en viss lycka (inte själva innehavet i sig, men de protenier, vitaminer, böcker och den läkarvård och det välstånd som man kan byta till sig).

Hasse Westers dröm om den lyckliga dalen är förståelig, särskilt med tanke på den stress och miljöförstöring som vårt samhälle bjuder på. På ett plan vill jag - också stressad, också miljöoroad - tro honom och ryckas med. Men anar en orm också i det orörda paradiset.

Jag anar att det inte finns och aldrig har funnits något paradis.

Det är bara en dröm att bedöva sig med när vår civilisation börjar kännas för kravfull.

Problemet med Den gyllene stranden är inte att den problematiserar det nya, utan att den idylliserar det gamla.

Hasse Westers film sänds igen - kolla när.

PS. Jag tycker att alla som tror på den oproblematiska lyckan i det gamla Sverige och det gamla Indien ska läsa Torgny Lindgrens Ormens väg på hälleberget - eller se Bo Widerbergs filmatisering. Den handlar om Sverige för drygt 100 år sedan, men skulle kunna vara en skildring av en indisk by, dit "utvecklingen" inte nått, idag.

Plugga nåt modernt om Indien? Omöjligt!

Du är 20-25 år. Du har rest i Indien och tycker att landet känns spännande. Du ska börja plugga nåt på universitetet.

Du funderar: kanske specialisera sig på ett land vars roll i världsekonomin och den globala politiken ökar, kanske nån kurs som handlar om Indien.

Du bläddrar i utbildningskatalogen från Stockholms universitet. Du hittar en kurs som heter "Indologi, forn- och medelindisk inriktning" där man mest läser sanskrit. Nä, det går bort. Livet är kort, jag vill ha ett yrke i tiden. Sanskrit, liksom latin, känns förvisso spännande, men inte riktigt nutida ...

Du bläddrar vidare. Ja, men se här: "Indologi, nyindisk inriktning: hindi". Det låter modernt. Hindi är ju faktiskt ett levande modernt språk, Indiens största dessutom. Du läser kursbeskrivningen. Aha, det ingår lite historia också. Du läser "Indiens äldre kulturhistoria, 2500 f.kr. till ca 1000 e.kr...".

Du slår besviken igen kurstkatalogen och konstaterar: Stockholms universitet lär i princip inte ut något som hänt i Indien efter år 1 000 e Kr. Jo, det finns en 7,5-poängs orienteringskurs som heter Sydasien, som verkar ta upp dagens förhållanden, men du vill ju ta en fil kand, bli Indienexpert.

Du slår tanken på att förkovra dig i dagens Indien ur hågen, öppnar katalogen igen, bläddrar vidare och letar efter nåt om Kina istället.

Då hittar du kurser i kinesiska som till slut kan leda till "Kinesiska - kandidatkurs med inriktning mot affärsliv" som i högsta grad handlar om nuet, och en kurs som heter "Östasiens politik och ekonomi" som också verkar vara fokuserad annat än den äldre historien.

Du bestämmer dig: jag struntar i Indien, jag satsar på Kina istället.

Du funderar på att skriva ett upprört brev till universitetet.

Du börjar skriva: "Att Stockholms universitet fallerar när det gäller att lära ut aktuella kunskaper om Indien är ett fiasko utan like ..."

Vad skriver svenska tidningar om Indien?

Ikväll är det ett seminarium om förändringarna i Indien och hur de speglas i svenska media.

Diskussion med panel-deltagande av tre Per och en Johan: Per J Andersson/Vagabond, Pär Isaksson/Affärsvärlden, Pär Janson/Journalisten och Johan Myrsten/SvD, journalister och författare till ett antal böcker om Indien.

Seminariet hålls på svenska.

Plats: Restaurang Maharajah, Timmermansgatan 35, Stockholm, T-bana Mariatorget.

Tid: Måndagen 21 januari 2008 kl. 19.00.

Arr: Svensk-Indiska Föreningen.

ALLA VÄLKOMNA!

Entré 50 kr (om du inte är medlem i Svensk-indiska föreningen, då är det gratis).

Intressant blogginlägg: Sardonisk.

Gautampuri nästa

Nu håller jag på att läsa Zac O´Yeahs nya Mahatma Gandhi-biografi. För ett tag sedan läste jag hans deckare som kom 2006, och gjorde följande reflektion:

Herman Barsk gör en fasansfull upptäckt på en restaurang i Gautampuri – ett indifierat Göteborg i en framtidsvärld där unionshuvudstaden inte heter Bryssel utan New Delhi. I tandooriugnen hittar Barsk förkolnade rester av fyra mördade män.

Det är upptakten till Zac O’Yeahs roman ”Tandooriälgen” (Ordfront).

Låter intrigen alltför skruvad? Verkligheten bakom ”Tandooriälgen” är nog så bisarr.

På kvällen 2 juli 1995 skjuter före detta ordföranden i indiska Kongresspartiets ungdomsförbund sin fru med tre skott. Motivet: svartsjuka. Tillsammans med restaurangchefen på ett populärt turisthotell i New Delhi häller han ghi – en indisk variant av skirat smör – på liket och stoppar in det i den heta tandooriugnen.

Verklighetens Herman Barsk, Nazim Kunju vid Delhipolisen, undersöker en misstänkt restaurangbrand – smöret rykte förskräckligt! – och gör en lika fasansfull upptäckt som sin litterära efterföljare.

Efter en veckas polisjakt grips ungdomsförbundsledaren. 2006 döms han till döden. Ännu återstår högsta domstolens prövning av tandoorifallet. Fortfarande får många Delhibor kväljningar när de läser menyernas frestande beskrivningar av olika tandoorirätter.

För drygt ett år sedan braskade andra rubriker: Indiskt stålföretag köper brittisk ståljätte. Den ena pelaren i kol- och stålunionen – förstadiet till EU – håller på att bli… indisk. Nackhåren reser sig.

Världens godaste frukost

Var äter man jordklotets godaste frukost?

Jag svarar: i Indien.

Många som rest dit tror kanske att jag menar indiernas plagiat av västerlandet: rostat bröd med konstgjordafrukter-gelé och varm mjölk med mjuka cornflakes.

Nej, nej! Jag måste precisera mig: världens godaste frukost finns i delstaten Tamil Nadu vid Indiens sydspets och är söt som kokos, mild som kokt ris, skarp som chili och frasig som mammas pannkakor.

På tallriken ligger en mjuk ångad vit risplätt (idli), en friterad munk med färsk koriander och senapsfrön (wada) och en frasig linsmjölspannkaka (dosa). Bredvid står tre plåtskålar fyllda med kalla såser: en gulröd med potatis, morötter, lök och chilisting (sambar) och en vit mild sås med kokos och en lätt sötma (kokosnötschutney).

Till detta serveras antingen chai (te med till exempel ingefära och mjölk) eller sydindiskt coorg-kaffe med en bränd, espressoliknande smak.

Smaksensationen är total! Medan jag äter med händerna och smackar belåtet förbannar jag västerlandets brödtunga, vitaminfattiga frukostbarbari.

Vi vill ha mer elektricitet - nu!

Behovet av energi är omättligt i Indien och Kina.

Med ekonomier som växer med runt 10 procent om året är länderna beredda att ompröva gamla säkerhetspolitiska mönster för att få man vill ha – det vill säga energi i form av elektricitet till den växande industrin och tjänstesektorn.

Förra året slöt Indien – som under kalla kriget stod nära Sovjet – en överenskommelse med USA om samarbete kring kärnkraft.

Sådana avtal har de flesta länder tidigare vägrat gå med på, eftersom Indien inte skrivit under icke-spridnings-avtalet (av kärnvapenteknik).

Indien har sedan sjuttiotalet egna kärnvapen i strid mot detta avtal, som säger att bara andra världskrigets vinnarmakter, USA, Sovjet/Ryssland, Kina, Storbritannien och Frankrike, har rätt att ha atombomber i sina arsenaler.

Kärnkraftsindustrin kan leverera den för den indiska militären så intressanta biprodukten kärnvapenbränsle och all hjälp till Indien när det gäller kärnkraft skulle kunna vara ett indirekt stöd till landets kärnvapeninnehav.

Avtalet med USA ser ut att inte resultera i konkret samarbete.

Det finns ett starkt motstånd till avtalet från framförallt CPI (M), indiska kommunistpartiet, som är stödparti åt den kongressledda regeringen.

Kommunisterna är inte oroade för att Indien skaffar sig fler kärnvapen, nej deras motstånd beror på att de tycker att avtalet ger USA för stort inflytande i Indien.

Utan kommunisternas stöd kan regeringen falla.

Därför har avtalet hamnat i långbänk.

I tisdags – på toppmötet Kina-Indien i Peking - föreslog istället Indien ett kärnkraftssamarbete med Kina.

Indiens premiärminister Manmohan Singh sa, enligt TT-AFP, i ett tal inför kinesiska statsvetare att de båda länderna borde samverka för att utveckla sina kärnkraftsprogram.

- Samarbetet skulle kunna hjälpa båda länderna att tillgodose sina snabbt stigande energibehov, sa Singh och fortsatte:

- Indiens och Kinas snabba tillväxt kommer att leda till större efterfrågan på energi.

Jag tycker att det är synd att Indien inte lägger mer krut på att utveckla alternativ energi, där man tekniskt sett redan ligger långt framme.

I ett land som Indien – till skillnad från i Sverige – är tillgången på solenergi enorm och skulle kunna stå för den huvudsakliga produktionen elektricitet till hushållen och lantbruket, om än kanske inte industrin.

Varför inte samarbete mellan Indien och Kina om sol- och vindenergi?

Miljövänlig indisk dator

En bärbar dator som när den kasseras inte belastar miljön lika mycket som traditionella datorer. Det lanserade nyligen det indiska IT-företaget HCL Infosystems.

Den nya bärbara datormodelllen heter HCL eSafe och är rensad från miljöbelastande ämnen som are bly, kadmium och kvicksilver.

I Indien kostar datorn mellan 2 000 och 5 000 kronor beroende på konfiguration.

Företaget har också skrivit avtal med Madrasbaserade återvinningsföretaget Trishiraya för att ta hand om datorerna när de blivit gamla och trötta och bestämt sig för att dö datordöden.

Läs mer på företagets hemsida.

Läs mer i Times of India.

Politikens misslyckande

Pakistan är landet som försökt skapa samhörighet kring en religion och ett språk.
Det har inte gått något vidare.

Indien är det jämngamla grannlandet som införde lika rättigheter för alla religioner och en flerspråkspråksmodell.
Det har gått mycket bättre.

En augustidag 1947 gav britterna upp kolonialväldet Indien, sedan man insett att det börjat kosta mer än det smakade. Självständighetsrörelsen med Mahatma Gandhi som frontfigur hade ambition att skapa ett enat självständigt Indien. Men många muslimer befarade att man skulle få för lite inflytande i ett land som dominerades av hinduer. Muslimerna bildade därför en parallell frihetsrörelse, Muslimska förbundet, vars ledare Mohammad Ali Jinnah lanserade idén om en egen muslimsk stat.

I frihetskampens slutspurt gick britterna på Jinnahs linje och delade landet i två: ett i huvudsak muslimskt Pakistan och ett i huvudsak hinduiskt Indien.
Muslimer och hinduer hade bott sida vid sida över hela Indien sedan nästan 1 000 år tillbaka. Inte utan konflikter – den muslimska mogulhärskaren Aurangzebs kampanj på 1600-talet för att riva hindutempel framkallar vrede i Indien än idag – men ändå förbluffande ofta med ömsesidig respekt. Att skilja dem åt var ett avbräck från en lång tradition av samexistens.

Men delning blev det. Tolv miljoner människor gav sig av från sina hem: hinduer från Pakistan mot Indien, muslimer från Indien mot Pakistan. När flyktingkaravanerna möttes bröt helvetet löst.

Ett par miljoner människor dog i våld underblåst av extremister på båda sidor.

Två nyfödda illa sargade nationer plirade ändå förhoppningsfullt mot framtiden. Man kan tycka att båda hade samma förutsättningar att utvecklas till livskraftiga nationer, eftersom de föddes samtidigt av samma moder, är etniskt, kulturellt och språkligt lika som bär och har samma arvsanlag – från Induskulturen flera tusen år före Kristus till brittiska Indien.

Ändå är de så olika.

Som jag ser det beror det på att de båda länderna valt totalt motsatta modeller för att hantera olikheter.

Indien valde 22 officiella språk och religionsfrihet och skapade delstater som till stor del byggde på de faktiska språkliga och etniska områdena. I och med att indierna fritt kunde ge uttryck för andra religioner än hinduism och tala andra språk än hindi har centralmakten oftast och av de flesta uppfattats som legitim och rättfärdig.
Pakistan utropade en islamisk republik och införde urdu – som för övrigt mer eller mindre är samma språk som hindi – som allenarådande riksspråk, vilket ju kan verka praktiskt.

De första decennierna efter självständigheten var det också många i väst som förutspådde att Indiens regnbågsmodell skulle implodera av sig själv, men att Pakistan – som anammade den europeiska idén om nationen som främjare av en monokultur – skulle klara sig bättre.

Men det blev ju precis tvärtom, vilket är glädjande för Indien och alla som tror på idéen om att bygga nationer där flera språk och religioner samsas, men sorgligt för Pakistan och dess hårt plågade medborgare, som fått uppleva fyra militärkupper och en vardag som präglas av våld. Ingen vill tvingas att prata ett främmande språk – och att göra urdu till riksspråk ledde till att Pakistan förlorade sin östra enklav: efter ett kort befrielsekrig utropade bengalitalande Östpakistan en egen stat, som fick heta Bangladesh.

Varför ville muslimerna egentligen ha en egen nation? En vanlig förklaring är att britterna i början av nittonhundratalet i sina folkräkningar började dela in Indiens folk efter religiös tillhörighet – och därmed skapade motsättningar enligt devisen ”härska och söndra”. Enligt denna förklaring ledde britternas indelning till en mer hårdför syn på ”vi” och ”dem” och till ökade motsättningar såväl mellan olika hinduiska kaster som mellan hinduer och muslimer.

Pakistan och Indien har därmed ärvt samma svåra problem: en mängd språk och etniska grupper – och en befolkningsmajoritet som vid självständigheten för 60 år sedan var illitterat och mycket fattig. I det läget finns alltid risk för att olika grupper beter sig chauvinistiskt, vilket kan leda till mobbetende och i förlängningen – när kaoset brutit ut – till att militären tar över och skapar ordning på sitt sätt.

I Indien har de etniska och religiösa oroshärdarna alltid balanserats av Mahatma Gandhis ännu fungerande kungsidé om att den politiska ledningen ska stå fri från religionen och grupptänkandet. Politikerna har ifrågasatts, som de ska i en demokrati, men inte de politiska institutionerna – och militären har hållit sig kvar i barackerna.

I Pakistan har en allt mer islamiserad och politiserad armé tillsammans med påtvingad enhet skapat en ond cirkel. När olika grupper känner sig åsidosatta har de tagit till våld. Upptrappning sker ofta snabbt utan motkraften från en legitim stat: politiken spårar ur, om och om igen, och militären tar över. Pakistan har i praktiken styrts av två krafter: militären och mobben, den auktoritära ordningen och det våldsamma kaoset. Politiken har inte haft en chans.

Pakistan har inte bara regerats av militären i 33 av sina 60 självständiga år – de ständiga militärkupperna har lett till att hela samhället genomsyras av armén, som driver export- och importföretag, äger mark och befolkar såväl den statliga administrationen som utbildningsväsendet.

Pakistan är på så sätt i dag inte ett land med en armé, utan en armé med ett land.

Förhoppningsvis var mordet på Benazir Bhutto dådet som gjorde att pakistanierna till slut fick nog och i framtiden vägrar acceptera att militären blandar sig i politiken.
Annars är det risk för att valet den 18 februari snart följs av landets femte militärkupp.

Sänd i Obs i P1 idag 15 januari - finnas också att lyssna på på www.sr.se/p1/obs.

3 indiska filmer som höjer sig över mängden

Omkara
Regi: Vishal Bhardwaj
2006/DVD/155 minuter

En indisk vilda västern baserad på Shakespeares Othello. Kärlek, intriger, svek, lojalitet, död – och självfallet rytmiskt hektiska och färggranna dans- och sångscener.

Vissa ämnen är eviga och kan iscensättas i olika epoker och miljöer: Danmark för 400–500 år sedan, Amerikas vilda väst för 150 år sedan och den nordindiska delstaten Uttar Pradesh i dag.

Banditgängets ledare Omkara (Othello) stödjer ordföranden i ett politiskt parti som kandiderar till parlamentet. När Omkara utnämner Kesu (Cassio i Shakespeares drama) till general och efterträdare i sitt banditgäng känner sig en annan underhuggare, Langda (Iago), kränkt och börjar intrigera. Langda antyder en otrohetsaffär mellan Omkaras fästmö och Kesu.

Stämningen är ödesmättad, landskapet kargt, stoltheten stor. Katastrofen närmar sig sakta men säkert medan gevärsskotten ekar mellan de blånande bergen och de vackra kärlekssångerna kvillrar över den blanka floden.

Rang De Basanti
Regi: Rakeysh Omprakash Mehra
2006/DVD/162 minuter

Har dagens unga indier glömt de ideal som präglade Mahatma Gandhi och de andra som kämpade för Indiens självständighet? Den frågan ställer sig regissören Rakeysh Omprakash Mehra, som låter en naiv med godhjärtad brittisk kvinnlig filmare som heter Sue fungera som katalysator för en nymornad idealistisk nationalism. Sues förfader var polischef i Indien under kolonialtiden och ledde exekutionspatrullen som sköt upprorsmakaren Bhagat Singh.

Sue beger sig till Indien för att göra en film om de historiska händelserna. Hon kontrakterar ett gäng unga indier på universitetet i Delhi som skådespelare. Till att börja med är de mest intresserade av att dricka öl, dansa och köra bil fort om natten, men så småningom blir de engagerade i självständighetsrörelsen och dess kamp för ett självständigt Indien i början av 1900-talet.

Budskapet är tydligt: dagens medelklass bryr sig för mycket om det materiella och för lite om samhället. Bara genom att blicka bakåt och studera de modiga indier som kämpade mot britterna kan vi få ett moraliskt uppvaknande.

Black Friday
Regi: Anurag Kashyap
2004/DVD/143 minuter

I en serie bomdåd exploderade skyskrapor och fullsatta bussar i Indiens ekonomiska centrum. Pelare av rök från Bombaybörsen och Air Indias huvudkontor, symboler för den indiska nationens modernitet. Det var fredagen den 12 mars 1993. Bombay brann.

Nio år senare kom S Hussain Zaidis bok Black Friday som väckte uppmärksamhet därför att syndabockarna, den muslimska maffian, porträtterades som sammansatta människor.
2004 blev regissören Anurag Kashyap klar med filmen som bygger på boken. Men rädslan för att premiären skulle utlösa kravaller var för stor. Censuren totalförbjöd, ett beslut hävdes av en domstol. I februari 2007 kunde filmen till slut ha premiär i Indien.

Bomberna var kulmen på en våldsvåg som började med att hindufanatiker rev en moské och en mobb frustrerade fattiga hinduer dödade muslimer. Bomberna var muslimernas slutgiltiga hämnd.

Filmen är en spännande rekonstruktion av jakten på förövarna och den efterföljande polisutredningen. Som tur är: polisen är god, men inte perfekt, skurkarna är dumma, men har mänskliga drag.

Vidöppna ögon i främmande land

En text om reseskildringen som genre, som bara delvis handlar om Indien (boken av Pankaj Mishra). Publicerad i något kortare version på DN kultur 22 december:

”Dark Star Safari – Overland from Cairo to Cape Town”
Paul Theroux
Mariner Books 2003

”China Road – a Journey into the Future of a Rising Power”
Rob Gifford
Bloomsbury 2007

”Buddha i världen”
Pankaj Mishra
Översättning Zac O’Yeah
Ordfront 2007

De bästa reseskildrarna döljer inte att de är utbölingar – de utnyttjar de nya vyerna, klimatet som inte är som hemma och de annorlunda sociala mönstren för att skapa spänning. De gör mötet med den nya miljön – och vad detta möte gör med resenären – till skildringens kärna.

När den polske utrikeskorrespondenten Ryszard Kapuscinski landar i Ghana 1958 handlar det om den nyanländes överväldigande känslor inför kontrasterna. ”Igår var det ett regndrypande höst-London. Ett regndrypande flygplan. Kall vind och mörker. Och här är hela flygplatsen soldränkt redan på morgonen – vi är alla soldränkta”, skriver han i reportageboken ”Ebenholts” (1998).

Soldränkta, ja just det, det är ju så det känns för en nordbo att dimpa ner i tropikerna. Jag är fast och fortsätter ivrigt att läsa.

Britten Lawrence Durrell noterar redan på första sidan i ”Prosperos Cell” (1945) förvandlingen såväl av naturen (”Någonstans mellan Calabrien och Korfu börjar blåheten på allvar”) som av resenären (”… Grekland bjuder på något svårare – upptäckten av en själv”).

Kapuscinski, Durrell och alla andra goda reseskildrare lär sig efter första mötets kulturkrockar och överraskningar att tyda tecken och förstå sammanhang. Deras resor är inte bara geografiska, utan också intellektuella, men kunskapen erövras successivt och framför allt på plats. I den engelskspråkiga världen är den här genren fortfarande såväl populär som högstatus – och bokhandlare brukar ha en hylla märkt ”armchair travel” för reseböcker som inte kräver att läsaren själv gör resan.

Här hemma är stilarten komprometterad. Delvis kidnappad av äventyrare som är bättre på att cykla, åka skidor och slå konstruerade rekord än att beskriva möten med människor och samhällen. Delvis omgjord till duktiga faktaböcker om främmande länder av seriösa skribenter/utrikeskorrar, som tror att skildringen av bussresan, mötet i basaren eller, hemska tanke, den egna förvirringen skulle göra boken alltför lik de texter som man kan läsa i resemagasinen och på dagstidningarnas resesidor.

Inläst kunskap i all ära, men utan vidöppna ögon blir det lätt baktungt. Belgaren Henri Michaux, som skolades i modernistkretsen runt Max Ernst och Paul Klee i tjugotalets Paris, förklarar i ”En barbar i Asien” (1933) de möjligheter som en främmande miljö bjuder på. I Europa undrade folk varför han aldrig reflekterade över sin hemmiljö utan istället reste till Indien – och skrev en hel bok. ”Hur skulle man kunna skriva om ett land [Belgien] där man levt i tretti år bunden vid ledan … och om vilket man ingenting vet längre”, svarade han. Och omvänt: De som vistats längst i Asien har förlorat blicken. Nykomlingen däremot, ansåg han, kan med sina friska ögon slå huvudet på spiken. Resultatet: subjektiva kategoriseringar och effektfulla överdrifter för att tydliggöra vad författaren inte bara ser, utan också känner. Hör här: ”Jag känner till ett tjugotal huvudstäder. Strunt. Men så har vi Calcutta! Calcutta, universums mest fullpackade stad.”

En av vår tids mest outtröttliga resenärer och lysande reseskribenter är amerikanen Paul Theroux. ”Den stora järnvägsbasaren” (1975) handlar om en Asienresa på räls och är en samling situationer som drivs framåt av en fix idé att utforska vad människor han möter på tåg har att berätta. Theroux leker inte Tintin (ständigt intresserad, ständigt på gott humör), utan vägrar att föregå med gott exempel: ibland möter han världen med sarkasmer och mothugg, ibland med sympati och gillande. Just det gör honom extremt vidsynt, anser jag. Han lägger inte huvudet på sned bara för att människan som står mittemot honom kommer från en annan kultur. Han ser dem för vad de är – inte för deras härkomst.

I ”Dark Star Safari” (2003) reser han från Kairo till Kapstaden med tåg, buss, lastbil och flodbåt, eftersom han ”… hatar att dimpa ner från himlen på nya platser … [utan] vill länka den ena platsen till den andra”. Han reser för att han har ett genuint Afrikaintresse, men också på grund av ett privatpsykologiskt behov: han vill försvinna. Trött på att ständigt vara tillgänglig väljer han att resa till en av jordklotets minst uppkopplade världsdelar för att hamna ”utom räckhåll”.

I ”Mörkrets hjärta” försöker Kurtz fly från Marlows flodbåt och in i djungeln krypande på alla fyra som ett djur.

Jag förstår honom, skriver Theroux.

Även Theroux diskuterar de självklara frågorna – biståndet, fattigdomen, västs bild av Afrika – men förflyttningen är central. Resan går längs usla och ibland farliga landsvägar, där beväpnade rövare lurar bakom vägkröken i scener som skulle platsa i ”Odyssén” eller varför inte ”Sagan om ringen”.

Mitt i allt ser han sig själv: ”… en dammig, antecknande rymling med en liten väska, med ett undvikande beteende och utan tidsbegränsning”. Vem skulle inte i den situationen börja fundera på vad man gett sig in på? Theroux tänker på den unge poeten Arthur Rimbaud, som gillade Afrika för att det var anti-Europa, anti-väst, inte som hemma – som att visats på ”en svart stjärna”. Rimbaud formulerade den oundvikliga fråga som också Theroux (och förr eller senare alla resenärer) ställer sig: Vad gör jag här?

Kombinationen av mod och osäkerhet gör Theroux till en intressant resenär. Okej, han vet mer och har färre fördomar än de flesta, men inombords känner han sig lika liten och rädd som alla ensamresenärer långt hemifrån.

Lite mindre tvivlande på sin egen roll och betydligt yngre är britten Rob Gifford som skrivit ”China Road” (2007). Han tillhör den växande kretsen av västerlänningar som fastnat för Kina genom akademiska studier i mandarinspråket. Han var Kinakorrespondent för en amerikansk icke-kommersiell radiostation i sex år innan han gav sig ut på en två månader lång resa på Route 312, från det kinesiska ekonomiska undret i kustprovinserna i öster, genom den lågproduktiva landsbygden till gränsen mot Kazakstan i väster.

Han möter kineser på väg till en plastleksaks- eller mobiltelefonfabrik där de som anställda kommer att tjäna lika mycket på en månad som de tjänade på ett år som risbönder. Han vågar utsätta sig: han trängs på överfulla nattbussar, liftar med lastbilar, bor på lopphotell, sover i öknen, möter bannlysta regimkritiker.
Gifford parar ryggsäcksluffarens ressätt med utrikeskorrespondentens kunnande om det kinesiska samhället.

Precis som hos Kapuscinski och Theroux är resan berättelsens röda tråd som han trär upp sina lärda utblickar, jämförelser, möten och samhällsanalyser på som skimrande pärlor. Han sträcker ut tummen, en lastbil stannar, han hoppar in – och förvandlas till en liftarromantiker av Jack Kerouacs kaliber. Chauffören, skriver han, ”… startar motorn, rullar ut det stora blåa monstret på vägen och in i den hungriga, gyllene Gobi”.

När det låter så sväljer man ganska mycket annars svårtuggad fakta av bara farten.

Pankaj Mishra är indier, född 1969, skriver på engelska och räknas redan som en av Indiens tyngre intellektuella. Han skriver för såväl indiska som amerikanska och brittiska tidningar, är lika påläst på Platon och Schopenhauer som på de hinduiska urkunderna och söker ämnen i gränslandet mellan öst och väst.

Han debuterade 2001 med romanen ”The Romantics” där en ung indisk man beger sig till Benares – hinduernas heligaste stad – och träffar såväl religiösa mystiker som västerländska kvinnor – samtidigt som han fördjupar sig i europeisk 1800-talslitteratur.

Han skriver också reseskildringar – från sitt eget land. I ”Butter Chicken in Ludhiana” (2006) undersöker han småstads-Indiens själ. I ”Buddha i världen” (2007) har han skrivit en blandning av resereportage, utvecklingsroman och filosofisk essä.
Som ung sökare och författare letade Pankaj Mishra efter svar på de stora filosofiska frågorna, men gick vilse i de svårbegripliga hinduiska antika texterna. Han hittade mer relevanta frågeställningar hos västerlänningar som Flaubert, Tolstoj, Kirkegaard och Marx – och hos Buddha, som han ser som psykolog och revolutionär snarare än andlig förkunnare.

Mishra reser delvis i Buddhas fotspår: födelseplatsen i dagens Nepal och klippan på berget Gridhrakuta där han mediterade – och som också Allen Ginsberg besökte och skrev om i ”Indian Journals”. Men den huvudsakliga resan gör Mishra i Buddhas tankevärld.

Fördelen med en författare som utforskar sin egen kultur är att man slipper de grällaste formerna av exotism. Nackdelen är att blicken för miljöernas inneboende spänning – den som Michaux utnyttjade till max – inte är lika skarp som den utländska besökarens. Hans bild av hur det ser ut i Indien blir ofullständig för en västerländsk (men givetvis inte för en indisk) läsare, som en snabb skiss snarare än en färdig tavla. Men bristerna vägs upp av att Mishra tränger in i sitt eget kulturarv och därmed når djupare än utländska Indienresenärer.

Fler litterära reseskildringar:
”The Nomad – The Diaries of Isabelle Eberhardt” av Isabelle Eberhardt
En barbar i Asien” av Henri Michaux
”Prosperos cell – en bok om Korfu” av Lawrence Durrell
”Den stora järnvägsbasaren” av Paul Theroux
”En barbar i Kina” av Adriaan van Dis
”Ebenholts” av Ryszard Kapuscinski
”I Patagonien” av Bruce Chatwin
”No Mercy: A Journey Into the Heart of the Congo” av Redmond O’Hanlon
”Främling på tåg” av Jenny Diski

Pakistan och Indien - en jämförelse

Pakistan och Indien. Augusti 1947. Två nyfödda illa sargade nationer plirade förhoppningsfullt mot framtiden. Man kan tycka att båda hade samma förutsättningar att utvecklas till livskraftiga nationer, eftersom de är födda samtidigt av samma moder, är etniskt, kulturellt och språkligt lika som bär och har samma arvsanlag från Induskulturen flera tusen år före kristus till brittiska Indien.

Ändå är de så olika.

Som jag ser det beror det på att de båda länderna valt totalt motsatta modeller för att hantera olikheter.

Indien valde flera - i dag 22 - officiella språk, religionsfrihet och delstater som till stor del byggde på de faktiska språkliga och etniska områdena. I och med att indierna fritt kunde ge uttryck för andra religioner än hinduism och tala andra språk än hindi – som för övrigt mer eller mindre är samma språk som pakistanska riksspråket urdu – har centralmakten oftast och av de flesta uppfattats som legitim och rättfärdig.

Pakistan utropade en islamisk republik och införde urdu som allenarådande riksspråk, vilket ju kan verka praktiskt. De första decennierna efter självständigheten var det också många i väst som förutspådde att Indiens regnbågsmodell skulle implodera av sig själv, men att Pakistan, som ju i stort sett gick på den europeiska idén om nationen som bärare av en monokultur, skulle klara sig bättre.

Men det blev ju precis tvärtom, vilket är glädjande för Indien och alla som tror på idéen om att bygga nationer där flera språk och religioner samsas, men sorgligt för Pakistan och dess hårt plågade medborgare, som fått uppleva fyra militärkupper och en vardag som präglas av våld.

Jaguar och Land Rover blir indiska

Indiska biltillverkaren Tata Motors köp av de typiskt brittiska bilmärkena Jaguar och Landrover rycker närmare. Köpet annonserades redan i somras, men nu är dealen på väg att slutförhandlas.

Indiska tidningar har kaxigt pratat om imperiet som slår tillbaka och att Indien kolonialiserar sin forna kolonisatörer. Det har funnits en bitterljuv ton i ledarkommentarerna. Tänk att vi nu köper den rika världens statusvarumärken!

Jaguar och Landrover ... typiskt brittiska, javisst, tillverkade i Storbritanninen och intimt förknippade med brittisk bilhistoria, men sedan en tid ägda av amerikanska Ford.

- Tata kan säkra framtiden för Jaguar och Land Rover, kommenterar Dan Strong på Magazine AutoExpress.

Läs mer på BBC:s nyhetssajt.

Fiskdöd i Brahmaputrafloden

Tusentals döda fiskar flyter på Brahmaputrafloden i delstaten Assam nordöstra Indien.

Floden är sjuk. Fiskarna är de första offer. I slutänden drabbas givetvis alla, inklusive människan.

Tidigare i år krävde Assam Pollution Control Board (APCB) att oljeraffinaderier i delstaten måste helt stoppa sina utsläpp innan 31 december, annars hotade myndigheterna att använda tvångsmedel och stänga dem.

Ett rafinaderi i delstatens största stad, Guwahati, är värsta miljöboven och struntar än så länge i kraven.

-Det marina livet i Brahmaputrafloden har blivit allvarligt skadat av utsläppen från raffinaderierna, säger Jawaharlal Dutta, ordförande i APCB, till BBC.

Ett annat hot mot livet i floden är fiske med dynamit, vilket också skulle kunna vara orsaken till den nu massiva fiskdöden.

Sämre miljö, men större biologisk mångfald

Om man åker 20 mil landsväg i Sverige och sedan lika långt i Indien verkar det uppenbart: Sverige har en natur i balans, medan Indiens natur är en katastrof. Från ett svenskt bussfönster stör knappast något bilden av symmetrisk granskog och ett lika konsekvent, enhetligt jordbrukslandskap. Från ett indiskt bussfönster skymtar högar av ruttnande sopor, kvarlämnat byggbråte, diken fyllda av papp och fladdriga plastkassar.

Men det är bara det yttre skenet. När det gäller tillståndet för djur och natur finns det tecken på att förhållandena är omvända.

Ett svenskt landskap må se prydlig ut, men den biologiska mångfalden är stympad av ett intensivt skogsbruk och jordbruk. Ett indiskt landskap må se hemskt ut men bjuder på ofantligt större biologisk mångfald.

Kungsfiskare pilar fram över avloppssvart vatten, blixtrar i blått och starka färger tillsammans med telefonledningarnas blåkråkor och biätare. Vid vägkanterna surrar och spritter det av insekter, paddor och grodor, av frankoliner och majnastarar.

Brunglador, väldiga rovfåglar, flyger i vida cirklar över storstäderna och spanar efter kadaver. Storkar och bomullsvita kohägrar och ägretter patrullerar risfälten. Apor, flygande hundar och mungos finns ogenerat i bebyggda områden.

Från det svenska bussfönstret syns i bästa fall något rådjur eller någon kråka.
En förklaring till mångfalden är att det indiska landskapet i Indien som ser så skräpigt ut från bussfönstret inte är lika välordnad, tuktat och inrättat efter mänskliga önskemål som i Sverige.

Galleriskogar, vattenpölar, oborstad ogräsmark och sanka surdrag tillåts leva sina egna liv, vilket ger djuren andrum.

Läget kan beskrivas som tämligen just, än så länge. I Indien finns tolv procent av jordklotets fågelfauna och lika stor andel av världens växter. Landet har 95 nationalparker och 500 viltreservat. Totalt 4,75 procent av ytan är skyddad mark, medan 20 procent består av skog.


Men den biologiska mångfalden är hotad av människans framfart. Befolkningen växer liksom trycket på mark och vatten. Våtmarker dikas. Skogar avverkas.

Tack till Mikael Persson för fakta.

Rättegång mot tågbombare

Rättegången mot 13 män som anklagas för bombningen av pendeltåg i Bombay sommaren 2006 har börjat.

187 människor omkom och över 700 skadades i de sju samordnade bombdåden.

Har de agerat på egen hand eller på uppdrag av en organisation eller ett terrornätverk? Det är en av frågorna som domstolen ska ställning till. Polisen i Bombay tror att den Pakistan-baserade militanta gruppen Lashkar-e-Toiba (Let) ligger bakom.

Pakistan förnekar att Let skulle ligga bakom.

Fler flickor föds

Ändligen goda nyheter när det gäller Indiens kvinnounderskott. Trenden har vänt.

I delstaten Haryana - som tillsammans med Punjab har störst kvinnounderskott - visar färsk statistik från Civil Registration System att antalet kvinnor per 1 000 män på sex år stigit från rekordlåga 819 (år 2001) till fortfarande låga, men ändå något högre 862 (i år).

Den positiva utvecklingen anses bero på att såväl myndigheterna som frivilligornasationer under perioden propagerat starkt mot abortering av flickfoster.

Andra åtgärder har varit att lansera utbildnings- och jobbprogram för flickor för att på så sätt höja deras socioekonomiska status, liksom ökad statsning på hälso- och sjukvård specifikt riktad till kvinnor.

Myndigheterna i Haryana - under ledning av den kvinnliga hälsoministern Kartar Devi – har under de senaste sex åren slagit ner på de privata kliniker som i strid mot lagen erbjuder ultraljudsundersökning av gravida i syfte att könsbestämma fostret.

100 ultaljudsapparater som används på detta illegala sätt har fått stängas på myndigheternas order.

Indien har ju som bekant färra kvinnor än män (istället för det omvända förhållandet som räknas som normalt) – en effekt av att indiska flickor ofta inte får lika bra omvårdnad som pojkar och av att en del föräldrar aborterar flickfoster, eftersom man inte råd med den ekonomiska börda en flicka i familjen innebär (1. hon tros inte sedemera kunna få ett lika inkomstbringande jobb som en pojke och 2. hon ska betalas för när hon gifts bort = hemgift).

Ruskpricken i Gujarat

Narendra Modi anklagas för delaktighet i massakern på 1 000 muslimer för snart sex år sedan.

Ändå ser det ut som han blir omvald som regeringschef i delstaten Gujarat.

Igår fick 18 miljoner väljare i södra Gujarat, Kutch and Saurashtra rösta i första omgången av valet till delstatsparlamentet. Det var fullt pådrag med poliser vid valurnnorna, men allt verkar ha gått lugnt till. Valdeltagandet var ungefär som i de nationella valen, 60 procent, vilket är en godkänd siffra.

Stämningen har inte varit den bästa mellan delstatens hinduer och muslimer sedan hinduiska mobbar i februari 2002 dödade över 1 000 människor, de flesta muslimer, som hämnd för den misstänkta attacken mot hinduiska pilgrimer på ett tåg vid stationen i Godhra.

Narendra Modi från hindunationalistpartiet BJP - har beskyllts för att ha beordrat polisen att vara passiv när mobben rasade.

För tre år sedan kallade Indiens högsta domstol honom en "modern Nero" efter den romerska kejsare som spelade lyra medan Rom brann. I oktober i år publicerade tidningen Tehelka uttalanden från allierade hindunationalister som pekar ut Modi som direkt ansvarig för dödandet.

Huvudmotståndaren i valet är Kongresspartiet, som leder Indiens nationella regering. Partiets ordförande Sonia Gandhi har kallat Modi och hans delstatsregering för "handelsmän i rädsla och död" - och på tisdagen framträdde hennes partikollega, premiärminister Manmohan Singh, på en presskonferens i Ahmedabad och fördömde Modi.

I januari 2003, knappt ett år efter massakern, återvaldes BJP på ett program med hätska utfall mot muslimerna. Modi hade inför tisdagens val valt en mildare framtoning och i stället gjort ekonomiska framsteg till sitt huvudnummer. I sin reklamfilm, som han lagt ut på Youtube och som finns på hans egen hemsida, berättar en dov röst med bred amerikansk accent om alla industri- och infrastrukturprojekt som blivit klara under hans mandatperiod. Personkulten kring honom ger honom ett försprång - Modi har till och med en personlig fanclub som man kan anmäla sig till på nätet.

Utmanaren Kongresspartiet vill också se fortsatt satsning på ekonomisk tillväxt, men betonar muslimernas rättigheter, tolerans mellan olika grupper och religioner och inte minst Indiens ickereligiösa tradition.

Kongresspartiets politik står i bjärt kontrast till Modis ambitioner att i samma stil som kristna högern i USA blanda samman religion och politik.

Enligt valanalytiker och vadslagningsbolag är Modi favorit, men Kongresspartiet har kommit starkt på slutet.

Andra valomgången genomförs nu på söndag.

23 december väntas alla röster vara färdigräknade.

Outsourca matteläxan till Indien

Kört fast med matteläxan? Lugn via internet kan du få läxhjälp från Indien.

Indiern Krishnan Ganesh startade sitt företag Tutor Vista 2005. Nu har han 600 handledare och läxhjälpare som arbetar från sina hem runt om i Indien, Filippinerna, Hongkong och Singapore.

Man har redan många kunder i väst, särskilt i USA. Taken är att man via företagets sajt ska få hjälp via telefon eller chat med läxan. Riskkapitaliserna Sequoia Capital, som finansierat uppbyggandet av Google och You Tube, satsade 15 miljoner dollar och väntar nu på en ny global megasuccé.

– Inom två till tre år hoppas vi ha en miljon studenter som kunder, säger Ganesh till Der Spiegel.

Hur funkar algebra? Ekvation med bråk? Inga problem, be om hjälp från Indien.

Du kanske får hjälp av Riju Goel, 24, en av Tutor Vistas anställda. Klockan 4.30 på morgonen indisk tid slår hon på datorn i sitt föräldrahem i Delhi, loggar in och börjar handleda amerikanska studenter som då just kommit hem från skolan. Fyra timmar senare skyndnar hon till skolan där hon undervisar högstadieelever.

Artikeln i Der Spiegel.

Mohammedteckningar inte tänkbara i Indien

I ett land där en grupp människor lätt kan trummas ihop till en ilsken mobb är det inte konstigt att man är rädd för religiösa förolämpningar. Med religiösa pogromer från delningen 1947, Bombay 1993 och Gujarat 2002 i minnet försöker man stävja minsta antydan.

Det finns lagar som gör det straffbart att förolämpa en annans religion. Det är inte bara hinduismen som försvaras. Indien är ett sekulariserat land och alla religioner kan räkna med skydd.

Salman Rushdie vägrades länge inresa i Indien efter att ayatollahn i Iran uttalat en fatwa mot honom. Varför? Jo, hans närvaro skulle kunna reta upp Indiens muslimer.

Filmen Da Vinci-koden förbjöds i Tamil Nadu i rädsla för att den skulle kränka kristna.

Biografägare i Gujarat vägrade visa filmen Parzania, som handlar om dödandet av muslimer 2002, i rädsla för att hinduer skulle känna sig utpekade och bli arga.

Nu anklagas affärsmannen Anil Ambani, rankad som världens 18:e rikaste man, för att hans mobiltelefonoperatör Reliance Communications spridit ett skämt om sikher. Han riskerar upp till tre års fängelse enligt lagen om förolämpningar av religion eller tro.

Man tänker: Jyllands-Postens Mohammedteckningar och Lars Vilks rondell-Mohammed hade i Indien lett till en åtalad redaktör och en åtalad konstnär.

Frågan är om det hade varit bra. Den indiska lagen mot förolämpning av religion kan ses som ett skydd för allas rätt att utöva sin tro. Och den kan ses som en begränsning av yttrandefriheten.

Försvaret av å ena sidan demokratin och å andra sidan den nationella säkerheten är en delikat balansgång. När en förolämpning, som för den icke-troende kan verka bagatellartad, kan leda till upplopp, massakrer, hundratals döda … är inte valet så enkelt som det verkar.

Ryggmärgsrelfelexen: Kapitulera inte för hot om våld. Eftertanken: Äventyra inte folks liv, som i förlängningen skulle kunna äventyra grundvalen för fungerande demokrati och yttrandefrihet.

Läs bokutdrag på Utrikesbloggen

På Utrikesbloggen kan man nu läsa ett utdrag ur min och fotograf Håkan Elofssons bok "Indien - elefanten som började dansa".

Utriklesbloggen har för övrigt många spännande analyser och krönikor om aktuella världshändelser.

Gå direkt till Utrikesbloggen.